Kvinnan på marken stör mitt livsprojekt

Jag befinner mig på beordrad semester. Det kan låta dramatiskt men det är det inte. Som miljoner andra i jobbidentifikationens västvärld valde jag i somras bekräftelse genom prestation och pumpade in en massa timmar för att slippa en alltför sysslolös juli och därigenom demonpåhälsning.

Denna jobborgie medförde i oktober viss labilitet och min chef reagerade resolut då jag härförleden strax innan lunch tog gisslan i våningsplanets gemensamma kök. Jag hotade wejsta en sanitetstekniker om jag inte fick värma mat i mikrovågsugnen. På grund av allergiskäl får nämligen nämnda mikro inte användas till det man kan tycka den är ämnad för utan endast till att värma luktfri dryck. Mat ska värmas på bottenvåningen. Det här har i åratal lett till passiv aggressivitet hos anställda och för mig denna lunch till aktiv aggressivitet.

Så. Semester. Utan egentliga planer. Märkligt hur snabbt man tappar i människovärde. Sedvanlig påhälsning av ångestfen leder till en uppfriskande sjöblöt morgon och jag gör som jag brukar: tittar i spegeln till mitt skämt till frisyr och hoppar i understället. Ont ska med en ebarmlig åttakilometersrunda fördrivas. Studsar halvglad i hågen nedför backen mot vattnet. Det spänner i ryggslutet men jag tror kurderna har det värre.

Det är som vanligt skytteltrafik runt Årstaviken. Livsprojekten möter varandra, ofta iförda tights och ofta på cykel. Män i utstyrslar de inte kan leva upp till håller farter de ej kan hantera. Som verklighetens ringvålnader forsar de fram och ignorerar allt i sin väg.

För egen del lunkas det på. Jag har semester och den här hobbykomikern ska vila ut. SVT har talat om för mig att motion är bra mot stress och får hjärnan att fungera bättre så jag gör inga ansträngningar mot högre farter än 5:27/km. I mitt livsprojektschema står det vila och här ska vilas. Det ska ingen som är ute och cyklar få ändra på.

Då händer det. Som hjärndoktorn Anders Hansen talat om för mig fungerar min hjärna som på savannen. En minimal åthävan cirka 50 meter fram i vänster synfält pockar på uppmärksamhet och får mig att ana fara. Någon ligger på marken. Tusen tankar rusar genom min reptilhjärna. På nåt sätt lyckas jag blixtsnabbt fibbla mig in på Appstore och laddar ner appen EasyAvoid.

Appen pejlar sen blixtsnabbt in situationen. Kvinna, 50, på cykel mot jobbet, lindrigt skadad. Tre personer inbegripna i stöd och kontakt med SOS Alarm. Bedömd störning i livsprojekt 8 av 10. Avstannande och påtvingat kontakttagande med hjälpande bedöms leda till paus på minst fem minuter.

Jag trycker på EasyAvoid-knappen. Enligt appen har ingen ännu sett mig. Appen ger mig ett par förslag hur jag kan runda sällskapet utan att bli upptäckt. Jag väljer full gas och börjar småsprinta på tå. Appen ger mig tio sekunder innan huvudena bedöms vändas och jag riskerar att upptäckas.

Ljudlöst studsar jag förbi den kvidande kvinnan och lämnar snart sällskapet utom synhåll. Min runda är mer eller mindre intakt. Så skönt!

När jag kommer hem smaker müslin extra gott. Vilket äventyr:) Och kul med en app som verkligen levererar. Funderar på premium.

Nu kör vi fortsatt semester!

Därför gör era ”Facebook-grattis” ont

53806388_355657095162777_5533433931984011264_o

Så har jag fyllt år igen. 44 jordsnurr runt solen. Tjohej och så vidare. Jag brukade gilla att fylla år. De där skälvande minuterna innan stegen hördes i trappan. Den där frukosten man aldrig fick i vanliga fall och de där presenterna som kändes ouppnåeliga. Kiss Animalize på kassett och reptilmonstret från Return Of The Jedi. Det var som att ta emot nobelpriset. Högtidligt och värdigt.

Idag är femman en annan. Jag minns hur jag såg på 44-åringar när jag var 25. Ett samhällets patrask. Deras tafatta försök på gymmet, deras illasittande jeans och svällande magar. Sådär skulle man aldrig själv bli. Och det blev jag inte heller. Jag blev skön! En kille hela tiden följande med min tid. Nere med K-pop, demonstrerande kids och valfri könsidentitet. Örat mot rälsen, rutor på magen, med i matchen hela dagen. Not.

Det är framför allt hur de tilltalar en som har sönder något. En sådan där tillgjort glad ton. Som man själv har när man pratar med äldre människor. En ton som är till för att döva det uppenbart pinsamma i situationen. Att vi inte förstår varandra och att det är mitt fel. Hur de skrattar nervöst åt allt jag säger för att jag inte ska tappa ansiktet. De överseende leendena när våra blickar möts, reflexerna att nästan resa sig upp för att bereda mig plats. Det gör ont.

Men inte lika ont som att få ett avmätt grattis på FB. Jag värderar och hanterar mina ”grattis” utifrån en skala. Ju mer broderande och målande grattishälsning desto större effort. Ett vanligt ”grattis” bemöts nästan uteslutande med en ”like”. Personen i fråga agerar pliktskyldigt och bryr sig inte ett dyft om mitt väl och ve. Jag svarar med samma brist på engagemang. Om inte personen är någon jag vill fjäska för eller är påtagligt ball i mångas ögon. Läs ekonomiprofessorn Michael Dahlén som av någon outgrundlig anledning ibland visar närvaro i mina flöden. Han får sig alltid en liten vits.

”Grattis, kungen” och ”Grattis, mannen” är att likställa med ett vanligt grattis. ”Grattis, skämtare av rang” är lite roligare. Då kan det bli ett ”tnx!” i kommentarsfältet också.

Varje år hoppas jag på personliga grattis. Något som vittnar om vad jag betyder för den personen. Typ ”Jävlar vad längesen vi sågs! Saknar din värme och oförställda humoranda. Du är en inspiration för oss andra och bör hyllas så här varje dag”. Kanske lite storvulet men ändå. Då går jag själv igång och broderar mitt svar.

Men jäklar vad lite sådant det blir. Endast rader av ”grattis”. Ofta utan utropstecken. Bara stela bokstäver hängande på en vit bakgrund. Inte en smiley, inte en tillstymmelse till liv och engagemang. Grattis, grattis, grattis. Dova toner av likgiltighet uppenbarar sig på min skärm.

Jag ”tackar” för denna årligt återkommande explosion av pliktskyldig värme. Men hey, säkerligen är jag en lika svag ”grattis”-kreatör även jag. Ska dock försöka bättra mig. Börja dikta, använda udda smileys, göra videos. Få dig att känna dig riktigt sedd och firad.

För vi måste prata om det här. Dessa avmätta ”grattis” får oss att känna oss betydligt äldre än den ålder som med ett år adderats, de skvallrar om hemtjänst, slutenvård och kateter.

Så låt oss brodera våra grattis och skapa en FB-värld av värme och tårta. Kanske kan vi ses nån gång också, i en stor flock på Gärdet och säga grattis, grattis, grattis tills timmen slår sen.

 

Klimatet: Därför väljer vi att drunkna

Sitter hemma sjuk och förfasas över ett TT-meddelande. Larm fr FN:s klimatpanel: Glaciärerna smälter snabbare än man trott. Men chilla en sekund! Jag är fortfarande svårt traumatiserad sen Gretas utskällning. Fanns det någon över 40 som inte satt och hulkade i skam? Jo förstås ASMÅNGA, men för oss som ändå vill vara kloka och medvetna (en judisk komiker skulle kalla det goda) var det svårt traumatiserande. How dare you!??!! Hennes hårda ord ekar i mitt huvud. I det ögonblicket var det nog bara Trump som såg en liten flicka. Jag såg ett väsen. Som om framtiden sänt denna terminator i flätor för att väcka oss alla. Eller bara hånskratta åt vårt öde.

Glaciärerna smälter snabbare. Hur skyldig är jag? Jag gör listor och finner snabbt att jag är godare än de flesta. Inga barn (sjukt dåligt för miljön), ingen bil (sjukt dåligt för miljön), flyger sällan (ni hajar), shoppar måttligt och sopsorterar semibra. Jag drar mitt strå till stacken och ändå: glaciärerna smälter. Vafan! Det är som att plugga dygnet runt och ändå få F på varenda tenta. F, F, F, F!! Man orkar inte, eller hur?

Glaciärerna smälter snabbare. Inget vi gör spelar ändå någon roll säger de som påstår sig veta. Sverige ska stå för 0,2 procent av de globala utsläppen eller något. Och så länge kärnkraften inte brett antas vara ett lämpligt alternativ så är det väl en invasion av Kina, Ryssland, Indien och USA och en konfiskering av raffinaderier och kolkraftverk som känns som lämpligast lösning.

Glaciärerna smälter snabbare. Trots Gretas och miljoner ungdomars kamp. Tänk om våra framtida jag tog fel på några decennier? Tänk om Greta skulle kommit på 70-talet istället, under anti-kärnkraftrörelsen, då kanske det hade funnits tid? Nu förstår jag hennes skakande gråt framför världsledarna. Tänk om hon vet att det är för sent. Men kanske om jag börjar köpa lite färre burkar med makrill i tomatsås? Kan det få någon politiker att lyssna? Förmodligen inte.

Varför kom du först nu, Greta? När det redan är för sent! Det är svårt att ta in att det är för sent och varför har jag glömt att det är för sent i morgon? Av samma anledning som 700 000 rökare i Sverige tuffar på i sakta mak mot kolen och lungcancern. Det är helt enkelt för gött att leva gött. Trots alla bevis, trots alla bilder, trots hostan, trots lukten så väljer 700 000 svenskar helt frivilligt att utsätta sig för något som sannolikt kommer att bidra till att förkorta deras liv och ge oöverstigliga plågor.

Och då VET vi detta, det är vedertaget att vi vet att rökning ger cancer. Men snus, naj då är det brasklappar, då kör vi på som vanligt. Och klimatet, kom igen! Temperaturskillnader har alltid skett, forskarnas uppskattningar över temperaturökningarna varierar ju brutalt osv. Ska jag sluta köpa makrillburkar med de oddsen? Glöm det. I´ll take my chances.

Jag skäms men jag har accepterat att jag inte kommer att göra någonting som på allvar kommer att hindra den globala uppvärmningen, och sannolikt inte du heller.

Förlåt oss, Greta. Du kom för sent.

200 gig – men vem räknar?

53806388_355657095162777_5533433931984011264_o

Ha ha, i banankartongen. Det är ju jag som räknar! Varenda sketet gig sen det första haveriet på räkfrossan utanför Helsingborg. Åja, det fanns en del guldkorn där också men jag rev väl knappast sönder tanternas fördomar om vad en bräkig komiker från Stockholm är för något.

Stand up är en drog. Och som den drog den är riskerar den förstöra ditt liv. Nu vet inte jag hur ett liv bör vara. Det mesta jag ser omkring mig är en trög misär där rädda harar kämpar i en kontemporär gröt de över huvud taget inte förstår. Virrar omkring bland hämtningar, lämningar, krav, karriär och det slitsamma upprätthållandet av den rätta bilden utåt.

I detta är det inte lätt att ha styrfart. När den massiva dopamininjektionen av en skrattande publik blir din enda snuttefilt i livet kan du vara lika farligt ute som om den där injektionen består av fyra, fem dagliga stark.

Rätt hanterat hävdar jag dock att stand up är bland det mest självutvecklande man kan ägna sig åt. Du gör upp med livet och alla dina försvar. Kanske hittar du något du inte gillar, men det är ingen fara. Bara att acceptera allt hos dig själv. Sakta skala av löken till det som på riktigt är du. Nog få förunnat att ägna sig åt självkännedom med sån kraft.

Vad har dessa dryga två och ett halvt år med stand up gett? Såklart någon form självbekräftelse. Man la inte av efter ett gig. Även fast man kanske borde ha gjort det. Konstformen är en sjusärdeles påfrestning på själ och också allehanda relationer.

Men som den drog den är är den svår att göra sig av med. Tre gånger har jag på allvar försökt att lägga av men den har hela tiden pulled me back in.

Nu ska jag försöka sluta igen.

Så vi ses förmodligen snart på en scen nära dig.

Burken

King är död, leve Power!

Burken

Gig 124.

Det legendariska bombar-meckat King Comedy har gått i graven. Vilka minnen! Där misshandlade jag nästan en häcklare, sjöng allsång med en full thailändska och tröstade flera gånger hålögda komiker som lovade att de aldrig igen skulle ställa sig på en scen. Det är en sorgens tid i stand up-dalen.

Men säg den sorg som varar för evigt. Den enes död den andres bröd och så vidare. Jag befinner mig på Broder Tuck på Götgatan. Detta mordbefläckade avskräde till sunkhak har i källaren nämligen börjat inhysa ett nytt inslag i stand up-Stockholm. Trion Bussel, Börjesson och Cashs nya Open Mic-ställe Power Comedy Club.

Lokalen är bra, klubben  kör mellan 20 och 23 och det finns möjlighet att spontananmäla sig. Många komiker på plats denna premiärkväll och en del publik också. Jäkligt skön avslappnad stämning.

Jag glider på som tvåa och är inspirerad. Har kört lite glesare en period nu och dammar av lite gammalt och spränger in lite nytt. Enda negativa är väl egentligen spotten i ansiktet som är som att stå en halv decimeter från solen. Man ser nada surf av publiken. Får ändå rätt skön respons. Kul!

Nästa gig: Big Ben 5/2

ps. Även King Comedys ande i form av en avspänd Hakala syntes i patenterat linne i publiken. Enligt egen utsago på jakt efter ny lokal. Blir han en fågel Fenix?

 

Varje dag slutar jag med stand up

27394874_10156057865227603_1524865405_nGig 123.

Varje dag slutar jag med stand up. Och börjar. Jag är som grisen Särimner från den nordiska mytologin. Han som slaktades och åts upp varje kväll bara för att morgonen efter stå återuppstånden och trind i inhägnaden.

Att jobba heltid samtidigt som jag försöker utvecklas inom stand up är ingen lek. Det talade fjolåret om för mig med all önskvärd tydlighet. 106 gig tog ut sin tribut.

Det känns jobbigt och motigt. Jag vill inte upp där. Men jag kör på. Övar i tysthet. Byter ordning, stryker och lägger till. Sen på nåt jävla sätt står jag där igen. In the limelight.

Jag hade ett längre uppehåll kring jul, nu är jag igång igen, men jag har ännu inte bestämt vilken nivå jag tänker lägga det här på. Finns flera möjligheter. Jag ser över dem alla.

Den här kvällen är det premiär för Stockholm Comedy Club. I nya lokaler. Flytt från Söder till City. Från Åsögatan till Sveavägen. Plus och minus med nya stället skulle jag säga men mest plus. Gatuplan, större lokal och rymligare scen. Sen är det mycket bordsplacering. Några rader längst fram sitter framåtvända mot scenen annars sitter folk runt bord. Hoppas att det trots detta går att få upp samma täta stämning och att folk som kommer verkligen är där för stand up.

Bra line-up ikväll trots att headlinern Jakob Öqvist får ställa in pg a sjukdom. Jag öppnar, sen Viktor Engberg, Josefin Sonck och Therese Sandin som får headlina i Jakobs ställe. Jag har bytt ordning på ganska mycket och lagt till en del nytt. Vissa nya grejer sitter bra vissa funkar inte. På det hela taget ett roligt gig. Jag gillar variationen med publik längst fram och sen folk runt borden men det gäller att ta in hela lokalen så att det inte blir att man bara kör för dem där framme.

Känns bra efteråt. Börjar våga ta mer pauser och ha kul i stunden. Vet precis vad jag behöver stryka och göra om. Annars riktigt bra gig av Engberg som vanligt. Han kör sina tunga säkra grejer. Sonck testar mycket nytt som verkar lovande och Therese Sandin kör nog det tajtaste jag sett henne köra. Märks att hon varit ute på vägarna mycket. Får spontant in publiken och har tätt mellan skratten.

Janne är förstås en jätteduktig konfare också.

Vi ses på Big Ben på måndag.

 

 

 

 

 

 

 

I en annan del av standup-Sverige

27049020_10156034880837603_1712050307_oGig 122.

Medan gräddan av stand up-Sverige prisas på Svenska standupgalan, kör jag mitt andra gig på en månad i en gammal baptistkyrka i Norrtälje. Numera håller restaurangen Kapellet till i de gamla lokalerna och det är en rätt trevlig tvåplanslösning med riktigt högt i tak. Brukar passa min resliga uppenbarelse.

Min vän och komiker John Olsson har bokat komikerna och det är en bra mix som kör. Viktor Engberg, John själv, Jenny Cash, jag, Svea Sigmond och Anders Häggström. MC är alltid proffsige Ato Karlsson.

Jag har haft ett längre uppehåll. Körde ett gig på King för ett par veckor sedan, annars har det varit lugnt. Behövde verkligen det efter det närmast galna fjolåret. Känner mig sugen igen och har skrivit en del nytt.

Kör tolv minuter den här kvällen och det går på det hela taget bra. Rätt svajig första 2-3 minuterna då jag kör mycket nytt som inte sitter men hämtar hem det allt eftersom.

Laddar nu för premiären av Stockholm Comedy Club nästa vecka. Troligen blir det gig på King Comedy i morgon om min förkylning inge förvärras.

Hoppas vi ses snart!

 

På jakt efter svunnen barndom

26772507_10156008948877603_193921916_o

Om Strindbergs Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, kommer jag mer som en lättare dimma en januariförmiddag med en kvarnsten i en kätting runt halsen. Jag står i fören på fartyget Riddarfjärden, närmast förblindad av den minneskavalkad som drabbar mig när den gamla ångbåtsbryggan kommer allt närmare. Var det här verkligen en bra idé?

Riddarfjärden lägger till, släpper av sin enda passagerare och glider sen tillbaka ut i fjärden. Jag står förstummad på de hala bryggbrädorna i ett närmast knäpptyst frostlandskap. Det är mindre än jag minns det. Ett idylliskt lilleputt-land som en jätte lagt i en frysbox. De flesta båtarna är uppdragna och sommargästerna är borta. Endast tjugo tappra bor här året om.

26854605_10156010072402603_238939944_o

Jag går längs den nedre byvägen. Bilderna blixtrar förbi.  Här brukade det hänga ett gäddhuvud och där mötte jag alltid den tjocke mannen med de två gigantiska Newfoundland-hundarna. Nu är marken brun och karg men då blommade syrenen och det doftade nyslaget gräs. Då var stegen lätta och iklädd blåvitrandig Polarn och pyret-tröja och skitig beige keps visste jag att allt var möjligt. Det var det inte skulle det visa sig men det hade världen ännu inte tutat i mig.

26772321_10156010059862603_110101850_o

Erik, tio år, var på sitt landställe Söderöra så lycklig en unge kunde bli. Lekarna och badandet avbröts bara av fiskefängen och mat- och saft och bulle-pauser. Kvällarnas rollspelssejourer avbröts bara av huvudlösa eskapader i skogen där traktens barn och mina tillresta vänner jagades av hiskeliga fantasimonster. Så här i efterhand var jag närmast kusligt oförstörd, som ett barn i den åldern bör få vara.

Det är nu 29 år sedan mina föräldrar sålde denna barndomsidyll. Även om det säkert funnits ånger är beslutet förståeligt. De hade skiljts åt och att dela detta av gemensamma krafter byggda ”livsverk” med andra respektive hade nog åtminstone jag, i samma situation, tyckt varit märkligt.

26772210_10156010061367603_1943427284_o

Så på randen till ungdomen, nästan tretton år gammal, gled mitt paradis mig ur händerna. Å andra sidan vet jag inte hur kul jag hade tyckt att det hade varit att spendera hela somrarna i skärgården körandes en gammal snurra när polarna och skateboardingen lockade i stan. Lätt att efterhandskonstruera. Men genom åren har det ändå grämt mig att vi inte kunde ha kvar Söderöra. Det är därför jag är här. För att se hur det känns idag och för att första gången på nästan 30 år få återse huset och de omgivningar som var skådeplatser till mitt livs hittills lyckligaste tid.

26828537_10156010059497603_795811344_o

Bara några hundra meter kvar. Jag noterar hur märkligt lite det är som har förändrats i byn. Sen vi sålde huset har Sovjetunionen kollapsat, krigen i forna Jugoslavien, Irak och Syrien rasat, internet uppfunnits och Carola har separerat från Runar. På Söderöra har nån sågat ner ett träd och nästan orkat måla klart ett staket. Ja ja, men ni fattar. Det är nån gillestuga här, nån utbyggnad där. Allt är som en tidsresa skapad bara för mig.

26853076_10156010095712603_1304122857_o

Jag tar vägen förbi det jag kallade Rickards hus. Där inne satt vi och spelade Chock och Dungeons and Dragons. Rickard var nog den viktigaste personen i mitt liv ett par somrar där i mitten av 80-talet. De världar han som spelledare skapade måste ha främjat min fantasi och kreativitet. Den här dagen är det dock öde. Vad Rickard och hans familj gör idag har jag ingen aning om men buskagen är sig lika när jag vandrar den än idag upptrampade stigen mellan deras och vårt hus.

26772434_10156010060722603_951478630_o

Nu så, snart. Där! Där är det. Och det är fortfarande rött. Jag skyndar mig över diket och står snart på vår (ja jag säger vår) gräsmatta. Jag bara gapar. I princip ingenting har förändrats. Till höger lyser en lykta så någon kanske är hemma. Jag går de få trappstegen upp på verandan. Surrealistiskt är det förstås där jag går fram och tillbaka över folks tomter och tittar in. Det är öde som i The Walking Dead. Är det en walker jag ser där inne? Jag knackar på. Ingen öppnar så jag börjar undersöka huset närmare.

Det verkar inte ha målats om på trettio år och inga större upputsningar verkar ha gjorts. Verandan är sliten och olackerad, dasset är grönt av mossa och gillestugan har sett sina bästa dagar. Men när jag tittar in blir det bisarrt på riktigt. De flesta av våra saker är kvar! Våra fåtöljer står kvar, vardagsrumsbordet är detsamma och där i hörnet står den. Vår gamla gröna telefon med snurrplatta! På EXAKT samma ställe. Jag minns hur min pappa satt och pratade i den strax innan han berättade att jag skulle få ett till syskon. Just då kände jag mig utstött men idag är jag oerhört tacksam för alla mina fyra systrar.

Jag tittar in i huset från flera håll och i princip allt som var vårt finns kvar. Förväntar mig nästan att mamma ska ropa att det är mat. Jag går runt på utsidan. Två fönster, in mot det som var mitt rum och det som var min storasysters rum, bjuder på fler märkligheter. För det ena fönstret är en rullgardin neddragen. En gul rullgardin med vita måsar på. Min gamla rullgardin! Innanför den satt jag och läste Buster och om grekiska gudar och hjältar. Det andra fönstret är karaktäristiskt trasigt i form av ett hål, nån decimeter i diameter, som sitter en bit ned på rutan. Det hålet orsakade jag själv genom ett missriktat stenkast. Rutan har alltså inte bytts ut på drygt trettio år!

26781756_10156010119197603_102482959_o

26852945_10156010118992603_1599776251_o

Såklart gör de nuvarande ägarna vad de vill med huset, men det känns nästan hånfullt. Spåren jag ser är fortfarande våra. Det är som att vara utestängd från sitt liv och se det man en gång älskade förfalla framför ens ögon. Jag orkar inte stanna alltför länge. Innan jag går blickar jag ner från verandan mot vattnet. Så när som på en stor sten som flyttats är utsikten densamma som om 80-talets somrar.

26855023_10156010118102603_1272598689_o

Båten tillbaka går klockan 17 så jag hinner i princip ta mig runt hela ön. För den som inte är så bevandrad är Söderöra grannö till den mer kända Norröra där Saltkråkan spelades in. Öarna ligger en bra bit utanför Norrtälje och det är fullständigt underbara miljöer. En helt dödstyst ytterskärgård ligger slumrande. Det enda som hörs är fåglar och en hjort som får panik och raskar över isen när jag är i antågande.

26854611_10156010068227603_582859470_o

26853446_10156010092977603_79920643_o

 

 

26732448_10156010058872603_1311992301_o

Innan båten går träffar jag på en av de permanent boende som ger mig de senaste trettio årens skvaller. Vem som har drunknat och vem som har ihop det med vem. Förvånansvärt avancerade intriger visar det sig. Skärgårdsdoktorn ligger i lä kan jag säga…

Var det en bra idé att åka ut? Ja, definitivt, men mer än lovligt vemodigt. I en värld där informationsfloden tagit över våra liv blir kontrasten till det oföränderliga än mer påtaglig. Jag får höra att dagens kids på ön mest sitter med sina paddor istället för att åka ut och fiska, men jag vet inte jag. Tänker att dagens kids hittar sin egen väg.

Kvinnan jag pratar med är sällan i stan (och då snackar vi Norrtälje). Sen 1982 har hon följt rytmen här ute och inte brytt sig så mycket om instaflöden och annat. Det påminner mig om den strandsatte japanske soldaten som i tjugo år befann sig ensam på en ö i tron att andra världskriget fortfarande pågick (inga paralleller i övrigt). Hon och maken meckar med båtar och har en Sandhamnsbåt som de kör passagerare med större delen av året. Ett fridfullt liv som kanske inte är något för mig i längden, men att kunna spendera mer tid så här lockar. Att kunna åka ut och stänga av.

26782494_10156010596237603_552396111_o

Till slut är det mörkt. Becksvart. Därute ser jag Riddarfjärdens lampa komma närmare. Mitt i en värld som på så många sätt verkar vara i stor förändring är det fantastiskt att besöka miljöer där inget tycks hända, men det gör det förstås, även här. Bara inte i samma tempo. Jag stiger ombord på båten och konstaterar att en del av mig alltid kommer att finnas kvar på den här ön.

Och även en grön telefon vad det verkar….

 

 

 

 

 

Nere med kungar

26735781_10156001791842603_988495585_oGig 121.

Spontant tar jag mig ner till King Comedy för att testa lite nytt å gammalt. Den vanliga ligan är där och som vanligt knappt någon publik. Inte stått på scenen sen den 19 december och det är lite rostigt men går ändå ok.

Uppskattar att klubbägaren Johannes Hakala orkar dra runt detta. Tyvärr för det mesta lite folk men ändå ett bra ställe för den som behöver scentid.