Det har varit en 15 år lång pina, eller de bästa 15 åren av mitt liv. Beror lite på hur man ser det. I år är det i alla fall 15 års-jubileum för min golfkarriär. Och den som sett mest av den är min far Curt-Bertil, även kallad Curre.

Han började några år innan mig i slutet av 90-talet. Jag var lite motsträvig till en början men en ovanligt mild novemberdag år 2000 bestämde jag mig för att testa. Jag fick låna hans gamla grafit-set och vi åkte ut till Norråva, en kort pay and play-bana på Värmdö.

När jag brassade iväg en järnfyra runt 230 meter för första gången fattade jag två saker. Golf är religion och jag slår jävligt långt. Inte oväntat blev jag hooked. Spelade ner mig till 17,5 första säsongen, till 12,5 andra. Som lägst nådde jag för sex-sju år sen då jag var nere och vände på 10,1. Numera blir det färre rundor och jag ligger och tröskar kring 14.

Min far började relativt sent med golfen men har ändå en smäcker uppvridning. Problemet är avstämmet med stödjebenet som inte alltid tajmar med armarna. Då sprids bollarna till höger och vänster. Han är också liksom många golfare världsmästare på ranchen. Där kan han stå och strömslå klockrena drajvar, bara för att senare på banan riva upp djupa duff-hål i fairway med en patenterad tveksamhet i genomvridningen.

Själv har jag inte träffat en green sedan 2006, slår ofta bort minst två utslag per runda och kommer därför väldigt sällan ner i låga 80-scorer. Dessutom är jag fasligt instabil i all hantering som innefattar min sandwedge.

När jag ser farsgubben gå runt på banan så är det som att tiden stått still. Livet har förändrats men samtalsämnena är desamma. Nån har kommit på någon liten förbättring i svingen som ska lösa allt, nån har hittat den ultimata putting-stroken. Det finns hela tiden en plan att bli bättre, att utvecklas. Även om nog sanningen är att vi båda knappast gått framåt om man tittar på scorerna. Men nästa runda, då jävlar!

Golfen, bespottad i många läger, har en sällsam förmåga att trollbinda, att få en att fokusera och glömma allt utanför. Relationsproblem, jobbproblem, ekonomiska problem. Allt försvinner. Det är du din klubba, bollen och hålet där borta. Och all skit runt omkring. Bunkrar, vattenhinder, blåst, regn, solsken eller en motspelare som fibblar med klubban i bagen när du ska putta. Allt tas in och görs till störningsmoment. Du vet hur du vill slå bollen, du har en vision för ditt inre. Väldigt sällan blir det som du tänkt. Men ibland, ibland händer det. Och den känslan är omöjlig att förklara för nån som int begrip.

Jag tänker på det när vi går där. När har vi gått vår sista runda tillsammans, min far och jag? När har vi för sista gången stått lite halvstela på rangen och på fullaste allvar trott att just den här rundan ska bli den då allt faller på plats, då man slutar fundera, då det självklara lugnet och kylan infinner sig. Det är ju så. När man gjort sin bästa runda har det sällan varit så märkvärdigt, bara naturligt och otvunget. Enkelt helt enkelt.

Tror ändå att det är ett bra tag kvar. Farsan hade visst haft flyt på rangen sist.

Han hade kommit på något sa han.