Never Go Straight Down. En låt om att inget yttre kan kan påverka ditt dåliga mående om det väl satt sig. Du kan åka till ett paradislandskap och gå omkring bland palmerna, men ditt inre äter dig likväl. I början av 2021 ledde omständigheter till att jag befann mig solo på Fuerteventura. Hyenorna hade agerat och jag spelade med.

Det blev ett kallt spektakel i idyllen. Pandemin rasade världen över och masker var ett obligatorium. Det kändes som att vara på en annan planet med vulkanöns svarta klippor och sand. Här företog jag mäktiga springrundor till en fyr och promenader i bergen. Resorten var närapå tom och jag yttrade knappt ett ord till en annan människa på två veckor. Stärkande och skrämmande på samma gång.

Jag åkte till en magisk strand vid öns norra del och vandrade längs milsvida dyner. Inom mig marinerades hämnden. Jag tog fantastiska bilder och filmade det landskap vi ser framför oss i våra drömmar, men med svärtat sinne kunde jag inte njuta fullt ut. Där föddes idén till videon. Jag inverterade bilderna och fram trädde motsatsen till paradiset; ett svavelosande mardrömslandskap med svarta skyar.

Låten som sådan består av ett versriff jag haft med mig sedan slutet på 90-talet. Kom aldrig någonstans med det men kände att det fanns något där. Fram till 2014 borde jag på Gärdet. Där spelade jag in en mängd låtidéer som jag sedan glömde bort. Lyssnade på dem för ett par år sedan och tyckte att fem av 80 låtidéer var värda att gå vidare med, däribland det parti som skulle bli refrängen till Never Go Straight down.

Låten har något porlande drömskt över sig och gifter sig väl till de mörka bilderna i videon. Jag tyckte inte den var så märkvärdig i början men nu tycker jag den är bland plattans starkaste.

Never Go Straight Down

Suddenly you´re in a place you wouldn´t believe

The steady decline, wasn´t for you to see

You try to get a grip but the grip is slipping away

You gotta get it back or slowly you´ll decay

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

They seem happy, really they don´t want you to change

They grind you hard until nothing remains

Crazy is the man living a life at ease

When everything is centered around an aim to please

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

Everybody tells you what to fear

Everybody wants you to be near

Everybody wanna get along

But you don´t sing their song

Let me take your hand, and I will guide you, my plan will take you home.

Never you´re gonna go straight down.

Ibland känns livet som ett inlägg på Instagram av en motivational speaker. En energirik man (för det är mestadels en man) har hittat sig själv. Han har förstått saker. Som att en dålig företagskultur inte sitter i väggarna utan i människorna som befinner sig på den aktuella arbetsplatsen. Han har förstått att man inte ska ge upp. Han har förstått att man inte ska bry sig om vad andra tycker. Han har förstått att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jag hatar honom förstås. Eftersom jag aldrig tycks förstå.

Jag verkar sakta börja bli tvungen att förlika mig med ett liv i ensamhet. Har aldrig lockats av familjelivet men heller inte av att ligga och ruttna bort i en lägenhet där enda höjdpunkten på dagen är när ett stressat hemtjänstbiträde tittar förbi och slänger in en svart plastform med potatis, ärtor och torr kassler i mikrovågsugnen. But it is what it is, som en engelsk fotbollsspelare skulle säga.

Mitt album är mörkt. Texterna är mestadels mörka även om det i vissa går att skönja ljuset. Only Me And The Roaches handlar om att bli spottad på, förnedrad, hatad och baktalad. Av hyenorna och de rädda hycklarna. Av de kraxande korparna. Men sånt är livet. Man kör på. Äter sig vidare, en dag i taget. Tar ett andetag till. De ska dö korparna också. Och då ska jag dansa på deras gravar.

Till slut finns endast jag och kackerlackorna kvar.

Only Me And The Roaches

I never wanna go to bed

I don´t wanna have em crawling in my head

Telling me I´m no good to no one

I have to fight em every night

And they never seem to shatter in the light

I will be lying once again

While my inside´s bleeding

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

A sudden dagger in the back

Never got a chance to avoid the attack

From the bottom of the grave

I can see them stand above me laughing

Shovelling some dirt

And deriding me where it hurts

As the pit is filling up

They are staring

Staring

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

Only me and the roaches

Me and the roaches

Will be left alive

För vem är man kreativ? Alla terapeuter i kör: ”För dig själv! Så länge du är nöjd spelar det ingen roll vad andra tycker”. Jag vet att det är sant men säg det till den kreative. Säg det till den som spillt sitt eget blod för att få en vers att hänga ihop med en refräng. Säg det till den som tittat igenom 80 låtidéer, hittat fem som är värda att gå vidare med, förfinat dessa och inkorporerat resultatet med nyskrivna låtpartier. Säg det till den som vägrat Let´s dance, nyponsoppa, kladd och gemenskap, för att skapa något som väldigt få kan skapa. Säg det till den som vaknar varje morgon klockan 5.00 med satans förebrående röst ringande i huvudet. En röst som gäckat sen barndomen, som talar om att allt som gjorts och någonsin kommer göras är fel. Säg det till den som vet att ingen vill veta av det som skapas men som ändå inte kan sluta. Säg det till den som försöker trotsa vår tids förutsägbara livsöden och skapa ett eget.

Att kasta pärlor för svin är talesättet som föga förvånande ligger till grund för den här bloggens namn. Men var har denna kombination av narcissism och självhat tagit mig? Överallt och ingenstans. Albumet Falling Back Down har skapats i en förvirrad sörja av meningslöshet. Den där förbannade oron. Varför väljer jag gång på gång att vara kvar i ett liv där jag tvingar mig att leva upp till en sanning jag vet är falsk? Villfarelsen att det till slut ska komma ett erkännande som en gång för alla ska göra mig hel och fylla mitt bottenlösa behov av bekräftelse.

För det vet jag ju. Det kommer inte att komma ett erkännande som kommer att göra mig hel. Att helas är att välja, att förstå att välbefinnandet alltid finns där oavsett. Och jag förstår, men jag väljer trots det att göra tvärtom. Är det inte intressant? Att man väljer sin egen olycka. Nu när jag sitter och skriver detta duktiga insiktsfulla vet jag att jag kommer fortsätta att göra tvärtom. Jag vet alltså att jag sannolikt kommer att välja att även fortsättningsvis må dåligt större delen av min vakna tid. Sannerligen häpnadsväckande.

Nu ska jag inte vara för hård mot mig själv. Jag är genuint nöjd med de här låtarna. Det verkar som jag lyckats vara kreativ för min egen skull. Ja, hade den hittills erhållna responsen från yttervärlden fått ligga till grund för mitt människovärde hade nog värdet varit mer Cromagnon än Homo Sapiens, men hey, jag lever fortfarande trots att endast 14 personer letade sig in och läste mitt förra blogginlägg. Ändå finns det där, mitt förbannade ego. Min skapandefrenesi styr ofta mot hämnden. Något diffust oklart ska det ges igen för, något ska visas för någon. En drivkraft som drivit en sådan som Zlatan blir problematisk för en annan utan samma självklart översvallande talang.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att inte duga. Vem kan duga idag? Vad är att duga? Ja, samhällets svar på detta kan vi alla: en lycklig familj, ett fint hem, en meningsfull fritid, ett vackert yttre, en ordentlig följarskara i sociala medier, en respektabel karriär. Men baksidan av detta är ju otillräcklighet, stress, prestationsångest och avundsjuka. Bland annat. Jag vet att jag funderar för mycket. Det finns inga svar att finna. Bara kopplingar att få bort. Så bort med bekräftelse, pengar och ego. Låt dessa kopplingar släppa och lugnet infinna sig. Så. Ett lätt sinne. En yoga-pose. En kopp grönt te. Och så…..pang…en kraftig smäll! Plötsligt står fyra ryska soldater i farstun. De höjer sina vapen…

Sensmoral? Stunden är det enda vi har. Just idag är jag stark och så vidare.

Anyhoo….

Falling Back Down handlar om kopplingar, om att hänga upp sin lycka på något stort som ska inträffa. När det sedan inträffar: sorg, mörker, ett liv som vände.

Falling back down

I can´t believe that you´re standing here after all these years

You broke inside and relieved me from all my fears

But as it went, something started working from within

Hand in hand into a battle we can never win

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

In your eyes I can see there is something dying too

We waited for something better, for me and you

See the light fading til I can´t make a sound

You have to end the play if you´re still around

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

I wanna go let me out of here, sorry, you can´t go anywhere

Promise I´ll never wait again, I will really change now

I wanna see what could have been, we all do but no one will

A little light will remain, as I shut down in pain

Det som skulle komma att bli albumet Falling Back Down påbörjades under pandemin våren 2020. Som de flesta andra blev jag hemmabunden. Livet stod still. Musiken hade mer eller mindre legat på is sedan 2016 då jag spelade in sex låtar tillsammans med producenten Håkan Sörle och som jag fortfarande inte släppt (kommer). Som det fan jag är av bluegrass i allmänhet och den gudabenådade gitarristen Tony Rice i synnerhet, fick jag en uppenbarelse när jag började ta ut låten Church Street Blues. En närmast omöjlig låt att ta ut, tänkte jag, innan jag påminde mig om att vi lever i Youtubes tidevarv. Förstås fanns en fantastisk tutorial där olika handpositioner filmas och låten spelas i flera olika hastigheter tillsammans med en klockren tabulatur (en sorts noter för folk som inte kan läsa noter utan mer visar vilka fingrar som ska placeras var och när). Jag gav mig i kast med helvetes-eposet och ta mig tusan om jag inte lyckades få hyfsad fason på bitarna. Hälften så bra som Tony förstås, men jag började förstå hans stil och hur han jobbade med olika plocktekniker för att få fram klanger ur ett ordinärt c-ackord som generellt är den mer mondäne gitarristen främmande.

Efter denna insikt öppnade sig himlens portar, eller hur vi agnostiker nu ska formulera oss, men en källa började plötsligt spira ur bitterhetens karga granit. För första gången verkade jag kunna kanalisera dåligt mående i sjudande kreativitet. Låtsjok efter låtsjok beamades ner som från en högre intelligens. Låtpartier jag gått och fnulat på sen Dackefejden fick plötsligt en plats i en ny låt, med ett nytt parti. Det svåraste som låtskrivare, enligt mig, är att få ihop och arrangera hela låtar. Man skriver riff, refränger och verser här och där men det är svårt att få dem att passa till en solid välsmakande anrättning. Ofta spretar det och ett parti är påtagligt sämre än ett annat. Men nu. Heureka. Jag fick ihop låt efter låt. Och det bästa: jag hatade inte resultatet efter några dagar. Så var nämligen hela mitt 90-tal. Så fort en demo var inspelad var jag missnöjd med den och ville göra en ny. Musiken har sen dess förföljt mig genom livet som ett gissel, som något oavslutat jag inte kunnat lämna. Här och var har kvalitet blommat upp, men inte som något sammanhållande

Jag skev egentligen utan särskild riktning. Låtarna bara kom. Spelat in allt själv i Logic, ett musikprogram jag knappt behärskar, med högst alldaglig utrustning. Men vinnlade mig tidigt om att gitarrerna och sången skulle sitta som en smäck. När låtarna var inspelade skickade jag dem till min musikaliske vapendragare Alexander Avelin som mixade de flesta samt mastrade dem.

Först skulle jag ha 10 låtar på plattan (den digitala samlingen låtar), sen blev det 11, sen 12 osv. Innan krutröken hade lagt sig hade jag 18 låtar. 18 låtar som kändes som att de satt ihop. Idag släpper ju artister främst nån låt i taget men så ville jag inte ha det. Det ska vara 18 på en gång. De fångar en era i mitt liv. Covid och post-covid-eran.

Accept The Grey känns som ett stabilt förstaspår. Den var inte den första jag spelade in men sammanfattar plattan ganska bra. Låtarna byggs kring och drivs av den akustiska gitarren som är själva navet i låtarna. Refrängmelodin var en slinga jag haft i huvudet i många år, sedan med versplocket föll allt på plats. Jag gjorde även en video till låten som spelades in i Ölsta Folkets hus på Färingsö av filmaren Benoit Derrier. Texten handlar om att försöka acceptera negativa tankar och inte låta dem styra ens liv.

ACCEPT THE GREY

When the rain is leaving, the stars shine from heaven

They were only hiding, waiting for your sign

To start believing, you must accept the grey

The years from which you´re running, will slowly fade away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

See the righteous people come and try to give us meaning

Separated all the time uneasy and afraid

We try to build a fortress around our own little project

Fit in the narrow template or you throw your life away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning  

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

When the light is coming back

Maybe it will never be dark again

But you know the grey is comin

You better invite it as a friend

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

I samma ögonblick jag får tillbaka en relativt välskriven sarkastisk artikel om grunge förstår jag att det är över. Att jag länge befunnit mig på ett sluttande plan rent relevansmässigt har jag länge känt till, men det är först i denna stund det blir helt uppenbart utom några som helst tvivel. Det är som när Salieri presenterar sitt egenkomponerade musikstycke för kejsaren strax innan Mozart anländer. Kejsaren kämpar med att spela stycket när Mozart kommer in i salen och Salieri ler föraktfullt mot den oborstade uppkomlingen. Snart visar det sig emellertid att Mozart memorerat stycket efter bara en gångs genomlyssning och han börjar direkt spruta ur sig variationer som vida överstiger Salieris komponeringsförmåga. Den iskyla som infinner sig hos Salieri har vi alla känt och den är nedärvd i generationer. I korthet berättar den för dig att tåget har gått, att du behöver göra dig beredd på en statussänkning och att det du kan, brinner och dör för inte längre är efterfrågat. Du kan bara hoppas att gruppen inte förskjuter dig och lämnar dig skrikande utanför grottan utlämnad till vargarna och den bistra polarnatten.

Jag har liksom många andra med mig precis fått möta den artificiella intelligensens nya skepnad ChatGPT-3. I korthet är det som att chatta med en robot som får Google att framstå som en Commodore 64. Inte nog med att den kan det mesta rent faktamässigt, den kan också skapa både ny kod och nya artiklar beroende på tilldelade ingångsvärden. Fråga inte mig hur det hela funkar rent tekniskt men det är redan på denna nivå (antar att AI:n är där fotografiet befann sig på 1800-talet) skrämmande remarkabelt.

Jag börjar med att fråga roboten lite random frågor som rekommendation på prisvärd mat i West Hollywood, vad man kan göra i Åre så här års och var Jämshög ligger. Inga problem. Jag frågar den vad den är. ”I am a person”, svarar den. ”What kind of person are you?” ”I´m an introspective, creative and determined person who enjoys spending time with others. I´m open-minded and never shy away from a challenge. I believe in working hard to achieve personal goals and motivating others to do the same”.

Halle-fucking-lujah! Roboten är präktigare än mina hatobjekt på linkedin och det vill inte säga lite. Men nu ska vi testa den självgode lilla plåtburken. Write a sarcastic article about grunge, skriver jag i frågefältet. Det skulle garanterat inte mina hatobjekt på linkedin klara av. Deras ”hur man får uttrycka sig i den övre medelklassen”-radar hade gett utslag direkt och deras händer hade likt skadeskjutna ripor fallit från tangentbordet. ChatGPT-3 verkar dock inte sky uppgiften. I ungefär fem sekunder tänker hen, sen presenteras för mina ögon en kort men rätt träffsäker text där Ers Robothet får in formuleringar som ”mopey, and monotonous lyrics”, ”Sure, the same three cords was used over and over again, but that was the genius of grunge, right?” och ”After all, nothing says rebellion quite like substance abuse”.

Jag säger inte att det är genialt, men jag säger att det är pretty accurate och jag säger att jag inte skulle skrivit den texten på fem sekunder. Jag skulle heller inte fem sekunder senare kunna presentera ett introperspektivt alster som sätter tistelns parasiterande på andra blommor i trädgården i ett postmordernistiskt perspektiv. Men det går alldeles utmärkt för Chat GPT-3. Ni fattar kanske vad jag försöker säga. Det är fullständigt chockerande att AI:n redan befinner sig på den här nivån, fritt för alla att bara tillämpa direkt. Hur ska alla lärare kunna upptäcka alla plagiat? Vem behöver nyhetsjournalister? Vem behöver författare? Bara tanken på hur många yrken som kommer bli obsoleta…och inte ens teknikmänniskor verkar gå säkra, tydligen kan Chat GPT-3 redan koda också.

Kanske är jag för alarmistisk, såklart är texterna emellanåt stolpiga och bisarra. Dessutom verkar inte ChatGPT-3 kunna hantera humor än. På min fråga: ”Write a joke about a single man with a cat” svarar roboten: ”Why did the single man get a cat?” ”He wanted someone to talk to who would always agree with him”. Moahhahaha. Roboten är ju bäng i kolan. Sen när har ens katt någon gång hållit med om något man föreslagit? När man vill att den ska vara still vill den leka. När man vill ge den mat är den inte hungrig. När man vill gosa vill den gå ut. Osv.

MEN. Den snabba AI-utvecklingen är faktiskt i det stora hela skrämmande. Och de, för stora grupper , fundamentalt omvälvande förändringarna lär inte ligga många år fram i tiden. Det leder till frågan om vad ett mänskligt liv egentligen ska bestå i? När ett artificiellt världsmedvetande är bättre på att vara som och tänka som människor än vi själva? Vad återstår då för människan?

Kanske bara att skriva in i sökfältet ”Write semi-ironic text in swedish about first experience with new AI-chat app from a Generation X perspective” och ta en kall Norrlands. För en rejäl fylla, det kan väl inte robotjävlarna ta ifrån oss.

Jag skriver in: ”Are you drunk?” ”No, I am not drunk” svarar ChatGPT-3-roboten.

Botten upp då, robotjävel!

Vad får man om man sätter tolv svenskar i skogen med uppgift att bygga en 220 m lång träbro? En gnisselfri maskin. Om man istället byter ut svenskarna mot danskar? Fullständigt kaos. Och därmed också ett mer underhållande realityprogram.

Spoileralert osv!!! Så har då det sista avsnittet av The Bridge Sverige släppts och det var nog det bästa. Äkta känslor och ett fint slut där Robban till slut stod som segrare. Varför? kanske en del undrar. Man fick inte se honom arbeta mycket mer än någon annan men han var ofta känslosam och pratade om hur viktig bron var för honom och hur viktigt det var att kämpa för laget. Kanske hjälpte det tittarna att hänga med i svängarna, kanske inte. Vi andra visste ju hur hårt Robban jobbade och jag röstade på Robban men det var ju flera andra som också jobbade hårt, så helt lätt kan det inte ha varit att förstå varför just Robban vann. Sen blev det ju otroligt jämnt i slutet där Robban fick tre röster mot Tintins två och flera andra på en. Hade kunnat sluta hur som helst känns det som.

Efter att ha sett hela serien och alla avsnitt flera gånger så är det en sak jag kan konstatera. Vi var för bra. På en gång utsåg vi en ledare som hade en idé som fungerade och vi slöt man- och kvinnogrant upp bakom honom. Därigenom dog tyvärr den huvudsakliga spänningen. Vi chockade produktionen med vårt tempo och hela äventyret från deras sida gick egentligen ut på att försöka få oss att bygga långsammare. De iscensatte det konstiga uppdraget där Oskar och jag hade möjlighet att välja bort halva gruppen eller få 60 meter längre bro att bygga. Vi valde ju att behålla gruppen intakt och det har diskuterats. Såklart ostrategiskt men visst var det där bara ett svepskäl för att få oss att förlänga bron. De visste att jag och Oskar inte skulle välja bort halva gruppen. Det hade nog också framstått väldigt märkligt för tittarna om vi hade gjort det utan att ha behövt prestera något för att få den makten.

Sedan har vi käre lille Lazzes förehavanden. Hans nästan överdrivet motsträviga och omogna attityd var liksom för mycket för att skapa någon sorts spänning i gruppen. Det var helt uppenbart att han skulle ryka förr eller senare. Och uppenbarligen fick han möjligheten att sinka oss ännu mer genom att ta bort ytterligare 25 flottar, alltså ungefär 50 meter. Det betyder att vi mer eller mindre byggde 330 meter bro och då kan jag avslöja att produktionen ändå hela tiden kapade vår byggtid och ofta förbjöd oss att arbeta.

Vår skicklighet att bygga gjorde att produktionen valde att fokusera på de få konflikter/intriger som ändå fanns. Lazzes och Sunitas val att ta den mindre sågen och 25000 kr blev en bärande pelare i programmet där tittarna fick följa Sunitas våndor. Det var ju bra men ändå inget som på något sätt blev avgörande för brobyggets utgång eftersom den mindre sågen de kom tillbaka med ändå fungerande så bra. I brist på annat fick deras uppdrag därför alltför stort fokus och blev, i och med Sunitas erkännande, snarare ett bevis på hur enig grupp vi ändå hade eftersom många reagerade så pass starkt över ett ändå inte så omfattande svek.

Kim och Shadies (och delvis mitt) paktande satte färg på programmet men ledde ju ingenstans. Det blev mest en lite märklig sidohandling. Fullt förståeligt att folk började fundera efter de första två utröstningarna hur programmet skulle avgöras men det blev allt mer klart att inget avgörande skulle ske förrän vi alla gått över bron. Och över bron kom vi ju. Som vi hade spekulerat kring vad som skulle hända då och herregud, vem hade kunnat ana än omröstning??? Jag raljerar lite men det var förstås inte speciellt överraskande. Så som programmet var upplagt tycker jag ändå att det var det bästa sättet att avgöra det hela på (även om vi var rätt få) och att det var tydligt att många röstade strategiskt.

Ändå. Ett mycket snyggt och proffsigt program med en intressant grupp som tyvärr inte sattes på några större prov förutom själva arbetet där de flesta överlevererade efter egen förmåga. Produktionen hade behövt splittra upp oss och tvinga oss bli osams. Tyvärr användes inte heller de introduktionsfilmer som produktionen hade filmat i vår hemmiljö innan vi kom till inspelningen. Det hade gett tittarna en större möjlighet att lära känna oss och förstå våra drivkrafter och varför vi agerade som vi gjorde under programmets gång.

Efter att vi svenskar klarat av vårt brobygge var det danskarnas tur. The Bridge produceras ju i en norsk, dansk, svensk och finsk version. Danskarna skulle dessutom genomföra sitt äventyr på samma plats som vi, dvs i skogarna kring Boxholm i Östergötland. Och det kändes som det danska teamet följt vår inspelning slaviskt och lärt av vår produktions svagheter.

Castingen påminde om vår. Vissa som var där för pengarna och till varje pris tänkte spela spelet och vissa som brann för gruppen och bygget. Man skulle kunna använda The Bridge-programmen i ledarskapskurser. I vårt program valde vi en ledare som var lågmäld och som på en gång satte gruppen på rätt spår. Hans prototyp fungerande och även om vi stötte på problem så var det ingen som trodde att de skulle lösa dem bättre än ledaren. Hos danskarna blev det dock kaos. Flera ”starka” personer ville bli ledare och Jon som till slut valdes hade problem att skapa en fungerande flotte, därför ifrågasattes han ständigt. När Jon sen fick åka hem på grund av ryggskott valdes Jack. En stor nallebjörn som var populär i gruppen men som öppet i intervjuerna erkände att han bara var där för pengarna och aldrig skulle tveka att ljuga och hugga någon i ryggen. Ledarstriden gjorde danska version intressant. De hade också fler mer avvägda utmaningar som satte färg på programmet och intrigerna kändes mer äkta och avgörande för programmet än i vårt.

Nyligen såg jag också klart den norska versionen, och den var minst sagt speciell. Filmad med ett märkligt blått filter kändes det som att befinna sig i något slags drömlikt tillstånd. Rätt ful setting också med en massa slitna soffor och bråte. Men den hade helt klart sina kvaliteter. Lite mer extrema deltagare och verkligt skilda öden. Någon hade varit uteliggare i en period, någon hade bytt kön osv. Det hela fick också en speciell stämning när hela äventyret avslöjades på en gång, dvs deltagarna fick direkt veta att de skulle bygga en bro och i slutet rösta på den som mest förtjänade att vinna. Det gjorde att det blev som jaktstart i skidor. Alla lurpassade på varandra och ingen ville visa korten. Förutom när vinnaren Tomas gjorde entré, när det nästan bara var en vecka kvar av programmet! Hans plan var lika jävulsk som genial. Han lurade deltagarna att han innan han kom in i programmet hade fått tre val. Dessa var typ ta 140 000 och åka hem, att ta 140 000 och rösta bort två deltagare eller att tillföra 140 000 till vinstpotten. Gruppen gick på detta och Tomas spelade en helt överjävlig teater där han låtsades gå omkring och våndas. Han valde sedermera det senare alternativet och blev hjälte i gruppen. Även om flera under de sista dagarna tvivlade på honom så vann han ändå omröstningen. Otroligt förslaget!

Jag tycker vårt program var klart snyggast och kanske hade vi också egentligen den intressantaste gruppen. Tyvärr sattes vi inte på några hårdare prov. Hade varit kul att se vad som hänt om fler i gänget fått ställas inför moraliska dilemman och om det hade blivit tajt med bygget på riktigt. Nu var det i och för sig väldigt tungt men det hade behövt spetsas till något extra varv.

För egen del är jag nöjd med min insats och inställning. Där jag då var i livet ville jag spela spelet som jag gjorde. Jag kan konstatera att de stora erbjudandena fortfarande låter vänta på sig men har fått många glada tillrop. Kul erfarenhet och flera deltagare jag avser hålla kontakten med. Men nu stänger The Bridge-Erik den här butiken och går vidare mot nya erfarenheter. Den som vill hänger med.

Fler och fler börjar höra av sig till mig efter att ha sett realityprogrammet The Bridge Sverige som just nu går på Amazon Prime Video (antar att det tar tid innan folk tar till sig nya koncept i detta utbudshelvete som kännetecknar det vi kallar samtiden). Om du inte har sett programmet kan du sluta läsa nu osv. Till er andra: visst var det väl ett både småputtrigt och dramatiskt femte avsnitt?

Några reflektioner är väl att jag ändå är lite bitter över att mitt och Robbans uppoffrande och heroiska (nåja) beslut att avstå festen bara renderade en vilodag, om än ganska välbehövlig. Vill återigen påpeka hur lite vi åt tills vi fick fiskespöna. Man riktigt kunde känna hur kraften kom tillbaka i kroppen när fiskproteinet fick göra sitt. Här vill jag också framhålla Per-Eric som var en sån otrolig tillgång på alla sätt. Utan honom hade vi haft en betydligt värre matresa. Han gjorde granskottssylt, granskottste och något knäckliknande granskottsgodis. Vi ser ju i avsnittet hur Shadie och Camilla går och samlar granskott för fullt.

Per-Erics filékonst var också otrolig. Med några enkla snitt fick han bort alla ben och kunde leverera de mest delikata filéer som han sedan tillagade på alla möjliga vis. Han gravade, halstrade, stekte och rökte. Även om flera andra gjorde stordåd i köket sticker Per-Erics fiskkonster ut lite extra för mig. Han visade också ur man kan ta vara på fiskrenset som han fräste i en wok-panna och det var nästan höjdpunkten på äventyret att få sitta och smaska fiskhjärna och fiskögon. Mäktig samekonst!

Efter fiskmyset anslog avsnittet en mörkare ton. Det var generellt mer håglöst i gruppen den här perioden. Betänk att vi förutom de 220 meter vi ursprungligen skulle bygga hade fått 60 meter påslag, som vi rätt snabbt byggde ikapp dessutom. Vi började bli rejält trötta och då är det klart att Lazzes attityd blev än mer irriterande, mer eller mindre ohållbar faktiskt. Vi hade nog slängt ut honom från lägret till slut av ren självbevarelsedrift.

Omröstningen blev en formalitet. Intressant att även vindflöjeln Alexander övergav sin ”vän”, men en blinkning dem emellan tydde nog på att det var planerat för att inte rasera Alexanders ställning i gruppen fullständigt.

Beslutet att fimpa Lazze var enhälligt och han verkade faktiskt först ta det på rätt sätt. Han hade inte varit sig själv och det ena med det tredje. Det gjorde att han ändå kunde lämna med någon sorts ära i behåll. Trodde vi. Glömmer aldrig när jag kom upp på morgonen och såg att en stor del av bron var förstörd. Ilskan och hatet jag kände. Program eller inte. Pengar eller inte. Känslorna var äkta.

Jag hatar inte Lazze idag. Han gjorde ett val. Men det var intressant att se chocken som drabbade honom när han öppnade lådan, hur hans fina avslutning med gruppen krockade med hans penningbegär. Han verkade genuint brydd i några sekunder innan han förstod vem han är och vad han står för. Han var inte där för att skaffa vänner, han var där för pengarna. Såklart är det ett TV-program och han var fullt tillåten att välja som han gjorde. Men han visste hur tufft det var för oss som hade jobbat hårt hela tiden och det sket han i, med konsekvensen att han inte varit med i några grupper eller haft regelbundna kontakter med speciellt många av deltagarna under hösten. Men det kanske det var värt för 75 000.

De flesta som hört av sig till mig efter programmet har inte mycket positivt att säga om Lazze, det står helt klart. Men det är ju också folk som är något äldre. Jag har hört brandtal om hur den nya generationen bara tänker på sig själv osv. Men jag vet inte. Det är som Kim säger vid matbordet: vem var man egentligen när man var 20? Jag minns vem jag var. I grunden är jag väldigt mycket samma person idag som då, men ändå med en del avgörande skillnader. Jag hade respekt för äldre men tyckte ändå synd om dem. När man var på gymmet och såg en person i 45-års-åldern som gick och kollade sig själv i spegeln kunde jag känna en sån otrolig lättnad över att jag inte var den personen. En tragisk gubbe, helt förtappad, en person utanför sin samtid.

Nu vet jag ju förstås att det jag tänkte då och värdesatte till stor del hade marginell betydelse. Rykte, pengar, tjejer, status, möjligheterna var oändliga och aldrig skulle jag bli en tragisk gubbe som gick och kollade mig i spegeln på gymmet. Och så tänker kanske många yngre som ser programmet. Har hört kids som tycker att Lazze är cool och att han stod upp för sig själv mot oss gamlingar. Och det kanske är så han ser det. Vi var bara ett gäng gubbar och tanter som famlade efter någon sorts gemenskap och mening efter år av misslyckanden. Några som han kunde utnyttja, lite som vi i samhället i stort ser på riktigt gamla personer. De kan sitta där på sina hem och stirra ner i tallriken med pulvernyponsoppa och vänta på döden bäst de vill.

Och kanske ligger det något i det. Bygget var viktigt för mig och det gick helt klart prestige i det hela.

Men nu lägger vi Lazze till handlingarna och koncentrerar oss på det sista avsnittet. Det är mycket som ska avhandlas innan det hela slutligen ska avgöras.

I morgon torsdag (17/11) släpper jag min nya låt The Bridge (på min Youtube-kanal Erik Berglund_Artist hittar du många fler låtar). Den handlar förstås uteslutande om det realityprogram med samma namn som jag just nu är med i och som går på Amazon Prime Video. Fler och fler börjar se programmet märker jag och till min stora glädje verkar det som att ett par deltagare börjar kunna skörda frukter av sin medverkan. Dvs, ett par erbjudanden har kommit deras väg. Sjukt kul!

Har du inte sett serien så tycker jag du ska sluta läsa nu och börja kolla, annars fortsätt. Vi har klarat av fyra av sex avsnitt och i senaste avsnittet börjar det verkligen hända grejer. Jag träder in i handlingen på allvar och det börjar med att jag och Robban struntar i festen. Det var delvis ett strategiskt beslut. Jag hade på känn att Robban skulle strunta i den men vi hade inte snackat ihop oss innan vilket Shadie spekulerar kring. Såklart misstänkte jag att det skulle få någon sorts konsekvens av att inte välja lättja. Det skulle i alla fall inte innebära något negativt. Om det blir några konsekvenser eller inte antar jag att ni får se i kommande avsnitt.

Sedan får ju jag och Oskar plötsligt stor makt när vi har möjlighet att skicka hem halva gruppen. Ett gigantiskt beslut som såklart hade förändrat handlingen radikalt. Vid den tiden i programmet hade jag absolut kunnat skicka hem fyra personer men inte sex, det fanns inte på kartan. Sedan är det ju inte säkert att det hade inneburit fördelar för mig och Oskar. Vem vet vad beslutet hade fått för konsekvenser?

Det är som sagt kul att fler och fler börjar se programmet, tänker att vissa också väntar tills alla avsnitt är ute så att de kan trycka hela serien på en gång. Dock är jag lite förbannad att så lite skrivs, inte en recension inte en artikel förutom de artiklar som publicerades inför programstart. Jag ringde faktiskt upp Expressen och Aftonbladet och de motiverade uteblivna artiklar med att det alltid är allmänintresset som avgör. Det snackas mer om t.ex. Robinson och Paradise och de är väl inarbetade koncept. Det har de såklart en poäng med men det krävs ju att folk känner till något för att det ska börja snackas. Moment 22 således. Samtidigt pumpas ju rejält med reklam i alla kanaler så förhoppningsvis får folk upp ögonen för serien. Jag säger inte att serien som sådan är guds gåva till mänskligheten. Helt klart har den en del barnsjukdomar eftersom det är första gången konceptet körs i Sverige, men det är ändå ett riktigt projekt. Vi bygger och sliter och äter minimalt med mat. Sitter inte på en strand eller inne i ett hus och krökar.

Syftet med min video och låt The Bridge (den är högst inofficiell och är inte på något sätt knuten till serien) är förstås att fler ska se serien men också att försöka skildra känslorna som kommer efter att ha varit med om något sånt här. Det som delvis bygger vänskap är att tillsammans dela svåra upplevelser och sträva mot ett gemensamt mål och helt klart har jag fått en speciell relation till flera av deltagarna.

Om den kommer hålla i sig efter seriens mycket känslosamma upplösning i avsnitt sex får framtiden utvisa men nu laddar vi för avsnitt fem på fredag(18/11). Där utlovas också en hel del dramatik och tuffa beslut.

SPOILER ALERT!!!! Så har den då haft premiär. Amazon Prime Videos stora svenska realitysatsning The Bridge Sverige. Har du inte sett den tycker jag du ska sluta läsa nu och titta, i annat fall: läs vidare.

12 personer med någon form av bagage och i behov av pengar bygger tillsammans en 220 meter lång bro över till en ö där 600 lax ligger och väntar. Vägen dit är förstås kantad av problem, drama och osäkerhet. Ingen vet vad som kommer krävas för att vinna pengarna eller hur det hela ska avgöras.

Att påstå att jag är nedringd och nedmessad efter min reality-debut vore att fara med osanning, men det är helt ok. Marknaden är måhända överhettad gällande vinddrivna existenser som ska böla offentligt för att det droppat in vatten genom taket under natten.

Med detta sagt tycker jag, efter att ha sett de första tre avsnitten, att det är en ganska remarkabel produktion. Alla vet att reality bygger på deltagarna. Har du engagerande deltagare kan du sätta dem i vilken miljö som helst och ändå skapa intresse. Förmodligen även i en skog i Östergötland.

I stora drag skildras händelseförloppet så som jag minns det. Jag kommer först till lägret, blir hänförd av de vackra omgivningarna och gillar de andra deltagarna. Känns som vi blir en grym grupp! Alla tar sina platser och kollar in närmiljön. Sedan får vi ganska snart uppdraget. Att bygga en 220 meter lång träbro på 17 dagar.

Direkt sätts tonen. De som går igång på bygget och de som inte gör det. Detta kommer att prägla hela äventyret. Bron måste byggas för att någon ska kunna vinna pengarna, samtidigt vet vi inte hur det i slutändan kommer att avgöras och det borgar för pakter och alternativa strategier, som att t.ex. inte hjälpa till i någon större utsträckning. Allt är förstås ”tillåtet” i spelet men mindre tillåtet i en random grupp människor som arbetar tungt. Dvs, hjälper du inte till kommer det inte att tas emot med silkesvantar.

Ur mitt deltagarperspektiv ligger fokus till allra största del på att slita långa arbetsdagar samt att äta lite mat. Även om det visas i programmet att vi arbetar så tycker jag inte riktigt det framgår hur tufft det var. Inger och Jenny säger förvisso det i ett par synkar (intervjuerna vi regelbundet genomför i skogen där vi får frågor om allt och alla) men ibland känns det som att det inte riktigt framgår. Vädret var piss och vi jobbade i princip 10 timmar om dagen med att såga halva eller hela stockar, släpa dem till monteringsstationen, knyta ihop stockarna, sjösätta flotten, ro ut den och sedan sätta fast den ute på bron. Och att det inte visades en enda bild på Inger, 71, när hon knöt är inget annat än en mindre skandal. Det fanns en förklaring till hennes ryggsmärtor och hon var en otrolig tillgång för gruppen.

Vi åt kanske 1200-1500 kalorier om dagen större delen av uppdraget och de som jobbade mest i köket gjorde ett hästjobb för att skapa variation bland de matvaror som stod till buds. Sedan gjorde ju intåget av en viss same och vissa nya förutsättningar att det hela kom att ändras en smula.

The Bridge har i alla länder där det tidigare sänts skildrats över sex avsnitt. Fördelen är då att det händer rätt mycket, samtidigt som det kanske blir svårare att bottna i karaktärerna. Med tanke på hur mycket det kommer hända framöver känns det lite lite med bara ytterligare tre avsnitt, fem till hade varit bättre men nu är konceptet som det är.

Vi deltagare genomförde också porträtt i hemmiljö innan programmet, dvs produktionen skickade team som kom hem till oss alla och filmade oss. Dessa har vi inte fått se ännu utan endast intervjuerna vi genomförde i ”civila” kläder innan vi skickades in i lägret. Jag tycker att det greppet funkar, men det hade såklart gett ytterligare en dimension att få se deltagarna i hemmiljö.

Klart är att det finns en strategi från produktionen hur deltagare framställs. Det finns en grundstory som alla deltagare bidrar till att ta framåt och så finns förstås deltagarnas egen story. Sammantaget innebär det att en deltagare inte kan ha hur många sidor som helst. Framför allt jag själv har ju hittills varit förvånansvärt samlad och myndig, ska bli kul att se om detta kommer att förändras.

Varför ska jag tjata om ett TV-program när världen brinner och Sir Vääs öde engagerar ett helt land? Därför att världen består av små mikrovärldar som det kan vara behändigt att ta sin tillflykt till när den stora världen känns alltför komplicerad. Då kan det binära vara lockande: ond eller god, pakt eller solo, sötlakrits eller åkerbönor (de som fattar fattar).

Och att realityprogram ofta blir den stora världen i miniatyr har vi ju sett sen 1997 då en okysst Martin Melin navigerade mellan palmer och pakter för att bli den första segraren i Robinson (föga visste han då att han i framtiden skulle bli dumpad av Camilla Läckberg för en tolvårig MMA-fighter). Pakter och utröstningar var då förstasidesstoff, idag är de obligatoriska inslag i en uttjatad genre. Ändå slutar inte realityprogrammen locka tittare. Robinson är väl inne på 25:e säsongen och våra kärlekskranka bönder verkar aldrig sluta engagera.

När det nu börjar närma sig premiär för vårt bidrag till realitykloaken så sammanfaller denna lansering med flera andra. Amazon Prime Video storsatsar och ska på allvar försöka slå sig in på den nordiska marknaden och då förstås utmana exempelvis Netflix om marknadsandelar. Därav en bred satsning på allehanda kvalitetsprogram under epitetet underhållning.

27 oktober höll Amazon Prime Video ett större event på Petter Stordalens magnifika livsstilshotel At Six på Brunkebergstorg i Stockholm. Alla var där. Om man med alla menar typ Danny, Anis Don Demina och Eva Röse. Dessa broilerkändisar är på ett eller annat sätt inblandade i olika programkoncept som kommer senare i höst och under nästa år. Det handlar bl.a. om ett sorts nytt blåsningsprogram och något realityliknande där influencers ska överleva i Thailand utan mobiltelefon. Ni hör.

Men bland dessa högburna fanns förstås även vanliga dödliga representerade. Ett par The Bridge-katter hade nästlat sig in bland hermelinerna i form av The Bridge-Sunita och The Bridge-Oskar. Dessa tillsammans med den för dagen medfarne berättarrösten Jens Hulthén representerade Prime Videos nya realitysatsning och nog nämndes vi i medierapporteringen även om det inte tokvinklades på The Bridge.

I samband med den breda lanseringen släpptes även den officiella The Bridge-trailern, innan hade bara en kortare teaser släppts, och jag måste säga att den var jäkligt fet. Jag kände ju under inspelningen att vi var en speciell grupp och det lyste igenom i trailern. Både i vår interna The Bridge-grupp och deltagare emellan går snacket för fullt nu. Trailern har dissekerats till molekyler och alla verkar ha synpunkter på hur mycket just de har fått synas.

För egen del reagerar jag främst på min hållning. Jag ser krum ut och jag verkar ha en dålig hårdag som aldrig tar slut. Det är förstås självförvållat då det inte finns något som helst i mina hårgener som kan försvara mitt pageförsök. I övrigt känner jag laddningen. Jag tycker inte att man ska vara med i ett realityprogram om man inte tar det på allvar. Jag är glad att det var på riktigt för mig och jag är glad att jag försökte fullfölja mina intentioner med att ställa upp i programmet.

I trailern noterar jag raketen, kylan, det tunga jobbet och det goa snacket. Jag noterar också falskhet och onda uppsåt. Alla deltagare är spända på vad som kommer sägas i de intervjuer som vi ständigt fick genomföra. Vem har sagt vad om vem och vad kommer det som sägs få för konsekvenser?

Klart är att ingen vet. Vi var uppmickade all vaken tid och att inte något, som någon skulle kunna uppfatta som olämpligt, någon gång har yttrats av oss alla, förefaller osannolikt.

Jag är vansinnigt taggad på att se slutresultatet av det vi fick uppleva i vår lilla värld och hoppas att tittarna får ut något av vårt slit, vår ovisshet och våra öden.