Gemytlig Big Ben-kväll blev otippad Pub Anchor-karaoke

2017-05-01 10.33.14

Gig 49.

När Nordkorea triggat igång igång the ultimate kärnvapenkrig och världen smulats sönder till radioaktiv aska kommer endast kackerlackor att återstå. Och stand up-klubben på Big Ben.

I en aldrig sinande ström av underhållning pågår klubben oförtrutet tre dagar i veckan, vecka efter vecka. Nya och gamla förmågor testar nya och gamla skämt på en hela tiden varierande publik.

Denna söndag är inget undantag. Jag skulle säga att det är mer uppslupet än vanligt, troligen på grund av ledigt dagen efter. Det är inte fullsatt men helt ok.

Jag kör ett blandat set med en del gammalt och lite nytt. Går överlag bra även om det nya behöver slipas. Känner att jag verkligen behöver sätta mig ner och knåpa ihop ett längre set nu. Har hållit på och ändrat fram och tillbaka, vilket iofs kanske inte är så konstigt eftersom jag fortfarande är ny och letar efter mitt ultimata uttryck.

Det går bra för många den här kvällen. Publiken är verkligen med på noterna. Den som sticker ut mest är ändå skåningen Carl Stanley. Är han ens 20? Väldigt naturlig i sina skämtval som hela tiden utgår från honom själv och vindlar iväg på punch line-fyllda avstickare. Sen behöver man inte gilla eller beröras av alla hans ämnen men han har ett vasst humoröga och en approach som går hem brett. Väldigt imponerande.

Kul också att min vapendragare John Olssons vän Svea Sigmond gör ett bra gig. Är det hennes tredje? Säker och ganska mörk. Lovande!

Efter giget hamnar jag på Pub Anchor och jag behöver revidera. Efter kärnvapenkriget finns kackerlackorna, Big Ben och FÖRSTÅS hårdrockarna kvar. Jag har varit och är delvis fortfarande en av dem, även om min fejk-Lacoste-tröja från Thailand denna kväll inte direkt borgar för insläppande i riff-gemenskapen. Det gör däremot min oerhört starka version av Foo Fighters Everlong på karaoke-scenen. Fördelen med att ha börjat med stand up är att tröskeln för vad som är jobbigt höjts ganska markant. Man är all in på allt. Och jag blir SÅ rörd när en biffig hårdrockare tårögt myser när jag träffar den högsta tonen i sista refrängen. Eller om han ryser på grund av att min röst spricker. Det hela är lite oklart.

Vi säger så, som Fredrik Virtanen brukade säga.

Nästa gig: Big Ben, 2/5 kl 20.00

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s