Min periodiska fasta hjälper mot rysskräcken

Hur vältränad jag än är för min ålder kan inget filter i världen dölja att jag börjar få gubb-torso. Lite hängigare, lite torrare, lite mer väderbiten (tänk David Hasselhoff i Baywatch för att dra en woke referens). Det fnasar och krasar och jag är fullkomligt skräckslagen inför vad jag har blivit. En 46-årig man utan religion, familj eller livsmening. En till del hålögd tingest som svävar runt med magsmärta, i ständig skräck för ett okänt hot. Jag fungerar synnerligen dåligt i vardagslunken, men bättre när pressen är relativt stor och hotet äkta. För personer som jag kan en äkta katastrof innebära en lättnad. Inte att jag önskar någon att få påhälsning av en rysk artilleripjäs i vardagsrummet, men mer att jag förstår att jag har rätt, så obarmhärtigt det än må vara. Att det inte finns någon klar mening och att allt fint är så tunt, skört och uppdiktat.

När allt kommer till kritan och sikten gjorts klar från verksamhetsplaner, värdegrunder, åsiktskorridorer, lösenordsuppdateringar, start ups och annat, är det ändå han som står där: den uppburne, den starke, den vansinnige, den av vårt samlade hat skapade. Det är så skrämmande binärt. Att trycka, eller inte trycka. Han har lagt beslag på Tjernobyl, han beskjuter andra kärnkraftverk och han hotar om en verdergällning som världen aldrig skådat. Jag säger han, men det är såklart inte bara Putin. Jag vänder mig mot beskrivningen han. Det är förstås lättast att se det så. Den ensamme satan som har förlett en hel nation och som nu på egen hand tänker förgöra vår Tellus.

Sanningen är förstås att han har verkat i en grogrund där förutsättningarna varit de rätta. Där kriget och förberedelsen inför kriget anses som ett naturligt tillstånd. Det är, utan att gå in på alla politiska turer och förklaringsmodeller, ändå svårt att förstå hur dessa män får med sig hela nationer. Hur villiga vi är, att som lealösa får, följa dessa män. Trots allt vi som människor är kapabla till är det alltid till slut den ensamme galningen som har allas våra öden i sina händer. Vi skapar dem, är de måhända vår sanna natur?

Det är det mest smärtsamma i dagar som dessa. Våra svenska medelklassliv skakar i sina grundvalar och det försöks febrilt hanteras att mänskligheten kan gå under samtidigt som yngsta dottern har problem att hantera knappliften under fjällresan till Tandådalen. Ju närmare det kommer, desto svårare att titta bort. Det är inte svårt att förstå andra folkgruppers upprördhet. Nu passar det att oroa sig, var var ni när Putin bombade Aleppo till aska? Vi var där, då också. Men vi människor är inte mer rättfärdiga än att vi är oss själva närmast. Bomber i en storstad i en europeisk demokrati, om än aldrig så primitiv och skör, kommer alltid fylla oss med mer fruktan än en etnisk rensning i Rwanda. Så skamligt verkar vårt DNA fungera och mot den impulsen måste vi alltid jobba. För att kunna hjälpa och förstå.

Hur vi än vrider och vänder på våra principer finns förstås en dimension till. Den direkta konfrontationen mellan två supermakter (åtminstone avseende kärnvapenförmåga) och en retorik som kastat oss tillbaka till en tid vi trodde var förseglad i kopparkapslar djupt ner i urberget.

Vi vet förstås för lite ännu. Vi är nog fortfarande i chockfasen. Febrilt försöker vi genom ukrainska flaggor, olika engagemang och välanpassade statusuppdateringar ”Nu after ski och pannkakor med nutella men snart tillbaka till att följa ukrainska reportrars twitterfeeder” att balansera ett ännu ohotat medelklassliv med den nya domedagsåldern. På gården leker barnen och i den särskilda gruppen för min bostadsrättsförening påpekar någon att den planerade bommen som ska hindra olämpliga fordon att ta sig in på gården möjligen är olaglig. Lite som invasionen av Ukraina (skriver absolut ingen i kommentarsfältet).

Det är ensamt att vara människa utan tydlig tro. Därför känner jag en trygghet i min app Fastic där jag hanterar tidsintervallen för min periodiska fasta. Det är kanske inte något att hålla sig i när ryssen kränker svenskt luftrum men det ger mig någon form av kontroll. När jag tjänstgjorde i Afghanistan och oroade mig för någon operation kunde jag älska mina tio minuters-sessioner av Tetris där i mörkret. I takt med att bitarna föll på plats (bokstavligen) så lugnade sig mitt inre och jag skulle snart, återigen, vara redo att utsätta mig för äkta fara.

Kanske är de små ”här och nu”-pauserna snarare än vad som ska givas oss i paradiset, det som håller oss alla flytande nu när ovissheten och stormen återigen rasar i vårt närområde.

För medelklassvensken innebär det en fjällresa, om än med lite dåligt samvete. För ukrainaren i skyddsrummet, kanske en muffins och ett leende från dottern som verkar må bra fysiskt och ännu inte fullt ut förstår.

Själv fortsätter jag, i pauser från det slaviska (no pun intended) nyhetsknarkandet, köra stand up. Det är ibland svårt att motivera det. Men vem vinner på att jag är tröstlöst apatisk? Putin möjligen. Kanske är det bra att vi som ännu inte hör flyglarmen ljuda fortsätter att njuta demokratins och yttrandefrihetens frukter så länge vi kan. Att likt björnar bygga upp ett sorts fettlager av välbefinnande som kan stärka oss om mörkret på allvar når våra breddgrader.

Det kommer om inte annat få den där muffinsen i skyddsrummet att smaka bättre.

Om det blir vår tur.

Vi behöver skratträknare, inte riktlinjer

Men vad i det självaste är det som pågår? Det har jag frågat mig själv många gånger sen jag började med stand up 2016. Jag känner ingen som helst delaktighet i den bransch som just nu får utrymme i media och nu talar fyra personer jag i princip aldrig ser på Big Ben om för mig om hur jag ska bete mig? Tjena.

Låt mig börja med att jag själv inte har varit på Big Ben på ett tag (ährum) och även håller med om flera punkter som tagits upp i det så kallade Code Of Conduct som tydligen har tagit ett år att ta fram (?). Men om man inte kan tåla att en komiker snackar med en från scenen så ska man nog inte hålla på med stand up. Däremot tycker JAG att det är självklart att inte vara svinfull, störa andra innan och under gig och att inte säga ”bra kört” ironiskt när någon har svinbombat med samma material som inte fungerat de senaste tio gångerna. Men den dagen jag ser Zeki stå med alkoholmätare i trappan är nog dagen Mario gnäller över att ha för lite att göra på jobbet.

Hade man inte kunnat skriva ner de här reglerna på en halvtimme? Eller tog det ett år av tjat att få människorättsaktivisten Mårten Andersson, filantropen Peppe Tikka Masala, rent spel-vurmaren Tomas Bonderud och samtidsuttolkaren Janne Westerlund att skriva under?

Och don´t get me fuckin started on Schyffert och nån Kvarteret Skatan-gök. Det kommer göra sån skillnad att deras mäktiga namn kämpar för oss korpenkomikers rättigheter. Upp till kamp därifrån poddelipoddandet i vaselivasastans-läggan.

Vet ni vad det handlar om? De flesta komiker är inte beredda att göra jobbet. Dvs skriva svinmycket material och gå ut och köra det på vilken klubb det än må vara. Sen analysera hur bra det gick. Vara ärlig mot sig själv. Hur mycket skratt fick jag egentligen? Var det verkligen lika mycket skratt som när Al Pitcher säger fiii faaaan och snuuuuus med anglosaxisk brytning? Det är asjobbigt. Jag vet. För alla. Och det är skitkänsligt. För de flesta. Och om ens egen uppfattning kring hur rolig man är råkar gå stick i stäv med övriga komikers/samtidens/klubbägarnas bild av hur rolig man är kan uppvaknandet bli jävligt bryskt.

Men det är det som är stand up. Det är vidrigt tills man accepterat att det ändå finns en skillnad mellan den man är på scenen och den man är av scenen. Att det finns tekniker för att bli roligare om man vågar analysera och att man har fundamentala delar i ens material som går rakt emot ett antal grundregler.

Annars måste man acceptera sin nivå. Det är hobby, det är lek, det är kul att stå och dra samma skämt år ut och år in på Big Ben. Men det ger mig inte per definition rättighet att få köra på betalklubbar. Bara för att jag stått på Big Ben tio gånger betyder inte det att jag är redo att köra på betalklubb för 100 pers. Det är ingen rättighet överhuvudtaget. – Men jag äääär ju rolig, jag har alltid svinbra gig på Big Ben. Nej det har du inte. Du lever i en illusion, i en drömvärld.

Jag håller som sagt med om flera av reglerna i Code Of Conduct. Mitt problem är när jag tycker att folk som väljer att stå bakom de där reglerna inte följt desamma när de interagerat med mig. Och vet ni vad, jag skulle också få en svinmycket bättre arbetsmiljö om vissa av reglerna tillämpades. Jag har förvånats över tystnaden, utfrysningen, lismandet, oberäkneligheten och skitsnacket som kan råda i ”branschen”. Jag har helt enkelt förvånats över hur lite stand up handlar om humor och hur mycket om att ha ont i magen, knyta handen i fickan och fundera över att gå och köpa ett hagelgevär.

Men så är jag en känslig jävel också. Jag VET att min aversion mot andra alltid är som starkast när jag gör jobbet som minst. När jag inte orkar skriva nytt och när jag inte orkar giga. Det är alltså jag själv som till största del är orsaken. Det är mitt eget ansvar att ta mig i kragen och försöka skapa mycket content som håller en så pass hög nivå att folk ska orka bry sig.

Vet ni varför Carl Stanley och Johanna Nordström inte skriver manifest? För de vet att branschintriger inte gör något för deras karriärer, så de fokuserar på att bygga sina världar, göra sina grejer och skratta hela vägen till Adeel Faqhi-Arena (bra namn ändå).

Och vem ska kontrollera att detta manifest efterlevs? Klubbägarna? Moaahahhaa. Eller hur. Vi kan göra ett par saker. Vi måste hitta en objektiv metod som kan avgöra exakt hur rolig en komiker är. Och då föreslår jag: skratträknare. Ett antal skratträknare (finansieras såklart av klubbägarna) åker runt i landet och kan när som helst slumpmässigt dyka upp på en komikers gig. Skratten registreras enligt en femgradig poängskala:

5 poäng – Alla skrattar, alla applåderar

4 poäng – Alla skrattar, spridda applåder

3 poäng – Alla skrattar

2 poäng – Spridda skratt

1 poäng – Enskilda skratt

Dessa poäng räknas ihop och delas med antal minuter komikern har kört, multipliceras sedan med antal gig och vips! Mina damer och herrar, vi har ett resultat. Vad vore rättvisare? Dessutom sjukt kul. Vi kan ha olika divisioner osv. Och ingen skulle behöva ha någon uppfattning om hur bra eller dålig man är. Resultatet finns där svart på vitt! Magi!

Resultaten registreras hos skrattmyndigheten (eller något fyndigare) och ligger sen till grund för en rankning som sedan avgör hur långa, många och prestigefyllda gig respektive komiker ska få. Då slipper vi elaka klubbägare som har mage att själva avgöra vilka komiker de vill jobba med och som de tror passar på deras klubb, och kan få ett rättvist system. Hallå, det är 2022, tekniken finns!

Eller så kan vi använda det där branschrådet till att verkligen sätta press på de snåla klubbägarna som inte låter vem som helst köra. Tvinga dem vara öppna med exakt hur mycket de betalar till varje komiker, kanske sänka gagen för ”Norra Brunn”-generationen så att alla får betalt. Allvarligt, jag är för det. Har vi tur kanske de stänger så vi andra som pallar driva stand up-klubb men nu väljer att inte göra det eftersom det är för lättförtjänta pengar, måste ta vårt ansvar.

Eller så beter man sig som en fucking människa när ingen ser eller hör dig, för min uppfattning är att få i den här branschen gör något om det inte på något sätt gynnar det egna varumärket, men det är också förbannat få som i längden orkar vara framgångsrika, som orkar med de uppoffringarna som krävs och som verkligen är beredda att göra jobbet för att få 5-poängs-skratt ofta. För det är ju det som krävs för att publiken ska komma fram efteråt och säga att du gjort deras kväll, att de haft en förjävlig tid men att du lättar upp deras tillvaro. Och är det inte det de flesta av oss vill, få underhålla och få mycket skratt?

Vet ni hur många som kör på RAW och Norra Brunn som brukar få färre skratt än mig på andra klubbar? Helt ärligt rätt många, men jag får inga samtal från Tikka Masala för det. Och herr Andersson talade om för mig på en av de mysiga branschjulmiddagarna att jag hade för få följare på insta. Sen sa han visserligen att jag hade talang och en annan gång kanske, jaja, vad är väl ett gig på RAW, tråkigt, meningslöst, eller alldeles….alldeles underbart.

Men vet ni, det verkar som de där klubbarna går runt utan att jag är där och slaktar med skämt om mitt hår. Och det är såklart Tikka Masalas och herr Anderssons val att inte låta mig uppträda. Tycker jag det är rättvist? Nej. Men det är bara försöka bli ännu roligare. Förresten är det TikTok som gäller, fråga Ato Karlsson som storkukslugns-chillar sig igenom sin stand up-tillvaro med random publiksnack-klipp. Är det genialt? Vet inte. Får han 500 000 visningar på sina klipp? Aaaa. Får jag det? Näää. Vill jag mörda, Ato? Aaa…eller jag menar NEJ såklart. Man får bli roligare i stället.

Så snälla alla.

Det största problemet med svensk stand up är inte att manliga komiker generellt förgriper sig på kvinnliga komiker, det största problemet är att för få komiker har självinsikt.

Detta sagt med ALL respekt till individer som blivit utnyttjade och kränkta eller känt sig utnyttjade och kränkta i samband med stand up. Ingen kan ta ifrån er era upplevelser och personer som begår brott ska polisanmälas och lagföras. Det är för jävligt. Men jag tror inte en pamflett med självklarheter och ärligt talat en del märkligheter löser detta.

Däremot tror jag på mer organisation utanför klubbarna och då menar jag inte kurser som veterankomiker FRÄMST håller för att promota sina egna grejer. – Jaaaaaa, jag vet att du har en föreställning, får jag lära mig vad en punch line är nu?

Jag menar workshops, skrivande, hängande, podd-startande osv. Som människor gör helt enkelt. Och såklart att alla på riktigt är så lyhörda det går. MEN, de flesta kommer vilja vara där framgången är och där uppmärksamheten och ”det coola” finns. Fråga mina ex. Och vill man ha ett annat tempo och tro att det finns en ekonomi i få skratt per minut är det ju bara att starta en egen klubb och kämpa på.

Om vi ses på klubbarna kommer i alla fall jag hälsa. Och när du vit i ansiktet kommer av scenen kommer jag viska i ditt öra de magiska orden:

– Bra kört…

Björn Natthiko Lindeblad dog för dina synder

Björn Natthiko Lindeblad är död. 60 år gammal blev ALS:en honom tillslut övermäktig. En dag som denna sörjs det friskt i gängse självhjälpskändis instagramflöde, och de vanliga självutnämnda lycko/balans-förmedlarna tävlar i att förknippa sitt varumärke med den starkaste Björn-hyllningen. Och detta kanske med rätta ändå. Björn har blivit en enorm projektionspunkt för slitna medelklassmänniskor som mitt i livet inte hittade lyckan och lugnet trots väl genomfört normliv enligt Svensson-regelbokens alla regler.

Vi andra finns också där. Vi som med med bandsåg försökt såga till våra skadade själar för att passa in i mallen. Vi som drömmer varje natt om att få kunna lägga ut den där bilden från ultraljudet följt av en enklare bild på händer med ringförsedda fingrar. Så att vårt flöde till slut kan få lite lugnt och skönt. Han var normal! Det där med självförverkligande och ifrågasättande var ingenting, han är tillbaka i flocken! Snart slipper vi skämt och musik och kan få bilder från parmiddagar, genomförda klassikerlopp och utlandssemestrar.

Vi som identifierat oss som lite mer skadat gods har alltså också sökt oss till Björns klokhet. Men vad är det han symboliserar? En flykt är det nog, ett svar, en ledning, en utväg. En utväg som dessutom finns där hela tiden, inom oss. Det här tankesättet är kärnan i den mesta självhjälp jag stött på under mina år av inre utforskande. Fem terapeuter, ingen diagnos, brukar jag skämtsamt säga. Det är ju sant men symboliserar också kärnan i bland annat Björns och säg en Eckardt Tolles filosofi. Vi söker svar där svaren ej finns att tillgå. Att få en diagnos vore skönt. Det innebär ju att det inte är mitt ansvar, det är diagnosens fel att jag känner som jag gör. Och det kan ju vara sant. Men tänk om det är dina tankar som gör att du märkligt nog gång på gång väljer din olycka? Att behöva acceptera det ansvaret är ju mer än lovligt smärtsamt.

Essensen är att inte styras av sina tankar. Att inte låtar tankar om yttre förhållanden eller om egna egenskaper bli sanningar. Och att bli varse sina projektioner och sina kopplingar. När du irriterar dig på någon är det sannolikt något i dig själv som väcks och som irriterar dig och hur ser dina kopplingar ut? Vad förknippar du med välbefinnande och lycka? Behöver du pengar, sex, familj, intressant jobb för att må bra? Går det att hitta ett välbefinnande ändå?

Svaret ska vara ja, men svaret som borde vara ytterligt hoppfullt är ett svar vi inte vill ha. Det kan ju betyda att vi har tänkt fel. Att vi lever ett liv som sakta för oss mot fördärvet. Och det är nästan omöjligt att fullt ut orka acceptera att det går att må bra oberoende av hur miserabel en livssituation kan verka. Men det är ju sant. Vi känner alla en eller annan som vi i det tysta föraktar men ändå avundas. Den där personen med (i våra ögon) mediokert jobb, pinsamma statusuppdateringar och tvivelaktigt yttre. Men som ändå omger sig själv med en aura av välbefinnande. Som faktiskt i grunden verkar må bättre än vi själva gör.

Att i vårt kontemporära samhälle försöka förändra liv och synsätt på riktigt. Att bli mer närvarande i det så sönderslitna begreppet ”nuet”, att släppa sina kopplingar och att ta eget ansvar för sitt liv är för de flesta av oss närmast oöverstigligt outhärdligt. Det betyder i de flesta fall att gå rakt emot strömmen, rakt emot det vi fått inpräntat i oss sen barnsben. Går det ens att skapa nya vägar i den gröt vi så länge vandrat omkring i? Går det att släppa en bild av sig själv som man reproducerat i så många år?

Vi avfärdar ofta slentrianmässigt allt som har med självhjälp och inre sökande att göra som flum och inget kan väcka vår (min) vrede som ytterligare en kändis som har hittat sig själv och måste dela med sig detta i bokform. Deras tankesätt hotar ju vår tillvaro, vår självbild, det vi tänker att vi måste ha för att må bra.

Att åka och sitta i ett kloster i Thailand i många år utan att få ta en endaste Singha känns lite övermäktigt men nog kan vi luckra upp vår livspusselångest något genom att försöka ta till oss delar av det Björn förmedlat.

Så tack Björn för att du bidragit till att skapa lugn i en tid när bränslet för negativa tankar kanske är större än någonsin.

Gängvåldet är verklighetens Squid Game

Spoileralert.

Den sydkoreanska Netflix-serien Squid Game gör just nu stor succé världen över. I en dystopisk skildring/nidbild av ultrakapitalism tävlar samhällets utstötta/svaga/förlorare i ett djävulskt spel där det bara finns en vinnare. I olika perverterade versioner av barnlekar dödas de medtävlande en efter en. Spelet kan när som helst avbrytas om en majoritet av de tävlande så önskar, men då deras liv i den riktiga världen är så pass utsiktslöst väljer de ändå att fortsätta tävla trots att alla utom en kommer att dö.

Ledmotivet i serien är en isande barnvisa som består av taktfast trummande och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning. Det infantila möter det brutala. Det går hand i hand.

I en av seriens många minnesvärda scener sitter några rika gäster bakom glas och beskådar hur de tävlande håller på att förgöra varandra i en dödlig dragkamp. Åskådarna är väl insatta i de tävlandes färdigheter och bettar friskt på vilka som kommer att överleva. Det är den extremaste av cynismer.

I vårt samhälle pågår just nu ett liknande spel. Serien heter Gängvåldet och har liksom Squid Game höga tittarsiffror. Det är en vindlande dans där den ambitiöse åskådaren kan koppla upp sig mot en rad aktörer och följa spelet i realtid. Vem står på tur att dö?

Efter en Nocco och en chokladmuffins är det dags att ge sig ut på plattformarna för viktig research. Den påläste spelaren ligger alltid steget före. Hur står det till bland lagen? Dödspatrullens ledarskikt är visserligen inspärrade men yngre står på tur att ta över. Kommer det leda till interna konflikter? Många i Shottaz har blivit skjutna, vad får det för konsekvenser? Filterlösa grabbar? Husbys hyenor? Vad betyder mordet på Einár?

Likt bakom glaset i Squid Game kan spelen i verkligheten följas på tryggt avstånd från bakom skärmarna. I sociala medier kan åskådaren följa spelarna i realtid. Strax efter mordet på Einár lades en film ut som spekuleras föreställa mördarna som skryter om mordet. Vilka var Einár lierade med? Kommer det någon hämnd eller vad händer nu? Betyder det här nåt för Yasin?

Spotify är en oundgänglig källa till information. Finns det någon nysläppt låt som kan ge en ledtråd om nästa skjutning?

Den f d (?) Shottaz-medlemmen Ayye intervjuas i podcasten Dialogiskt. Han är återhållsam och svarar entonigt. Är han kall eller rädd?

Den som vill kunna betta rätt tar förstås del av fler medier. I gammelmedia är det mest ”det vanliga”. Samhällets misslyckande. Det som står klart är att ingen egentligen vet någonting. Kriminologen Jerzy Sarnecki vet inte vad skjutningarna beror på, politikerna vill ha fler poliser och hårdare straff men det tror inte kriminologen Felipe Estrada kommer ha någon effekt. Orsakerna haglar: massinvandring, utanförskap, socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, biologiska faktorer. Reportrar springer runt och intervjuar chockade grannar i Hammarby Sjöstad. Hur kan det hända även här? Någon börjar redan se skillnad i rapportering då Einár är vit och möjligen lättare att identifera sig med för de flesta svenskar.

I gammel-gammelmedia dvs i Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” ges kanske den bästa sammanhängande kontexten. Andra generationsinvandrare med problem redan i barndomen och med frånvarande föräldrar (främst fäder) hittar gemenskap på gatan och ger sig in i en värld av drogförsäljning och våld. Det är som en fabrik där yngre grabbar tidigt slussas in och får utföra uppdrag som snart eskalerar i allvarlighetsgrad och ibland slutar med mord.

Samhället förfasas och alla har åsikter vad som ska göras och alla har åsikt om spelarna. Å ena sidan de är hänsynslösa mördare som ska spärras in på livstid oavsett ålder, å andra sidan är de unga vilsna personer som är offer för samhällets misslyckade integrationsstrategi.

Det är helt enkelt ganska rörigt. Samtidigt pågår spelet i realtid. Spekulationerna haglar. Men vad säger spelarna? Inte mycket. De tiger i utredningar och de flesta morden förblir ouppklarade. I de läckta konversationerna från Encrochat är spelarna korthuggna med ett realtidsperspektiv på tillvaron, de är helt inne i spelet. De är förstås inte robotar men känns robotlika. Klart är att inget verkar kunna stoppa dem. Det de håller på med är oundvikligt, nästan förutbestämt. Jag fascineras av Ayye där han sitter i soffan. Han skyller inte på någon eller något. Han har valt det här livet.

Inte heller i ”Tills alla dör” ges någon enkel förklaring till varför forna barndomsvänner plötsligt inleder en mord-vendetta till synes utan slut. Spelarna vill i alla fall inte uppge någon sådan. Det är som det är och kommer fortsätta tills alla dör.

Så medan mammor, pappor, politiker, lärare, grannar, kriminologer, poliser och journalister gör allt för att hänga med fortsätter spelet. Det är också den logiska fortsättningen. När alla deckare är skrivna och TV-serier gjorda måste vår glupande aptit på den perverterade verkligheten (själva antitesen till Svennebanans ängsliga, inrutade ”knyta näven i byxfickan”-liv) få utlopp någon annanstans och vad passar då bättre än samtidens omvälvande transparens och gränslöshet? Varför ska en journalist tolka verkligheten åt oss när spelets virrvarr kan följas från första parkett och via spelarna själva? För även om de är fåordiga i utredningar, och om varför de gör det de gör, så skildras livsstilen rikligt i sociala medier och önskan om att få vara fruktad verkar vara större än ängslan att åka fast.

I Squid Game avbryts faktiskt spelet vid ett tillfälle. En majoritet uppnås och deltagarna återgår till sina normala liv, vilket i de flesta fall innebär misär och att vara skuldsatt. Trots att i princip alla kommer dö återvänder därför spelarna till spelet och kämpar vidare mot den gigantiska prissumman.

Även i verkligheten verkar spelet kunna avbrytas. – Nu har skjutningarna gått ner i Malmö! triumferar en entusiastisk lokalpolitiker. Men snart varslar rubrikerna om nya skjutningar någon annanstans. Spelet har flyttat och återuppstått.

Två av människans största drivkrafter verkar vara att bli accepterad/sedd och att få svar på frågan varför. När vi blir accepterade och sedda så stärks gruppen och vi får större chans att överleva. När vi förstår vår omgivning så ökar också våra chanser att överleva då vi skapar större kunskap om vad som kan skada oss.

I sociala mediernas tidevarv ställs mycket av hur vi tidigare förhöll oss till de här drivkrafterna på ända. När alla kan bli sedda och skapa egna varumärken gör det något med vår sans och vårt förnuft. SVT-journalisten Catarina Bergfeldt verkar exempelvis inte riktigt acceptera att det kan anses olämpligt att hon uppmanade sina följare att skänka pengar till Svenska Afghanistankommitén trots att det är en organisation som mycket väl skulle kunna komma att granskas av SVT. Varför skulle hon? Hennes eget varumärke kanske är viktigare för henne i förlängningen. Och vissa hip hop-artister boostar sin kriminella livsstil trots att det kan leda till repressalier om det visar sig att den kriminella livsstilen även är autentisk och inte något de bara rappar om. En arrestering leder kanske bara till fler följare och fler spelningar på Spotify.

Sociala medier ökar alltså vår möjlighet att synas. De gynnar också vår strävan efter autencitet då vi får inblick i världar som tidigare varit stängda. Varför gå via media när vi kan gå direkt till källan? Varför lyssna på en sändning som refererar till ett klipp när vi kan se klippet själva?

Dessa nya möjligheter har skapat ett unikt samspel där spelet inte bara gynnas utan där åskådarna nästan blir delaktiga. Unga personer följer artister och kriminella och inbillar sig möjligen falskeligen att de kommer närmare sina idoler. Och för artister och kriminella kan det betyda dels miljontals lyssningar och dels att ens rykte blir vida känt och på så sätt att affärerna gynnas.

Att sociala medier skulle vara orsaken till gängvåld tror nog ingen. Men de erbjuder nya möjligheter att paketera ingredienserna utanförskap, efterfrågan på droger, våld, ungdom, längtan och autencitet. Vi kan förfasas hur mycket vi vill men att gå sin egen väg och välja ett alternativt fuck you-liv kommer alltid att väcka beundran hos unga personer.

Därför saknas incitamenten att avsluta spelet. Trots ständig stress, förlust av kamrater och att leva i livsfara fylls det hela tiden på med nya spelare. Viljan att tillhöra en grupp, att få synas och bli erkänd/ökänd är starkare.

Mordet på Einár kanske får en större del av vuxenvärlden att förstå att en ny verklighet är här. Och att de inte har en aning om vad den innebär. Det gör nog ingen. Vi är mitt inne i ett skifte vi inte kan överblicka där makt förflyttas till nya aktörer och där vi inte vet vem eller vilka som kommer att gynnas.

Under tiden är det bara att lyssna till det taktfasta trummandet och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning.

Ytterligare en spelare har lämnat spelet.

En viss typ av kvinnligt content skrämmer mig

Bara att som 45-årig man skriva en text om den kinesiska sociala plattformen Tiktok känns märkligt, men jag har faktiskt lyckats med ett par tämligen framgångsrika posts. Jag använder Tiktok för att lägga upp stand up-klipp och en del musik. Min musik skiter som vanligt i princip alla i, men det är ok. Jag gör det för min egen skull och är nöjd så. När det gäller humorklipp är det helt annorlunda. Jag blir vansinnig när jag tycker att mina filmer, texter och tweets inte får den uppmärksamhet jag tycker att de förtjänar. Detta eftersom jag har mitt välbefinnande i alltför stor utsträckning kopplat till prestation. Det här sköter jag med min terapeut och jobbar väldigt hårt för att leva i nuet, vara tacksam och jadajada.

Eftersom jag har så stark koppling mellan välbefinnande och prestation har jag lätt att projicera mitt tillkortakommande på andra, och synnerligen vissa kvinnor på Tiktok. Herregud vad de kan göra mig förbannad alltså. Jag försöker objektivt intala mig sjäv att de är jätteduktiga men det är svårt. I min mogna villfarelse har jag trott att den nya generationen i högre utsträckning än min har jobbat emot den sociala konstruktionen att den kvinnliga skönheten är mer eftersträvansvärd och dyrbar än den manliga. Att man nuförtiden kan se ut hur som helst och att det faktiskt är innehållet som är det viktiga, men icke. Det är en skrämmande och mardrömslik värld som tornar upp sig i de olika postsen och trenderna.

För det första noterar jag att de vackra kvinnorna inte behöver göra någonting för att få miljontals följare. De mimar till någon låt, guppar med brösten och visar hur smal midja de har i kombination med en bastant bakdel. Jag är inte dummare än att jag förstår att Tiktoks algoritm pumpar såna här klipp till mig nu bara för att jag kollat in ett par klipp. I rent studiesyfte såklart.

Kanske borde jag inte bli förvånad men det är helt galet slående. Totalt uppstajlade pumpar de IQ-befriade klipp i mängder till miljontals följare. Och folk engagerar sig. De skriver till de här kvinnorna. Såklart den vanliga kavalkaden av manligt hat, men också mycket kärlek, männen verkar tro att de här kvinnorna bryr sig om just dem. Det är outsägligt korkat men också någon sorts bekräftelse på hur djupt vår ytlighet sitter. För visst måste det vara en biologisk kraft bakom att en människa som står och vickar på höfterna kan få miljoner människor att engagera sig och bära upp denna varelse och bjuda in henne till en värld i falskt kändisskap. Eller är det en social konstruktion?

Jag har också haft några framgångsrika posts. Men då handlar det om stand up, om något jag skrivit, en idé, ett skämt. En kulturgärning. Jag står inte och vickar på mina höfter och försöker se kopuleringsbar ut. Betvivlar förvisso att jag skulle fått särskilt många likes. Måste istället slåss nere i gyttjan bland de andra hannarna. Krumbukta mig och verka rolig och smart som en tupp på steroider. Samtidigt som mitt yttre för varje dag försämras och minskar min konkurrenskraft.

Det finns kvinnliga konton som jag älskar, humor, coola danser osv. Men dessa IQ-befriade crap content-primadonnor med sina miljoner följare gör mig galen. Det är beviset på att det inte är någon idé att göra någonting. Det finns ändå alltid en härskarinna med en armada av incels som pissar på dig.

Jag vill se starka, mäktiga och roliga kvinnor som levererar topp-content. Inte dessa avarts-avatarer.

Låt oss öka kampen mot den sociala konstruktionen att kvinnokroppen har ett större värde för män än den manliga för kvinnor!

Meningen med livet är att vara full

När jag var yngre hade jag inga problem med att det inte finns en objektiv mening med våra liv. Såklart har alla en uppfattning om någon sorts mening, men det finns inte en enda definierbar mening som alla skriver under på. Mitt yngre jag var upptaget med statusjakt, kicksökande, att vara rätt osv. Oöverstigligt viktiga saker som gav mitt liv mening. Nu mitt i livet anser jag att det inte finns något som kommer att fylla min törst efter mening. Det är en skrämmande känsla. Om det inte finns någon egentlig mening, vad ska då livet vara till för?

Jag tror samhällets entydiga svar är att vara full. Det är det enda jag kan komma fram till efter att ha observerat samtiden i 45 år. Hög som låg, rik som fattig. Alla strävar vi mot fyllan. När allt är bortskalat och vi står där nakna behöver vi mötas i berusningens dimmor.

Det kan först verka som det finns andra meningar med livet. Att älska, att lära sig nya saker, att lyckas på jobbet, att ha ett stort socialt umgänge, att vara viktig i andras ögon, att få barn osv. Men allt detta är bara tillfälliga stationer på väg mot slutmålet; att få bli full.

Inget kan föda ensamhet i vårt samhälle som att inte vilja bli full. Förläget får den alkoholointresserade titta ner i marken när dyra viner ska dryftas, obönhörligt förflyttas den alkoholointresserade till diskussionens utkant när festdeltagarnas metamorfos inträder, vettskrämt noterar den alkoholointresserade hur de andras blickar blir stirrande och simmiga medan rösterna höjs och lyssnandet avtar, ofrånkomligt är faktumet att vissa vänskapsrelationer i det närmaste behöver avslutas för att relationen i alltför stor utsträckning präglas av alkoholens starka band.

Att inte delta i den allenarådande strävan efter fyllan och det med den ofta efterkommande fördärvet kan alltså leda till ett ännu större fördärv där de flesta av oss ändå återvänder till fyllan. Ett tryggt fördärv där du åtminstone kan skylla ditt fördärv på något och där ditt fördärv ändå kan ske tillsammans med dryckesbröder. Att vanka omkring i nykterhetens ensamma skugga blir ett fördärv i full medvetenhet som för de flesta av oss verkar vara värre än att få gå under under påverkan av olika substanser.

Vad är din framgång värd om du inte får spruta ner attraktiva kvinnor med champagne? Vad är tjejkvällen utan vin? Vad är grabbresan utan sprit? Vad är midsommar/jul/påsk utan snaps? Vad är dejten utan öl? Vad är efter gig-känslan utan öl? Vad är före gig-nervositeten utan öl?

Samhällets svar: ingenting. Från mitt inre har under flera års tid en känsla av att inte vilja bli full till och från legat och bubblat. Alkoholen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Jag tror ibland att jag hittar mening utan den. Att det finns andra slutmål. Men ett liv utan att bli full är ett hårt liv, där dopamin och kickar måste förtjänas, där besvikelser behöver hanteras, där genvägar och ursäkter försvinner och du blir stående ren med svar du inte vill ha.

På vissa sätt ett förbluffande härligt tillstånd. Ditt dygn förlängs, dina konversationer blir äkta och din fysik blir majestätisk. Men utanförskapet blir nästintill oöverstigligt starkt.

Därför var det skönt att igår kväll än en gång få ge upp. En båt, en god vän, vännens trevliga sambo, en skärgårdsö, en ostbricka, oliver, en gullig hund, stillhet och nyklippt gräs. Till min hand tilldelades ett glas rosé. Nästan i slowmotion böljade det där inne. Jag förde glaset till min mun och gav den tidlöst problemlösande drycken fri lejd till mina vener.

Som när Frodo tar av sig ringen hoppade jag tillbaka från det mardrömslika utanförskapet och integrerade mig på nytt i den svenska folksjälen. Mina problem kändes mindre, mina skämt roligare, och andras blickar mindre besvärande.

Efter tre glas lovade jag mig själv att inte hamna på villovägar igen.

Inga terapeutbesök kan ge livsmening som bag in boxens porlande visdom.

Semester är tidig jäger på gotlandsfärjan

Jag märker av den förste inne på gotlandsbåtens toalett klockan 11 på fredagsförmiddagen. – Micke! Är det du? säger en röst ut i tomma intet. Vem rösten adresserar är oklart men det förefaller vara någon som ska uppehålla sig i något av båsen. Vid handfaten träffar jag honom. – Haha, du är ju inte Micke, säger han. Men du kanske vill ha en jäger ändå?

Svenskens förmåga att berusa sig upphör aldrig att förvåna. Dessa oformliga, tatuerade, översolbrända kroppar som vacklar omkring har just nu the time of their life. Det här har de väntat länge på. Att få vara aspackad en fredagsförmiddag är den svenskaste av rättigheter. Även i mitt eget grabbgäng börjar det korkas upp en och annan Mariestad. Är man en utsläppt familjefader gäller det att skynda på. Man vet aldrig när festen rycks ifrån en i form av ovälkomna samtal från hemmafronten.

Det är ett härligt gäng jag åker med. Två av kungarna har rebelliskt klarat av sträckan Bromma-Nynäshamn på Harley Davidsson. De anlände en dag tidigare än oss fredagsresenärer och hade haft det ganska tufft. Problem med motorcyklarna ledde till ofrivilligt mackbesök och tydligen är de två stålvrålåken allt annat än ergonomiskt lämpade för 45-åriga ryggar. Dessa sorger kunde dock dränkas i bubbelpool och alkohol kvällen innan vi andra anländer.

Gotland möter oss i all sin prakt och vi känner tillförsikt när vi baxar oss ner på bildäck för landstigning. Scandic hotel ligger praktiskt nog bara ett par stenkast från hamnen och en snabb incheckning senare sitter vi nu under parasoll med lokal IPA i näven. Klockan är ju ändå 13 så här gör även jag alkoholpremiär. På grund av min periodiska fasta och min ändå relativt avsevärda viktnedgång är alkoholresistensen inte vad den har varit. Kort sagt känns numera den lenaste IPA som den elakaste elefantöl.

En otroligt lång taxiresa senare (chaufförerna håller stenhårt på hastighetsbegränsningen 60) står vi inne i restaurangen på Visby GK. Ytterligare några öl inhandlas innan det är dags för en kort sväng på drivingrangen och sedan avfärd mot första tee.

Visby GK:s 18-hålsbana har enligt uppgift röstats fram till Sveriges bästa. Här håller jag inte riktigt med även om det på många sätt är en fantastisk bana med många vackert placerade hål utmed en frustande östersjö. Framför allt är banan en rejäl prövning i den starka vind som råder. Däremot lämnar kvaliteteten på fairway och tee en del i övrigt att önska för att banan ska kunna aspirera på topplaceringar. Den ska dock vara som bäst under hösten.

Jag får till en hyfsad runda i blåsten efter en svag start. Kommer in på 27 poäng (10 ut, 17 in) och känner mig relativt nöjd, även om jag är rätt slut efter att ha burit bagen hela rundan. När alla kommit in blir vi kvar på golfrestaurangen och jag hinner inmundiga ett par Sleepy Bulldog mot bättre vetande. Hoppar dock några småflaskor jäger som åker fram.

Taxi tillbaka till hotellet via McDonald´s (restaurangerna stänger tidigt pga covid) och sedan ytterligare ett par medhavda öl i Scandics lobby. Det är glatt och uppslupet och relativt städat. Går och lägger mig klockan ett och ser fram emot ny runda på lördagen.

Efter ett med ”svenskt grabbgäng-mått” mätt måttligt alkoholintag, känner jag mig ändå oväntat spak på lördagsmorgonen. Inte van vid detta kaloriintag och kroppen känns tung. I väntan på taxin till golfbanan intar övriga ytterligare ett par öl men jag avböjer bestämt.

Golfrunda 2 blir en pina. Jag öppnar bra och skrapar ihop 14 poäng till och med hål 7, sen går filmen av. Hookar ut två utslag till vänster på hål 8 och streckar fyra hål i rad. Borde hyra en golfbil efter nian men knallar vidare i hettan med golfbagen på ryggen. Dricker och dricker men det tar inte och magen börjar strejka. Får någon form av allmänfysisk kollaps (om vi ska vara lite dramatiska) och mitt kassa spel gör inte det hela lättare.

Är helt slut när vi kommer in. De andra hinner beställa in öl men för egen del är det otänkbart. Hur jag lyckas konversera taxichauffören på vägen tillbaka till Visby är oklart, men jag får vet att Gotland är tråkigt på vintern, att de inte ser fram emot Stockholmsveckan men att de ändå är lite pirriga i april innan sommarsäsongen börjar.

När vi kommer tillbaka till Scandic stuper jag direkt i säng svårt medtagen. De andra korkar upp öl i bubbelpoolen medan jag träder in i drömmarnas värld. Vaknar med ett ryck när min rumskompis kommer tillbaka vid midnatt. De har varit på matjakt och lyckats muta en kebabförsäljare att leverera föda.

Söndagsmorgonen blir intressant. Får i mig lite yoghurt, sitter som ett hålögt spöke och håller allt annat än låda. Småhånas av övriga grabbgängsmedlemmar och laddar för hemresa.

På båten sitter jag nedsjunken i de flygplansliknande stolarna. Det känns orättvist. Den största alkoholmotståndaren är den som farit mest illa. Jag skyller dock på fastan, träning och värme.

När vi åter börjar närma oss Nynäshamn och är på väg ner till bilarna hör jag en välbekant röst. – Är det du, Micke? Haha. Skoja ba. Du ser lite spak ut, vet du vad som skulle hjälpa?

Till höger sitter han med ett snett leende och viftar med en näst intill urdrucken 1-litersflaska Jägermeister. Mitt emot sitter den riktiga Micke och blottar en rejäl baksnus som väller ner över framtänderna.

Jag säger som en känd farsa till en tjej i klassen sa under en studentmottagning 1994. – Man kan ha kul utan alkohol men det är dumt att chansa.

Min rädsla inför golfresan med CIS-män

Låt oss börja med att jag är obekväm inför att använda begreppet CIS-man eftersom det är politiskt laddat, men det bidrar ändå till att beskriva de män jag just nu projicerar på. Mina ”lyckade” vänner med villor i Bromma. Vissa av oss har känt varandra sedan gymnasiet, andra längre än så. Genom åren har vi i olika konstellationer fiskat och spelat golf tillsammans. Det vill säga agerat enligt ett mönster som idag skulle kallas normativt manligt.

Jag tenderar emellanåt att, mer eller mindre omedvetet, kokettera med mitt upplevda utanförskap. Ömsom för att (hur lite jag än vill erkänna det) få folk att tycka synd om mig, ömsom för att framstå som lite förmer än andra. Liksom Zlatan ständigt behöver en fiende behöver jag hata det jag kallar normen. Till del tror jag det är ett skydd för att dölja den ledsamhet som ibland infinner sig när det blir klart för mig att de livsval jag gjort lett till en ibland rotlös tillvaro i marginalen (nåja). Lägg därtill att jag öppnat Pandoras box och låtit dopamintillförselns demoner flöda fritt i det självbekräftelsens okrönta helvete som kallas ”stand up-branschen”. På mer opretentiös svenska: Jag har ur ett övre medelklassperspektiv fuckat upp.

Nu, när jag är inne på min fjärde terapeut, inser jag emellertid att bilden av detta uppfuckande är skapad i mitt eget huvud. Jag inser att det är meningslöst att vänta på att ett intresse för altanbyggande, studsmattor i bemedlad förort och meningslösa diskussioner över nyansad häck med identitetslösa kvinnor plötsligt ska vakna likt en uppenbarelse för en dittills ofrälst. Istället försöker jag omfamna mitt, i huvudet skapade, utanförskap och unikum så att jag med visst processande kan acceptera det och intaga min roll som en atomhög bland andra atomhögar. Och vidare släppa garden och behovet av ständig positionering. Detta förhållningssätt passar sig utmärkt vid helgens begivenhet: en golfweekend på Gotland.

Mitt tjatiga orerande kring mitt hemmahörande/ej hemmahörande i den egentligen rätt svårdefinierbara medelklassen kommer aningen på skam när man tittar på min skicklighet i golf. Jag har haft möjligheten att lägga alldeles för mycket tid på golf för att hävda någon sorts ”konstnär på Österlen”-aura (även om Ulf Lundell såklart har råd med ett par custom-tillverkade Nike-klubbor på Dormys). Sanningen är att jag kan föra mig ganska väl i förment trygga grabbkonstellationer där allt är som det alltid varit, och nuförtiden ännu mer som det alltid varit. Tradition, anknytning och trygghet in i after golfens förföriska öldimmor.

Ändå skaver det lite. Främst när jag känner mig svag. Då förbannar jag mig över deras Brommaperspektiv på världen och deras till synes behagliga resa i det svenska idealets mittfåra. Jag irriterar mig på att jag inte vet någonting om deras kvinnor, eftersom vi inte pratar relationer. Jag irriterar mig å det grövsta på att de på riktigt ”medelålderskrisar” genom att köpa Harley Davidson-motorcyklar. Motorcyklar de såklart ska använda för att ta sig till Gotland medan jag får åka med de minst coola killarna i gänget och HD-ägarnas golfbagar. Jag stör mig kanske mest på att jag stör mig och devalverar mitt eget värde genom att gå in i ett genom åren välutarbetat tankemönster.

När jag är stark känner jag inget av ovanstående. Då prisar jag mitt rika liv, att jag får spela golf med roliga vänner och att jag numera kan duffa en järnåtta utan att kasta upp klubban i en gran.

Det är svårt att acceptera och ta ansvar för sina livsval. Det är svårt att inte låta andra människor sätta en känsla i oss. Men det är aldrig för sent att försöka hitta en acceptans och mening i en faktiskt helt meningslös tillvaro.

Ett första steg kan vara att berömma lacken på gammal väns Harley Davidson.

Marcus Berg förkroppsligar vårt självhat

Jag känner egentligen ingen som haft något positivt att säga om Marcus Berg. Ingen som hyllat hans jobb i defensiven, hans positionsspel, eller hans ”löpningar för laget”. För det är ju det som brukar lyftas om Berg, en stor och stark ansvarstagande slitvarg som inte bangar för obekvämt hemjobb. Efter sin (vad som gick att bedöma från den vinkel som visades) horribla miss fortsätter han istället att cementera sitt arv i fotbollshistorien som den stora målsumparen. För det finns ju en överhängande risk att du som forward främst kommer bli ihågkommen för din förmåga att göra mål.

Men hur har egentligen Berg skött sig på målfronten? Ganska bra faktiskt. Med sina 24 mål på 87 landskamper (plats 16 avseende landskamper genom tiderna) ligger han på plats 11 genom alla tider avseende mål i landslaget. Hans målsnitt på ca 0,28 mål per match är dock sådär. Förutom ett par gamla stötar som Sven Rydell och Gunnar Gren med galna målsnitt från en annan tid ligger t.ex. Zlatan Ibrahimovic, som gjort överlägset flest mål i landslaget, på 0,53 mål per match. Tomas Brolin har ett snitt på hela 0,55 mål per match och Henke Larsson 0,35. Berg har sämst målsnitt av alla 11 främsta målgörare genom tiderna. Jämför man med alla forwards på listan slår han Ola Toivonen och Johan Elmander samt har samma målsnitt som Johnny Ekström, annars har han sämre snitt än de flesta.

Marcus Berg har varit inblandad i jämförelsevis få uppmärksammade situationer. Zlatan har klacken mot Italien, bicykletan mot England, nättakssmaskaren mot Ungern, magmålet mot Ungern, yttersidan mot Spanien, liggande cykelsparken mot Frankrike etc etc, en aldrig sinande flod av minnesvärda ögonblick. När det gäller Berg minns jag egentligen inte en enda situation, ja missen igår minns jag förstås. Annars sällar sig Berg in i gänget med målgörare jag blandar ihop. Var det Toivonen? Var det Berg? Toivonen minns jag för hans mål från halva planen mot oklart motstånd, men Berg har för mig inget mål (eller något annat heller) som direkt skapar en minnesbild i huvudet. Jag letar och letar. Det är sorgligt, men inget kommer upp.

Marcus Berg varit med i ett VM-slutspel, två EM-slutspel och får ständigt nytt förtroende. Och mål gör han ju, även om det är ganska långt mellan tillfällena. Ändå ställer man ju ofta samma fråga som just nu tusentals självutropade förbundskaptener och näthatare: Har vi ingen bättre? Svaret är nog att få förkroppsligar det svenska fotbollslandslaget bättre än Marcus Berg. Marcus Berg är det svenska fotbollslandslaget personifierat.

Hur svårt jag än har att acceptera att svenska fotbollsspelare tycks agera i ett eget universum där det är omöjligt att göra sin gubbe, hålla i bollen och överlag röra sig snabbt med boll, så är det ju uppenbarligen så det är. Svenska fotbollsspelare måste bemästra det fulaste i fotboll. Skära av passningsvinklar, ta hemjobb, förminska ytor och maska med inkasten. Vi måste bli bäst på allt det som inte har med det vackra i fotboll att göra, det som alla förbundskaptener ser och hyllar medan jag ser en skock räddhågsna höns. Och Marcus Berg verkar bemästra det i fotboll som inga fans ser eller förstår.

Marcus Berg är den svenske mannen, det är därför han väcker sådana känslor. Visst, vi hatade bitvis Zlatan också och faktiskt även Brolin efter att han brutit foten, men inget triggar oss som män som Marcus Berg när de misslyckas. De är som de flesta av oss: blyga, oförmögna att komma på oförglömliga citat, börjar alla meningar med ”nääää”, är sällan bäst när det gäller och gnetar på i sörjan bland alla andra. En hopplös person att bygga hjälteliknande framgångssagor på, men en idog samhällsbyggare som stärker gruppen.

Den unisona hatkören, ni skulle se i mitt flöde hur män och kvinnor i alla åldrar enades, mot Janne Andersson när han plockade ut Alexander Isak symboliserar vår avsky mot faktumet att behöva acceptera oss för de vi är. Vi är beredda att offra all defensiv för att en tröttkörd Isak ensam mot spanjorerna till slut ska lyckas tråckla sig igenom och smälla upp bollen i taket, och därmed få oss att glömma vilka vi är för en kort stund.

Ibland får de flyga och frälsa oss, våra självbildsbrytarfåglar. Kenneth Anderssons nick mot Rumänien, Zlatans skott i nättaket mot Ungern och Zlatans frispark mot Danmark. Men, förutom Kenneths mål, sker dessa ögonblick främst i kvalmatcher på bakgårdsliknande gräsplaner med svajig elektricitet. I slutspelen är det i grunden heroiska lagprestationer som ibland lyckas baxa oss över muren till åttondelsfinal.

Därför. Tills vi lär oss blir lika snabba och tekniska som spanjorer behöver vi lära oss att snabbt förlåta Marcus Berg och i stället hylla hans förmåga att ställa motståndare i passningsskugga.

Vi måste inse att våra självbildsbrytarfåglar endast utgör garnityr på kollektivets tårta. De må vid givna tillfällen förändra världen, såsom en ny stil för en stund kan väcka en sedan länge uttråkad partner.

Men snart sitter man där i soffan i mjukisbyxor, småskrattar förläget åt förändringsförsöket och knyter handen i byxfickan. Vem försökte man lura?

Jag är svensk. Jag är 0-0 mot Spanien.

Kommer sakna CNN:s county-siffror men inte tårarna

Så var det över. Gammal är äldst och twittrade enande medan den trumpne ungtuppen toppade utslag på golfbanan. Den allmänna känslan verkar vara att det goda segrat. Sleepy Joe släpade sig runt i maklig takt och pratade för enskilda anhängare i covid-säkra tillställningar medan Trump flängde riket runt med Airforce One och eldade på massorna. Allt har förstås redan dissikerats i detalj och lär så fortsätta närmaste månaderna.

I Sverige lär det väl som vanligt komma att handla om media lyckats ”visa rätt bild av det splittade USA” eftersom ingen här verkar förstå hur så många kunnat rösta på Trump och kanske också om det är rimligt att alla svenska kanaler har denna gigantiska bevakning när de ändå på något sätt är på ständig läktarplats trots att reportrarna flänger land och rike runt och säger det CNN förstås redan säger bättre. Eller?

Det är tudelat. I ärlighetens namn har jag skippat nästan all svensk bevakning. Orkade inte riktigt efter den tunga öppningen med Mona Sahlin och en förvirrad Carl Bildt som dissade Norrland. Sen den tunga Trump-representationen med SD:s Mattias Karlsson, en bira kille och en kille som förvaltade hedgefonder. Kändes trött och rätt off.

Så det har blivit CNN-knarkande och där är det allt annat än off. Hur ska man ens klara sig utan en county-uppdatering var tionde minut? Den oefterhärmlige John Kings svepande in i de minsta röd/blå-skrymslena i detta ”splittrade” land. Det är militära röster, det är röster från städer, förstäder och landsbygd. Överallt finns röster att räkna och aldrig är det klart. Det förvånar mig djupt att staterna tar en massa pauser i räkningen, borde det inte finnas skift? Å andra sidan har ju spänningen varit mördande. Är det klart??? Nej, fyrtiotusen röster till från ett county där Demokraterna brukar ligga på plus ska räknas. Efter dessa borde Biden gå om!

Mitt i allt detta de andra überproffsen som Wolf Blitzer som bevakat amerikanska val sedan Lincoln. Man orkar nästan inte med all kompetens och de närmast perfekta påannonserna och det perfekta snacket sinsemellan. Som gammalt nyhetsankare vet jag hur svårt det är. Satt och körde valnatt med Bo-Inge på SVT 2008. Det var inte lika sprakande om jag uttrycker mig milt.

Alla är maskiner. Från progamledarna i studion till reportrarna på fältet. De är i ständig kontakt med folk på insidan och får nyhetsutvecklande tips i realtid som de delger tittarna. Det är galet.

Ändå skaver det lite. Som van konsument av amerikanska nyheter i alla möjliga former är det förstås omöjligt att inte notera den polarisering som skett. Det obeskrivliga allvar som varenda CNN-ansikte uttrycker och den så extremt tydliga anti-trump retoriken är visserligen till del förståelig, sedan Trumps fake news-malande började och hans ständigt utpekande av CNN, men ändå irriterande. Programledarna slår knut på sig själva i tävlingen om vem som kan lägga pannan i djupast veck eller tydligast darra på rösten. Det är ett skådespel som för mig påverkar nyhetsförmedlingen. När en av programledarna/bisittarna sedan börjar gråta när Joe Biden annonseras som vinnare blir det väl pekoral för mig, och en fingervisning om hur förvridet mycket blivit de fyra senaste åren.

I de lägena saknar jag ändå vårt mer stapplande fnösktorra. När Stefan Åsberg, Foad Yocefi och Carina Bergfelt kör kan jag för en stund kliva ur Hollywood-dramat och få en känsla av knäckebröd och en enighet kring att jorden faktiskt är rund ändå. Det är lite skönt att få se megadramat genom det svenska filtret, även om såklart Foad och framför allt Carina brandar sig själva rätt hårt på sociala medier. Ibland gillar jag det. Det är kul att se spelet bakom kameran och lite reportervardag.

Så visst jag kommer sakna de amerikanska sifferorgierna och broiler-maskinerna med deras galna proffsighet, men hoppas ändå att skådespelarinsatserna mildras på nyhetsplats. John Kings rapportering var exemplarisk men många andra föll till föga och mördade mig nästan med sin sjävpåtagna högmoralism.

I skuggan av debatten om att avskaffa Public Service tycker jag att SVT i relation till USA-jättarna gör ett bra jobb, trots den slentrianmässiga kritiken om vänstervridning. Total objektivitet går aldrig att få men värdet i att Stefan Åsberg inte regelbundet gråter i TV tycker jag är något att slå vakt om.