Gig 57. Ibland uppstår humor på de mest oväntade vis. Denna smått bisarra temakväll på Crossfire Comedy Club har komikerna till uppgift att dra skämt om döden. Och det visar sig att de ska få göra detta inför ett gäng pantertanter på minst 70 plus.

Stand up handlar till extremt hög grad om att äga scenen och ta över rummet. När du inte utstrålar säkerhet och publiken känner minsta doft av fruktan blir du sliten i stycken. Eller rättare sagt: publiken låter dig stå och självdö till allmän beskådan medan din egen skam äter upp dig inifrån. Det är en härlig känsla. Karaktärsdanande.

Crossfire kör på Caliente på Renstiernas gata. En mysig lokal men som med alla gratisklubbar vet man aldrig vem som dyker upp och om de som väl dyker upp fattar var de hamnat eller att de ska utsättas för stand up i två timmar. När jag körde här var det ett gäng studenter i 20 års-åldern som utgjorde den huvudsakliga publiken. Denna kväll är det som sagt ett gäng pensionärer. Det visar sig vara fruar till kända konditorer runt om i stan som har sin månatliga sammankomst. Och dessa järnladys visar sig vara måttligt intresserade av att tyst sitta och lyssna på skämt om döden.

Istället pågår en faslig verksamhet. En, som det verkar, omöjlig nota att splitta rättvist går runt varv efter varv, någon skrattar åt den stackars komikern, någon kommenterar komikern, någon pratar med grannen, någon pratar med en konditor-make som plötsligt gjort entré. Det pågår helt enkelt en tämligen omfattande verksamhet samtidigt som komikern på scenen ska försöka göra sig hörd och framföra det material som särskilt tagits fram för denna kväll.

Hur tacklar komikerna det här? Det är en svår situation. Den sammantagna publiken är relativt fåtalig. Enligt skolboken är det då lämpligt med mycket publiksnack för att låsa upp knutar och få folk att känna sig delaktiga. Samtidigt är den fåtaliga publiken högljudd och oengagerad. En samling häcklare typ. Då bör man inte ge dem för mycket uppmärksamhet. Svårt som sagt.

Jag kör inte själv och kan därför lugnt luta mig tillbaka och njuta av skådespelet. Jag noterar att det i princip är omöjligt att bara stå och köra sitt material och ignorera damerna. Komikern blir då exkluderad och framstår som utsatt och osäker i sin ensamhet. Och engelska fungerar överhuvudtaget inte. Bäst (så långt jag hinner se, jag går strax efter paus) går det för dem som mer eller mindre släpper materialet och bara snackar med damgänget. Tar in damerna som en del i sin act. Damerna är dessutom lite lagom påstrukna och levererar själva helt omedvetet klockrena oneliners som med lite modererande från lyhörd komiker blir till helt ok stand up.

Henrich Harry Harder och Johannes Brenning lyckas bäst denna kväll även om alla jag ser kämpar på och gör sitt bästa. Dessa herrar interagerar hela tiden med damerna i en knivig situation och frångår till stor del sitt eget material. Det blir en underhållande situation även om många för kvällen specialskrivna punch lines får strykas.

Närvaro. A och O i stand up. Känner man inte av stämningen i rummet eller försöker ignorera den berömda elefanten så blir det ofta jobbigt.

I morgon är jag på igen. Då blir det gig i Nynäshamn med andra svala komiker.

Gig 56.

Stora grejer på King Comedy ikväll. Scenen var nästan helt rensad så man slapp stå och trängas med trumset och förstärkare. Nu fattas bara att något också görs åt det lila finlandsfärjeskenet i ansiktet.

Det är solklart att sommarsverige påverkat Stockholms stand up-scen. Varför gå ner i mörka källarlokaler när man skratta åt bar övis-fyllon mitt på ljusa dagen? Och de som ändå dyker upp förefaller lite värmedästa. Åtminstone igår på Stockholm Comedy Club. Jag känner att jag kanske gick lite hårt åt dessa stackare i föregående inlägg. Det var såklart skämtsamt menat. Uppgiften att få publiken att skratta är komikerns och ingen annans. Såklart. Men det är ändå fascinerande hur det kan variera. Hur ändå rätt vältaliga publiker vara så pass reserverade.

Nog om det. Jag öppnar på King och publiken består av ett tiotal komiker och runt 5-6 vanliga dödliga. Fåtaligt även för att vara här men det blir faktiskt ett härligt gig. Den klassiska fläkten på toaletten förstör flera punch lines men ger möjlighet till spontanmaterial. Publiken som är där är med på noterna och till och med en och annan komiker tittar upp ur anteckningarna och ger en trött tumme upp.

Jag kör egentligen samma set som igår men det känns ännu tajtare idag. Roligt! Behöver tyvärr avvika direkt efter giget så hinner inte se någon annan denna gång.

Nu väntar intensiv vecka med gig i Nynäshamn, två gig på Stockholm Comedy Club samt ånyo King Comedy. Hoppas vi ses!

Nästa gig: 31/5, Nynäshamn, restaurang Kroken, kl 20.30

Gig 55. Stockholm Comedy Club. Förfest.

De stirrar på mig som hålögda ugglor. Först tror jag att det är en mardröm. Jag väntar på att deras uttryckslösa ansikten ska förvridas till demoner och att de ska spy grönt slime på mig där jag står på scenen, men ingenting händer. Och då menar jag ingenting. Nästan. En man till höger lyfter svagt på vänstra mungipan och en knappt synbar dregelpärla börjar leta sig ned längs läppen.

Den dåliga smeden skyller på järnet, I know, men WTF! Mötena i min bostadsrättsförening framstår som väckelsemöten i jämförelse. Jag undrar vilken ond kraft som slitit dessa människor från det fantastiska vädret, forcerat ned dem i en mörk källarlokal och tvingat av dem 100 kronor. De kan inte ha kommit frivilligt.

Känslan är surrealistisk och ingen av oss komiker har någon större kväll. Det är som att vi alla kastats in på det där bostadsrättsföreningsmötet stunden efter besked om avgiftshöjning. Vi känns som ett störande moment i publikens önskan om att unisont få sitta och stirra in i ett rött skynke.

Ok, smärre överdrifter. Ingen av oss bombar. Det fnissas till här och var men det är nästan UNIKT trögt. Erik Moberg och Elin Viljestrand kämpar ändå tappert med publikkontakten och lyckas bäst ikväll. Själv kör jag ett närmast exemplariskt framfört set. Jag är faktiskt riktigt nöjd. Egentligen. Fast det kan man som komiker knappast vara om man fått så lite skratt. Eller? Jo det tycker jag. Skratt är ändå inte allt och vem vet, det kanske kluckas å det grövsta innanför uggleuppsynerna?

Fan tro´t. Det är stand up i ett nötskal. Du kör i princip exakt samma set som du körde ett par dagar innan. Då rev du stället. Nu får du en dregelpärla att förflytta sig en halv centimeter nedåt. Jag blir fysiskt provocerad på riktigt och vill nästan begå ett fängelsevärdigt brott med hjälp av mitt mikrofonstativ, men hejdar mig och drar istället ett opassande skämt som refererar till ett aktuellt kriminalfall. In your faces, ugglor!

Ikväll öppnar jag på King Comedy. Om ni undrar vad det är för dån ni kommer att höra omkring 20-tiden…

Gig 54. Cash Comedy har seglat upp som en av mina favoritklubbar trots att jag bara kört där två gånger. Älskar hur tätt inpå publiken sitter. Den här kvällen rattas av Kathryn LeRoux, en skön jänkare som jag sett flera gånger. Hon är en regular på Big Bens internationella torsdagskvällar och grym på att skapa bra stämning.

Den dåliga känslan från kostym-bombningen på Big Ben är som bortblåst och jag river av ett starkt set. Går riktigt bra. Jag har övat skiten och det ger resultat. Extra kul är att etablerade Fredrik Andersson ger mig beröm efter giget. Hör inte till vanligheterna i denna konkurrensstinna bransch. Fredrik såg jag första gången 2011 då han var i Afghanistan och underhöll trupperna. Den här kvällen testar han mycket nytt och står anspråkslöst och läser i sitt block.

I övrigt tycker jag att värdinnan Jenny Cash gör ett bra gig. Hon har en extremt svart humor som ofta balanserar på den berömda gränsen. Ibland kanske lite för mycket kroppsvätskor för min smak men hon blir allt starkare.

Täby-elakingen Svea Sigmond gör endast sitt femte gig men är redan riktigt rolig. Skriver bra skämt men behöver lyssna in publiken och känna av lokalen. Jag gjorde samma fel i början. Drog igång nästa skämt innan publiken skrattat klart.

Jonas Dillner är Jonas Dillner. Lugn och trygg norrlänning som jobbar mycket med pauser. Skulle bli ännu bättre med lite fler kortare skämt och lite större temperament-variation emellanåt.

Avslutar gör Daniel Sanchez och han gör det bra. Märks att han jobbar mycket med sitt material för att hitta de roligaste orden och formuleringarna. Nöjer sig inte bara med något halvdant. Det är så man går framåt och utvecklas.

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Förfest, 27/5

Gig 53. Känner mig extremt oinspirerad att skriva de här orden just nu men gör så i alla fall. Ganska glest på Big Ben ikväll och knappast någon tokstämning. Jag kör väldigt sent och ytterligare publik har hunnit lämna när det är min tur.

Kvällen till ära testar jag att köra i mörk kostym. Känns som att det höjer min status väl mycket för jag känner direkt att jag inte får betalt som jag brukar. Eller vad det nu är. Lirar hur som helst inte med publiken denna kväll. Hade planerat att testa rätt mycket nytt men kortar ner och avslutar med några relativt säkra kort.

Segt gig som jag gärna glömmer.

Nästa gig: Cash Comedy, ons 24/5 kl 20

Gig 52.

Efter en hel veckas från frånvaro från stand up-scenen så är det återigen dags att göra upp med de i jordnötterna sovande fyllona på King Comedy. Nåja, det är faktiskt helt okej med folk ikväll och förvånansvärt normala individer. Såklart finns även obligatoriska häcklaren på plats. Han kallar sig av någon anledning Jesper Parnevik men kunde inte ha mindre gemensamt med den gladlynte golfspelaren.

Jag kör drygt åtta minuter och testar lite nytt. Går överlag bra men svårt att avgöra med en så fåtalig publik. Min vän Jonas Sjögren öppnar och jag gillar att han börjar agera ut allt mer. Han går från klarhet till klarhet. I övrigt nämner jag gärna en av mina personliga favoriter Viktor Carlsson som får mycket skratt ikväll och grekiskan Eleni Dimitrelou Tångstedt som testar nytt och grovt. Hedersomnämnande till kvällens värd Johannes Hakkala som konfar med den äran.

Nästa gig först på Big Ben om en vecka om det inte dyker upp något annat.

Fridens liljor.

Gig 51.

Jag känner mig förstås obekväm där jag står med armen runt den fantastiske beatboxaren/trummisen Ümit. Inte för att det är något fel på Ümit, utan för att jag hittills i livet känt mig obekväm som fotbollsspelare, journalist, pojkvän, musiker och människa. Dock allt mindre som komiker, häpnadsväckande nog. Stoppa en slant i apan och han skall dansa till döddagar. Genom dammet efter Ragnarök kommer vid horisonten en skallig apa kunna skönjas i färd med att dra ett vaggande skämt.

För övrigt väntar jag på att Janne Westerlund ska visa sitt rätta jag. Han känns som arketypen av en människa som bortom den glada fasaden gömmer en djävul. Jag menar, en medelålders halvfryntlig komiker som sett och hört det mesta. När kommer ögonblicket där han drar mig avsides, ömsar skinn till en blåvit djävul och berättar vad han egentligen tycker om min skäggiga uppsyn?

Nu får han ju i och för sig göra just detta varje vecka på Stockholm Comedy Club. Och även om det inte är mig han brukar terrorisera med sin burleska sisu kanske han får ut eventuella demoner där. HUR SOM HELST. Janne kontaktade mig i veckan för en 10-minuters-spot på evenemanget Stockholm Live. Han och komikerkollegan Jakob Öqvist har en show som väl relativt löst baseras på deras forna TV-satsning.

Jag tackade såklart ja. Gig på betalklubb tackar man inte nej till. Det är jag och ovan nämnde Mattias Ümit Yilbar Norgren som ska ackompanjera de båda ringrävarna denna kväll. Janne är som fantomen på operan. Han är överallt. Rattar på någon högtalare, skrattar högt i baren och tar emot gäster. Allt under överseende av livskamraten Magdalena.

Det är bra stämning och Janne är såklart en utmärkt estradör. Han vet hur länge han ska hålla igång konversationer med publiken och vet hur han ska parera om något skämt går över gränsen. Timing skapad av säkerligen tusentals uppträdanden.

Janne kör dryga 20 minuter första timmen sedan är det min tur. Jag känner direkt att mina grejer fäster. Vilken skillnad det är när publiken verkligen betalat för att se stand up. Skulle nog säga att jag gör ett av mina bästa gig så här långt, i alla fall responsmässigt. Några skämt är riktigt starka men det är ett jäkla vibrerande hela tiden. Min kropp liksom rör sig okontrollerat fram och tillbaka och mina ögontics stör mig. Sen går det FORTFARANDE lite för fort ibland när det inte ska gå fort och pauserna kan bli längre.

Ümit bjuder sen på en remarkabel beat box-uppvisning innan det är dags för Jakob Öqvist. Jag känner såklart till Jakob men har aldrig sett honom live. Satan vilken överkörning. Helt klart bland det tajtaste jag sett hittills av en svensk komiker. Förutsatt att man gillar hans smått hysteriska stil och act outs. Och det gör jag. Trodde inte riktigt jag gjorde det. Sett honom en del i TV och då har jag inte varit lika begeistrad men så här live. Jesus. Publiken i princip avlider av skratt. Riktigt inspirerande.

Kul kväll att få vara del av och jag fick även en del ryggdunkningar av publiken efteråt. Jag är på rätt väg. Nu tar jag dock paus fram till nästa söndag. Då ger jag mig i kast med diametralt annorlunda förutsättningar på King Comedy. Until then….

Nästa gig: King Comedy 14/5, kl 20

Gig 50.

På många bilder jag har av mig själv genom livet ser jag lite obekväm ut. Som att jag inte riktigt trivs med att jag står där och poserar, som att det finns ett obehag med hela situationen. Så ock på denna bild hastigt tagen efter att Ato Karlsson avslutat ännu en Big Ben-kväll och skallet från den missförstådde Garage lämnat lokalen.

När jag utifrån stirrar på bilden av den alltmer fårade råbulten vill jag sända in ett tusental små nanorobotar rakt in i hans hjärna. Låta dem navigera fram till amygdala och bekämpa vad det nu än är för substanser som talar om för honom att han ständigt är hotad.

Jag sa till mig själv vid något tillfälle att vid 50 gig, då kommer jag att veta om jag vill fortsätta med denna beroendeframkallande tortyr eller inte. Nu vet jag att 50 gig inte är någonting. Jag är fortfarande lika euforisk som livrädd. Och jag har egentligen inte en aning. Lika snabbt som jag berusas över en nyvunnen nivå blir jag dräpt av en enhällig publik som kväver mig med sin näst intill unisona tystnad. Det är ett saligt kringkrälande på valfri helvetesnivå.

Samtidigt har det så klart gått framåt. Jag får förtroende att köra längre gig och jag jobbar målmedvetet med mitt uttryck. Ändå är jag inte där jag vill vara. Fortfarande finns en anspänning, ett ibland forcerat uttryck och en bristande scennärvaro. Men som sagt. Det går framåt.

April blev smått sanslös på många sätt. Mitt dayjob sög musten ur mig, scenen sög musten ur mig och livet fortsätter på många plan att suga musten ur mig. Jag är puppan som blev kvar efter att fjärilen flugit iväg.

Hur gick gig 50 då? Tackar som frågar. Jo, det gick stabilt men jag stör mig på att jag inte kan behålla lugnet. Det går helt enkelt liiite för fort. Jag är som travhästen strax innan galoppen. Försöker hålla igen men tillslut lyfter hovarna.

Det är ingen som hotar dig, Burken. Ta det bara lugnt. Andas. Såja.

Allt är bra.

Nästa gig: Stockholm Live, Södra Sällskapet, fre 5/5 kl 20

Gig 49.

När Nordkorea triggat igång igång the ultimate kärnvapenkrig och världen smulats sönder till radioaktiv aska kommer endast kackerlackor att återstå. Och stand up-klubben på Big Ben.

I en aldrig sinande ström av underhållning pågår klubben oförtrutet tre dagar i veckan, vecka efter vecka. Nya och gamla förmågor testar nya och gamla skämt på en hela tiden varierande publik.

Denna söndag är inget undantag. Jag skulle säga att det är mer uppslupet än vanligt, troligen på grund av ledigt dagen efter. Det är inte fullsatt men helt ok.

Jag kör ett blandat set med en del gammalt och lite nytt. Går överlag bra även om det nya behöver slipas. Känner att jag verkligen behöver sätta mig ner och knåpa ihop ett längre set nu. Har hållit på och ändrat fram och tillbaka, vilket iofs kanske inte är så konstigt eftersom jag fortfarande är ny och letar efter mitt ultimata uttryck.

Det går bra för många den här kvällen. Publiken är verkligen med på noterna. Den som sticker ut mest är ändå skåningen Carl Stanley. Är han ens 20? Väldigt naturlig i sina skämtval som hela tiden utgår från honom själv och vindlar iväg på punch line-fyllda avstickare. Sen behöver man inte gilla eller beröras av alla hans ämnen men han har ett vasst humoröga och en approach som går hem brett. Väldigt imponerande.

Kul också att min vapendragare John Olssons vän Svea Sigmond gör ett bra gig. Är det hennes tredje? Säker och ganska mörk. Lovande!

Efter giget hamnar jag på Pub Anchor och jag behöver revidera. Efter kärnvapenkriget finns kackerlackorna, Big Ben och FÖRSTÅS hårdrockarna kvar. Jag har varit och är delvis fortfarande en av dem, även om min fejk-Lacoste-tröja från Thailand denna kväll inte direkt borgar för insläppande i riff-gemenskapen. Det gör däremot min oerhört starka version av Foo Fighters Everlong på karaoke-scenen. Fördelen med att ha börjat med stand up är att tröskeln för vad som är jobbigt höjts ganska markant. Man är all in på allt. Och jag blir SÅ rörd när en biffig hårdrockare tårögt myser när jag träffar den högsta tonen i sista refrängen. Eller om han ryser på grund av att min röst spricker. Det hela är lite oklart.

Vi säger så, som Fredrik Virtanen brukade säga.

Nästa gig: Big Ben, 2/5 kl 20.00