Gig 66. Big Ben.

Jag är generellt dålig på att inte bli besatt av saker. Skateboard, musik, träning etc. Allt har jag kastat mig in i huvudlöst med sprudlande missbrukarpersonlighet. Lyckligtvis har jag ännu inte förlorat mig i sprit eller droger. Men rädslan finns förstås att man nån gång bara ska skita i allt och bli en skugga på en bänk i en avlägsen del av parken.

Stand up blev inte något undantag. Vilket huvudlöst år det varit. Ja, inte ett år ens. Jag gjorde mitt första gig i Stockholm 30 augusti. Nu har jag mitt första headliner-gig inbokat 26 augusti. Jag har haft en sjujäkla utveckling om jag får säga det själv. Och jag har också lagt ner svinmycket tid. Osannolikt mycket tid. Jag har jobbat och kört stand up. Typ bara. Förstås ohållbart i längden. Men jag behöver besattheten, meningen.

Kul att få avsluta denna min första stand up-cykel med ett riktigt bra gig. Underbar publik på Big Ben ikväll och det gick bra för flera komiker. Roligt att flera nya och även en del lite mer utmanande grejer satt. Hoppas nu att publiken fortsätter komma när Big Ben 1/7 börjar köra varje dag. Vore svinkul om det kommer folk hela sommaren så att detta kan fortsätta även i höst. Så många komiker som vill köra och letar tider.

Nu tar jag ett break till och med 3 juli. Kanske, kanske testar jag lite skämt på engelska i New York om det blir läge.

Ett stort tack till alla som kommit och tittat och peppat under det här första jävligt prövande stand up-året.

Vi ses snart igen här på bloggen:)

Gig 65. King Comedy.

Läsare av den här bloggen vet att jag har som ambition att ärligt skildra min upplevelse av varje gig. Känns det bra skriver jag det, känns det dåligt skriver jag det. När det gäller mina komikerkollegor så vill jag hellre lyfta fram dem när de gjort något bra. Jag har ägnat mig åt något försök till konstruktiv kritik i enstaka fall men vet att sånt kan hamna fel i en komikers redan utsatta tillvaro.

Läsare av den här bloggen vet också att jag gillar King Comedy i all sin roughness. MEN att förutsättningarna för bra stand up sällan finns på plats. Scen långt ifrån publiken, rörigt på scenen, lite folk osv. Dock får man köra runt åtta minuter och Johannes Hakala är en trevlig prick.

Men den här kvällen är det jävla segt rent ut sagt. Som vanligt lite folk och ett hyfsat avdropp i paus. Det mumlas lite här och var men knappt någon komiker får skratt. Bäst lyckas Felicia Jackson med sin frejdiga stil.

Jag tänkte innan testa nytt men det känns meningslöst. Kör pliktskyldigt igenom mitt set men förstår direkt att mitt material inte kommer lira den här kvällen. Egentligen ska man bara släppa sina grejer och snacka med publiken. Det är liksom ingen idé att stå och tjoa inför sex pers och ett gäng komiker som redan hört dina grejer.

Nåja ett skitgig är också ett gig som Erik Berglund sa.

Fimpar shortsen nästa gång.

Nästa gig: Big Ben, 13/6, kl 20.00

Gig 64. Stockholm Comedy Club.

Jomen ikväll hade vi väl kul! Det var puttrigt, glatt och positivt och tillike flintskallige komikern Anders Häggström körde sitt första headliner-gig. Lågmälde Anders skriver riktigt bra skämt som bottnar i honom själv och han börjar även krydda setet med roliga imitationer och act outs. En talang att följa.

I övrigt körde Victor Klemmings penis sitt sista gig innan sommarlov i Grebbestad (where da fuck is that??), Josefine Sonck sprang omkring på Carlings, Birgitta Klepke hade en röd racer-jacka och Kirsty Armstrong pratade knytnäve.

Jag då? Jo, jag hade grymt kul. Lite upp och ner i setet men lyckades hämta tillbaka publiken varje gång. Testade lite nytt som funkade plus fick en del idéer till kommande gig.

Ikväll rockar jag på King Comedy kl 20:00

Gig 63. Leroys Live Comedy.

Tjecken Miloslav Mecir var en säregen tennisspelare som var aktiv under 80-talet. Han var lång, graciös och hade en avig stil. Expert på att tempoväxla och föste märkliga, vinklade slag precis över nätkanten. Vissa kallade honom geni, andra spelförstörare. Ibland tappade han totalt och kunde inte ens serva över huvudet utan fick köra nån sorts spadfösare á la brännboll. Ibland pressade han och slog världsettan Lendl. Hur det än gick var Mecir alltid sevärd.

Johannes Brenning är ståuppkomikens Miloslav Mecir. En riktig funny bone-snubbe med röst och frasering att älska. En märklig gamäng man aldrig vet var man har. Vaggar av och an på scenen med mickstativet i ena handen, gör plötsliga utfall mot publiken och tar slöa promenader bort till fusklappen som jag undrar om han behöver eller om det bara är en del i hans grej.

Leroys Live Comedy, Johannes Brennings klubb, är liksom King Comedy ett ganska rough place. Publiken utgörs knappast av ståuppentusiaster utan mest, som det känns, av de som råkade sitta där och inte hann undan. Överförfriskade häcklare är ingen ovanlighet och kvällarna kan bli rätt märkliga. Ibland underbara, ibland katastrof. Som Mecir.

Av det som hinner utspela sig innan paus, då jag är tvungen att gå, är det helt klart konfrencier Brenning som är kvällens behållning. Varje avig backhand smiter precis över nätkanten och touchar utkanten på den kritstreckade linjen. Han häcklar komiker, driver med publiken och snappar upp det mesta som händer i lokalen. Han får också mest skratt av alla komiker i första halvan trots att han inte kör något direkt set. Innan jag ska upp och köra gör han den bästa imitationen av mig själv jag hittills hört.

Dock, som sig bör, föga smickrande och jag tänker i den stunden att jag förstår hur Edberg och Wilander kände det. De hade alltid svårt för Mecir. En spelare vars unikum och självklara talang de själva saknade men som de ibland lyckades bryta ner genom malande fysisk jämnhet.

Mitt gig går sådär. Får en del skratt men känner att åtminstone första halvan av den här kvällen är vikt åt Brenning, den blonderade snowboard-filmaren.

Miloslav Mecirs karriär blev inte lång. Han lade av 1990 endast 26 år gammal på grund av ryggproblem. Några grand slam-titlar blev det aldrig men väl två finaler. Hur Brenning tar sitt konstnärskap vidare har jag ingen aning om. Lite mer disciplin och stringens? Kanske, eller så tar det död på lekfullheten och ögonblickets ingivelse.

Hur som helst så är han säkerligen tillbaka i augusti då Leroys kör igång efter sommaruppehållet.

Själv kör jag på Stockholm Comedy Club ikväll och ska försöka inkorporera lite mer Mecir i min Lendl-persona.

Gig 62. Big Ben.

Andra gången på en vecka så får jag mickproblem. Mitt under ett av mina bättre skämt så lägger micken av. Ingen höjdare, men jag vrålar på så skämtet verkar gå fram i alla fall.

Strulet drabbar flera komiker så jag hoppas att någon på Big Ben kan se över det hela. Verkar vara glapp.

Annars bra kväll om än ganska lite folk. Blir kanske bättre resten av veckan när skitvädret drar in.

Grymt kul för övrigt att Big Ben kommer att köra varje dag hela juli och augusti. Nästan så man hoppas på skitväder för publiktillströmningens skull.

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, 10/6

Gig 61. King Comedy.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Jag tycker verkligen om King Comedy. Man får köra åtta minuter och värden Johannes Hakala är en trevlig prick. Men visst är det en prövning för sköra egon att gång på gång tvingas stå och bomba inför bedagade existenser.

Det är tredje giget på tre dagar för mig och jag är rätt sliten. Dessutom har jag tagit på mig den betungande uppgiften att, förutom att köra, även vara DJ. Det är ett tufft uppdrag som innebär att dra en regel upp och ner mellan varje komiker. Jag varierar mellan Sade och det norska black metal-bandet Gorgoroth. De senare var i ropet i början av 90-talet då kyrkor brändes i Norge, om någon minns.

Det blir trevligt ikväll också. Mina kollegor Fraser Ames, Svea Sigmond och John Olsson gör bra gig trots att publiken mest består av halvpackade britter och skeptiska pensionärer. Jag pratar också en del med den skicklige retorikern och duktige komikern Peter Nitschke som levererar ett proffsigt set.

Alla gig är bra gig. Och man måste lära sig att stå ut med lidandet.

Nästa gig: Big Ben, 5/6, kl 20.00

Gig 60. Stockholm Comedy Club, Best of förfest, Södra sällskapet.

Jaha, någon sorts jubileum igen. Time flies. Och förutsättningarna inför gig 60 är onekligen bra. Fullsatt lokal, sköna komiker, bra placering i line upen och underhållande konfrencier i form av Birgitta Klepke. Jag kör i princip samma set som dagen innan men får lite annorlunda betalt jämfört med kvällen innan. Generellt lite sämre men ändå ok. Jag är lite mer spänd i kväll och det syns på min bistra uppsyn. När jag fastnar i surblicken mellan vissa skämt tenderar jag att få mindre respons.

När man kommit över skräcken att man ska tappa bort sig i manus börjar man som komiker lyfta blicken och ta in rummet och publiken i större utsträckning. Det kan ge både skratt och platt fall. Om man frågar publiken måste man vara beredd på svar. Igår lyfte publiken mitt set efter ett par halvtröga skämt. En fråga till en kvinna ledde till en rolig kommentar från hennes man som ledde till unisont publikskratt. Riktigt kul.

Samtidigt kan det bli tradigt för dem som sitter långt bak om man för mycket ägnar sig åt ohörbara dialoger med främre raden, så det gäller att ha känsla där. Inte alltid lätt.

Byter nu Stockholm Comedy Clubs röda sammetsdraperier mot King Comedy´s ekande ångest. Båda har sin charm…

Nästa gig: King Comedy, 4/6 kl 20.00

Hur en kväll blir står alltid skrivet i stjärnorna och man vet aldrig vilken version av en själv som kommer att stå där uppe framför åskådarna. Den spände? Den dryge? Den lyhörde? Man kan innan känna sig hur säker som helst bara för att sekunderna innan scenentré bli perforerad av osäkerhetens blixt. Eller, när man väl kommit upp på scenen, så kan de första kontakterna med publiken bli aviga och man får aldrig till den där nödvändiga kemin.

Men igår var det underbart. Jag älskar verkligen kvällsshowerna på Stockholm Comedy Club. De gångerna jag varit där har det alltid varit fullsatt och det känns som folk verkligen är där för att ha kul. Med det sagt är det inte alltid lättskrattat. Igår kändes det som att folk rakt igenom hade trevligt men det var inga stående ovationer för någon av oss komiker, men bra stämning och jämnt flyt.

Jag gör ett gig jag är riktigt nöjd med på flera sätt. Inget himlastormande men flera bra skratt och framför allt fler skratt mellan skämten. Det beror troligen på att jag mer och mer skalat bort allt överflödigt och verkligen möter publiken. Jag vågar stå och vara tyst och närvarande. Sånt märks och smittar. Gillar att flera nya grejer börjar sitta.

Har även extremt roligt på scenen. Ingen osäkerhet utan stor närvaro och känsla. Det ska fan vara kul för en själv också, inte bara en stor pina. Har skönt snack med publiken och kan ta in det som händer. Framsteg!

Från den här kvällen vill jag också nämna Marcus Berggren. Galningen från Kungälv som headlinar. Han har några extremt innehållsrika och smattrande rutiner. Väldigt duktig på att skriva roliga formuleringar och en helt hysterisk energi. Men jag tycker att han bör sänka tempot lite ibland och låta publiken skratta. Han kväver oss nästan med sina ordlekar. Medan man försöker få ur sig ett skratt till en formulering har han redan kastat fem nya i ansiktet på en. Vi hinner inte, Marcus! Växla lite emellanåt och bli ännu bättre. En stor talang är du redan.

Ikväll blir det flera av oss som kört konceptet Förfest under våren. Elin Viljestrand, Viktor Carlsson, jag och Fraser Ames. Headlinar gör Ato Karlsson och Birgitta Klepke konfar. Lär bli grejt! Hoppas vi ses:)

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Best Of Förfest, Södra sällskapet 20.00

Gig 58. Livet on the road alltså. Det börjar med att jag lyckas ta fel på perrongsida och missar min pendel till Nynäshamn. Jag är på väg dit för att uppträda på klubben Big Comedy In Little Sweden som svingar förbi den lilla färjeorten en gång i månaden.

Väl på plats på den pittoreska lilla hamnkrogen Kroken konstaterar klubbdrivaren och kvällens MC Tom Fredriksson att det inte finns någon mikrofon. Restaurangen som ska tillhandahålla denna har på något sätt lyckas se till att den inte finns på plats. Vi komiker har alltså att välja mellan att ställa in eller stå och skrika i ena ändan av lokalen. Stand up är knappast en materialsport men micken känns ju lite grundläggande på något sätt. Det hela är häpnadsväckande.

Förstås finns inga som helst planer på att ställa in (el okej det fanns det men SKIT I DET!) så jag, Tom Fredriksson, Thomas Ahlbeck, Jerry Prütz, Eskil Selander och Anders Häggström (gubbtätt, jag vet och ber om ursäkt) kavlar upp armarna, tar en vicks blå och kör.

Det är märkligt hur villig man är att rulla sig i tjära och fjädrar för att få skratt. Publiken är relativt fåtalig men, som tur är, välvillig och förstående. I den pittoreska lokalen i det sjönära läget lyfter jag som en drake i motvinden. Med båda armarna tillgängliga känner jag mig märkligt fri och ledig. Det känns kanske mindre stand up och mer inspirationsmöte men det är en otrolig frihetskänsla där jag kryssar omkring mellan borden och delger min syn på livet.

Ett grabbgäng bryter ihop vid ett bord, ett par fnissar ljudligt och det applåderas artigt. Faktiskt förvånad hur bra det går för oss. Det är knepiga förutsättningar men vi är alla komiker med och skapar en trevlig kväll. Som det ska vara.

Nu väntar två kvällar i rad på Stockholm Comedy Club. Riktigt bra komiker så missa inte!

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Södra sällskapet, 2/6 kl 20.00