Det är visst din dag idag. Idag som alla andra dagar. Men idag vill jag hylla dig extra. Hoppas det behagar.

På din sons berg- och dalbana du alltid hängt med. Hurrat, stöttat, peppat och glatt. När sonen sett mörker du varit månen i hans natt. Läs mer →

Leve den virtuella demokratin! En okänd kvinna i Flen, vår egen försvarsminister och hittills nästan 20 000 andra har på fyra dagar läst det jag skrev ihop under någon timmes allmän frustration.

Från vår egen lilla ö skickas budskapet ut i rymden. Oftast inte till fler än de närmast sörjande. Men så. Lika plötsligt som överväldigande slår något an en sträng hos många och ärat ditt namn flyger över jorden. En grov spruta ego-drog injiceras rakt in i det centrala nervsystemet. Läs mer →

Tänk att jag ljuger redan i rubriken. Denne flyhänte strängbändare är inte skyldig mig ett skit vad hans karriär anbelangar. Men! Jag introducerade honom faktiskt till distortion. Det överstyrda gitarrljudet du förknippar med rock och metal, och jag gjorde det i form av min fars gamla svarta boss-pedal. När jag i slutet av 80-talet stänkte iväg ett raspigt E-ackord så vill jag tro att jag tände något hos den kreative vänsteryttern i IFK Lidingös P 75-lag. Läs mer →

När jag idag tittar på bilden förstår jag inte att det är jag. Uppstramad, faktiskt stolt och del av ett tajt kollektiv utsänt till fjärran land. Det är tre år sen men känns som tio. Om det ens hände. Ibland undrar jag.

Under resans gång på väg ner mot ett område där du är en legitim måltavla förändras du gradvis. Livlinorna för överlevnad blir av yttersta vikt. Gruppen, utrustningen, din fysiska status och din kunskap blir livsavgörande. Det är en fascinerande upplevelse som skapar ett svåröverträffat kollektiv. Inte för att jag nödvändigtvis kände mig som en legitim del av det, som civilist och solitär, men jag kunde se det, känna det.

Idag springer jag omkring på Söder med ångest och försöker vara rolig genom att ta bilder på kala cementhundar som står i en lekpark mitt i knark-meckat (ja det ligger en moské där) Björns Trädgård. Jag har lite olika bildtexter till hundarna och fotar dem ur olika vinklar. Sedan lägger jag ut bilderna på instagram. Kanske länkar till Facebook och Twitter om det blir extra tokigt.

Ni förstår vilken av de två verkligheterna det görs filmer om. I den förra fick jag se platser få vita män och kvinnor har sett. Jag fick skaka hand med forna mujahedin-krigare, talibaner och ärrade marinkårssoldater. Jag fick bära vapen varje dag och ständigt knarka på det lilla pirret som infann sig när man rullade ut från gaten och visste att vad som helst kunde hända.

Här hemma ser jag bilder i ett flöde på en skärm. Någon har bakat en kaka. Den ser god ut. Någon har ett tokigt barn som sjunger fint. Någon är tacksam för att denne har så fina vänner. Någon har delat en text av en kulturkvinna som kritiserar en kulturman vars romankaraktär tänder på 13-åringar, eller om han själv gjorde det. Hon är arg i alla fall. Han också. Någon tjatar om sin vikt men tappar den aldrig. Någon länkar till sina egna avslöjanden. Någon länkar till någon annans avslöjande och tycker att det är viktigt och tänkvärt. Framför allt för att poängtera att denne slentrianmässigt tar del av viktiga och tänkvärda saker.

Jag är inte bättre. Jag är sämre. Jag älskar att få lajks. Jag älskar att räkna views på min blogg. Jag älskar att länka, kommentera och förhäva mig i det offentliga rummet. Jag är balast, och inte bättre än sockervadd, Måns Zelmerlöv, läppglans, Mello, fredagsmys, sleevetatueringar, småstad, plumphet och plast.

Jag är en vandrande död i den svenska meningslösheten. Och det är min förbannade plikt att älska den. Det är min förbannade plikt att skaffa barn för att förverkliga mig själv, bli intresserad av och lägga ner tid på renoveringar, recept och husköp och att förfäras på ett flöde över en text. Det är det här alla så kallade utvecklingsländer kämpar för. Utvecklingens och trygghetens spjutspets. Friskare, äldre, ungdomligare. Kanske lite kallare.

Mitt huvud är fyllt med mos. Tjockt trögflytande spackelmos. Det surrar, blippar och piper överallt. Allt är tillgängligt, allt går att göra, allt är gratis, valmöjligheterna förtär och förgör.

Då drömmer jag om en tjock bildörr som slår igen. Det trånga utrymmet där bak, vattenflaskorna i handskfacken, värmen, förväntan, uppgiften. Någon talar i comradion: – Bravo Alfa, Bravo Alfa. Gaten öppnas. Vi rullar ut. Oförklarlig ångest bortblåst. Endast sammanbiten beslutsamhet. All in. Varje dag all in.

Jag förstår förstås att krig är något negativt men jag saknar den klarhet som skapas av kamp i utsatt situation.

Och jag är rädd för den person jag håller på att bli. En mjuk, porös, flintskallig man, i mjukisbyxor med laptop på magen. Ett jämmerligt, velande mähä.

Men i morgon är det jag som anmäler mig till en salsakurs.

Det är nog nu.

När jag ser henne är jag glad att jag inte sitter i en gigantisk Bromma-villa med trötta renoveringsplaner. När hennes ex-man senare ställer till en scen drömmer jag mig raskt bort till mötet med hantverkarna och en inredningsbesatt fru vid min sida. Men det är en annan historia. Som passande nog passar i en countrylåt.

– I didn´t apologize. I wrote a song, säger J.P. Harris från scenen. Han är the real deal med en ansiktsbehåring som skulle fått en viss rysk mystiker att famla efter skägg-extentions. ”Countrymusik spelad med själ och hjärta, helt befriad från prefix och insvepningar i luddiga genrenamn såsom americana eller singersongwriter”, lyder en beskrivning. “There’s nothing more romantic than being a 15-year-old kid with a backpack and a pair of boots and an acoustic guitar slung over his shoulder jumping on a freight train…”, säger han vidare.

Alla medelålders män vid min sida håller med. Det skrattas gott och esoteriskt när han levererar sina livssanningar. En trivsam bastion för män som tycker att det var bättre förr. Av deras anleten att döma var det just så. Men det här är idag. Och det är bra.

– I´m crazy bout young women and old guitars.

Bandet the Tough Choices fräser på. Härliga dueller mellan slidegitarristen och den nasalt chickenpickande telecaster-brukaren. Som mer lagd åt bluegrass-hållet saknar jag dock lite tryck i sången. Det blir lite för trivsamt stompigt, för få gälla stämmor och var fan är banjon?

Kvinnan framför mig dansar inbjudande och medan jag funderar på vilket innovativt sätt vår herre tänker använda för att trassla till den här dejten så får jag en tapp på axeln. Där står Theodor Hanson (på bilden nedan). Han och hans far spelade in mitt dåvarande band Dark Labels första riktiga demo. Inte sett karln på 20 år men det är ett kärt återseende. Odödliga säg som ”psycho-ljud på virveln” och ”man blir lurad av lurarna” avhandlas och vi planerar en framtida öl.

Guds innovativa sätt denna gång? Ta da. Den manipulativa före detta mannen. Han uppenbarar sig, slår stämningen i kras och driver för evigt in en kil i något som kunde blivit vackert.

J.P. Harris and the Tough Choices går av scenen och far vidare i Sverige. Jag komplimenterar trummisen för spelningen och vår herre för kreativiteten.

Skönsång. Motgång. Hemgång.

Ännu en kväll är över.

Den gamla chefen, Ronald, Gustaf, Kerstin och Greta har en sak gemensamt. De är alla döda. Men innan de lämnade jordelivet gjorde de på sin ålders mörkaste vinter ett gästspel. Som ärenden i den orangea pärmen. Läs mer →

Att fråga mig om kvinnor är som att bakifrån smeka en tjurs klockspel med en järnsexa. Det kan bli lite stökigt. Otvetydiga fakta är att jag är 39 år och ogift. Det betyder att om jag ramlar i min lägenhet och inte kommer upp så kommer det ta ett tag innan någon hittar mig. Simple as that. Läs mer →

Det är en inflyttningsfest som många inflyttningsfester. Någon är tvärsäker. Snart brister den här jävla bo-bubblan! Någon är impad av golvet. Så snyggt med klinkers! Någon har fått i sig för mycket. Var ligger toan? Men den här festen har även något annat. Läs mer →

I forntiden fanns flera hominider (människoapor) på jorden och under en period var en viss apa särskilt framgångsrik. Apan var specialiserad på bambu som fanns i rikliga mängder och den tillfredställde honom till fullo. Han låg där på savannen och vräkte i sig bambu. Stor, stark och mäktigast. Rädd för ingen.

I bambuapans omgivning fanns en annan apa. En apa med problem. Bambun var ej tillräcklig. Kunde inte livnära honom. Uppspärrade ögon. Hunger. En ständigt sökande blick fann kottar, buskar, bark och termiter. Men de sistnämnda var svårjagade. Till slut lyckades han knacka till en vass sten, öppna boet och till bredden fylla magen med insekter. Insekter som snart tog slut. Apan jagade vidare.

En dag förändrades allt. Den behagliga temperaturen slutade inte stiga. Även nätterna blev stekande och växterna kämpade. Underifrån började en annan sorts vegetation trycka på. Den stora starka apan fick svårare att hitta sin älskade bambu som växte allt glesare. Han började magra och försökte ta sig in i termitboet men termiterna gjorde inget för honom. Kunde inte föda honom. Hade bambuapan haft förstånd hade han vetat att han var dödsdömd.

Den andra apan lyckades anpassa sig. Det nya klimatet förde med sig nya växter och djur som den numera fullfjädrade mångsysslaren med rätt verktyg lätt kunde komma åt och tillgodogöra sig. Han skulle under sin resa genom tiden möta många prövningar och månget missnöje skulle förvrida hans anletsdrag. Men till slut. Till slut kom han fram till idag. Och vet du. Han blev du och jag.

Jag har alltid identifierat mig med den andra apan och hans missnöje. Att vara nöjd känns farligt. Att sträva efter en lyckans platå där man tror att lyckan ska bestå. Men missnöjet måste driva framåt, inte transformeras till den förbannade kusinen bitterheten som ständigt nafsar den sökande i hasorna.

Ibland vill jag bara hitta min bambuodling, min fristad, mitt kall. Där jag kan stå stark stolt och fira min ankomst till vägs ände. Ett tillstånd av total sanning där min uppfattning är lag.

Men hittills har det alltid blåst upp. En knappt märkbar förändring, en svalare bris, något någon sa och till slut ett annalkande allt starkare muller. Du förloras på vägen. I det skenande fordonets backspegel slukas du i infernot.

Varför försvinner du? Du måste med. Varken platå eller bambu kommer att upplevas. Men väl en sprudlande jakt på termiter och ett ständigt gasande på svindlande vägar i outforskade landskap.

Så kom med. Tillsammans kan vi skapa.

Gör det!

Bli min andra apa.