När jag idag tittar på bilden förstår jag inte att det är jag. Uppstramad, faktiskt stolt och del av ett tajt kollektiv utsänt till fjärran land. Det är tre år sen men känns som tio. Om det ens hände. Ibland undrar jag.
Under resans gång på väg ner mot ett område där du är en legitim måltavla förändras du gradvis. Livlinorna för överlevnad blir av yttersta vikt. Gruppen, utrustningen, din fysiska status och din kunskap blir livsavgörande. Det är en fascinerande upplevelse som skapar ett svåröverträffat kollektiv. Inte för att jag nödvändigtvis kände mig som en legitim del av det, som civilist och solitär, men jag kunde se det, känna det.
Idag springer jag omkring på Söder med ångest och försöker vara rolig genom att ta bilder på kala cementhundar som står i en lekpark mitt i knark-meckat (ja det ligger en moské där) Björns Trädgård. Jag har lite olika bildtexter till hundarna och fotar dem ur olika vinklar. Sedan lägger jag ut bilderna på instagram. Kanske länkar till Facebook och Twitter om det blir extra tokigt.
Ni förstår vilken av de två verkligheterna det görs filmer om. I den förra fick jag se platser få vita män och kvinnor har sett. Jag fick skaka hand med forna mujahedin-krigare, talibaner och ärrade marinkårssoldater. Jag fick bära vapen varje dag och ständigt knarka på det lilla pirret som infann sig när man rullade ut från gaten och visste att vad som helst kunde hända.
Här hemma ser jag bilder i ett flöde på en skärm. Någon har bakat en kaka. Den ser god ut. Någon har ett tokigt barn som sjunger fint. Någon är tacksam för att denne har så fina vänner. Någon har delat en text av en kulturkvinna som kritiserar en kulturman vars romankaraktär tänder på 13-åringar, eller om han själv gjorde det. Hon är arg i alla fall. Han också. Någon tjatar om sin vikt men tappar den aldrig. Någon länkar till sina egna avslöjanden. Någon länkar till någon annans avslöjande och tycker att det är viktigt och tänkvärt. Framför allt för att poängtera att denne slentrianmässigt tar del av viktiga och tänkvärda saker.
Jag är inte bättre. Jag är sämre. Jag älskar att få lajks. Jag älskar att räkna views på min blogg. Jag älskar att länka, kommentera och förhäva mig i det offentliga rummet. Jag är balast, och inte bättre än sockervadd, Måns Zelmerlöv, läppglans, Mello, fredagsmys, sleevetatueringar, småstad, plumphet och plast.
Jag är en vandrande död i den svenska meningslösheten. Och det är min förbannade plikt att älska den. Det är min förbannade plikt att skaffa barn för att förverkliga mig själv, bli intresserad av och lägga ner tid på renoveringar, recept och husköp och att förfäras på ett flöde över en text. Det är det här alla så kallade utvecklingsländer kämpar för. Utvecklingens och trygghetens spjutspets. Friskare, äldre, ungdomligare. Kanske lite kallare.
Mitt huvud är fyllt med mos. Tjockt trögflytande spackelmos. Det surrar, blippar och piper överallt. Allt är tillgängligt, allt går att göra, allt är gratis, valmöjligheterna förtär och förgör.
Då drömmer jag om en tjock bildörr som slår igen. Det trånga utrymmet där bak, vattenflaskorna i handskfacken, värmen, förväntan, uppgiften. Någon talar i comradion: – Bravo Alfa, Bravo Alfa. Gaten öppnas. Vi rullar ut. Oförklarlig ångest bortblåst. Endast sammanbiten beslutsamhet. All in. Varje dag all in.
Jag förstår förstås att krig är något negativt men jag saknar den klarhet som skapas av kamp i utsatt situation.
Och jag är rädd för den person jag håller på att bli. En mjuk, porös, flintskallig man, i mjukisbyxor med laptop på magen. Ett jämmerligt, velande mähä.
Men i morgon är det jag som anmäler mig till en salsakurs.
Det är nog nu.
Pärlkastaren 
Att vara i dödens och livets skugga närvarande, skapar referenser de flesta inte har. Du har dessa för du har gjort något, du har det för du valde att göra något.
Du ska ta för dig, du ska dela dina väldigt kloka synpunkter, du ska dela din syn på mänskligheten. För du har gjort något. För du gör något.
(Sen så skulle jag och många med mig bli offantligt glada om du tog den lediga tjänst som dök upp snett ner från vår ÖB, röra runt lite, och ge lite spets åt Försvarsmaktens i allra högsta grad dekadenta, joviala och ytliga sätt att bedriva kommunikation och marknadsföring. Göra något. )
GillaGilla
Det är som det är Fredrik:) Som civil fick jag ändå en fantastisk upplevelse i Försvarsmakten. Glömmer det aldrig.
GillaGilla
”Jag är en vandrande död i den svenska meningslösheten. Och det är min förbannade plikt att älska den.”
Just det här sliter jag med fortfarande, trots att det nu gått 4 år sen jag kom hem. Men man härdar och biter ihop. Det är svårt att förklara för folk att man hellre sitter i en trång jävla Galt med trasig AC, en temperatur runt 50 grader, 4 svettiga män, halvkass mat, en arbetsgivare som skäms lagom för sina egna soldater och ett folk i fosterlandet som tittar på en med avsky och döden runt hörnet än på en pretentiös parmiddag där man måste ge maten och värdarna en komplimang. Så är det. Bara att gilla läget.
GillaGilla
Du får dra ett par storys från insatsområdet så sätter de långkoket i halsen:)
GillaGilla
Alla i ditt fosterland tittar inte på dig/er med avsky. Vissa av oss är oändligt stolta!
GillaGillad av 2 personer
Det är även möjligt att finna den känslan hemma om man har tur att få rätt jobb. Det har jag haft. Kämpa på och hitta din mening i tillvaron.
GillaGilla
Tack, Tenny! För det mesta lyckas jag men inte alltid:)
GillaGilla
Fantastisk bra skrivet. Så pricksäkert!
GillaGilla
Tack, Daniel! En känsla vi nog alla känt som varit iväg:)
GillaGilla
”Jag är en vandrande död i den svenska meningslösheten. Och det är min förbannade plikt att älska den.”
”Mitt huvud är fyllt med mos. Tjockt trögflytande spackelmos. Det surrar, blippar och piper överallt. Allt är tillgängligt, allt går att göra, allt är gratis, valmöjligheterna förtär och förgör.”
Sitter och skriver ett examensarbete. Folk tycker tentor är dödsviktigt, folk grinar för att dem inte klarar tentor. Det är ett papper med lite text på och du har hur många försök du vill att klara av att sätta rätt tecken på rätt plats.
Detta förgör mig, vart fan är meningen.
Detta arbete som jag skriver nu kommer väga mer i mitt CV som jag gjort på 2 månader än det jag ägna ett helt år på i ett ökenland med vapen varje dag.
Skönt att veta att det är fler som känner sådär som du skrev, skicka tillbaks mig vartannat år till något krigsdrabbat område så man får motivationen man hade när man kom hem. Motivationen bara rinner av kroppen sakta när man tänker tillbaka på det enkla livet, det som betydde någonting…
GillaGilla
Det gäller att försöka komma ihåg det enkla, Torre, det viktiga. Inte alltid lätt! Lycka till med examensarbetet förresten:)
GillaGilla
Så väldigt välformulerat. Eller WORD! som kidsen tydligen säger nuförti’n…
/Band, Överstelöjtnant, nån sorts Yxa…
GillaGilla
Tack, Björn! Ibland når de en, stormarna från förr. För det mesta är de bara vindpustar nuförtiden. Men helt plötsligt blåser det till. Idag var en sån dag.
GillaGilla
Det kommer att blåsa varje dag så länge du lever, ibland mer – ibland mindre, men blåsa kommer det att göra….:)
BA01+++++
GillaGillad av 1 person
Det gäller att ha något att hålla i sig i:)
GillaGilla
Jäkligt bra skrivet!
GillaGilla
Tack, Marcus!
GillaGilla
Kände mig tvungen att kommentera, för det var så bra skrivet. Om jag kunde känna en liknande känsla efter att ha gjort min tjänstgöring på livgardet så kan jag tänka mig hur mycket starkare den måste vara för er som varit ute på mission. Kämpa på under de där blåsiga dagarna, många är vi som ser på er med stolthet.
GillaGilla
Tack, Carl! Som Public Affairs Officer var jag beroende av soldaterna för att kunna göra mitt jobb. Trots min relativa oerfarenhet var det aldrig någon som knotade och man fick alltid stöd. Har nog aldrig hittat den teamkänslan någon annanstans faktiskt:)
GillaGillad av 1 person
Du får ursäkt att jag tar upp kommentarsutrymme igen. Skulle det vara opassande är det bara att du raderar kommentaren men..
Jag uppskattade ditt inlägg storligen och det slår mig nu att jag för flera år sedan bloggade om nåt snarlikt, I min lilla blogg följde jag en bloggutmaning om att blogga om musik i 31 dagar och då kom den över mig, precis den där känslan. Känslan som en gemenskap som den du beskriver och som väldigt få andra medborgare ens kan förstå kan ge. och känslan av att ett ljud, en lukt eller en sång slungar en tillbaka i tiden…
http://pappaband.blogspot.se/2011/04/latlistan-dag-04-en-lat-som-gor-dig.html
/Band, Överstelöjtnant, Nån sorts Yxa..
GillaGilla
DÄR har vi en stark text, Björn. Vilket minne och vilken relation till den där låten. Min blogg är lite samma. Jag vill komma ut och se och uppleva och få ner funderingar. Känns bra att dela med andra. Sen är det väldigt högt och lågt. Sådan som jag är som människa:)
GillaGilla
Kände så första rotationen. Fick en kick bara av att minnas krigandet och blev deprimerad av att känna mig obehövd . Andra rundan i Ukraina kändes mycket bättre efteråt.
Brukar skämta om att PTSD egentligen handlar om adrenalintorsk, känslan att inte vara behövd och vetskapen att det civila livet kräver mer än lite strid och 80% lökande.
Försökte förklara för några ickestridande officerare att strid kan vara ”skitkul”. De tittade på mig som om jag var tokig. De hade gått på myten om ”war is hell”. Men många soldater älskar kriget. Vi kan ljuga för våra flickvänner för att framstå som mognare. Men faktum kvarstår att många skulle välja strid framför sex.
Sedan måste jag säga att vi svenskar är lite gnälliga. Kanske har vi tittat på för många krigsfilmer och tror att man ska bete sig på ett visst sätt som krigsveteran.
GillaGilla
Du har en poäng:) Man tenderar också att minnas det positiva och förtränga strul, seg väntan och annan tristess.
GillaGilla
Vet precis vad du menar.. Jag har efter 7 års jobb i konfliktområden (eller 14 missioner räknat i tid för de som tänker så) svårt att landa i ”vardagen”. Jag jobbar fortfarande utomlands, så jag får ju alltid min ”fix” igen. Men hur man reagerar efter att ha ”landat” permanent, det får visa sig. Jag antar att man får hitta något som fyller tomtrummet. Träning, familj, sport, hobbys. Det ska nog gå på något sätt. Men man ser aldrig på människor, och människors vardagsproblem på samma sätt igen.
GillaGilla
Ha ha, 14 missioner. Starkt jobbat!
GillaGilla
Grymt bra skrivet. Jag lever lite som ”Berkan” i Hemåt det bär nu för tiden. Foton, minnen och prat med kamraterna. Men det finns ju alltid där, man bär det med sig genom hela livet. Och man saknar det, mer under vissa perioder och mindre under andra.
GillaGilla
Tack, Bobo:) Ett minne för livet it is:)
GillaGilla
PERGITE
GillaGillad av 1 person
Så otroligt bra! Vilket härligt flyt du får i texten. Tror att detta kan få vanligt civilt folk att faktiskt nånstans förstå. Har hållt på med det militära till och från hela livet och det är alltid lite ångest att komma tillbaka till det civila tommrummet. Även bara efter en övning. Men man vänjer sig snart vid det och faller in i ledet. Tills nästa gång.
GillaGilla
Tack, Daniel! Lite överväldigad av responsen faktiskt. Jag har bara gjort en insats och brukar inte skriva om den vanligtvis. Men jag tror jag träffade något som många känner när de går och skrotar hemma:)
GillaGilla
Mmmm aldrig har jag känt mig så levande som när jag var nära döden.
GillaGillad av 1 person
Brukar aldrig kommentera sånt här för det är skönt att kunna gömma sig och vara anonym även i saker som man berörs av (eller kanske just i de sakerna). Men det är något magiskt som inträffar när man läser en text där någon har lyckats, på ett så målande vis, sätta ord på många av de tankar som snurrar i huvudet dagligen. Så jag kliver ur min anonymitet för att säga tack!
GillaGilla
Vilka vänliga ord, Angelica. Tackar ödmjukast. Upplever att man trots allt blir ganska ensam med sina upplevelser när åren går…
GillaGilla
Visst blir man ensam, både i dessa upplevelser, och i annat. Tänker att det kanske bli ännu tydligare som civil än för oss som är kvar och då och då stöter på de som vi delade det med. Men man får väl renovera köket med nya, högblanka IKEA-köksluckor och köpa en handväska från Mikael Kors, då blir nog livet blir meningsfullt igen…
Förresten, ditt inlägg om singellivet var precis lika pricksäker som denna, om dock en aning mer humoristisk. 🙂
GillaGilla
Det är högt och lågt i bloggen;)
GillaGilla
En mycket bra text som får mig att nickades hålla med på allt.
Över 10år har passerat sedan mission. Än idag minns jag dofter, vapenbröders varma skratt i en alldeles för varm GW någonstans på balkan. De sammanbitna och målmedvetna stridskamrater under fotpatruller på områden där ovissheten råder.
Att hitta motsvarighet i vardagen är något jag en tid försökte. Men att rusta på, tagga till och rulla ut finns det inget som nått upp till civilt.
Vi var inget stridande förband som haft pulspåslag när kulorna swoshat runt huvudet. Dock finns minnena av de utskjutna skolhusen, misären. De små gravarna på patrullvägen som gärna ville ge utrymme för annat.
Försökt förklara för sambon, jag längtar ut.. Hon kommer aldrig förstå.. trots idogna försök att förklara. Familjen är viktig nu, ändå saknar jag den ”familj” i grönt som lämnades kvar vid hemrotation.
Nåväl, lite självbeklagan avklarad från min del.
Tack åter för bra text.
GillaGilla
Det är som du säger, Roland. Oftast är det de små sakerna man minns. Barnen utan skor i minusgrader, det bistra klimatet och trafiken. Kul att du uppskattade texten!
GillaGilla
Intressant läsning, och ganska förståligt. Människan är mer eller mindre byggd för att sätta allting i relevans och då är det inte så konstigt att det känns meninglöst.
Det jag ser är att du låtit dina militära erfarenheter forma din hela identitet, och det blir ju problematiskt när man inte infinner sig i den situationen längre. Är en militär allt du är? Eller är du något mer? Du skriver att du är levande död i den svenska meningslösheten, vad är det som är meningslöst? Ska man se det cyniskt så är allting meningslöst, och om man är på den andra extremen så är allting meningsfullt. Det är ingen absolut, utan det är en subjektiv uppfattning. Om du ser det meningslöst så är det ju upp till dig att ändra dig, att finna meningen med saker.
Och dessutom så är det inte din plikt till att göra någonting alls, den enda plikten du har är att vara sann mot dig själv och din integritet. Det finns ingen som tvingar dig till att skaffa barn, och att ha barn förändrar en människa nog lika mycket som att vara med i krig.
Nu är det inte meningen att kritisera dig och din text, för det är väldigt intressant läsning, och en situation som en annan kanske förstår, om man anstränger sig, men inte relaterar till.
Använd dina erfarenheter, var sann mot dig själv, våga vara den du är och hitta en mening 🙂
GillaGilla
Hej, Johan! Du har rätt förstås. Jag trivs egentligen bra i min tillvaro i Sverige och har såklart spetsat till texten lite. Men ibland är det en utmaning att hitta det meningsfulla i det lilla även om det nog är nyckeln till ett fungerande liv:)
GillaGilla
Absolut, men hur kul är det utan utmaning? 🙂
Det är nog en utmaning för alla, själv så var jag väldigt negativ till arbete när jag var yngre, inte för att jag var arbetsskygg utan för att jag inte ville bara bli en kugge i systemet, jag hittade ingen mening med det.
Någonting hände dock och nu är jag jävligt ”Zen” med typ allt, min inställning är att gilla läget eller gör någonting åt det, jag gillar väldigt väldigt ofta läget, men är tex nu engagerad fackligt på mitt jobb. För att det är en utmaning 🙂
Så mitt tips till typ alla där ute, gilla läget eller gör någonting åt det! Det hjälper inte att klaga 🙂
P.S Riktigt glad över att du tog min text på det sättet som jag faktiskt menade, det händer alldeles för sällan idag då folk har en tendens att missupfatta och missförstå 🙂
GillaGillad av 1 person
Bli FN-soldat istället, eller medlem i nån räddningsorganisation.
Samma beslutsamhet, samma fara, men utan att vara delaktig usa:s imperialistiska och rasistiska krig.
Hjälp människor på riktigt.
Eller är det makten du saknar? Folks rädsla?
GillaGilla
Det är i år tjugo år sedan jag kom hem från min mission, och jag kan fortfarande känna att jag längtar ut igen. Sen blir det aldrig nåt mer med familj och numera diagnos. Känslorna mattas med åren, men dom försvinner nog inte helt.
GillaGilla
Det gäller att hitta det stora i det lilla, Carl. Enda sättet:)
GillaGilla
Bra skrivet! Tror jag känner igen mig i det du skriver. Efter min första mission visste jag inte vad göra, så jag åkte iväg igen. Sen bytte jag till civilt och är fortfarande på mission.. jag gjorde ett försök att ”landa” hemma. Det gick inte så bra, alla snackade om PTSD fast jag tror egentligen jag var ensam. Så jag åkte igen.. ifall du vill, åk! (Massa med jobb i Kongo o centralafrikanska republiken) En dag kommer våra själar känna ro o vi slår oss ner!
GillaGilla
Bra där, Anna! Yes, det finns många möjligheter:)
GillaGilla
Det där är väldigt på pricken, läste om samma tomhet i denna artikeln, en av pojkarna bakom filmen Restrepo http://www.vanityfair.com/news/2015/05/ptsd-war-home-sebastian-junger
Det är inte utan att man känner sig som ett missfoster när man går och skrotar hemma och längtar ut igen. 6 månader går fort och ja… flyktigt och sen är man tillbaka i det här många gånger meningslösa tramset av oväsentliga småsaker och ytligheter.
Jag saknar Afrika väldigt ofta, totalt livsfarligt ibland men när man är mitt uppe i det så uppfattar man det inte så då man är trygg i sin utbildning och erfarenheter. Även om man gjort allting rätt så kan det ändå bli lite farligt på grund av orsaker som man inte kan kontrollera men det är väl det som är livet också..
Att sitta grensle över en oexploderad flygbomb innan man desapterar tändröret manuellt och precis innan fokuserat på att man måste nog kissa lite för att det är så jävla varmt. Det var det man störde sig på att man var kissnödig.. inte själva bomben. Ja det är ju bara att kissa i nån stackares vardagsrum där bombrackaren låg and then get to work.
Att göra saker tillsammans i en grupp som betyder allt, det finns inget bättre och fan vad jag saknar det här hemma.
GillaGilla
Det gäller att hitta det meningsfulla i det lilla, Conny. Det är inte alltid enkelt!
GillaGilla
Du har i alla fall skägg, broder!
GillaGilla
Det kan ingen ta ifrån mig:)
GillaGilla
Ps: I Frankrike har de inte den mentaliteten och jag tror att det kan finnas fler länder. I grunden handlar det om att vi svenskar är bortskämda och ”har tid” att intressera oss för bagateller. Vi slapp ju trots allt att dras med i 1:a och 2: Världskriget.
Men om jag får lova att citera en vän:
”Det är inte förrän kaffelatten slutar att flöda på Söder i Stockholm som folk öppnar upp ögonen”
GillaGilla
Ha ha, så är det nog:)
GillaGilla
Fantastisk text som skapar förståelse även hos mig som aldrig satt min fot i närheten av det militära.
Jag vet inte om det är en lösning, men det finns meningsfullhet i Sverige också, ett kort litet stenkast bort från latte-fiken, facebook-lajks och instagramflöden. Välj ut valfri ideell organisation som har en verksamhet som känns meningsfull. Folkrörelserna växer idag igen – kanske just på grund av det som känns meningslöst i vardagen. Det finns massor av organisationer som behöver kloka, erfarna människor som vill göra en insats och skapa meningsfullhet i vardagen. Det är förstås inte på liv och död, inte alltid i alla fall, men fokuset och meningsfullheten går att hitta där – om man vill.
GillaGilla
Tack, Carl!
GillaGilla
Väl skrivet! Jag är oerhört intresserad av just ämnet ”krig för äventyret” kontra ”krig för plikten”. Är det försvarbart att kriga för att man är intresserad av det? Kan vi känna en plikt att kriga i ett främmande land vi aldrig sett tidigare? Jag har inga svar, men förstår att krigen Sverige deltar i är på lokalbefolkningens bekostnad. Som svenska kan du lämna äventyret/plikten när du vill. Det finns en annan verklighet. För många andra ser det annorlunda ut. Slutmålet bör då pragmatiskt nog vara global fred och välstånd till alla medvetna varelser.
Då uppstår en ny fråga: Hur ger vi människor som dig (och alla andra soldater) chansen att uppleva mening, gemenskap och tillit utan att behöva kriga? Försvarsmakten marknadsför med äventyret i fokus. Är det rätt att krig är ett äventyr?
Jag hoppas en vacker dag forska i just militärens pedagogik (lärare som jag är, med aspirationer att doktorera i pedagogik), och ditt inlägg här ger mig mycket att tänka på. Tack igen!
GillaGilla
Tack! Och spännande! Jag hårddrar lite såklart. Krig önskar jag ingen. Men det finns nog flera anledningar till att folk söker sig till konfliktzoner:)
GillaGilla
❤️ Tack för att du satte ord på det.
GillaGilla
Tack själv, Cecilia:)
GillaGilla
En utmärkt text som inte bara rekryterar till Försvarsmakten utan även lockar en och annan svensk att utforska allt spännande som IS kan stå för. ”Hälsningar från skeptisk totalvägrare”
GillaGilla
Respekterar din åsikt.
GillaGilla
Finner det bara sorgligt att jag som barn till en krigsinvalid från finska vinterkriget, får uppleva ännu en yngre generation som längtar till krig för att mota bort sin medelklassångest. Än så länge rör det sig bara om några hundra svenskar som ger sig ut på ”krigsäventyr” i olika kamper för olika mål. Kanske borde individen söka meningen med livet någon annanstans bortom de trosvissa kollektiven, de svarta och röda fanorna etc.
GillaGilla
Jodu. Helt rätt. Det är speciellt i dödens närhet. Tunnelseendet! Jag sa till min fru en gång: men det är ju enda gången jag känner att jag lever. Då sa hon: Tycker du att det låter friskt? Då hade jag inget att säga, utan sökte hjälp för mardrömmarna som till min förvåning hade dykt upp efter 25 år i branschen. Men känslan kvarstår.
GillaGillad av 1 person
Varför slutade du i armén?
GillaGilla
Var civilanställd. Tjänstgjorde som Public Affairs Officer.
GillaGilla
När sen ”stridisarna” återvänder från krigsskådeplatsen, ska de tydligen erbjudas rehabilitering och rekreation innan det svenska trygga livet blir för tråkigt och det blir dags för nya adrenalinkickar. Här har faktiskt fp:aren en poäng: https://www.youtube.com/watch?v=9y68UMRKms4&app=desktop
GillaGilla
Gjorde utlandstjänst för många år sen nu i Kosovo…det var inte krig då…så jag kan inte, som du, sakna kriget… jag saknar det livet…man levde så mkt mer i nuet. Kommer nog alltid längta tillbaka lite…..
GillaGillad av 1 person
Känner igen mig alldeles för väl, allt blev bara tomt och meningslöst när jag kom hem.
Har tagit lång tid att komma tillbaka efter det( 4 år sedan)
Tack för din text, mycket välskrivet.
GillaGilla
Tack, Peter! Fortsätt kämpa:)
GillaGilla
Självklart är det inte konstigt att du saknar det. Det handlar om att ge allt eller inget, i min mening lite det vi som människor är ämnade för. Jag skulle vilja rekommendera en bok som verkligen går till grunden med den känslorna du beskriver (och nej det är ingen förstå-sig-påare eller psykolog som har det ”sanna” svaret). Boken heter WAR och är skriven av Sebastian Junger. En fullkomligt lysande skildring hur det är att vara soldat, egentligen.
GillaGillad av 1 person
Låter som du får köra en Tyler Durden i Fight Club om du blir för uttråkad och spränga upp din lägenhet….;)
När ens mening med livet reduceras till vilken färg man har på kökstapeterna är det inte konstigt att något revolterar inom en..
GillaGillad av 1 person
Såhär 13 år senare känner jag samma, mycket i vårt samhälle känns fortfarande meningslöst och jag tänker på det varje dag!
GillaGillad av 1 person
Tack för ett inlägg som sätter fingret på en hel del känslor. Really hits home…
Följer med intresse from now on.
GillaGilla
Tackar för de orden! Men kom ihåg att det här inte är någon försvarsmaktsblogg i egentlig mening även om jag tangerar ämnet då och då. Det finns betydligt mer insatta skribenter än mig att följa i så fall. Jag skildrar mest episoder ur mitt liv ur högt och lågt perspektiv:)
GillaGilla
Jag sitter just nu i en mission. Folk fråga om är det farlig. Brukar svara. -De skjuter vanligtvis inte på mig. Och de siktar dåligt.
Jag tycker din beskrivning eller historia är bra. Fortsätt.
Hasse.
GillaGilla
Ha ha, Hasse. Känner igen det där. Är du nere i Mali? Hälsa i så fall pressofficer Richard och Ragnar, samverkansofficer. Försöker följa dem lite under missionen.
GillaGilla
Försvarsmakten är det moderna svenska samhällets substitut för flocken.
Tyvärr finns få motsvarigheter i det civila.
Gränserna för pirret/kickarna man får av liv/död-verksamhet måste flyttas fram hela tiden för att ge effekt.
Hur viktigt är det egentligen att ha knäppt ett skägg?
Det är inte så kul att se döda och sårade individer, egna eller deras.
Varför tog vi ens kullen? Nu är den jämnad med marken. Vad blir domen för hela Afghanistaninsatsen i framtiden?
Alla måste hänga av sig uniformen förr eller senare. Försök att hitta ett mer potent äventyrs-substitut än salsa eller att räkna likes. Typ hoppa fallskärm, slåss eller klättra i berg.
/en till som har funderat för mycket
GillaGilla
Du har nog rätt, Albin. Spetsar ju såklart till inlägget en del. Skulle hellre dö än dansa salsa, ha ha. Åkte dock ner till Aten för ett tag sen och jobbade med flyktingar. Fick tillbaka lite av samma känsla där:)
GillaGilla
Jag gick efter många års frånvaro från allt vad försvarsmakten heter, med i hemvärnet. Trodde verkligen inte att det skulle ske någonsin men när jag sitter där ute i skogen maskerad till tänderna under mitt kamouflage så känner jag att en liten del av mig hittat ”hem”.
Skulle för allt i världen inte vilja vara utan mitt civila liv med man och en hel drös med barn men det gröna livet ÄR en ventil för mig. En plats där jag är JAG.
GillaGilla
Hej, Mullemamman. Suveränt att du hittat den ventilen mitt i allt vardagsstök:)
GillaGilla
Jag är Bosnien veteran och nu 25 år senare är känslan kvar 😦
GillaGilla
Syftet med texten är knappast att sola mig i någon glans eller jämföra insatser. Däremot beskriva en saknad som kan uppstå i ekorrhjulet här hemma. Jag uppskattar din insats och hoppas du hittat en bra plats i tillvaron trots det du var med om.
GillaGilla
Fan så bra. Jag gjorde lumpen på 1 a Jägar kompaniet I Dragsvik Finland. Känslan och tanken återkommer ibland.Blev befordrad till Sergeant. Kom inte med till FN då jag missade att ändra adress till Finland. Är för evigt stolt och tacksam att fått den delen i mitt liv.
Saknar oxå den delen av tänket för det är så mycket egoism och jag först i samhället nu.
GillaGillad av 1 person
Snart 17 år sedan min sista (senaste…) mission. Tänker som du skriver varje år, varje dag. Man kommer inte ifrån det. Sitter instämplat i hjärnbarken.
GillaGilla
Du har rätt Echo, det finns få saker här hemma som kan ge samma påslag. Sedan är det ju skillnad på olika insatser också.
GillaGilla
Förbannat bra skrivit av dig!! Det är tio år sedan jag kom hem från min sista tjänstgöring och min känsla speglas otroligt bra i din text!! Tack!!
GillaGilla
Tack, Fredrik:) Den här texten lever upp lite då och då och verkar träffa det många som varit ute känner.
GillaGilla
Tack för en träffande text. Har själv inte gjort någon mission (ännu) men vill gärna försöka förstå vad du har upplevt. I mina ögon ska du vara stolt över det du gjort för freden och jag önskar inget hellre en att du hitta en samhörighet i det civila livet också. YNWA
GillaGilla
Hej, Cecilia. Tack för de orden:) Det är ju en lite tillspetsad text som har något år på nacken nu, men jag tror många kan dela känslan:)
GillaGilla
Bra skrivet! Känner väl igen mig i fin text. Kan bara säga att det för min del släppte med tiden. Men, jag e fortfarande i Bosnien varje dag. Efter 23 år…..
/Pelle
GillaGilla
Hej, Pelle. Tack för de orden:) Du har säkert betydligt tuffare minnen från den tiden än jag har från Affe, men jag tror det mesta här hemma bleknar i jämförelse med att göra utlandstjänst.
GillaGilla