Gängvåldet är verklighetens Squid Game

Spoileralert.

Den sydkoreanska Netflix-serien Squid Game gör just nu stor succé världen över. I en dystopisk skildring/nidbild av ultrakapitalism tävlar samhällets utstötta/svaga/förlorare i ett djävulskt spel där det bara finns en vinnare. I olika perverterade versioner av barnlekar dödas de medtävlande en efter en. Spelet kan när som helst avbrytas om en majoritet av de tävlande så önskar, men då deras liv i den riktiga världen är så pass utsiktslöst väljer de ändå att fortsätta tävla trots att alla utom en kommer att dö.

Ledmotivet i serien är en isande barnvisa som består av taktfast trummande och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning. Det infantila möter det brutala. Det går hand i hand.

I en av seriens många minnesvärda scener sitter några rika gäster bakom glas och beskådar hur de tävlande håller på att förgöra varandra i en dödlig dragkamp. Åskådarna är väl insatta i de tävlandes färdigheter och bettar friskt på vilka som kommer att överleva. Det är den extremaste av cynismer.

I vårt samhälle pågår just nu ett liknande spel. Serien heter Gängvåldet och har liksom Squid Game höga tittarsiffror. Det är en vindlande dans där den ambitiöse åskådaren kan koppla upp sig mot en rad aktörer och följa spelet i realtid. Vem står på tur att dö?

Efter en Nocco och en chokladmuffins är det dags att ge sig ut på plattformarna för viktig research. Den påläste spelaren ligger alltid steget före. Hur står det till bland lagen? Dödspatrullens ledarskikt är visserligen inspärrade men yngre står på tur att ta över. Kommer det leda till interna konflikter? Många i Shottaz har blivit skjutna, vad får det för konsekvenser? Filterlösa grabbar? Husbys hyenor? Vad betyder mordet på Einár?

Likt bakom glaset i Squid Game kan spelen i verkligheten följas på tryggt avstånd från bakom skärmarna. I sociala medier kan åskådaren följa spelarna i realtid. Strax efter mordet på Einár lades en film ut som spekuleras föreställa mördarna som skryter om mordet. Vilka var Einár lierade med? Kommer det någon hämnd eller vad händer nu? Betyder det här nåt för Yasin?

Spotify är en oundgänglig källa till information. Finns det någon nysläppt låt som kan ge en ledtråd om nästa skjutning?

Den f d (?) Shottaz-medlemmen Ayye intervjuas i podcasten Dialogiskt. Han är återhållsam och svarar entonigt. Är han kall eller rädd?

Den som vill kunna betta rätt tar förstås del av fler medier. I gammelmedia är det mest ”det vanliga”. Samhällets misslyckande. Det som står klart är att ingen egentligen vet någonting. Kriminologen Jerzy Sarnecki vet inte vad skjutningarna beror på, politikerna vill ha fler poliser och hårdare straff men det tror inte kriminologen Felipe Estrada kommer ha någon effekt. Orsakerna haglar: massinvandring, utanförskap, socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, biologiska faktorer. Reportrar springer runt och intervjuar chockade grannar i Hammarby Sjöstad. Hur kan det hända även här? Någon börjar redan se skillnad i rapportering då Einár är vit och möjligen lättare att identifera sig med för de flesta svenskar.

I gammel-gammelmedia dvs i Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” ges kanske den bästa sammanhängande kontexten. Andra generationsinvandrare med problem redan i barndomen och med frånvarande föräldrar (främst fäder) hittar gemenskap på gatan och ger sig in i en värld av drogförsäljning och våld. Det är som en fabrik där yngre grabbar tidigt slussas in och får utföra uppdrag som snart eskalerar i allvarlighetsgrad och ibland slutar med mord.

Samhället förfasas och alla har åsikter vad som ska göras och alla har åsikt om spelarna. Å ena sidan de är hänsynslösa mördare som ska spärras in på livstid oavsett ålder, å andra sidan är de unga vilsna personer som är offer för samhällets misslyckade integrationsstrategi.

Det är helt enkelt ganska rörigt. Samtidigt pågår spelet i realtid. Spekulationerna haglar. Men vad säger spelarna? Inte mycket. De tiger i utredningar och de flesta morden förblir ouppklarade. I de läckta konversationerna från Encrochat är spelarna korthuggna med ett realtidsperspektiv på tillvaron, de är helt inne i spelet. De är förstås inte robotar men känns robotlika. Klart är att inget verkar kunna stoppa dem. Det de håller på med är oundvikligt, nästan förutbestämt. Jag fascineras av Ayye där han sitter i soffan. Han skyller inte på någon eller något. Han har valt det här livet.

Inte heller i ”Tills alla dör” ges någon enkel förklaring till varför forna barndomsvänner plötsligt inleder en mord-vendetta till synes utan slut. Spelarna vill i alla fall inte uppge någon sådan. Det är som det är och kommer fortsätta tills alla dör.

Så medan mammor, pappor, politiker, lärare, grannar, kriminologer, poliser och journalister gör allt för att hänga med fortsätter spelet. Det är också den logiska fortsättningen. När alla deckare är skrivna och TV-serier gjorda måste vår glupande aptit på den perverterade verkligheten (själva antitesen till Svennebanans ängsliga, inrutade ”knyta näven i byxfickan”-liv) få utlopp någon annanstans och vad passar då bättre än samtidens omvälvande transparens och gränslöshet? Varför ska en journalist tolka verkligheten åt oss när spelets virrvarr kan följas från första parkett och via spelarna själva? För även om de är fåordiga i utredningar, och om varför de gör det de gör, så skildras livsstilen rikligt i sociala medier och önskan om att få vara fruktad verkar vara större än ängslan att åka fast.

I Squid Game avbryts faktiskt spelet vid ett tillfälle. En majoritet uppnås och deltagarna återgår till sina normala liv, vilket i de flesta fall innebär misär och att vara skuldsatt. Trots att i princip alla kommer dö återvänder därför spelarna till spelet och kämpar vidare mot den gigantiska prissumman.

Även i verkligheten verkar spelet kunna avbrytas. – Nu har skjutningarna gått ner i Malmö! triumferar en entusiastisk lokalpolitiker. Men snart varslar rubrikerna om nya skjutningar någon annanstans. Spelet har flyttat och återuppstått.

Två av människans största drivkrafter verkar vara att bli accepterad/sedd och att få svar på frågan varför. När vi blir accepterade och sedda så stärks gruppen och vi får större chans att överleva. När vi förstår vår omgivning så ökar också våra chanser att överleva då vi skapar större kunskap om vad som kan skada oss.

I sociala mediernas tidevarv ställs mycket av hur vi tidigare förhöll oss till de här drivkrafterna på ända. När alla kan bli sedda och skapa egna varumärken gör det något med vår sans och vårt förnuft. SVT-journalisten Catarina Bergfeldt verkar exempelvis inte riktigt acceptera att det kan anses olämpligt att hon uppmanade sina följare att skänka pengar till Svenska Afghanistankommitén trots att det är en organisation som mycket väl skulle kunna komma att granskas av SVT. Varför skulle hon? Hennes eget varumärke kanske är viktigare för henne i förlängningen. Och vissa hip hop-artister boostar sin kriminella livsstil trots att det kan leda till repressalier om det visar sig att den kriminella livsstilen även är autentisk och inte något de bara rappar om. En arrestering leder kanske bara till fler följare och fler spelningar på Spotify.

Sociala medier ökar alltså vår möjlighet att synas. De gynnar också vår strävan efter autencitet då vi får inblick i världar som tidigare varit stängda. Varför gå via media när vi kan gå direkt till källan? Varför lyssna på en sändning som refererar till ett klipp när vi kan se klippet själva?

Dessa nya möjligheter har skapat ett unikt samspel där spelet inte bara gynnas utan där åskådarna nästan blir delaktiga. Unga personer följer artister och kriminella och inbillar sig möjligen falskeligen att de kommer närmare sina idoler. Och för artister och kriminella kan det betyda dels miljontals lyssningar och dels att ens rykte blir vida känt och på så sätt att affärerna gynnas.

Att sociala medier skulle vara orsaken till gängvåld tror nog ingen. Men de erbjuder nya möjligheter att paketera ingredienserna utanförskap, efterfrågan på droger, våld, ungdom, längtan och autencitet. Vi kan förfasas hur mycket vi vill men att gå sin egen väg och välja ett alternativt fuck you-liv kommer alltid att väcka beundran hos unga personer.

Därför saknas incitamenten att avsluta spelet. Trots ständig stress, förlust av kamrater och att leva i livsfara fylls det hela tiden på med nya spelare. Viljan att tillhöra en grupp, att få synas och bli erkänd/ökänd är starkare.

Mordet på Einár kanske får en större del av vuxenvärlden att förstå att en ny verklighet är här. Och att de inte har en aning om vad den innebär. Det gör nog ingen. Vi är mitt inne i ett skifte vi inte kan överblicka där makt förflyttas till nya aktörer och där vi inte vet vem eller vilka som kommer att gynnas.

Under tiden är det bara att lyssna till det taktfasta trummandet och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning.

Ytterligare en spelare har lämnat spelet.

En viss typ av kvinnligt content skrämmer mig

Bara att som 45-årig man skriva en text om den kinesiska sociala plattformen Tiktok känns märkligt, men jag har faktiskt lyckats med ett par tämligen framgångsrika posts. Jag använder Tiktok för att lägga upp stand up-klipp och en del musik. Min musik skiter som vanligt i princip alla i, men det är ok. Jag gör det för min egen skull och är nöjd så. När det gäller humorklipp är det helt annorlunda. Jag blir vansinnig när jag tycker att mina filmer, texter och tweets inte får den uppmärksamhet jag tycker att de förtjänar. Detta eftersom jag har mitt välbefinnande i alltför stor utsträckning kopplat till prestation. Det här sköter jag med min terapeut och jobbar väldigt hårt för att leva i nuet, vara tacksam och jadajada.

Eftersom jag har så stark koppling mellan välbefinnande och prestation har jag lätt att projicera mitt tillkortakommande på andra, och synnerligen vissa kvinnor på Tiktok. Herregud vad de kan göra mig förbannad alltså. Jag försöker objektivt intala mig sjäv att de är jätteduktiga men det är svårt. I min mogna villfarelse har jag trott att den nya generationen i högre utsträckning än min har jobbat emot den sociala konstruktionen att den kvinnliga skönheten är mer eftersträvansvärd och dyrbar än den manliga. Att man nuförtiden kan se ut hur som helst och att det faktiskt är innehållet som är det viktiga, men icke. Det är en skrämmande och mardrömslik värld som tornar upp sig i de olika postsen och trenderna.

För det första noterar jag att de vackra kvinnorna inte behöver göra någonting för att få miljontals följare. De mimar till någon låt, guppar med brösten och visar hur smal midja de har i kombination med en bastant bakdel. Jag är inte dummare än att jag förstår att Tiktoks algoritm pumpar såna här klipp till mig nu bara för att jag kollat in ett par klipp. I rent studiesyfte såklart.

Kanske borde jag inte bli förvånad men det är helt galet slående. Totalt uppstajlade pumpar de IQ-befriade klipp i mängder till miljontals följare. Och folk engagerar sig. De skriver till de här kvinnorna. Såklart den vanliga kavalkaden av manligt hat, men också mycket kärlek, männen verkar tro att de här kvinnorna bryr sig om just dem. Det är outsägligt korkat men också någon sorts bekräftelse på hur djupt vår ytlighet sitter. För visst måste det vara en biologisk kraft bakom att en människa som står och vickar på höfterna kan få miljoner människor att engagera sig och bära upp denna varelse och bjuda in henne till en värld i falskt kändisskap. Eller är det en social konstruktion?

Jag har också haft några framgångsrika posts. Men då handlar det om stand up, om något jag skrivit, en idé, ett skämt. En kulturgärning. Jag står inte och vickar på mina höfter och försöker se kopuleringsbar ut. Betvivlar förvisso att jag skulle fått särskilt många likes. Måste istället slåss nere i gyttjan bland de andra hannarna. Krumbukta mig och verka rolig och smart som en tupp på steroider. Samtidigt som mitt yttre för varje dag försämras och minskar min konkurrenskraft.

Det finns kvinnliga konton som jag älskar, humor, coola danser osv. Men dessa IQ-befriade crap content-primadonnor med sina miljoner följare gör mig galen. Det är beviset på att det inte är någon idé att göra någonting. Det finns ändå alltid en härskarinna med en armada av incels som pissar på dig.

Jag vill se starka, mäktiga och roliga kvinnor som levererar topp-content. Inte dessa avarts-avatarer.

Låt oss öka kampen mot den sociala konstruktionen att kvinnokroppen har ett större värde för män än den manliga för kvinnor!

Meningen med livet är att vara full

När jag var yngre hade jag inga problem med att det inte finns en objektiv mening med våra liv. Såklart har alla en uppfattning om någon sorts mening, men det finns inte en enda definierbar mening som alla skriver under på. Mitt yngre jag var upptaget med statusjakt, kicksökande, att vara rätt osv. Oöverstigligt viktiga saker som gav mitt liv mening. Nu mitt i livet anser jag att det inte finns något som kommer att fylla min törst efter mening. Det är en skrämmande känsla. Om det inte finns någon egentlig mening, vad ska då livet vara till för?

Jag tror samhällets entydiga svar är att vara full. Det är det enda jag kan komma fram till efter att ha observerat samtiden i 45 år. Hög som låg, rik som fattig. Alla strävar vi mot fyllan. När allt är bortskalat och vi står där nakna behöver vi mötas i berusningens dimmor.

Det kan först verka som det finns andra meningar med livet. Att älska, att lära sig nya saker, att lyckas på jobbet, att ha ett stort socialt umgänge, att vara viktig i andras ögon, att få barn osv. Men allt detta är bara tillfälliga stationer på väg mot slutmålet; att få bli full.

Inget kan föda ensamhet i vårt samhälle som att inte vilja bli full. Förläget får den alkoholointresserade titta ner i marken när dyra viner ska dryftas, obönhörligt förflyttas den alkoholointresserade till diskussionens utkant när festdeltagarnas metamorfos inträder, vettskrämt noterar den alkoholointresserade hur de andras blickar blir stirrande och simmiga medan rösterna höjs och lyssnandet avtar, ofrånkomligt är faktumet att vissa vänskapsrelationer i det närmaste behöver avslutas för att relationen i alltför stor utsträckning präglas av alkoholens starka band.

Att inte delta i den allenarådande strävan efter fyllan och det med den ofta efterkommande fördärvet kan alltså leda till ett ännu större fördärv där de flesta av oss ändå återvänder till fyllan. Ett tryggt fördärv där du åtminstone kan skylla ditt fördärv på något och där ditt fördärv ändå kan ske tillsammans med dryckesbröder. Att vanka omkring i nykterhetens ensamma skugga blir ett fördärv i full medvetenhet som för de flesta av oss verkar vara värre än att få gå under under påverkan av olika substanser.

Vad är din framgång värd om du inte får spruta ner attraktiva kvinnor med champagne? Vad är tjejkvällen utan vin? Vad är grabbresan utan sprit? Vad är midsommar/jul/påsk utan snaps? Vad är dejten utan öl? Vad är efter gig-känslan utan öl? Vad är före gig-nervositeten utan öl?

Samhällets svar: ingenting. Från mitt inre har under flera års tid en känsla av att inte vilja bli full till och från legat och bubblat. Alkoholen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Jag tror ibland att jag hittar mening utan den. Att det finns andra slutmål. Men ett liv utan att bli full är ett hårt liv, där dopamin och kickar måste förtjänas, där besvikelser behöver hanteras, där genvägar och ursäkter försvinner och du blir stående ren med svar du inte vill ha.

På vissa sätt ett förbluffande härligt tillstånd. Ditt dygn förlängs, dina konversationer blir äkta och din fysik blir majestätisk. Men utanförskapet blir nästintill oöverstigligt starkt.

Därför var det skönt att igår kväll än en gång få ge upp. En båt, en god vän, vännens trevliga sambo, en skärgårdsö, en ostbricka, oliver, en gullig hund, stillhet och nyklippt gräs. Till min hand tilldelades ett glas rosé. Nästan i slowmotion böljade det där inne. Jag förde glaset till min mun och gav den tidlöst problemlösande drycken fri lejd till mina vener.

Som när Frodo tar av sig ringen hoppade jag tillbaka från det mardrömslika utanförskapet och integrerade mig på nytt i den svenska folksjälen. Mina problem kändes mindre, mina skämt roligare, och andras blickar mindre besvärande.

Efter tre glas lovade jag mig själv att inte hamna på villovägar igen.

Inga terapeutbesök kan ge livsmening som bag in boxens porlande visdom.

Semester är tidig jäger på gotlandsfärjan

Jag märker av den förste inne på gotlandsbåtens toalett klockan 11 på fredagsförmiddagen. – Micke! Är det du? säger en röst ut i tomma intet. Vem rösten adresserar är oklart men det förefaller vara någon som ska uppehålla sig i något av båsen. Vid handfaten träffar jag honom. – Haha, du är ju inte Micke, säger han. Men du kanske vill ha en jäger ändå?

Svenskens förmåga att berusa sig upphör aldrig att förvåna. Dessa oformliga, tatuerade, översolbrända kroppar som vacklar omkring har just nu the time of their life. Det här har de väntat länge på. Att få vara aspackad en fredagsförmiddag är den svenskaste av rättigheter. Även i mitt eget grabbgäng börjar det korkas upp en och annan Mariestad. Är man en utsläppt familjefader gäller det att skynda på. Man vet aldrig när festen rycks ifrån en i form av ovälkomna samtal från hemmafronten.

Det är ett härligt gäng jag åker med. Två av kungarna har rebelliskt klarat av sträckan Bromma-Nynäshamn på Harley Davidsson. De anlände en dag tidigare än oss fredagsresenärer och hade haft det ganska tufft. Problem med motorcyklarna ledde till ofrivilligt mackbesök och tydligen är de två stålvrålåken allt annat än ergonomiskt lämpade för 45-åriga ryggar. Dessa sorger kunde dock dränkas i bubbelpool och alkohol kvällen innan vi andra anländer.

Gotland möter oss i all sin prakt och vi känner tillförsikt när vi baxar oss ner på bildäck för landstigning. Scandic hotel ligger praktiskt nog bara ett par stenkast från hamnen och en snabb incheckning senare sitter vi nu under parasoll med lokal IPA i näven. Klockan är ju ändå 13 så här gör även jag alkoholpremiär. På grund av min periodiska fasta och min ändå relativt avsevärda viktnedgång är alkoholresistensen inte vad den har varit. Kort sagt känns numera den lenaste IPA som den elakaste elefantöl.

En otroligt lång taxiresa senare (chaufförerna håller stenhårt på hastighetsbegränsningen 60) står vi inne i restaurangen på Visby GK. Ytterligare några öl inhandlas innan det är dags för en kort sväng på drivingrangen och sedan avfärd mot första tee.

Visby GK:s 18-hålsbana har enligt uppgift röstats fram till Sveriges bästa. Här håller jag inte riktigt med även om det på många sätt är en fantastisk bana med många vackert placerade hål utmed en frustande östersjö. Framför allt är banan en rejäl prövning i den starka vind som råder. Däremot lämnar kvaliteteten på fairway och tee en del i övrigt att önska för att banan ska kunna aspirera på topplaceringar. Den ska dock vara som bäst under hösten.

Jag får till en hyfsad runda i blåsten efter en svag start. Kommer in på 27 poäng (10 ut, 17 in) och känner mig relativt nöjd, även om jag är rätt slut efter att ha burit bagen hela rundan. När alla kommit in blir vi kvar på golfrestaurangen och jag hinner inmundiga ett par Sleepy Bulldog mot bättre vetande. Hoppar dock några småflaskor jäger som åker fram.

Taxi tillbaka till hotellet via McDonald´s (restaurangerna stänger tidigt pga covid) och sedan ytterligare ett par medhavda öl i Scandics lobby. Det är glatt och uppslupet och relativt städat. Går och lägger mig klockan ett och ser fram emot ny runda på lördagen.

Efter ett med ”svenskt grabbgäng-mått” mätt måttligt alkoholintag, känner jag mig ändå oväntat spak på lördagsmorgonen. Inte van vid detta kaloriintag och kroppen känns tung. I väntan på taxin till golfbanan intar övriga ytterligare ett par öl men jag avböjer bestämt.

Golfrunda 2 blir en pina. Jag öppnar bra och skrapar ihop 14 poäng till och med hål 7, sen går filmen av. Hookar ut två utslag till vänster på hål 8 och streckar fyra hål i rad. Borde hyra en golfbil efter nian men knallar vidare i hettan med golfbagen på ryggen. Dricker och dricker men det tar inte och magen börjar strejka. Får någon form av allmänfysisk kollaps (om vi ska vara lite dramatiska) och mitt kassa spel gör inte det hela lättare.

Är helt slut när vi kommer in. De andra hinner beställa in öl men för egen del är det otänkbart. Hur jag lyckas konversera taxichauffören på vägen tillbaka till Visby är oklart, men jag får vet att Gotland är tråkigt på vintern, att de inte ser fram emot Stockholmsveckan men att de ändå är lite pirriga i april innan sommarsäsongen börjar.

När vi kommer tillbaka till Scandic stuper jag direkt i säng svårt medtagen. De andra korkar upp öl i bubbelpoolen medan jag träder in i drömmarnas värld. Vaknar med ett ryck när min rumskompis kommer tillbaka vid midnatt. De har varit på matjakt och lyckats muta en kebabförsäljare att leverera föda.

Söndagsmorgonen blir intressant. Får i mig lite yoghurt, sitter som ett hålögt spöke och håller allt annat än låda. Småhånas av övriga grabbgängsmedlemmar och laddar för hemresa.

På båten sitter jag nedsjunken i de flygplansliknande stolarna. Det känns orättvist. Den största alkoholmotståndaren är den som farit mest illa. Jag skyller dock på fastan, träning och värme.

När vi åter börjar närma oss Nynäshamn och är på väg ner till bilarna hör jag en välbekant röst. – Är det du, Micke? Haha. Skoja ba. Du ser lite spak ut, vet du vad som skulle hjälpa?

Till höger sitter han med ett snett leende och viftar med en näst intill urdrucken 1-litersflaska Jägermeister. Mitt emot sitter den riktiga Micke och blottar en rejäl baksnus som väller ner över framtänderna.

Jag säger som en känd farsa till en tjej i klassen sa under en studentmottagning 1994. – Man kan ha kul utan alkohol men det är dumt att chansa.

Min rädsla inför golfresan med CIS-män

Låt oss börja med att jag är obekväm inför att använda begreppet CIS-man eftersom det är politiskt laddat, men det bidrar ändå till att beskriva de män jag just nu projicerar på. Mina ”lyckade” vänner med villor i Bromma. Vissa av oss har känt varandra sedan gymnasiet, andra längre än så. Genom åren har vi i olika konstellationer fiskat och spelat golf tillsammans. Det vill säga agerat enligt ett mönster som idag skulle kallas normativt manligt.

Jag tenderar emellanåt att, mer eller mindre omedvetet, kokettera med mitt upplevda utanförskap. Ömsom för att (hur lite jag än vill erkänna det) få folk att tycka synd om mig, ömsom för att framstå som lite förmer än andra. Liksom Zlatan ständigt behöver en fiende behöver jag hata det jag kallar normen. Till del tror jag det är ett skydd för att dölja den ledsamhet som ibland infinner sig när det blir klart för mig att de livsval jag gjort lett till en ibland rotlös tillvaro i marginalen (nåja). Lägg därtill att jag öppnat Pandoras box och låtit dopamintillförselns demoner flöda fritt i det självbekräftelsens okrönta helvete som kallas ”stand up-branschen”. På mer opretentiös svenska: Jag har ur ett övre medelklassperspektiv fuckat upp.

Nu, när jag är inne på min fjärde terapeut, inser jag emellertid att bilden av detta uppfuckande är skapad i mitt eget huvud. Jag inser att det är meningslöst att vänta på att ett intresse för altanbyggande, studsmattor i bemedlad förort och meningslösa diskussioner över nyansad häck med identitetslösa kvinnor plötsligt ska vakna likt en uppenbarelse för en dittills ofrälst. Istället försöker jag omfamna mitt, i huvudet skapade, utanförskap och unikum så att jag med visst processande kan acceptera det och intaga min roll som en atomhög bland andra atomhögar. Och vidare släppa garden och behovet av ständig positionering. Detta förhållningssätt passar sig utmärkt vid helgens begivenhet: en golfweekend på Gotland.

Mitt tjatiga orerande kring mitt hemmahörande/ej hemmahörande i den egentligen rätt svårdefinierbara medelklassen kommer aningen på skam när man tittar på min skicklighet i golf. Jag har haft möjligheten att lägga alldeles för mycket tid på golf för att hävda någon sorts ”konstnär på Österlen”-aura (även om Ulf Lundell såklart har råd med ett par custom-tillverkade Nike-klubbor på Dormys). Sanningen är att jag kan föra mig ganska väl i förment trygga grabbkonstellationer där allt är som det alltid varit, och nuförtiden ännu mer som det alltid varit. Tradition, anknytning och trygghet in i after golfens förföriska öldimmor.

Ändå skaver det lite. Främst när jag känner mig svag. Då förbannar jag mig över deras Brommaperspektiv på världen och deras till synes behagliga resa i det svenska idealets mittfåra. Jag irriterar mig på att jag inte vet någonting om deras kvinnor, eftersom vi inte pratar relationer. Jag irriterar mig å det grövsta på att de på riktigt ”medelålderskrisar” genom att köpa Harley Davidson-motorcyklar. Motorcyklar de såklart ska använda för att ta sig till Gotland medan jag får åka med de minst coola killarna i gänget och HD-ägarnas golfbagar. Jag stör mig kanske mest på att jag stör mig och devalverar mitt eget värde genom att gå in i ett genom åren välutarbetat tankemönster.

När jag är stark känner jag inget av ovanstående. Då prisar jag mitt rika liv, att jag får spela golf med roliga vänner och att jag numera kan duffa en järnåtta utan att kasta upp klubban i en gran.

Det är svårt att acceptera och ta ansvar för sina livsval. Det är svårt att inte låta andra människor sätta en känsla i oss. Men det är aldrig för sent att försöka hitta en acceptans och mening i en faktiskt helt meningslös tillvaro.

Ett första steg kan vara att berömma lacken på gammal väns Harley Davidson.

Marcus Berg förkroppsligar vårt självhat

Jag känner egentligen ingen som haft något positivt att säga om Marcus Berg. Ingen som hyllat hans jobb i defensiven, hans positionsspel, eller hans ”löpningar för laget”. För det är ju det som brukar lyftas om Berg, en stor och stark ansvarstagande slitvarg som inte bangar för obekvämt hemjobb. Efter sin (vad som gick att bedöma från den vinkel som visades) horribla miss fortsätter han istället att cementera sitt arv i fotbollshistorien som den stora målsumparen. För det finns ju en överhängande risk att du som forward främst kommer bli ihågkommen för din förmåga att göra mål.

Men hur har egentligen Berg skött sig på målfronten? Ganska bra faktiskt. Med sina 24 mål på 87 landskamper (plats 16 avseende landskamper genom tiderna) ligger han på plats 11 genom alla tider avseende mål i landslaget. Hans målsnitt på ca 0,28 mål per match är dock sådär. Förutom ett par gamla stötar som Sven Rydell och Gunnar Gren med galna målsnitt från en annan tid ligger t.ex. Zlatan Ibrahimovic, som gjort överlägset flest mål i landslaget, på 0,53 mål per match. Tomas Brolin har ett snitt på hela 0,55 mål per match och Henke Larsson 0,35. Berg har sämst målsnitt av alla 11 främsta målgörare genom tiderna. Jämför man med alla forwards på listan slår han Ola Toivonen och Johan Elmander samt har samma målsnitt som Johnny Ekström, annars har han sämre snitt än de flesta.

Marcus Berg har varit inblandad i jämförelsevis få uppmärksammade situationer. Zlatan har klacken mot Italien, bicykletan mot England, nättakssmaskaren mot Ungern, magmålet mot Ungern, yttersidan mot Spanien, liggande cykelsparken mot Frankrike etc etc, en aldrig sinande flod av minnesvärda ögonblick. När det gäller Berg minns jag egentligen inte en enda situation, ja missen igår minns jag förstås. Annars sällar sig Berg in i gänget med målgörare jag blandar ihop. Var det Toivonen? Var det Berg? Toivonen minns jag för hans mål från halva planen mot oklart motstånd, men Berg har för mig inget mål (eller något annat heller) som direkt skapar en minnesbild i huvudet. Jag letar och letar. Det är sorgligt, men inget kommer upp.

Marcus Berg varit med i ett VM-slutspel, två EM-slutspel och får ständigt nytt förtroende. Och mål gör han ju, även om det är ganska långt mellan tillfällena. Ändå ställer man ju ofta samma fråga som just nu tusentals självutropade förbundskaptener och näthatare: Har vi ingen bättre? Svaret är nog att få förkroppsligar det svenska fotbollslandslaget bättre än Marcus Berg. Marcus Berg är det svenska fotbollslandslaget personifierat.

Hur svårt jag än har att acceptera att svenska fotbollsspelare tycks agera i ett eget universum där det är omöjligt att göra sin gubbe, hålla i bollen och överlag röra sig snabbt med boll, så är det ju uppenbarligen så det är. Svenska fotbollsspelare måste bemästra det fulaste i fotboll. Skära av passningsvinklar, ta hemjobb, förminska ytor och maska med inkasten. Vi måste bli bäst på allt det som inte har med det vackra i fotboll att göra, det som alla förbundskaptener ser och hyllar medan jag ser en skock räddhågsna höns. Och Marcus Berg verkar bemästra det i fotboll som inga fans ser eller förstår.

Marcus Berg är den svenske mannen, det är därför han väcker sådana känslor. Visst, vi hatade bitvis Zlatan också och faktiskt även Brolin efter att han brutit foten, men inget triggar oss som män som Marcus Berg när de misslyckas. De är som de flesta av oss: blyga, oförmögna att komma på oförglömliga citat, börjar alla meningar med ”nääää”, är sällan bäst när det gäller och gnetar på i sörjan bland alla andra. En hopplös person att bygga hjälteliknande framgångssagor på, men en idog samhällsbyggare som stärker gruppen.

Den unisona hatkören, ni skulle se i mitt flöde hur män och kvinnor i alla åldrar enades, mot Janne Andersson när han plockade ut Alexander Isak symboliserar vår avsky mot faktumet att behöva acceptera oss för de vi är. Vi är beredda att offra all defensiv för att en tröttkörd Isak ensam mot spanjorerna till slut ska lyckas tråckla sig igenom och smälla upp bollen i taket, och därmed få oss att glömma vilka vi är för en kort stund.

Ibland får de flyga och frälsa oss, våra självbildsbrytarfåglar. Kenneth Anderssons nick mot Rumänien, Zlatans skott i nättaket mot Ungern och Zlatans frispark mot Danmark. Men, förutom Kenneths mål, sker dessa ögonblick främst i kvalmatcher på bakgårdsliknande gräsplaner med svajig elektricitet. I slutspelen är det i grunden heroiska lagprestationer som ibland lyckas baxa oss över muren till åttondelsfinal.

Därför. Tills vi lär oss blir lika snabba och tekniska som spanjorer behöver vi lära oss att snabbt förlåta Marcus Berg och i stället hylla hans förmåga att ställa motståndare i passningsskugga.

Vi måste inse att våra självbildsbrytarfåglar endast utgör garnityr på kollektivets tårta. De må vid givna tillfällen förändra världen, såsom en ny stil för en stund kan väcka en sedan länge uttråkad partner.

Men snart sitter man där i soffan i mjukisbyxor, småskrattar förläget åt förändringsförsöket och knyter handen i byxfickan. Vem försökte man lura?

Jag är svensk. Jag är 0-0 mot Spanien.

Kommer sakna CNN:s county-siffror men inte tårarna

Så var det över. Gammal är äldst och twittrade enande medan den trumpne ungtuppen toppade utslag på golfbanan. Den allmänna känslan verkar vara att det goda segrat. Sleepy Joe släpade sig runt i maklig takt och pratade för enskilda anhängare i covid-säkra tillställningar medan Trump flängde riket runt med Airforce One och eldade på massorna. Allt har förstås redan dissikerats i detalj och lär så fortsätta närmaste månaderna.

I Sverige lär det väl som vanligt komma att handla om media lyckats ”visa rätt bild av det splittade USA” eftersom ingen här verkar förstå hur så många kunnat rösta på Trump och kanske också om det är rimligt att alla svenska kanaler har denna gigantiska bevakning när de ändå på något sätt är på ständig läktarplats trots att reportrarna flänger land och rike runt och säger det CNN förstås redan säger bättre. Eller?

Det är tudelat. I ärlighetens namn har jag skippat nästan all svensk bevakning. Orkade inte riktigt efter den tunga öppningen med Mona Sahlin och en förvirrad Carl Bildt som dissade Norrland. Sen den tunga Trump-representationen med SD:s Mattias Karlsson, en bira kille och en kille som förvaltade hedgefonder. Kändes trött och rätt off.

Så det har blivit CNN-knarkande och där är det allt annat än off. Hur ska man ens klara sig utan en county-uppdatering var tionde minut? Den oefterhärmlige John Kings svepande in i de minsta röd/blå-skrymslena i detta ”splittrade” land. Det är militära röster, det är röster från städer, förstäder och landsbygd. Överallt finns röster att räkna och aldrig är det klart. Det förvånar mig djupt att staterna tar en massa pauser i räkningen, borde det inte finnas skift? Å andra sidan har ju spänningen varit mördande. Är det klart??? Nej, fyrtiotusen röster till från ett county där Demokraterna brukar ligga på plus ska räknas. Efter dessa borde Biden gå om!

Mitt i allt detta de andra überproffsen som Wolf Blitzer som bevakat amerikanska val sedan Lincoln. Man orkar nästan inte med all kompetens och de närmast perfekta påannonserna och det perfekta snacket sinsemellan. Som gammalt nyhetsankare vet jag hur svårt det är. Satt och körde valnatt med Bo-Inge på SVT 2008. Det var inte lika sprakande om jag uttrycker mig milt.

Alla är maskiner. Från progamledarna i studion till reportrarna på fältet. De är i ständig kontakt med folk på insidan och får nyhetsutvecklande tips i realtid som de delger tittarna. Det är galet.

Ändå skaver det lite. Som van konsument av amerikanska nyheter i alla möjliga former är det förstås omöjligt att inte notera den polarisering som skett. Det obeskrivliga allvar som varenda CNN-ansikte uttrycker och den så extremt tydliga anti-trump retoriken är visserligen till del förståelig, sedan Trumps fake news-malande började och hans ständigt utpekande av CNN, men ändå irriterande. Programledarna slår knut på sig själva i tävlingen om vem som kan lägga pannan i djupast veck eller tydligast darra på rösten. Det är ett skådespel som för mig påverkar nyhetsförmedlingen. När en av programledarna/bisittarna sedan börjar gråta när Joe Biden annonseras som vinnare blir det väl pekoral för mig, och en fingervisning om hur förvridet mycket blivit de fyra senaste åren.

I de lägena saknar jag ändå vårt mer stapplande fnösktorra. När Stefan Åsberg, Foad Yocefi och Carina Bergfelt kör kan jag för en stund kliva ur Hollywood-dramat och få en känsla av knäckebröd och en enighet kring att jorden faktiskt är rund ändå. Det är lite skönt att få se megadramat genom det svenska filtret, även om såklart Foad och framför allt Carina brandar sig själva rätt hårt på sociala medier. Ibland gillar jag det. Det är kul att se spelet bakom kameran och lite reportervardag.

Så visst jag kommer sakna de amerikanska sifferorgierna och broiler-maskinerna med deras galna proffsighet, men hoppas ändå att skådespelarinsatserna mildras på nyhetsplats. John Kings rapportering var exemplarisk men många andra föll till föga och mördade mig nästan med sin sjävpåtagna högmoralism.

I skuggan av debatten om att avskaffa Public Service tycker jag att SVT i relation till USA-jättarna gör ett bra jobb, trots den slentrianmässiga kritiken om vänstervridning. Total objektivitet går aldrig att få men värdet i att Stefan Åsberg inte regelbundet gråter i TV tycker jag är något att slå vakt om.

Är vi avundsjuka på klanen?

Mina vänskapsband påminner mig om stjärnhimlen. Varje stjärnklar natt när jag tittar upp omsluter stjärnorna mig med sin glans. De finns alltid där och talar om för oss vilka vi är, har varit och kommer att bli. Stjärnorna är ständigt närvarande i våra liv och känns självklara och beständiga. Ändå är avståndet mellan oss och dem närmast oändligt och de flesta rusar ifrån oss i mördande hastighet.

I tider när ordet klan revolutionerar som vore det ett nyuppfunnet hjul är det inte utan att jag börjar fundera över mina egna släkt- och vänskapsband. Tänk att få tillhöra en klan. En stor levande organism som inte ser nationella barriärer. En armé av bröder, systrar, farbröder, kusiner och fan och hans moster som finns där för dig och du för dem. En organism som at the end of the day står över både lag och individ och ger en ett självklart sammanhang, en anledning att leva. Vilken samvaro!

Nu är det förstås inte klanens vackrare sidor som gör att ordet seglat upp som en ny mäktig förklaringsterm för det ”havererade naivitetsprojektet” som mer högeranstrukna kallar svensk integration. Nej, klanerna poppar upp i Sverige likt hydrahuvuden för att stjäla, infiltrera och mörda. Ett överhuvud styr med järnhand och klanmedlemmarna har att rätta sig i ledet. Klaner är medeltiden som kommer och slår oss i huvudet med sina västgötalagar. Påminner om en samhällsordning som skrämmer mer än köerna till våra barns adhd-utredningar, och som, om inget görs, hotar fredagsmys, tisdagszumba och lördagsgodis.

Klanen är mest ond har jag förstått, så föregångare till demokrati och statsbildning den är. Ändå är jag djupt avundsjuk. Det finns ”svenska” familjer som också har det där och då tänker jag inte på Kungafamiljen. Kanske är det vanligare på landsbygden. En stor härlig gemenskap där alla känner alla. Stora släktträffar med stoj och glam. Barn i olika åldrar som tultar och springer hejdlöst över daggindränkta gräsmattor. Någons kusin lånar en såg av en svåger. Den svenska klanen är förstås snällare än den mellanösterska eftersom den väljer att finnas trots en välfärdsstat. Den svenska klanen behövs inte för att garantera individens överlevnad.

Ändå inbillar jag mig att den svenska klanen är rätt sällsynt. Det är förstås ingen nyhet att vi i mångt och mycket är antitesen till ett klansamhälle. En pålitlig, trygg stat som tar hand om oss har befriat oss från familjens tvång och destruktiva idéer som hederskultur och förväntad kriminalitet. För det är ju för det mesta så. När svensken själv får välja, så väljer hen inte klanen.

Istället väljer vi, ja vadå? Lite oklart. Vi har ju så många val. Själv har jag valt fast jag inte valt. Ja, val har jag ju gjort men utifrån vilken långsiktig strategi? Resultatet är dock vad det är. Och det är att mina flöden är min klan. På denna stjärnhimmel flockas alla jag egentligen haft någon form av relation till eller med. Också förstås dem som jag kallar och har kallat familj och vänner. Vissa av dem träffar jag till och med i det verkliga livet, men de blir allt färre.

Som snart officiellt medelålders man utan relation och barn, i det kontemporära medelklass-Sverige där jag främst rör mig, är ensamheten utanför flocken något som ofta upptar mitt inre. Den är en grå slöja jag ständigt behöver förhålla mig till. Förutom föräldrar och syskon ligger jag enligt egen beräkning i bästa fall på runt plats tio i en annan människas liv. Dvs om jag och de nio personer den personen tycker mer om än mig står på en klippavsats är jag den som först blir nedknuffad. Och då talar jag ändå om personer jag antar att jag fortfarande definierar som rätt nära vänner.

Det är nämligen oklart nuförtiden. Har jag ens nära vänner? Vad är definitionen av en nära vän? Tillhör du klanen så kan du ha tjugo personer som lämnar allt de har för händerna och kommer rusande till din undsättning. Beredda att offra sin hälsa för att rädda just dig. Vilka i min sociala medie-klan skulle göra det samma? Alltså om jag var utsatt för ett rejält hot. Vilka skulle utan att tveka komma och hjälpa mig? Vilka skulle komma på min begravning? Skulle det ens stinga till lite i deras bröst om de läste min dödsannons? Jag är er svaret skyldig.

Ändå ser jag dem i flödet hela tiden. Tänker du på mig ibland? tänker jag när jag ser en vän krama ett okänt barn som jag förutsätter är vännens eget. Herregud, hur kan han ha ett så stort barn, det där barnet var ju nyss två. Vännen glider likt stjärnorna i universum allt längre bort från mig trots min totala insyn i dennes liv. Jag försöker ropa där bakom skärmen men jag får inget svar. Fick jag inte en like på något av mina kreativa utspel nyligen? Jag skrollar snabbt igenom ett populärt inlägg och där! Personen jag har kallat min vän har sett mig, men har förärat mig den där skriet-liknande emojin som jag inte enbart får en positiv känsla kring. Min vän är en allt mer försvinnande stjärna. Jag brukar definiera det där avståndet genom att tänka mig hur cringe det skulle vara om jag ringde. Låt oss kalla det cringe-nivå. Den är numera väldigt hög när det gäller en allt större andel personer jag tidigare hade en naturlig telefonrelation till.

När blev jag uppringd sist av någon utanför närmaste familjekärnan som ville kolla hur jag mådde? Eller som bjöd in mig till något? Minns det inte ens, men det är klart, ingen kanske ringer någon längre. Ibland tänker jag att jag ska sätta mig och ringa alla de där jag skulle vilja prata med. Bara gå emot cringe-känslan och göra det. Jag har några jag ringer, och som aldrig ringer mig. Vår relation är totalt envägs, dvs om vi ska ha en relation så är det upp till mig. Det är alltid kul när vi ses men om jag inte hör av mig så kommer vi aldrig ses igen. Det är en dystopisk känsla.

Om jag ändå ska krypa ur min självömkan (vore jag en superhjälte vore den min största kraft näst efter självhat, eller förresten, min största superkraft vore nog kraften att måla upp en bild av mig själv som en självhatande och självömkande person, för jag tycker nog snarare att jag är förmer än andra. Skickligare, starkare, smartare. Men det skulle jag aldrig erkänna. Då blir den upplevda ensamheten så mycket outhärdligare. Lättare skylla på andra) så kan jag ändå ibland ställa mig frågan vad vi ska med vänner och familj till? Någonstans är jag ju den svenska skapelsens krona. En autonom individ som klarar sig helt själv, inte sjukskriver sig och betalar skatt. Jag begår inte brott och har faktiskt ägnat mig åt en del ideellt arbete för andra. Jag lägger också ner större delen av min tid, när jag inte bidrar till att utöka skattebasen, till att underhålla andra och fysiskt träna så att jag längre fram inte ska bli en onödig belastning för skattebetalarna. Jag är det svenska samhällets lilla arbetsmyra som tar en för laget och offrar min lycka för att du ska kunna ha ditt livsprojekt rullande. Jag betalar för dig och de dinas klimatavtryck.

Men det är klart, att vara det svenska samhällets krona på verket innebär ju någonstans att gå emot den mänskliga naturen. Vi är flockdjur och sett till människans omkring 200 000 år gamla historia är det ju klansamhället som ligger närmast hur vi har levt i princip 99,9 procent av tiden. Ständigt omgivna av andra har vi agerat med gruppens bästa för ögonen. Allt annat hade inneburit döden. Men nu. Vad ska vi med vänner till? I bästa fall är vänner som en slags tidstunnel till ett annat jag man jagar men istället visar sig ha sprungit ifrån. I hjärndöda ritualer träffas vi hannar, häver i oss öl och beter oss som barn. Regredierar till en tid då striden var äkta, möjligheterna många och känslorna rika. Men såklart kommer vi inte dit. Vi blir trötta, bakfulla och delar dagen efter blicken som säger, det här, det talar vi aldrig om igen.

Men gott så kanske. Den svenska klanen har krympt. Den består mestadels av 4-5 individer eller ensamma individer som får finna tröst i det digitala. Det är vad tryggheten och avsaknad av egentlig livsmening gör med oss. Det blir bygga veranda, övervikt, ungarna, död passion eller ensamhet, gnag, tomhet och ilska.

Det är nöden som skapar den riktigt starka vänskapen. Och i Sverige för den i landet födde, den i medelklassen drillade, är den för de allra flesta inte speciellt närvarande. Det får mig att tänka att vår skräck för mellanösterns klaner kanske främst bottnar i vår avundsjuka på deras starka mellanmänskliga band, snarare än vår skräck för deras våldskapital. Jag menar, innerst inne tänker nog de flesta svenskar rotade i medelklassen att klanerna ju ändå främst skjuter på varandra. För nu har vi ju lärt oss att största andelen grov brottslighet i Sverige kan relateras till klan, eller? Och handen på hjärtat, när den 12-åriga flickan i orten blev ihjälskjuten häromsistens i en gängkonflikt så inte ledde det till något agerande från din sida för att kanske främja integrationen för framtida generationer som att t.ex. donera till hjälporganisationer, bli god man, anmäla dig till läxhjälp eller dylikt. Det är helt okej. Vi står alla oss själv närmast. Det gör de flesta.

Bakom skärmen ser jag att det verkar vara som vanligt i min klan. Någon visar sitt vinkunnande, någon försöker dölja sin ensamhet (takes one to know one), någon tar vara på varje sekund och någon verkar vara förlorad. Jag ropar på dem men de hör inte. – Kommer du ihåg när vi gjorde det där reportaget? Fan va vi garvade, ropar jag. Personen ifråga står på ett fjäll och jobbar inte ens som fotograf längre. Han är sig lik men ser rakt igenom mig. Han svävar liksom bakåt, bortåt. Sällar sig till de andra ogreppbara små stjärnorna där ute som är i full färd med att visa upp sitt och de sina.

Det är förtjusande vackert, men mörkt kallt och tyst.

Jag kan inte andas.

Sanningen om 300 gig, del 9 – Down with the king

King av King.

Stand Up-klubbar är som ogräs. De poppar upp där man minst anar det, blommar och vissnar. En särskild plats i bombar-hjärtat har King Comedy, Johannes Hakalas klubb på anrika kvalitetsstället King´s Table på Sveavägen 64. År 2017 är King Comedy gratisklubbarnas fula kusin. Insprängda mellan trumset och ett lågt skrank i bästa neonljus får komikerna lära sig veta hut.

Lockelsen med King Comedy är att du får köra åtta minuter. Alltid åtta minuter. På Big Ben får de flesta komiker ”bara” köra fem till sju minuter, så den där åttan är rätt nice, om man gillar åtta minuter tortyr. Och det gör man ju.

Har egentligen aldrig ett riktigt bra gig på King Comedy under klubbens glansdagar 2017. Men ett gig är ett gig så jag släpar mig ändå dit titt som tätt. Det största problemet är väl att det i princip aldrig är mycket folk. Mest folk är det när stand upen går av stapeln efter nån sorts ”alla kan sjunga-sångsekt” som då och då kör innan. Efter dessa tillställningar kan några med kristet utseende stanna kvar och under förfäran utstöta skrattliknande ljud när Jonas Dillner stannar kvar ”där nere” .

Dillner ja. Jag gillar den där killen från Jämtland. Mer än han verkar gilla mig. Vår relation har nämligen aldrig blivit sig lik efter mitt värsta ögonblick som ståuppkomiker och nästan som människa. Jag och min dåvarande komikerbuddy John Olsson hade haft ögonblicket när vi förstod att vi inte kommer att vara komikerbuddys längre. En komikerbuddy kan vara bra att ha och rekommenderas av folk med insyn. Med komikerbuddyn testar du skämt och slipar material. Denne blir en trygghet i ditt ensamma komikerliv.

Men förutsättningen för en fungerande komikerbuddy-relation är att det finns kemi, att båda bidrar till att göra den andre bättre. Där börjar nog John och jag tvivla. Det är en söndag några timmar före ett King-gig och jag och John träffas i stora kalla lokaler på mitt jobb för att bolla material. Vi testar skämt på varandra men det lirar inte. Blir bara stelt och plågsamt. Jag drar nåt jag tycker är kul men John ser ledsen ut, som att han vill iväg. Vi säger vi ska skita i situationen och köra för varandra förutsättningslöst, men kylan består. Det är som att dra ett skämt för någon som just hängt sig och sakta vajar där i snaran framför en.

John och jag går ändå ner till King Comedy. Där möts vi av Jonas Dillner i en rock, Benny Rodin och kändisen Tore Kullgren. Det känns direkt att det kan bli en kväll att minnas av fel anledningar. Den vanliga publiken på King brukar bestå av semialkoholiserade män som i bästa fall skriker att de hatar dig på finska. Hörs skrattliknande ljud kommer de oftatst från komikerna eller någon nära anhörig som vågat sig dit. Lite som det kan vara när kurser i improvisationsteater har uppspel. Alla vet att det som händer är ett haveri.

Det börjar också stökigt. Tore blir avbruten av en birakille med tourettes och går efter ett tag av scenen. När det är min tur är jag definitionen av oladdad. Vill bara upp och dra några av de ursäkter till skämt jag värkt fram med John. Åtminstone få höra mig själv säga dem så att jag vet om det är något att bygga vidare på. Men den möjligheten ska mig ej erbjudas.

En överviktig man med serbisk aura börjar snart störa mig. Han ropar hela tiden ”Lasse”! ”Lasse”! Jag försöker skämta med honom men han vägrar sluta och häcklar vidare. Lassssseeeee! Till slut får jag syn på en fårad, äldre man med glasartad blick som står vid sidan av scenen. Det är tydligen Lasse. – Ska du komma upp på scenen, Lasse, så din vän blir nöjd? Lasse svamlar något ohörbart till svar. Han står och svajar och verkar inte vara sugen på comedy. Jag ropar till mannen lägre bak. – Är du nöjd nu? Lasse vill inte vara med. Men han ger sig inte. – Laaaaasssse, Laaaasssse. Det börjar gå upp för mig att jag inte ens kommer få dra mina nya grejer. Jag är trött, irriterad och överger försöken att göra comedy. Istället skriker jag tillbaka. – Fuck you! Fuck you! Eldar upp mig själv så till den milda grad att jag efter giget försöker ta mig fram till den serbliknande med närgången tillrättavisning som mål. Jag blir dock hejdad av Benny Rodin som föser ut mig och där möter jag en förgrymmad Dillner som inte har mycket till övers för mitt utbrott.

Kära King Comedy. Hos dig träffade jag en nazist, hotade en gäst och sjöng med thailändskor och tänker att well, det som inte dödar en kan ändå fucka upp en rätt ordentligt. Men King var en viktig klubb för mig det där första riktiga året och hjälpte till att öka gigfrekvensen.

Klubben fick emellertid inte vara kvar och nu är Kings Table som vilket ölsjapp som helst längs Sveavägen. Ibland går jag ensam förbi Sveavägen 64 och tar en plankstek och en Åbro. Sätter mig till rätta och hälsar på bartendern som inte hälsar tillbaka. Tittar upp mot scenen och tänker, fan, om jag någon gång står på ett räcke och tvekar, då är det bara rekapitulera Lasse, neonljuset och det där låga skranket.

Sanningen om 300 gig, del 8 – hatkärleken till Big Ben

I coronans standup-Sverige kör Thanos Fotas nuförtiden nån sorts egen show på Big Ben i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på lördagar. Det känns naturligt. Mitt första år 2016 är han nämligen Big Bens obestridlige kung. Han avslutar alltid kvällarna och jag tycker nog där och då att han är den komiker jag brukar se som får mig att skratta mest. Han kör samma rutin varje gång: är du svenne eller svennefitta? frågar han. Sen improviserar han bitvis utifrån det och varje gig blir ändå relativt unikt.

Förutom Thanos lördagsspektakel kör Big Ben som enda klubb (förutom Under Jord i Malmö väl?) nuförtiden regelbundet shower, men bara en gång i veckan, på torsdagar. Det märks att det inte är nog. Tjugotalet komiker hänger runt som svultna gamar och alla kommer inte få tid. Jag har aldrig förstått komikerkonstellationer eftersom jag inte ingår i någon, men det förefaller som ett nytt garde börjar växa fram. Det är som årskullar. Man vet vilka man startade tillsammans med. Vissa lägger av medan andra fortsätter. Vissa går egna vägar och söker mer etablerade konstellationer medan somliga kör på sin kant. Det är en liten bransch där många försöker ta rygg på vinnarna och hoppas på att något av vinnarglansen ska falla även på dem och generera instaföljare. Följare som sen ska kunna ta del av alla dessa mer eller mindre outhärdliga och strömlinjeformade komikerstoriesflöden.

Big Ben är Sveriges mest berömda open mic/rookieklubb. Har hållit på i femtontalet år och kör mer eller mindre utan undantag fyra kvällar i veckan, mån, tis, tors och sön. Torsdag är internationell night där första halvan är på engelska. Nu har ju förstås coronan ändrat på show-frekvensen och just nu körs alltså bara torsdagar.

Vem får köra? Jo det, ser du, är lite komplicerat. Det finns ett bokningssystem, Stand Up-bokaren, som är segare än MSB:s del i Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Där ska man rösta på andra komiker och man får olika epitet på en skala från ny till superstar. Detta ska sen generera gig i olika utsträckning.

Big Ben är som gymmet. Det är här man börjar, det är här man filar på nytt material och det är här man nöter in nya skämt. Mitt första stockholmsgig är på Big Ben och genom åren är det nog klubben jag kört mest på.

Det tar ett tag att bli bekväm på Big Ben, om man någonsin blir det. Publiken är ofta irrationell. Ibland är den väldigt stand up-van, ibland kan den bestå av en skolklass från Göteborg och ibland utgörs den av häcklare som vill se dig dö på scenen. Det blåaktiga ljuset är besvärligt och olycksbådande. Det lyser dig rakt i ansiktet och du ser i princip ingen i publiken, förutom de på första raden. Ibland glappar micken och du får stå och skrika ut skämten utan ljudförstärkning (okej det hände en gång men det var fucked up).

Om du är ny brukar du ha 5-7 minuter och får ofta köra tidigt, ofta först. Det kan vara både och. Publiken är inte uppvärmd och det brukar generellt gå lite trögare då, vilket också kan vara en tröst om man får få garv. Man får också vara beredd på att etablerade komiker som står över Stand Up-bokaren glider in och får en lång spot innan en själv, det är bara acceptera.

Jag har så många minnen från Big Ben de senaste snart fyra åren att det är svårt att välja, men från början försöker jag köra så mycket jag kan. Det blir ett gift och jag kan knappt säga nej till gig. Det medför att jag flera gånger tvingar mig ner trots att magen värker och att jag går upp på den där scenen trots att det är det sista jag vill.

Ett härligt minne är när jag har en sån där ångestkväll. Av någon anledning bestämmer jag mig för att gå ner i den olycksbådande Big Ben-källaren iförd kostym. De andra komikerna garvar föraktfullt när jag kommer ner och jag känner direkt att det här är en dålig idé. En sanning som det tar olika lång tid för komiker att förstå är att ju mer genuin man är på scenen desto bättre kommer det gå. Dvs, om man kör nån stil som publiken direkt ser inte lirar med det de ser på scenen så kommer de hata dig. Jag är ingen kostymkille och det passar inte med mitt material men ändå står jag där i blåljuset. Självförtroendet är på noll och jag minns att jag har noll mån att rädda ett taskigt gig. Förstås faller det första skämtet platt och jag får torr mun och tunghäfta. Lyckas ändå ta mig igenom giget och får några mummel här och där, men det är en plåga. – Bra kört, säger en komiker. Det säger alltid komiker till andra när det gått skit. När jag slaktar är det ingen som säger någonting, då är det bara hat. De vet att de måste fejsa ett nytt hot. När man bombat däremot, då ler de andra komikerna Joker-leenden inombords. – Så fucking jävla underbart skönt att det inte var jag tänker dom. – Bra kört, grabben! He he…

Förstås har jag haft flera svinbra gig på Big Ben. Garv är alltid garv men man kan förtjäna dem i olika utsträckning. Vissa kvällar kan det vara galet lättskrattat. Publiken garvar åt varenda komiker och alla som kör den kvällen känner att det nog är läge att köra en timmes Netflix-special nu. Andra kvällar är det helt jävla stendött. Då krävs det riktigt grymma komiker för att rädda kvällen. Några såna gig man minns är Thanos runt 2016/2017 och Al Pitcher som slaktade sönder ett Big Ben som fram till honom varit en likvaka. Sådant imponerar storligen. En somalier smög upp under giget och började helt obrytt ladda sin telefon i ett uttag på scenen mitt under Pitchers gig. Pitcher improviserade kring detta i några galna minuter som lyfte taket.

Mitt första Big Ben-gig där jag ”river”, dvs får applåder och tätt med skratt mest hela giget är under tiden TV-serien SKAM är som populärast. Ett par som sitter längst fram ser exakt ut som två av huvudrollsinnehavarna och jag får galet med garv när jag noterar det. Sen flyter det bara på. När jag tittar på giget idag så är det rätt kasst. Pratar för fort och ingen tajming men de gillaar mig på grund av introskämtet och så rinner det på. Visst, skratt är skratt, men det är inte materialet som gör att jag river, det är omständigheter just den kvällen. Det gäller att se skillnad på det. När materialet fungerar (mer eller mindre) varje kväll, då börjar det likna nåt.

Trots ångest och skräck älskar jag ändå Big Ben och det är grymt kul att helt nya komiker samma kväll kan dela kväll med fullblodsproffs. Big Ben är den första viktiga nyckeln i min tidiga utveckling. De första två åren rymmer för övrigt ett inte oansenligt antal förnedringsmoment. Bland annat tar jag under en period över den stolta facklan att få vara dj. Dvs sätta på några rackliga, repiga ursäkter till CD-skivor mellan komikernas framträdanden. Likt ringaren i Notre Dame sitter jag där 41 år gammal i en hoodie. Anledningen till dj:andet är förstås att jag får mer gig då så ibland hasar jag ut från dj-båset och river av en femma för att sedan hasa tillbaka in. Nuförtiden finns ingen dj, MC:n sätter pliktskyldigt på nån CD då och då. Det passar mig bra då blotta åsynen av en dj i Big Ben-båset tar mig tillbaka till skamliga hoodie-ögonblick.

I och med coronan rycktes stand up-livet ifrån oss. Och trots att min stand up-karriär initialt handlade om att blidka en ryss och inte om att bli bra så har det bitvis kommit att förändras. En paus var välbehövlig men nu har jag nästan tappat fotfästet. Kicken av att regelbundet få stå på en stand up-scen ska inte förringas. Jag vet inte vad som händer nu. Var på Big Ben en torsdag för ett par veckor sedan men det var för kaosigt. Dock är det grymt att klubben kör, en långkörare bland långkörare, det sjunkande skeppets sista mast som syns ovanför ytan. Där klamrar sig en liten besättning fast och drar covid19-skämt tills havet slukar dem alla.