Ha ha, i banankartongen. Det är ju jag som räknar! Varenda sketet gig sen det första haveriet på räkfrossan utanför Helsingborg. Åja, det fanns en del guldkorn där också men jag rev väl knappast sönder tanternas fördomar om vad en bräkig komiker från Stockholm är för något.

Stand up är en drog. Och som den drog den är riskerar den förstöra ditt liv. Nu vet inte jag hur ett liv bör vara. Det mesta jag ser omkring mig är en trög misär där rädda harar kämpar i en kontemporär gröt de över huvud taget inte förstår. Virrar omkring bland hämtningar, lämningar, krav, karriär och det slitsamma upprätthållandet av den rätta bilden utåt.

I detta är det inte lätt att ha styrfart. När den massiva dopamininjektionen av en skrattande publik blir din enda snuttefilt i livet kan du vara lika farligt ute som om den där injektionen består av fyra, fem dagliga stark.

Rätt hanterat hävdar jag dock att stand up är bland det mest självutvecklande man kan ägna sig åt. Du gör upp med livet och alla dina försvar. Kanske hittar du något du inte gillar, men det är ingen fara. Bara att acceptera allt hos dig själv. Sakta skala av löken till det som på riktigt är du. Nog få förunnat att ägna sig åt självkännedom med sån kraft.

Vad har dessa dryga två och ett halvt år med stand up gett? Såklart någon form självbekräftelse. Man la inte av efter ett gig. Även fast man kanske borde ha gjort det. Konstformen är en sjusärdeles påfrestning på själ och också allehanda relationer.

Men som den drog den är är den svår att göra sig av med. Tre gånger har jag på allvar försökt att lägga av men den har hela tiden pulled me back in.

Nu ska jag försöka sluta igen.

Så vi ses förmodligen snart på en scen nära dig.

Burken