Jag märker av den förste inne på gotlandsbåtens toalett klockan 11 på fredagsförmiddagen. – Micke! Är det du? säger en röst ut i tomma intet. Vem rösten adresserar är oklart men det förefaller vara någon som ska uppehålla sig i något av båsen. Vid handfaten träffar jag honom. – Haha, du är ju inte Micke, säger han. Men du kanske vill ha en jäger ändå?

Svenskens förmåga att berusa sig upphör aldrig att förvåna. Dessa oformliga, tatuerade, översolbrända kroppar som vacklar omkring har just nu the time of their life. Det här har de väntat länge på. Att få vara aspackad en fredagsförmiddag är den svenskaste av rättigheter. Även i mitt eget grabbgäng börjar det korkas upp en och annan Mariestad. Är man en utsläppt familjefader gäller det att skynda på. Man vet aldrig när festen rycks ifrån en i form av ovälkomna samtal från hemmafronten.

Det är ett härligt gäng jag åker med. Två av kungarna har rebelliskt klarat av sträckan Bromma-Nynäshamn på Harley Davidsson. De anlände en dag tidigare än oss fredagsresenärer och hade haft det ganska tufft. Problem med motorcyklarna ledde till ofrivilligt mackbesök och tydligen är de två stålvrålåken allt annat än ergonomiskt lämpade för 45-åriga ryggar. Dessa sorger kunde dock dränkas i bubbelpool och alkohol kvällen innan vi andra anländer.

Gotland möter oss i all sin prakt och vi känner tillförsikt när vi baxar oss ner på bildäck för landstigning. Scandic hotel ligger praktiskt nog bara ett par stenkast från hamnen och en snabb incheckning senare sitter vi nu under parasoll med lokal IPA i näven. Klockan är ju ändå 13 så här gör även jag alkoholpremiär. På grund av min periodiska fasta och min ändå relativt avsevärda viktnedgång är alkoholresistensen inte vad den har varit. Kort sagt känns numera den lenaste IPA som den elakaste elefantöl.

En otroligt lång taxiresa senare (chaufförerna håller stenhårt på hastighetsbegränsningen 60) står vi inne i restaurangen på Visby GK. Ytterligare några öl inhandlas innan det är dags för en kort sväng på drivingrangen och sedan avfärd mot första tee.

Visby GK:s 18-hålsbana har enligt uppgift röstats fram till Sveriges bästa. Här håller jag inte riktigt med även om det på många sätt är en fantastisk bana med många vackert placerade hål utmed en frustande östersjö. Framför allt är banan en rejäl prövning i den starka vind som råder. Däremot lämnar kvaliteteten på fairway och tee en del i övrigt att önska för att banan ska kunna aspirera på topplaceringar. Den ska dock vara som bäst under hösten.

Jag får till en hyfsad runda i blåsten efter en svag start. Kommer in på 27 poäng (10 ut, 17 in) och känner mig relativt nöjd, även om jag är rätt slut efter att ha burit bagen hela rundan. När alla kommit in blir vi kvar på golfrestaurangen och jag hinner inmundiga ett par Sleepy Bulldog mot bättre vetande. Hoppar dock några småflaskor jäger som åker fram.

Taxi tillbaka till hotellet via McDonald´s (restaurangerna stänger tidigt pga covid) och sedan ytterligare ett par medhavda öl i Scandics lobby. Det är glatt och uppslupet och relativt städat. Går och lägger mig klockan ett och ser fram emot ny runda på lördagen.

Efter ett med ”svenskt grabbgäng-mått” mätt måttligt alkoholintag, känner jag mig ändå oväntat spak på lördagsmorgonen. Inte van vid detta kaloriintag och kroppen känns tung. I väntan på taxin till golfbanan intar övriga ytterligare ett par öl men jag avböjer bestämt.

Golfrunda 2 blir en pina. Jag öppnar bra och skrapar ihop 14 poäng till och med hål 7, sen går filmen av. Hookar ut två utslag till vänster på hål 8 och streckar fyra hål i rad. Borde hyra en golfbil efter nian men knallar vidare i hettan med golfbagen på ryggen. Dricker och dricker men det tar inte och magen börjar strejka. Får någon form av allmänfysisk kollaps (om vi ska vara lite dramatiska) och mitt kassa spel gör inte det hela lättare.

Är helt slut när vi kommer in. De andra hinner beställa in öl men för egen del är det otänkbart. Hur jag lyckas konversera taxichauffören på vägen tillbaka till Visby är oklart, men jag får vet att Gotland är tråkigt på vintern, att de inte ser fram emot Stockholmsveckan men att de ändå är lite pirriga i april innan sommarsäsongen börjar.

När vi kommer tillbaka till Scandic stuper jag direkt i säng svårt medtagen. De andra korkar upp öl i bubbelpoolen medan jag träder in i drömmarnas värld. Vaknar med ett ryck när min rumskompis kommer tillbaka vid midnatt. De har varit på matjakt och lyckats muta en kebabförsäljare att leverera föda.

Söndagsmorgonen blir intressant. Får i mig lite yoghurt, sitter som ett hålögt spöke och håller allt annat än låda. Småhånas av övriga grabbgängsmedlemmar och laddar för hemresa.

På båten sitter jag nedsjunken i de flygplansliknande stolarna. Det känns orättvist. Den största alkoholmotståndaren är den som farit mest illa. Jag skyller dock på fastan, träning och värme.

När vi åter börjar närma oss Nynäshamn och är på väg ner till bilarna hör jag en välbekant röst. – Är det du, Micke? Haha. Skoja ba. Du ser lite spak ut, vet du vad som skulle hjälpa?

Till höger sitter han med ett snett leende och viftar med en näst intill urdrucken 1-litersflaska Jägermeister. Mitt emot sitter den riktiga Micke och blottar en rejäl baksnus som väller ner över framtänderna.

Jag säger som en känd farsa till en tjej i klassen sa under en studentmottagning 1994. – Man kan ha kul utan alkohol men det är dumt att chansa.

Låt oss börja med att jag är obekväm inför att använda begreppet CIS-man eftersom det är politiskt laddat, men det bidrar ändå till att beskriva de män jag just nu projicerar på. Mina ”lyckade” vänner med villor i Bromma. Vissa av oss har känt varandra sedan gymnasiet, andra längre än så. Genom åren har vi i olika konstellationer fiskat och spelat golf tillsammans. Det vill säga agerat enligt ett mönster som idag skulle kallas normativt manligt.

Jag tenderar emellanåt att, mer eller mindre omedvetet, kokettera med mitt upplevda utanförskap. Ömsom för att (hur lite jag än vill erkänna det) få folk att tycka synd om mig, ömsom för att framstå som lite förmer än andra. Liksom Zlatan ständigt behöver en fiende behöver jag hata det jag kallar normen. Till del tror jag det är ett skydd för att dölja den ledsamhet som ibland infinner sig när det blir klart för mig att de livsval jag gjort lett till en ibland rotlös tillvaro i marginalen (nåja). Lägg därtill att jag öppnat Pandoras box och låtit dopamintillförselns demoner flöda fritt i det självbekräftelsens okrönta helvete som kallas ”stand up-branschen”. På mer opretentiös svenska: Jag har ur ett övre medelklassperspektiv fuckat upp.

Nu, när jag är inne på min fjärde terapeut, inser jag emellertid att bilden av detta uppfuckande är skapad i mitt eget huvud. Jag inser att det är meningslöst att vänta på att ett intresse för altanbyggande, studsmattor i bemedlad förort och meningslösa diskussioner över nyansad häck med identitetslösa kvinnor plötsligt ska vakna likt en uppenbarelse för en dittills ofrälst. Istället försöker jag omfamna mitt, i huvudet skapade, utanförskap och unikum så att jag med visst processande kan acceptera det och intaga min roll som en atomhög bland andra atomhögar. Och vidare släppa garden och behovet av ständig positionering. Detta förhållningssätt passar sig utmärkt vid helgens begivenhet: en golfweekend på Gotland.

Mitt tjatiga orerande kring mitt hemmahörande/ej hemmahörande i den egentligen rätt svårdefinierbara medelklassen kommer aningen på skam när man tittar på min skicklighet i golf. Jag har haft möjligheten att lägga alldeles för mycket tid på golf för att hävda någon sorts ”konstnär på Österlen”-aura (även om Ulf Lundell såklart har råd med ett par custom-tillverkade Nike-klubbor på Dormys). Sanningen är att jag kan föra mig ganska väl i förment trygga grabbkonstellationer där allt är som det alltid varit, och nuförtiden ännu mer som det alltid varit. Tradition, anknytning och trygghet in i after golfens förföriska öldimmor.

Ändå skaver det lite. Främst när jag känner mig svag. Då förbannar jag mig över deras Brommaperspektiv på världen och deras till synes behagliga resa i det svenska idealets mittfåra. Jag irriterar mig på att jag inte vet någonting om deras kvinnor, eftersom vi inte pratar relationer. Jag irriterar mig å det grövsta på att de på riktigt ”medelålderskrisar” genom att köpa Harley Davidson-motorcyklar. Motorcyklar de såklart ska använda för att ta sig till Gotland medan jag får åka med de minst coola killarna i gänget och HD-ägarnas golfbagar. Jag stör mig kanske mest på att jag stör mig och devalverar mitt eget värde genom att gå in i ett genom åren välutarbetat tankemönster.

När jag är stark känner jag inget av ovanstående. Då prisar jag mitt rika liv, att jag får spela golf med roliga vänner och att jag numera kan duffa en järnåtta utan att kasta upp klubban i en gran.

Det är svårt att acceptera och ta ansvar för sina livsval. Det är svårt att inte låta andra människor sätta en känsla i oss. Men det är aldrig för sent att försöka hitta en acceptans och mening i en faktiskt helt meningslös tillvaro.

Ett första steg kan vara att berömma lacken på gammal väns Harley Davidson.

Jag känner egentligen ingen som haft något positivt att säga om Marcus Berg. Ingen som hyllat hans jobb i defensiven, hans positionsspel, eller hans ”löpningar för laget”. För det är ju det som brukar lyftas om Berg, en stor och stark ansvarstagande slitvarg som inte bangar för obekvämt hemjobb. Efter sin (vad som gick att bedöma från den vinkel som visades) horribla miss fortsätter han istället att cementera sitt arv i fotbollshistorien som den stora målsumparen. För det finns ju en överhängande risk att du som forward främst kommer bli ihågkommen för din förmåga att göra mål.

Men hur har egentligen Berg skött sig på målfronten? Ganska bra faktiskt. Med sina 24 mål på 87 landskamper (plats 16 avseende landskamper genom tiderna) ligger han på plats 11 genom alla tider avseende mål i landslaget. Hans målsnitt på ca 0,28 mål per match är dock sådär. Förutom ett par gamla stötar som Sven Rydell och Gunnar Gren med galna målsnitt från en annan tid ligger t.ex. Zlatan Ibrahimovic, som gjort överlägset flest mål i landslaget, på 0,53 mål per match. Tomas Brolin har ett snitt på hela 0,55 mål per match och Henke Larsson 0,35. Berg har sämst målsnitt av alla 11 främsta målgörare genom tiderna. Jämför man med alla forwards på listan slår han Ola Toivonen och Johan Elmander samt har samma målsnitt som Johnny Ekström, annars har han sämre snitt än de flesta.

Marcus Berg har varit inblandad i jämförelsevis få uppmärksammade situationer. Zlatan har klacken mot Italien, bicykletan mot England, nättakssmaskaren mot Ungern, magmålet mot Ungern, yttersidan mot Spanien, liggande cykelsparken mot Frankrike etc etc, en aldrig sinande flod av minnesvärda ögonblick. När det gäller Berg minns jag egentligen inte en enda situation, ja missen igår minns jag förstås. Annars sällar sig Berg in i gänget med målgörare jag blandar ihop. Var det Toivonen? Var det Berg? Toivonen minns jag för hans mål från halva planen mot oklart motstånd, men Berg har för mig inget mål (eller något annat heller) som direkt skapar en minnesbild i huvudet. Jag letar och letar. Det är sorgligt, men inget kommer upp.

Marcus Berg varit med i ett VM-slutspel, två EM-slutspel och får ständigt nytt förtroende. Och mål gör han ju, även om det är ganska långt mellan tillfällena. Ändå ställer man ju ofta samma fråga som just nu tusentals självutropade förbundskaptener och näthatare: Har vi ingen bättre? Svaret är nog att få förkroppsligar det svenska fotbollslandslaget bättre än Marcus Berg. Marcus Berg är det svenska fotbollslandslaget personifierat.

Hur svårt jag än har att acceptera att svenska fotbollsspelare tycks agera i ett eget universum där det är omöjligt att göra sin gubbe, hålla i bollen och överlag röra sig snabbt med boll, så är det ju uppenbarligen så det är. Svenska fotbollsspelare måste bemästra det fulaste i fotboll. Skära av passningsvinklar, ta hemjobb, förminska ytor och maska med inkasten. Vi måste bli bäst på allt det som inte har med det vackra i fotboll att göra, det som alla förbundskaptener ser och hyllar medan jag ser en skock räddhågsna höns. Och Marcus Berg verkar bemästra det i fotboll som inga fans ser eller förstår.

Marcus Berg är den svenske mannen, det är därför han väcker sådana känslor. Visst, vi hatade bitvis Zlatan också och faktiskt även Brolin efter att han brutit foten, men inget triggar oss som män som Marcus Berg när de misslyckas. De är som de flesta av oss: blyga, oförmögna att komma på oförglömliga citat, börjar alla meningar med ”nääää”, är sällan bäst när det gäller och gnetar på i sörjan bland alla andra. En hopplös person att bygga hjälteliknande framgångssagor på, men en idog samhällsbyggare som stärker gruppen.

Den unisona hatkören, ni skulle se i mitt flöde hur män och kvinnor i alla åldrar enades, mot Janne Andersson när han plockade ut Alexander Isak symboliserar vår avsky mot faktumet att behöva acceptera oss för de vi är. Vi är beredda att offra all defensiv för att en tröttkörd Isak ensam mot spanjorerna till slut ska lyckas tråckla sig igenom och smälla upp bollen i taket, och därmed få oss att glömma vilka vi är för en kort stund.

Ibland får de flyga och frälsa oss, våra självbildsbrytarfåglar. Kenneth Anderssons nick mot Rumänien, Zlatans skott i nättaket mot Ungern och Zlatans frispark mot Danmark. Men, förutom Kenneths mål, sker dessa ögonblick främst i kvalmatcher på bakgårdsliknande gräsplaner med svajig elektricitet. I slutspelen är det i grunden heroiska lagprestationer som ibland lyckas baxa oss över muren till åttondelsfinal.

Därför. Tills vi lär oss blir lika snabba och tekniska som spanjorer behöver vi lära oss att snabbt förlåta Marcus Berg och i stället hylla hans förmåga att ställa motståndare i passningsskugga.

Vi måste inse att våra självbildsbrytarfåglar endast utgör garnityr på kollektivets tårta. De må vid givna tillfällen förändra världen, såsom en ny stil för en stund kan väcka en sedan länge uttråkad partner.

Men snart sitter man där i soffan i mjukisbyxor, småskrattar förläget åt förändringsförsöket och knyter handen i byxfickan. Vem försökte man lura?

Jag är svensk. Jag är 0-0 mot Spanien.