Varför ska jag tjata om ett TV-program när världen brinner och Sir Vääs öde engagerar ett helt land? Därför att världen består av små mikrovärldar som det kan vara behändigt att ta sin tillflykt till när den stora världen känns alltför komplicerad. Då kan det binära vara lockande: ond eller god, pakt eller solo, sötlakrits eller åkerbönor (de som fattar fattar).

Och att realityprogram ofta blir den stora världen i miniatyr har vi ju sett sen 1997 då en okysst Martin Melin navigerade mellan palmer och pakter för att bli den första segraren i Robinson (föga visste han då att han i framtiden skulle bli dumpad av Camilla Läckberg för en tolvårig MMA-fighter). Pakter och utröstningar var då förstasidesstoff, idag är de obligatoriska inslag i en uttjatad genre. Ändå slutar inte realityprogrammen locka tittare. Robinson är väl inne på 25:e säsongen och våra kärlekskranka bönder verkar aldrig sluta engagera.

När det nu börjar närma sig premiär för vårt bidrag till realitykloaken så sammanfaller denna lansering med flera andra. Amazon Prime Video storsatsar och ska på allvar försöka slå sig in på den nordiska marknaden och då förstås utmana exempelvis Netflix om marknadsandelar. Därav en bred satsning på allehanda kvalitetsprogram under epitetet underhållning.

27 oktober höll Amazon Prime Video ett större event på Petter Stordalens magnifika livsstilshotel At Six på Brunkebergstorg i Stockholm. Alla var där. Om man med alla menar typ Danny, Anis Don Demina och Eva Röse. Dessa broilerkändisar är på ett eller annat sätt inblandade i olika programkoncept som kommer senare i höst och under nästa år. Det handlar bl.a. om ett sorts nytt blåsningsprogram och något realityliknande där influencers ska överleva i Thailand utan mobiltelefon. Ni hör.

Men bland dessa högburna fanns förstås även vanliga dödliga representerade. Ett par The Bridge-katter hade nästlat sig in bland hermelinerna i form av The Bridge-Sunita och The Bridge-Oskar. Dessa tillsammans med den för dagen medfarne berättarrösten Jens Hulthén representerade Prime Videos nya realitysatsning och nog nämndes vi i medierapporteringen även om det inte tokvinklades på The Bridge.

I samband med den breda lanseringen släpptes även den officiella The Bridge-trailern, innan hade bara en kortare teaser släppts, och jag måste säga att den var jäkligt fet. Jag kände ju under inspelningen att vi var en speciell grupp och det lyste igenom i trailern. Både i vår interna The Bridge-grupp och deltagare emellan går snacket för fullt nu. Trailern har dissekerats till molekyler och alla verkar ha synpunkter på hur mycket just de har fått synas.

För egen del reagerar jag främst på min hållning. Jag ser krum ut och jag verkar ha en dålig hårdag som aldrig tar slut. Det är förstås självförvållat då det inte finns något som helst i mina hårgener som kan försvara mitt pageförsök. I övrigt känner jag laddningen. Jag tycker inte att man ska vara med i ett realityprogram om man inte tar det på allvar. Jag är glad att det var på riktigt för mig och jag är glad att jag försökte fullfölja mina intentioner med att ställa upp i programmet.

I trailern noterar jag raketen, kylan, det tunga jobbet och det goa snacket. Jag noterar också falskhet och onda uppsåt. Alla deltagare är spända på vad som kommer sägas i de intervjuer som vi ständigt fick genomföra. Vem har sagt vad om vem och vad kommer det som sägs få för konsekvenser?

Klart är att ingen vet. Vi var uppmickade all vaken tid och att inte något, som någon skulle kunna uppfatta som olämpligt, någon gång har yttrats av oss alla, förefaller osannolikt.

Jag är vansinnigt taggad på att se slutresultatet av det vi fick uppleva i vår lilla värld och hoppas att tittarna får ut något av vårt slit, vår ovisshet och våra öden.

Intressant är den, relationen vi har till våra avvikare. Avvikaren kan så split i gruppen, skapa falanger och på sikt äventyra gruppens sammansättning, men kan också vara gruppens räddning. Där gruppen i sin kollektiva dumhet går rakt mot stupet kan avvikaren vara kanariefågeln i gruvan som gruppen inte förstod att den behövde. Avvikaren som frälsare får dock likt Jesus och Gallilei sällan ett massivt erkännande av sin samtid.

I Sverige är ju grupptänket särskilt starkt. I Sverige tycker vi alla om padel samtidigt, vi uttrycker oss på samma sätt på linked in: ”på AW med bästa avdelningsgänget” ”Glad och stolt men inte nöjd över senaste kvartalsrapporten. Nästa år kör vi ännu hårdare!”. OCH, vi ändrar oss kring ett högernationalistiskt parti samtidigt. Att felaktigt avvika från den allenarådande värdering gruppen råkar ha för stunden är, framför allt i Sverige, förenat med stora risker. Ludmila Engkvists (minns ni vår Ludmila?) Bob-dopning förpassade henne från Jill Johnson-status till en undanskymd tillvaro i Spanien där hon från bakom murarna väste till ditresta journalister. Och nog hade väl hennes dialekt förryskats under förfallet. Ludmila hade återigen blivit en broilerprodukt av öst, en svulst på den svenska samhällskroppen.

Att som avvikare utmana de svenska dygderna är svårt. Få lyckas med framgång gå emot dem alla i längden, men har du någon av dem kan du ändå vinna svenskens gillande utan att rakt igenom vara ”typiskt svensk”. Några av våra dygder är konsensus, att göra sin skit, att veta sin plats, att följa regler, att gneta, att vara ärlig, osv. Åtminstone har dessa varit svenska dygder varje person som gjort anspråk på det svenska folkets kärlek behövt förhålla sig till.

Alexander Bard väcker ofta avsky men även respekt. Som den trikster han är rör han sig irrationellt. Han kan sitta i soffan hos TV4 likväl som i ett webbsamtal med Alternativ för Sveriges ledare Gustaf Kasselstrand. Sedan han i kölvattnet av Black Lives Matters-protesterna twittrade om svarta i USA som lata har han väl allt mer glidit åt ”persona non grata”-hållet men det verkar han högaktligen strunta i. Bard har alltid gått sin egen väg och aldrig backat, det imponerar på den rädde och tafatte svensken. Samtidigt är han ärlig, viker inte en tum och förställer sig inte.

Jimmie Åkesson har gjort en märklig resa. Från att i årtionden gått rakt emot konsensuskulturen och varit parians paria så har han genom att inneha tillräckligt många svenska dygder blivit allt mer populär. Han har varit lugn, saklig, ärlig (utifrån meningen sagt det han tycker) och inte avvikit från den uppfattningen. Och han har gnetat. När Sverige till slut som land kollektivt bestämt sig för att man i högre utsträckning kan och får se invandrare som problem har Jimmie hamnat helt rätt. Om det är sant, dvs att invandrare är mer orsak till problem än vad man tidigare fått säga i Sverige, och att den nya regeringens lösningar på de problemen kommer leda till maximerad nytta för flertalet, betvivlar åtminstone jag, men återstår att se.

Att orka med en tillvaro som avvikare innebär sannolikt att man inte har en koppling mellan andra människors uppskattning och sitt välbefinnande. Man orkar stå ut med andra människors ogillande och är i bästa fall på det klara med att dessa inte kan sätta en känsla i en. I bästa fall har avvikaren gruppens bästa för ögonen och ser det vi andra inte ser. Avvikaren är så principfast att denne helt enkelt offrar anseende och grupptillhörighet. I värsta fall har avvikaren (som sannolikt Vladimir) bara andra kopplingar, t.ex. till makt, egennytta och prestige. Avvikaren njuter då av att hatas så länge huvudmålet, att erhålla makt, kan uppnås.

I Amazon Prime Video´s nya storsatsning The Bridge, premiär 4 november, ska deltagarna bygga en 220 meter lång bro. Jag är en av deltagarna och i detta miniatyrsamhälle (som en realityshow snabbt blir) prövas människans primala instinkter på kort tid. Alla är där för att tävla om en större summa pengar men bevekelsegrunderna skiljer, dvs alla har olika ingångar till varför de är med i programmet, vad de egentligen vill och vad de är beredda att göra för att uppnå det de vill.

Vissa deltagare upplevde jag som lättlästa, vissa är för mig fortfarande en gåta. Klart är att det nu är viss oro i leden. Samtal rings och meddelanden skickas. Vem har sagt vad om vem? Kommer dubbelspel att avslöjas? Alla vet vad som hände i stort men ingen vet vad som har sagts i de enskilda intervjuer som vi deltagare ständigt fick göra. Där fick vi allehanda frågor kring både personer och händelseutveckling. Har det sagts saker där som går stick i stäv med den bild personen har försökt framhäva kring sig själv i andra sammanhang? Hur kommer det hela klippas? Som sagt. Oro i leden.

Vilka beteenden som är accepterade skiljer sig förstås beroende på kontext. Att kasta handskarna i en hockeymatch och slåss med motståndaren kommer alltid anses mer okej än att göra upp med någon i kön till kassan på Willys. Det anses också mer okej att slåss i kontexten läktarvåld.

Vad är okej att göra inom ramen för ett realityprogram? Vi har sett detta prövas vid flera tillfällen genom åren. Övergreppen i Paradise hotel som först viftades bort och nästan ansågs ”höra till” konceptet, tillmälen som bedömts som rasistiska har fått deltagare att lämna program osv. Det bedöms såklart från fall till fall men det blir ofta en konflikt mellan ”bra content” och ett schysst beteende. Vem orkar kolla på ett gäng töntar som bara sitter och håller med varandra?

Allt jag hittills skrivit i den här artikeln har snurrat i mitt huvud sedan inspelningen i våras. Detta på grund av programmets upplägg. Det var ett ”fuckin” TV-program, yo. Såklart, och alla hade rätt att ha sin egen strategi. Men, det vi gjorde var äkta, smärtan var äkta, kylan var äkta, arbetstimmarna var långa och allt som krävdes för att få detta minisamhälle att gå runt, var äkta. Färdigställandet av den 220 meter långa bron var en förutsättning för någons eventuella rikedom. Detta menar jag gör upplägget till The Bridge extra djävulskt. Om du bestämmer dig för att till varje pris spela spelet och göra allt för att få pengar så betyder det att du behöver rida på andra. Några andra behöver göra jobbet åt dig innan du kan lura dem och hugga dem i ryggen.

Alla deltagare i The Bridge är egentligen avvikare. Vi har alla med oss något som skaver. Det har såklart alla människor, men alla är inte beredda att kasta sig in i total ovisshet för att genomföra ett okänt äventyr som filmas dygnet runt. Något drev oss att göra detta. Sen är vi förstås noggrant castade. Det har funnits en avsikt med att sätta just den här gruppen människor tillsammans i just det här projektet.

Jag bedömer också att de flesta avvikartyper jag nämner ovan finns representerade. Den som kom på den där snillrika lösningen som ingen annan såg, en lösning utanför boxen som blev till gagn för hela gruppen. Den som slogs med sitt maktbegär och sin möjligen missuppfattade självbild. Den som försökte sälja in sig själv som god men blev motbevisad. Den som gav fan i hur denne uppfattades och som körde sitt eget race etc.

Den strategi varje deltagare valde och hur denne betedde sig under inspelningen kommer nu snart att skildras i form av en färdigredigerad serie. Då får alla stå sitt kast utifrån vald strategi. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att en ”bror duktig”-typ kommer att vinna vare sig pengar eller publikens gunst. Vem vet hur detta klipps och hur det kommer att tas emot? Vem kommer bli favorit och vem kommer att kunna profitera på sin insats? Allt är skrivet i stjärnorna och programmet ska silas genom tidsandan.

Personligen har jag glömt rätt mycket. Det var oerhört intensivt och hela tiden hände saker man skulle kommentera på. Mina tankar har också skiftat under den tid som förflutit sen inspelningen. Det var bara ett TV-program och det stod såklart alla fritt att agera utefter egen intention. Och i de allra flesta fall har jag i dagsläget en go känsla för gruppen även om det rådde meningsskiljaktigheter under inspelningen.

Men ett särskilt ögonblick glömmer jag inte. En persons agerande är för mig närmast oförlåtligt. Dvs det påverkar mig fortfarande. Eller rättare sagt, jag låter det påverka mig, för så är det ju. Man sätter känslan i sig själv och hämndbegär och bitterhet är ju endast något man själv känner av. Det är såklart bättre att släppa sånt, men det finns gränser. Och här är väl också kärnan till varför reality-tv fungerar. Ja, det är ett TV-program, ja, man kan välja osympatiska strategier. Men det vi utförde i detta program var på riktigt, det vi utsatte våra kroppar för var på riktigt och hur den här personen valde att agera var på riktigt. Jag är övertygad om att samma person utan att tveka hade sålt mig till tyskarna under ockupationen av Norge. Därför har jag problem med denna Quisling. Men vem vet? Det kanske är denna The Bridge-Quisling som kommer bli älskad av svenska folket.

Utöver Quisling så finns det endast en annan människa i mitt liv som jag upplever har huggit mig i ryggen. Denna människa tittade på mig med sina iskalla ögon när hugget utdelades. Jag kommer aldrig att förlåta detta, och då är det ändå en människa jag gått igenom mycket med. Att glömma just dessa svek vore ett allt för stort och flagrant principbrott för min inre kompass att tolerera. I övrigt rekommenderar jag inte bitterhet till någon. Den äter långsamt din själ till frukost, lunch och middag.

Det ska alltså blir intressant vilken strategi och värdegrund som vinner. Ja jag vet vad som hände under inspelningen, men hur det kommer att framstå nu i efterhand? Segraren är ju segraren, men det finns ju många sätt att profitera på en exponering. Vem blir den ultimata avvikaren? Vem får åka på shots-turné och vem får lämna landet? Kanske kommer det ta lång tid innan vi får veta vem den egentliga vinnaren är.

Det är ju som med Vladimir. Idag är han ondskan själv i detta augiasstall till värld som skrämmer oss alla till vansinne. Men tänk om det är denne idag pariaförklarade avvikare som just nu håller på att lösa upp mänsklighetens viktigaste gordiska knut med ett visserligen ofrivilligt men ändå ack så effektivt alexanderhugg. Om något har hans invasion av Ukraina blottlagt flera länders beroende av den ryska gasen. Kanske har Vladimir påskyndat den utveckling mot fossilfrihet som ska till för att människan ska överleva? Kommer man rentav minnas honom som en hjälte? Vladimir, du gröne tsar, vår frälsare och gud?

Det vete fåglarna. Men vad beträffar The Bridge återstår bara att säga:

Må bäste avvikare vinna.

Hösten börjar bli höst på riktigt och de svarta svanarna behåller sitt grepp om Sverige och världen. En svart svan är en metafor för en osannolik och oförutsägbar händelse som potentiellt kan få allvarliga konsekvenser; coronapandemin, ukrainakriget, inflationen, upploppen i Iran osv. Fruktan råder och marknaden dyker. Alla är livrädda, ingen vill greppa den fallande kniven. Men till slut slutar kniven falla och den som då vågar rycka upp den där den, likt Excalibur, borrat sig ner i den karga stenbotten ska för evigt belönas med berömmelse och framgång, eller med honung och flytande bäckar som det står i Koranen. Allah verkar nästan besatt av dessa flytande bäckar vi ska belönas med i paradiset (om man inte är otrogen förstås). I var och varannan sura står det att läsa om dessa bäckar. Och visst är det något visst med porlande vatten. Där vatten är, där vill man vara.

På mitt livs hav råder, och har i stora delar av mitt liv rått, kronisk storm. Mitt sinne har kastats likt en otyglad flotte mellan djupa vågdalar och sjudande toppar. Flotten styr ofta mot vassa klippor och handfallen har jag förgäves axlat kaptensrollen. De flesta av de jag tidigare kallade nära vänner har lämnat flotten och står bildligt kvar på bryggan, tryggt förankrade i medelklassliv i välsorterade förorter. Det finns inget som helst intresse från deras sida att förhöra sig om detaljer angående denna vådliga flottfärd och inbjudningarna till diverse golfresor med obligatorisk Mariestad klockan 9.00 på morgonen på Gotlandsfärjan, kan ha ebbat ut för gott.

Delar av mitt liv i siffror: 10 tuffa år i den politiska hetluften på Region Stockholm. 2 katter. Mellan 600-700 stand up gig över hela landet. 5 terapeuter – ingen diagnos. 91 kg. 100 kg i bänkpress. 47 år. Milen på omkring 44. 4 yogapass i veckan. Skrivit 23 låtar som jag snart ska släppa och som ingen, sannolikt, kommer att bry sig om. Det är en av mitt livs största sorger (har fler), att ett sketet skämt kan få 300 000 visningar på Tiktok men mina låtar som jag kämpat och slitit med i ensamhet renderar närmast totalt ointresse. Folk verkar inte få kickar av musik längre. Däremot kan vi sitta och titta på ett vidrigt Tiktok-konto där en tidigare vacker ung man har blivit smällfet och gråtande sitter och vräker i sig pizza i en ostädad lägenhet. Sådan är den, tidens tand.

Förutom min uppenbart starka koppling till prestation och erkännande från andra för att känna välbefinnande har jag ärligt högt upp på min livsprioriteringslista. Det är inte alltid hälsosamt i samtiden. Jag råkar känna starkt i min märg att man ska få erkännande för prestation. Dvs om du är skicklig på något så ska du få erkännande för det efter prestation. Dvs är du t.ex. värdelös och går upp på en stand up-scen och genomför ett gig där ingen skrattar så ska du inte tro att du är fantastisk. Du ska såklart inte gräva ner dig mer än nödvändigt, men ändå behöver du förstå att du har en bit kvar till de stora scenerna. Och motsatt om du är skicklig och hela tiden får tätt med skratt när du uppträder så bör du få en chans att uppträda på de stora klubbarna. Nu är det ju tyvärr inte så det fungerar i livet och då kan det vara tufft att ha ärlighet som livsprioritering.

Härom halvåret ser jag en annons på Facebook. Den handlar om ett äventyrsprogram i skogsmiljö på en streamingtjänst som vill slå sig in på den nordiska marknaden. Då vet jag inte att kanalen är Amazon Prime Video och att programmet är The Bridge, ett utländskt koncept som gått i flera länder och som handlar om att tolv deltagare ska bygga en träbro i form av en sorts flottbestyckad flytbrygga gjord av stockar och rep. Jag slänger in en ansökan och blir snart kontaktad av en förtjusande casting-kvinna som ligger bakom det legendariska konceptet Svenska hollywoodfruar. Vi finner varandra direkt. Jag upplever att jag lyckas balansera mina personliga egenskaper så att utkomsten blir ”potentiell person i realityprogram” snarare än ”kan någon ringa psykakuten?”

Vad ska jag i ett realityprogram att göra? Jag hatar allt som har med Paradise Hotel och liknande mänskliga lågvattenmärken att göra, men har en fascination för och undran över hur jag skulle klara mig i exempelvis Robinson. Dock känns Robinson vansinnigt uttjatat, så att få möjlighet att delta i ett helt, åtminstone i Sverige, nytt koncept känns spännande.

Efter ett par zoomintervjuer kallas jag till slutcasting. Här är det hemlighetsmakeri deluxe. Vi vallas runt på olika stationer och det är viktigt att inga potentiella deltagare får se varandra. Jag får träffa tre kvinnor med stenansikten; den exekutiva producenten, producenten och redaktören. Som ståuppkomiker är jag van att hantera konstiga sociala sammanhang så jag behåller lugnet och levererar lagomt.

Och denna lagom-version av Burken verkar uppskattas av damtrion. Ett par veckor senare får jag ett samtal av casting-kvinnan. Jag är antagen. Heureka! osv. Hemlighetsmakeriet fortsätter dock på hög nivå. Jag har ingen aning om vad det är för program jag är antagen till. Jag får en packlista som skvallrar om utomhusaktiviteter men får inte intrycket av att det handlar om att leva under en gran och äta gråsuggor. Drar till välsorterad skogsmullebutik och kittar upp mig å det grövsta vad gäller ull och skalplagg, inget ska lämnas åt slumpen.

Innan avfärd till hemlig destination får jag besök av ett filmteam som ska göra någon form av presentation av mig till programmet. Det här är The Bridge-Erik, liksom. Min roll förefaller vara den roliga citykillen eller nåt. Ligger något i det men visst har jag fler strängar på min Epiphone Sheraton, och dem är jag sugen på att få visa.

Den hemliga destinationen visar sig vara Mjölby i Östergötland och glad i hågen kliver jag av tåget en kylig vårdag i maj. Ett par andra tämligen välvuxna män kliver också av och jag misstänker att de ska vara med i programmet. – Fan, tänker jag. Nu blir det korvfest och machopennalism i tre veckor. Great.

Jag hinner dock inte hälsa på de eventuella medkombatanterna utan blir snabbt upphämtad av den förtjusande casting-kvinnan som kastar in mig i en Peugeot. Sedan körs jag till någon form av kursgård där jag snabbt inackorderas ett kub-liknande hus. Det finns flera kuber utspridda på gräsmattan och jag misstänker att de inhyser mina medkombatanter.

Här väntas sedan tre dagars karantän. Jag får då inte reda på varför men misstänker att det har med covid att göra och att alla ska få en chans att varva ner lite så att de utefter så lika förutsättningar som möjligt ska kunna träda in i spelet.

Likt en lejonbiten hyena vankar jag av och an i min lilla kub. Min hjärna går på högvarv och tankarna börjar vandra. Har spelet redan börjat? Filmar de mig nu? Vi får ett par kortare permissioner och jag lyckas få en glimt av en annan deltagare. Bara välväxta män, fan! Vad är detta? Vi får även in regelbundna måltider och en och annan kopp bilar och jordnötter. Var ska detta sluta?

Hela tiden tror jag att det ska dra igång. Jag hämtas nämligen för ett par produktionsrelaterade uppdrag men blir varje gång körd tillbaka till min kub. Ledan börjar bli outhärdlig men så till slut verkar det vara dags. Jag baxas in i framsätet på Peugeoten och en annan deltagare baxas in där bak. Vi får inte prata med varandra. Det är tyst i bilen och vi kör på vindlande grusvägar allt längre in i den östgötska urskogen.

Vi hamnar på någon form av uppsamlingsplats i en improviserad dunge. Produktionsmänniskor i snabba Oakleys springer omkring och är viktiga och tilltalar dig på ett sätt som bara en luttrad teknikmänniska kan göra, fullständigt oimponerad av om du är Donald Trump, Ola-Conny eller Burken från Årsta. Micken ska vara på varje vaken timme, fattaru? Bra.

– Nu är Erik klar här, skriker teknikmänniskan. En annan produktionsmänniska kommer fram. – Okej, Erik nu ska du gå framåt längs stigen här, du får inte titta upp och inte prata med någon. Är du med?

Så jag stapplar fram med min ryggsäck och ett par stålhätteförsedda kängor som, enligt instruktion, ska vara obligatorium i vissa lägen. Jag kommer senare, med önskvärd tydlighet, förstå varför.

Jag och en annan deltagare leds fram längs skogsstigen under tystnad. En produktionsmänniska pratar i walkie talkie. – Är allt grönt? Då släpper jag på. – Okej, Erik, det är dags. Gå bara fram här tills du kommer fram, du kommer fatta när. Titta inte upp, okej?

Nä, nä, inte titta upp. Jag börjar sakta gå längs stigen och ser hur mina stålhätteförsedda kängor avancerar över rötter och barr. Till slut når jag en liten sluttning. Jag går uppför sluttningen och träden glesnar och försvinner. Ytan öppnar upp sig och jag bara gapar och låter blicken vandra.

Jag är framme och jag förstår att jag kommer att få vara med om något oerhört.