Intressant är den, relationen vi har till våra avvikare. Avvikaren kan så split i gruppen, skapa falanger och på sikt äventyra gruppens sammansättning, men kan också vara gruppens räddning. Där gruppen i sin kollektiva dumhet går rakt mot stupet kan avvikaren vara kanariefågeln i gruvan som gruppen inte förstod att den behövde. Avvikaren som frälsare får dock likt Jesus och Gallilei sällan ett massivt erkännande av sin samtid.

I Sverige är ju grupptänket särskilt starkt. I Sverige tycker vi alla om padel samtidigt, vi uttrycker oss på samma sätt på linked in: ”på AW med bästa avdelningsgänget” ”Glad och stolt men inte nöjd över senaste kvartalsrapporten. Nästa år kör vi ännu hårdare!”. OCH, vi ändrar oss kring ett högernationalistiskt parti samtidigt. Att felaktigt avvika från den allenarådande värdering gruppen råkar ha för stunden är, framför allt i Sverige, förenat med stora risker. Ludmila Engkvists (minns ni vår Ludmila?) Bob-dopning förpassade henne från Jill Johnson-status till en undanskymd tillvaro i Spanien där hon från bakom murarna väste till ditresta journalister. Och nog hade väl hennes dialekt förryskats under förfallet. Ludmila hade återigen blivit en broilerprodukt av öst, en svulst på den svenska samhällskroppen.

Att som avvikare utmana de svenska dygderna är svårt. Få lyckas med framgång gå emot dem alla i längden, men har du någon av dem kan du ändå vinna svenskens gillande utan att rakt igenom vara ”typiskt svensk”. Några av våra dygder är konsensus, att göra sin skit, att veta sin plats, att följa regler, att gneta, att vara ärlig, osv. Åtminstone har dessa varit svenska dygder varje person som gjort anspråk på det svenska folkets kärlek behövt förhålla sig till.

Alexander Bard väcker ofta avsky men även respekt. Som den trikster han är rör han sig irrationellt. Han kan sitta i soffan hos TV4 likväl som i ett webbsamtal med Alternativ för Sveriges ledare Gustaf Kasselstrand. Sedan han i kölvattnet av Black Lives Matters-protesterna twittrade om svarta i USA som lata har han väl allt mer glidit åt ”persona non grata”-hållet men det verkar han högaktligen strunta i. Bard har alltid gått sin egen väg och aldrig backat, det imponerar på den rädde och tafatte svensken. Samtidigt är han ärlig, viker inte en tum och förställer sig inte.

Jimmie Åkesson har gjort en märklig resa. Från att i årtionden gått rakt emot konsensuskulturen och varit parians paria så har han genom att inneha tillräckligt många svenska dygder blivit allt mer populär. Han har varit lugn, saklig, ärlig (utifrån meningen sagt det han tycker) och inte avvikit från den uppfattningen. Och han har gnetat. När Sverige till slut som land kollektivt bestämt sig för att man i högre utsträckning kan och får se invandrare som problem har Jimmie hamnat helt rätt. Om det är sant, dvs att invandrare är mer orsak till problem än vad man tidigare fått säga i Sverige, och att den nya regeringens lösningar på de problemen kommer leda till maximerad nytta för flertalet, betvivlar åtminstone jag, men återstår att se.

Att orka med en tillvaro som avvikare innebär sannolikt att man inte har en koppling mellan andra människors uppskattning och sitt välbefinnande. Man orkar stå ut med andra människors ogillande och är i bästa fall på det klara med att dessa inte kan sätta en känsla i en. I bästa fall har avvikaren gruppens bästa för ögonen och ser det vi andra inte ser. Avvikaren är så principfast att denne helt enkelt offrar anseende och grupptillhörighet. I värsta fall har avvikaren (som sannolikt Vladimir) bara andra kopplingar, t.ex. till makt, egennytta och prestige. Avvikaren njuter då av att hatas så länge huvudmålet, att erhålla makt, kan uppnås.

I Amazon Prime Video´s nya storsatsning The Bridge, premiär 4 november, ska deltagarna bygga en 220 meter lång bro. Jag är en av deltagarna och i detta miniatyrsamhälle (som en realityshow snabbt blir) prövas människans primala instinkter på kort tid. Alla är där för att tävla om en större summa pengar men bevekelsegrunderna skiljer, dvs alla har olika ingångar till varför de är med i programmet, vad de egentligen vill och vad de är beredda att göra för att uppnå det de vill.

Vissa deltagare upplevde jag som lättlästa, vissa är för mig fortfarande en gåta. Klart är att det nu är viss oro i leden. Samtal rings och meddelanden skickas. Vem har sagt vad om vem? Kommer dubbelspel att avslöjas? Alla vet vad som hände i stort men ingen vet vad som har sagts i de enskilda intervjuer som vi deltagare ständigt fick göra. Där fick vi allehanda frågor kring både personer och händelseutveckling. Har det sagts saker där som går stick i stäv med den bild personen har försökt framhäva kring sig själv i andra sammanhang? Hur kommer det hela klippas? Som sagt. Oro i leden.

Vilka beteenden som är accepterade skiljer sig förstås beroende på kontext. Att kasta handskarna i en hockeymatch och slåss med motståndaren kommer alltid anses mer okej än att göra upp med någon i kön till kassan på Willys. Det anses också mer okej att slåss i kontexten läktarvåld.

Vad är okej att göra inom ramen för ett realityprogram? Vi har sett detta prövas vid flera tillfällen genom åren. Övergreppen i Paradise hotel som först viftades bort och nästan ansågs ”höra till” konceptet, tillmälen som bedömts som rasistiska har fått deltagare att lämna program osv. Det bedöms såklart från fall till fall men det blir ofta en konflikt mellan ”bra content” och ett schysst beteende. Vem orkar kolla på ett gäng töntar som bara sitter och håller med varandra?

Allt jag hittills skrivit i den här artikeln har snurrat i mitt huvud sedan inspelningen i våras. Detta på grund av programmets upplägg. Det var ett ”fuckin” TV-program, yo. Såklart, och alla hade rätt att ha sin egen strategi. Men, det vi gjorde var äkta, smärtan var äkta, kylan var äkta, arbetstimmarna var långa och allt som krävdes för att få detta minisamhälle att gå runt, var äkta. Färdigställandet av den 220 meter långa bron var en förutsättning för någons eventuella rikedom. Detta menar jag gör upplägget till The Bridge extra djävulskt. Om du bestämmer dig för att till varje pris spela spelet och göra allt för att få pengar så betyder det att du behöver rida på andra. Några andra behöver göra jobbet åt dig innan du kan lura dem och hugga dem i ryggen.

Alla deltagare i The Bridge är egentligen avvikare. Vi har alla med oss något som skaver. Det har såklart alla människor, men alla är inte beredda att kasta sig in i total ovisshet för att genomföra ett okänt äventyr som filmas dygnet runt. Något drev oss att göra detta. Sen är vi förstås noggrant castade. Det har funnits en avsikt med att sätta just den här gruppen människor tillsammans i just det här projektet.

Jag bedömer också att de flesta avvikartyper jag nämner ovan finns representerade. Den som kom på den där snillrika lösningen som ingen annan såg, en lösning utanför boxen som blev till gagn för hela gruppen. Den som slogs med sitt maktbegär och sin möjligen missuppfattade självbild. Den som försökte sälja in sig själv som god men blev motbevisad. Den som gav fan i hur denne uppfattades och som körde sitt eget race etc.

Den strategi varje deltagare valde och hur denne betedde sig under inspelningen kommer nu snart att skildras i form av en färdigredigerad serie. Då får alla stå sitt kast utifrån vald strategi. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att en ”bror duktig”-typ kommer att vinna vare sig pengar eller publikens gunst. Vem vet hur detta klipps och hur det kommer att tas emot? Vem kommer bli favorit och vem kommer att kunna profitera på sin insats? Allt är skrivet i stjärnorna och programmet ska silas genom tidsandan.

Personligen har jag glömt rätt mycket. Det var oerhört intensivt och hela tiden hände saker man skulle kommentera på. Mina tankar har också skiftat under den tid som förflutit sen inspelningen. Det var bara ett TV-program och det stod såklart alla fritt att agera utefter egen intention. Och i de allra flesta fall har jag i dagsläget en go känsla för gruppen även om det rådde meningsskiljaktigheter under inspelningen.

Men ett särskilt ögonblick glömmer jag inte. En persons agerande är för mig närmast oförlåtligt. Dvs det påverkar mig fortfarande. Eller rättare sagt, jag låter det påverka mig, för så är det ju. Man sätter känslan i sig själv och hämndbegär och bitterhet är ju endast något man själv känner av. Det är såklart bättre att släppa sånt, men det finns gränser. Och här är väl också kärnan till varför reality-tv fungerar. Ja, det är ett TV-program, ja, man kan välja osympatiska strategier. Men det vi utförde i detta program var på riktigt, det vi utsatte våra kroppar för var på riktigt och hur den här personen valde att agera var på riktigt. Jag är övertygad om att samma person utan att tveka hade sålt mig till tyskarna under ockupationen av Norge. Därför har jag problem med denna Quisling. Men vem vet? Det kanske är denna The Bridge-Quisling som kommer bli älskad av svenska folket.

Utöver Quisling så finns det endast en annan människa i mitt liv som jag upplever har huggit mig i ryggen. Denna människa tittade på mig med sina iskalla ögon när hugget utdelades. Jag kommer aldrig att förlåta detta, och då är det ändå en människa jag gått igenom mycket med. Att glömma just dessa svek vore ett allt för stort och flagrant principbrott för min inre kompass att tolerera. I övrigt rekommenderar jag inte bitterhet till någon. Den äter långsamt din själ till frukost, lunch och middag.

Det ska alltså blir intressant vilken strategi och värdegrund som vinner. Ja jag vet vad som hände under inspelningen, men hur det kommer att framstå nu i efterhand? Segraren är ju segraren, men det finns ju många sätt att profitera på en exponering. Vem blir den ultimata avvikaren? Vem får åka på shots-turné och vem får lämna landet? Kanske kommer det ta lång tid innan vi får veta vem den egentliga vinnaren är.

Det är ju som med Vladimir. Idag är han ondskan själv i detta augiasstall till värld som skrämmer oss alla till vansinne. Men tänk om det är denne idag pariaförklarade avvikare som just nu håller på att lösa upp mänsklighetens viktigaste gordiska knut med ett visserligen ofrivilligt men ändå ack så effektivt alexanderhugg. Om något har hans invasion av Ukraina blottlagt flera länders beroende av den ryska gasen. Kanske har Vladimir påskyndat den utveckling mot fossilfrihet som ska till för att människan ska överleva? Kommer man rentav minnas honom som en hjälte? Vladimir, du gröne tsar, vår frälsare och gud?

Det vete fåglarna. Men vad beträffar The Bridge återstår bara att säga:

Må bäste avvikare vinna.

Hösten börjar bli höst på riktigt och de svarta svanarna behåller sitt grepp om Sverige och världen. En svart svan är en metafor för en osannolik och oförutsägbar händelse som potentiellt kan få allvarliga konsekvenser; coronapandemin, ukrainakriget, inflationen, upploppen i Iran osv. Fruktan råder och marknaden dyker. Alla är livrädda, ingen vill greppa den fallande kniven. Men till slut slutar kniven falla och den som då vågar rycka upp den där den, likt Excalibur, borrat sig ner i den karga stenbotten ska för evigt belönas med berömmelse och framgång, eller med honung och flytande bäckar som det står i Koranen. Allah verkar nästan besatt av dessa flytande bäckar vi ska belönas med i paradiset (om man inte är otrogen förstås). I var och varannan sura står det att läsa om dessa bäckar. Och visst är det något visst med porlande vatten. Där vatten är, där vill man vara.

På mitt livs hav råder, och har i stora delar av mitt liv rått, kronisk storm. Mitt sinne har kastats likt en otyglad flotte mellan djupa vågdalar och sjudande toppar. Flotten styr ofta mot vassa klippor och handfallen har jag förgäves axlat kaptensrollen. De flesta av de jag tidigare kallade nära vänner har lämnat flotten och står bildligt kvar på bryggan, tryggt förankrade i medelklassliv i välsorterade förorter. Det finns inget som helst intresse från deras sida att förhöra sig om detaljer angående denna vådliga flottfärd och inbjudningarna till diverse golfresor med obligatorisk Mariestad klockan 9.00 på morgonen på Gotlandsfärjan, kan ha ebbat ut för gott.

Delar av mitt liv i siffror: 10 tuffa år i den politiska hetluften på Region Stockholm. 2 katter. Mellan 600-700 stand up gig över hela landet. 5 terapeuter – ingen diagnos. 91 kg. 100 kg i bänkpress. 47 år. Milen på omkring 44. 4 yogapass i veckan. Skrivit 23 låtar som jag snart ska släppa och som ingen, sannolikt, kommer att bry sig om. Det är en av mitt livs största sorger (har fler), att ett sketet skämt kan få 300 000 visningar på Tiktok men mina låtar som jag kämpat och slitit med i ensamhet renderar närmast totalt ointresse. Folk verkar inte få kickar av musik längre. Däremot kan vi sitta och titta på ett vidrigt Tiktok-konto där en tidigare vacker ung man har blivit smällfet och gråtande sitter och vräker i sig pizza i en ostädad lägenhet. Sådan är den, tidens tand.

Förutom min uppenbart starka koppling till prestation och erkännande från andra för att känna välbefinnande har jag ärligt högt upp på min livsprioriteringslista. Det är inte alltid hälsosamt i samtiden. Jag råkar känna starkt i min märg att man ska få erkännande för prestation. Dvs om du är skicklig på något så ska du få erkännande för det efter prestation. Dvs är du t.ex. värdelös och går upp på en stand up-scen och genomför ett gig där ingen skrattar så ska du inte tro att du är fantastisk. Du ska såklart inte gräva ner dig mer än nödvändigt, men ändå behöver du förstå att du har en bit kvar till de stora scenerna. Och motsatt om du är skicklig och hela tiden får tätt med skratt när du uppträder så bör du få en chans att uppträda på de stora klubbarna. Nu är det ju tyvärr inte så det fungerar i livet och då kan det vara tufft att ha ärlighet som livsprioritering.

Härom halvåret ser jag en annons på Facebook. Den handlar om ett äventyrsprogram i skogsmiljö på en streamingtjänst som vill slå sig in på den nordiska marknaden. Då vet jag inte att kanalen är Amazon Prime Video och att programmet är The Bridge, ett utländskt koncept som gått i flera länder och som handlar om att tolv deltagare ska bygga en träbro i form av en sorts flottbestyckad flytbrygga gjord av stockar och rep. Jag slänger in en ansökan och blir snart kontaktad av en förtjusande casting-kvinna som ligger bakom det legendariska konceptet Svenska hollywoodfruar. Vi finner varandra direkt. Jag upplever att jag lyckas balansera mina personliga egenskaper så att utkomsten blir ”potentiell person i realityprogram” snarare än ”kan någon ringa psykakuten?”

Vad ska jag i ett realityprogram att göra? Jag hatar allt som har med Paradise Hotel och liknande mänskliga lågvattenmärken att göra, men har en fascination för och undran över hur jag skulle klara mig i exempelvis Robinson. Dock känns Robinson vansinnigt uttjatat, så att få möjlighet att delta i ett helt, åtminstone i Sverige, nytt koncept känns spännande.

Efter ett par zoomintervjuer kallas jag till slutcasting. Här är det hemlighetsmakeri deluxe. Vi vallas runt på olika stationer och det är viktigt att inga potentiella deltagare får se varandra. Jag får träffa tre kvinnor med stenansikten; den exekutiva producenten, producenten och redaktören. Som ståuppkomiker är jag van att hantera konstiga sociala sammanhang så jag behåller lugnet och levererar lagomt.

Och denna lagom-version av Burken verkar uppskattas av damtrion. Ett par veckor senare får jag ett samtal av casting-kvinnan. Jag är antagen. Heureka! osv. Hemlighetsmakeriet fortsätter dock på hög nivå. Jag har ingen aning om vad det är för program jag är antagen till. Jag får en packlista som skvallrar om utomhusaktiviteter men får inte intrycket av att det handlar om att leva under en gran och äta gråsuggor. Drar till välsorterad skogsmullebutik och kittar upp mig å det grövsta vad gäller ull och skalplagg, inget ska lämnas åt slumpen.

Innan avfärd till hemlig destination får jag besök av ett filmteam som ska göra någon form av presentation av mig till programmet. Det här är The Bridge-Erik, liksom. Min roll förefaller vara den roliga citykillen eller nåt. Ligger något i det men visst har jag fler strängar på min Epiphone Sheraton, och dem är jag sugen på att få visa.

Den hemliga destinationen visar sig vara Mjölby i Östergötland och glad i hågen kliver jag av tåget en kylig vårdag i maj. Ett par andra tämligen välvuxna män kliver också av och jag misstänker att de ska vara med i programmet. – Fan, tänker jag. Nu blir det korvfest och machopennalism i tre veckor. Great.

Jag hinner dock inte hälsa på de eventuella medkombatanterna utan blir snabbt upphämtad av den förtjusande casting-kvinnan som kastar in mig i en Peugeot. Sedan körs jag till någon form av kursgård där jag snabbt inackorderas ett kub-liknande hus. Det finns flera kuber utspridda på gräsmattan och jag misstänker att de inhyser mina medkombatanter.

Här väntas sedan tre dagars karantän. Jag får då inte reda på varför men misstänker att det har med covid att göra och att alla ska få en chans att varva ner lite så att de utefter så lika förutsättningar som möjligt ska kunna träda in i spelet.

Likt en lejonbiten hyena vankar jag av och an i min lilla kub. Min hjärna går på högvarv och tankarna börjar vandra. Har spelet redan börjat? Filmar de mig nu? Vi får ett par kortare permissioner och jag lyckas få en glimt av en annan deltagare. Bara välväxta män, fan! Vad är detta? Vi får även in regelbundna måltider och en och annan kopp bilar och jordnötter. Var ska detta sluta?

Hela tiden tror jag att det ska dra igång. Jag hämtas nämligen för ett par produktionsrelaterade uppdrag men blir varje gång körd tillbaka till min kub. Ledan börjar bli outhärdlig men så till slut verkar det vara dags. Jag baxas in i framsätet på Peugeoten och en annan deltagare baxas in där bak. Vi får inte prata med varandra. Det är tyst i bilen och vi kör på vindlande grusvägar allt längre in i den östgötska urskogen.

Vi hamnar på någon form av uppsamlingsplats i en improviserad dunge. Produktionsmänniskor i snabba Oakleys springer omkring och är viktiga och tilltalar dig på ett sätt som bara en luttrad teknikmänniska kan göra, fullständigt oimponerad av om du är Donald Trump, Ola-Conny eller Burken från Årsta. Micken ska vara på varje vaken timme, fattaru? Bra.

– Nu är Erik klar här, skriker teknikmänniskan. En annan produktionsmänniska kommer fram. – Okej, Erik nu ska du gå framåt längs stigen här, du får inte titta upp och inte prata med någon. Är du med?

Så jag stapplar fram med min ryggsäck och ett par stålhätteförsedda kängor som, enligt instruktion, ska vara obligatorium i vissa lägen. Jag kommer senare, med önskvärd tydlighet, förstå varför.

Jag och en annan deltagare leds fram längs skogsstigen under tystnad. En produktionsmänniska pratar i walkie talkie. – Är allt grönt? Då släpper jag på. – Okej, Erik, det är dags. Gå bara fram här tills du kommer fram, du kommer fatta när. Titta inte upp, okej?

Nä, nä, inte titta upp. Jag börjar sakta gå längs stigen och ser hur mina stålhätteförsedda kängor avancerar över rötter och barr. Till slut når jag en liten sluttning. Jag går uppför sluttningen och träden glesnar och försvinner. Ytan öppnar upp sig och jag bara gapar och låter blicken vandra.

Jag är framme och jag förstår att jag kommer att få vara med om något oerhört.

Det hela påminner om humorgruppen Grotescos klassiska sketch Sossezombies. I sketchen blir Henrik Dorsins överklassrollfigur biten i handen av en ”såsse”. I och med detta blir hans kropp besatt av ett ”såssevirus” och snart börjar Dorsin uppvisa klassiska ”såsse”-tendenser. Han börjar klä sig alldagligt, börjar uppskatta maträtten korv i ugn och börjar ifrågasätta sina överklassprivilegier. Allt under överseende av hans förskräckta fru Muttan som till slut ser sig tvungen att skjuta den fullt utvecklade ”såssezombien” i huvudet.

Något liknande utspelar sig just nu i delar av min bekantskapskrets och kanske även i riket i stort. Inom loppet av ett par veckor har flera chockade vänner hört av sig och förmedlar både digitala och muntliga utsagor om det just inträffade: de har blivit sverigedemokrater, eller sympatiserar i alla fall till stor del med SD i de partisympatiundersökningar som alla sitter och fyller i nu inför valet. Mina vänner är handfallna, de skrattar förläget och säger att de såklart inte kommer att rösta SD, ändå sympatiserar vissa av dem uppenbarligen med partiet i väldigt stor utsträckning, i upp till 75 procent av frågorna i vissa fall. Och det här är personer som aldrig brukar andas nationalism eller anse att Socialdemokraterna och resten av ”vänsterliberalerna” har förstört Sverige.

I kombination med SD:s framgångar i de senaste opinionsmätningarna känns det som det slutgiltiga beviset. Svenskarna har blivit SD-zombier. Partiets världsbild har, likt Grotescos såssevirus successivt, infiltrerat den svenska samhällskroppen och nu är vi i grund och botten sverigedemokrater vare sig vi identifierar oss som sverigedemokrater eller inte (för övrigt en dålig idé att koppla hela sin identitet till ett parti, särskilt i dessa dagar när det verkar gå att byta grundläggande värderingar lite hur som helst).

Likt SD-zombier springer samtliga partier runt på SD:s spelplan och försöker låta som SD utan att vara SD. De hoppas att lite SD-godis ska vara tillräckligt för att locka väljare som inte gått ”full SD” än. Men vem vill ha enstaka karameller när det finns en stor maffig chokladkaka i närheten, redo att moffas när som helst?

Själv ”råkar” jag än så länge inte bli SD:are i de undersökningar jag gjort. Men jag är förstås bara naiv och det är långt kvar till valet. Blev jag inte biten av en nationalist i veckan? Jag känner hur viruset pumpar i min kropp.

I slutscenen av Grotescos sketch är förvandlingen nästan total. Henrik Dorsins överklassherre har blivit socialdemokrat och i ett sista ögonblick av insikt förstår han att hans fru måste skjuta honom. Dorsin sitter på knä och för geväret mot sin panna och ber Muttan trycka av. Hon gråter och klarar först inte av det. Men då vrålar Dorsin att hon ser ut som en östermalmskärring ”i den där rävboan” och utbrister ”Alla ska med!”. Muttan kan då inte längre göra avkall på sin värdegrund och i valet mellan att acceptera hennes mans degenereringsresa mot sosseriet och att se världen ur överklassperspektiv väljer hon det senare. Hon skjuter sin man i huvudet och börjar sedan rensa upp i bekantskapskretsen bland övriga vänner som också förvandlats till sosse-zombier.

Är det där jag befinner mig nu? Håller SD-viruset på att ta överhanden? Nämen det är såklart rimligt att Jimmie Åkesson och hans vänner inte kände till vilket parti de gick med i i början på 90-talet. Straffverket känns som ett bra namn! SD:s TV-kanal Riks känns som en balanserad motvikt till vänsterpacket på SVT. Jag känner förtroende för en partiledare som personligen beordrar desinformationskampanjer. Det är bara en slump att sd:are ständigt är överrepresenterade beträffande hot och hat på nätet. Det är en vänsterkonspiration att SD-politiker är överrepresenterade angående högerextrema åsikter. Gängkriminaliteten är Sveriges största samhällsproblem. Sverige bör inte aktivt jobba mot klimatförändringarna, det kan andra länder göra.

– Åh Erik, jag kan inte trycka av.

– Muttan, du måste. Jag har blivit…SD:are. Du ser ut som en muslim i den där sjalen!!! Alla ska ut!!!!

Pang.

För att vara 46 år så har jag en ganska bra stjärt. Jag gör den analysen efter att ha jämfört ordentligt med jämnåriga vänner och okända avklädda män i diverse omklädningsrum. Den har egentligen alltid varit en av mina favoritkroppsdelar, men har, tycker jag, åldrats särskilt väl. Detta inte endast på grund av gener, utan även på grund av ett med åren ökat fokus på bål och ben-träning. Kanske har jag inte två stenhårda glasskulor där bak men väl två halvtinade. Det får man vara glad över i medelåldern.

Liksom för många homo sapiens med fördelaktiga kroppsdelar föreligger för mig ett visst exponeringsbehov. Jag har genomgående något tajtare byxor än det kontemporära modet rekommenderar och på bilder skäms jag inte för att stå något roterad så att min välsvarvade bakdel framträder. Allt för att greppa de ungdomsstrån som står allt glesare på livets åker.

I en manlig heterosexuell kontext är det här närmast ett icke-ämne, men alla kvinnor vet förstås precis vad jag pratar om. För kvinnan finns ett rejält regelverk att hålla sig till och också en möjlighet till försörjning och extremt stor uppmärksamhet, om förutsättningar och vilja finns. En kvinna vet till exempel att hennes bakdel ser bättre ut om hon står i en upp och nedvänd yoga-pose (på huvudet), eller om hon står på tå. Samma effekt som uppnås i högklackat. En kvinna kan också tjäna miljoner på att prata om vad som helst så länge hennes stjärt framträder tillräckligt ofta på bild. Röven går först så att säga.

Av de sociala konstruktioner som vi lever under är det här en av dem som irriterar mig mest. Hur kan två så lika företeelser ha så olika värde? Varför vill ingen betala för att se mig stå lite chosefritt i kalsonger och prata om väder eller elräkningar? Män borde ha samma möjlighet att bygga en framgångsrik karriär med bakdelen som fokus men det verkar inte finnas marknad för det. De gånger jag fått komplimanger som känns äkta är det från homosexuella män. När kvinnor berömmer är det ofta inom ramen för ett löjets skimmer. Min plattform som sexobjekt rycks ifrån mig och jag blir förpassad till den utseende-avgrund i helvetet vars dörr det står genomsnittlig svensk 50-årig man på.

Jag vet inte hur vi ska göra för att göra kvinnor mer intresserade av den manliga stjärten. Om jag skulle starta ett stjärtfokuserat Tiktok-konto skulle jag garanterat inte få sju miljoner följare, däremot kanske ett år villkorligt för förargelseväckande beteende. Det skulle hur som helst inte rendera någon större uppmärksamhet från kvinnor om jag stod där i string och pratade skatteplanering. Jag skulle nog snarare upplevas som lite konstig. Eller så kanske vi behöver lära män att avsexualisera den kvinnliga stjärten så att inget av könen ska kunna få sju miljoner följare bara genom att visa stjärten och mima till olika låtar. Det kanske vore det bästa.

Vän av ordning kan tycka att jag raljerar. Och det kanske jag gör. Men jag har svårt att acceptera att mina egenkomponerade, krispiga, välsjungna låtar renderar sådant totalt ointresse i jämförelse med två gigantiska kvinnoskinkhalvor som daskar i takt till ett IQ-befriat beat. Mozart hade aldrig kommit fram idag. Hans talang hade twerkats sönder.

Därför. Kära kvinna. Stärk den manliga stjärtens status och ge mig en chans till försörjning. Och kära du man, en av dessa sju miljoner som följer och interagerar med en lättklädd kvinna, och på nåt sätt verkar tro att hon bryr sig om dig, gynna en medbroder och lajka mina låtar istället för ännu en bild där hon står på balkongen halvnaken och pratar om sin kommande badrumsrenovering.

Om vi kan stärka dessa båda processer parallellt kanske vi hittar en lagom sexualiseringsnivå där talang och sexualisering värderas lika oavsett kön.

Vi är ju trots allt alla helt oskrivna blad som dansar in i detta liv fullständigt påverkbara.

Ikväll är det dags igen. Då intar ännu ett mastodontband svensk mark för att reproducera den lilla spillra av begriplig verklighet som svennebanan-mannen har att hålla i sig i. För det finns sannerligen inte många bastioner kvar. Om så krävs kommer mumifierade versioner av Mick Jagger, Bruce Dickinson, James Hetfield m.fl. för all evighet att rullas ut på hiskeliga tillställningar som Sweden Rock. Allt för att svenska män ska kunna stå med skygglappar och projicera sina egna rädslor på en Ramses II-lik Mick Jagger som står förtorkad på scen med en förvriden min, medan liket mimar till Paint It Black.

Det ska ändå sägas att liken som ikväll baxas upp på Ullevis scen ännu är vid relativt god vigör. Iron Maiden levererar fortfarande. Trots tidigare strupcancer vågar Bruce Dickinson fortfarande sig på att sjunga åtminstone ett par refrängstrofer i Run To The Hills i originalmelodi, dvs jävligt högt. Det gjorde han inte ens under Live After Death-turnén 1984/85, ska sägas.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag kan min Iron Maiden. Har lyssnat ofantligt mycket på detta band och liksom för många andra män så infinner sig ett rus när jag hör det galloperande introt till The Trooper, ett välmående bildas när Bruce Dickinson tar den sista höga tonen i Aces High. En ton han avslutar i ett skälvande vibrato innan huvudriffets stämmor återigen tar över. Jag kan uppleva totalt lugn i livspusslet när Adrian Smith sjunger stämmor i sin egenkomponerade Somewhere In Time-hit Wasted Years.

Kort sagt. Jag gillar Maiden. Deras lagom komplicerade och lagom trallvänliga mainstream-metal är synnerligen effektiv live och även om de är mainstream idag så har de hela tiden jobbat utanför gängse kanaler som radio och TV, även om de haft ett par hittar genom åren.

Det är nog därför metal och mången annan gubbrock går så bra i Sverige. Den svenska mannen får dela sitt utanförskap med någon och tillsammans med Steve Harris göra ett fuck you-tecken till hela jävla wokeriet. Där, under solot till 2 Minutes To Midnight kan han skrika ut sina frustrationer och äntligen vara sig själv. Det vill säga halvpackad i en okomplicerad värld där han tillsammans med andra män får stå och bröla, enade mot något egentligen ganska oklart.

Jag är även ett gammalt Kiss-fan. Som barn fick jag inte nog av låtarna, sminket och hela middevitten. Men redan vid återföreningen 1996 såg jag igenom hypen. Peter Criss kunde inte hålla tempot i mer än två takter och låtvalet var äckligt och inställsamt. Så som Kiss för det mesta agerat. Som bäst var de ett gungit 70-tals-band väl i klass med Stones om du frågar mig, men de har alltid trott att publiken velat ha samma hitkavalkad år ut och år in och således levererat samma nåt så jävulskt uttjatade riff.

Iron Maiden är ändå klasser bättre. Även om Nicko McBrain börjar tappa lite sting i trummorna låter det mer eller mindre som det alltid har gjort. Den senaste skivan Senjutsu är dessutom klart habil även om det övergår mitt förstånd hur Steve Harris orkar gå in och skriva ännu en variation på ackordintervallet E, D, C. Ett intervall Maiden säkerligen har använt i 100 låtar.

Ändå äcklas jag av hur vi svenskar lägger oss platt för de stora, mäktiga amerikanska/engelska banden som likt gudar svävar in och påminner oss om vår rödflammiga förlägenhet. It is beautiful here in Sweden, ja ja. Sen den obligatoriska barrundan med Steve Harris som förstås har spelat fotboll med nåt skitlag också eftersom han är så genuin. Sen en avspänd golfrunda med Nicko McBrain och en svensk kändis, typ Joe Labero, Tomas Brolin eller någon dylik.

Men jag fattar. När de stora arena rock-dinosaurierna från förr slutligen avrättas av tidens meteorit så behöver den svenske mannen se sig omkring efter något annat och då blir det obehagligt. Håkan Hellström kan inte sjunga, Tiktok är inte att tänka på och frugans yoga kan hon, vid Janick Gers fulaste höftrörelser, ha för sig själv. Lundell och Winnerbäck får väl funka. Så länge Uffe nu pallar.

Klockan kanske inte är 12 men väl fem i. Hur länge ska Lars Ulrich få hamra otajt på sina trummor? När ska vi låta Bruce Dickinson få sin höftoperation? När ska vi bara sätta ner foten och säga att, nej, det är inte okej att Paul Stanley numera sjunger playback stora delar av konserten. DET ÄR ÖVER.

Men jag fattar ju att det aldrig kommer ta slut. Så länge den siste mannen står som minns känslan av sin första heavy metal-konsert så får de gamla ikonerna vackert kuska runt. Stå intorkade i sina sarkofager med ett förvridet hångrin på läpparna, medan 50 000 män skrålar i trans till en Spotify-spellista.

Fear Of The Dark!!!! Fear Of The Dark!!!

I have a constant fear that something´s always near…

Hur vältränad jag än är för min ålder kan inget filter i världen dölja att jag börjar få gubb-torso. Lite hängigare, lite torrare, lite mer väderbiten (tänk David Hasselhoff i Baywatch för att dra en woke referens). Det fnasar och krasar och jag är fullkomligt skräckslagen inför vad jag har blivit. En 46-årig man utan religion, familj eller livsmening. En till del hålögd tingest som svävar runt med magsmärta, i ständig skräck för ett okänt hot. Jag fungerar synnerligen dåligt i vardagslunken, men bättre när pressen är relativt stor och hotet äkta. För personer som jag kan en äkta katastrof innebära en lättnad. Inte att jag önskar någon att få påhälsning av en rysk artilleripjäs i vardagsrummet, men mer att jag förstår att jag har rätt, så obarmhärtigt det än må vara. Att det inte finns någon klar mening och att allt fint är så tunt, skört och uppdiktat.

När allt kommer till kritan och sikten gjorts klar från verksamhetsplaner, värdegrunder, åsiktskorridorer, lösenordsuppdateringar, start ups och annat, är det ändå han som står där: den uppburne, den starke, den vansinnige, den av vårt samlade hat skapade. Det är så skrämmande binärt. Att trycka, eller inte trycka. Han har lagt beslag på Tjernobyl, han beskjuter andra kärnkraftverk och han hotar om en verdergällning som världen aldrig skådat. Jag säger han, men det är såklart inte bara Putin. Jag vänder mig mot beskrivningen han. Det är förstås lättast att se det så. Den ensamme satan som har förlett en hel nation och som nu på egen hand tänker förgöra vår Tellus.

Sanningen är förstås att han har verkat i en grogrund där förutsättningarna varit de rätta. Där kriget och förberedelsen inför kriget anses som ett naturligt tillstånd. Det är, utan att gå in på alla politiska turer och förklaringsmodeller, ändå svårt att förstå hur dessa män får med sig hela nationer. Hur villiga vi är, att som lealösa får, följa dessa män. Trots allt vi som människor är kapabla till är det alltid till slut den ensamme galningen som har allas våra öden i sina händer. Vi skapar dem, är de måhända vår sanna natur?

Det är det mest smärtsamma i dagar som dessa. Våra svenska medelklassliv skakar i sina grundvalar och det försöks febrilt hanteras att mänskligheten kan gå under samtidigt som yngsta dottern har problem att hantera knappliften under fjällresan till Tandådalen. Ju närmare det kommer, desto svårare att titta bort. Det är inte svårt att förstå andra folkgruppers upprördhet. Nu passar det att oroa sig, var var ni när Putin bombade Aleppo till aska? Vi var där, då också. Men vi människor är inte mer rättfärdiga än att vi är oss själva närmast. Bomber i en storstad i en europeisk demokrati, om än aldrig så primitiv och skör, kommer alltid fylla oss med mer fruktan än en etnisk rensning i Rwanda. Så skamligt verkar vårt DNA fungera och mot den impulsen måste vi alltid jobba. För att kunna hjälpa och förstå.

Hur vi än vrider och vänder på våra principer finns förstås en dimension till. Den direkta konfrontationen mellan två supermakter (åtminstone avseende kärnvapenförmåga) och en retorik som kastat oss tillbaka till en tid vi trodde var förseglad i kopparkapslar djupt ner i urberget.

Vi vet förstås för lite ännu. Vi är nog fortfarande i chockfasen. Febrilt försöker vi genom ukrainska flaggor, olika engagemang och välanpassade statusuppdateringar ”Nu after ski och pannkakor med nutella men snart tillbaka till att följa ukrainska reportrars twitterfeeder” att balansera ett ännu ohotat medelklassliv med den nya domedagsåldern. På gården leker barnen och i den särskilda gruppen för min bostadsrättsförening påpekar någon att den planerade bommen som ska hindra olämpliga fordon att ta sig in på gården möjligen är olaglig. Lite som invasionen av Ukraina (skriver absolut ingen i kommentarsfältet).

Det är ensamt att vara människa utan tydlig tro. Därför känner jag en trygghet i min app Fastic där jag hanterar tidsintervallen för min periodiska fasta. Det är kanske inte något att hålla sig i när ryssen kränker svenskt luftrum men det ger mig någon form av kontroll. När jag tjänstgjorde i Afghanistan och oroade mig för någon operation kunde jag älska mina tio minuters-sessioner av Tetris där i mörkret. I takt med att bitarna föll på plats (bokstavligen) så lugnade sig mitt inre och jag skulle snart, återigen, vara redo att utsätta mig för äkta fara.

Kanske är de små ”här och nu”-pauserna snarare än vad som ska givas oss i paradiset, det som håller oss alla flytande nu när ovissheten och stormen återigen rasar i vårt närområde.

För medelklassvensken innebär det en fjällresa, om än med lite dåligt samvete. För ukrainaren i skyddsrummet, kanske en muffins och ett leende från dottern som verkar må bra fysiskt och ännu inte fullt ut förstår.

Själv fortsätter jag, i pauser från det slaviska (no pun intended) nyhetsknarkandet, köra stand up. Det är ibland svårt att motivera det. Men vem vinner på att jag är tröstlöst apatisk? Putin möjligen. Kanske är det bra att vi som ännu inte hör flyglarmen ljuda fortsätter att njuta demokratins och yttrandefrihetens frukter så länge vi kan. Att likt björnar bygga upp ett sorts fettlager av välbefinnande som kan stärka oss om mörkret på allvar når våra breddgrader.

Det kommer om inte annat få den där muffinsen i skyddsrummet att smaka bättre.

Om det blir vår tur.

Men vad i det självaste är det som pågår? Det har jag frågat mig själv många gånger sen jag började med stand up 2016. Jag känner ingen som helst delaktighet i den bransch som just nu får utrymme i media och nu talar fyra personer jag i princip aldrig ser på Big Ben om för mig om hur jag ska bete mig? Tjena.

Låt mig börja med att jag själv inte har varit på Big Ben på ett tag (ährum) och även håller med om flera punkter som tagits upp i det så kallade Code Of Conduct som tydligen har tagit ett år att ta fram (?). Men om man inte kan tåla att en komiker snackar med en från scenen så ska man nog inte hålla på med stand up. Däremot tycker JAG att det är självklart att inte vara svinfull, störa andra innan och under gig och att inte säga ”bra kört” ironiskt när någon har svinbombat med samma material som inte fungerat de senaste tio gångerna. Men den dagen jag ser Zeki stå med alkoholmätare i trappan är nog dagen Mario gnäller över att ha för lite att göra på jobbet.

Hade man inte kunnat skriva ner de här reglerna på en halvtimme? Eller tog det ett år av tjat att få människorättsaktivisten Mårten Andersson, filantropen Peppe Tikka Masala, rent spel-vurmaren Tomas Bonderud och samtidsuttolkaren Janne Westerlund att skriva under?

Och don´t get me fuckin started on Schyffert och nån Kvarteret Skatan-gök. Det kommer göra sån skillnad att deras mäktiga namn kämpar för oss korpenkomikers rättigheter. Upp till kamp därifrån poddelipoddandet i vaselivasastans-läggan.

Vet ni vad det handlar om? De flesta komiker är inte beredda att göra jobbet. Dvs skriva svinmycket material och gå ut och köra det på vilken klubb det än må vara. Sen analysera hur bra det gick. Vara ärlig mot sig själv. Hur mycket skratt fick jag egentligen? Var det verkligen lika mycket skratt som när Al Pitcher säger fiii faaaan och snuuuuus med anglosaxisk brytning? Det är asjobbigt. Jag vet. För alla. Och det är skitkänsligt. För de flesta. Och om ens egen uppfattning kring hur rolig man är råkar gå stick i stäv med övriga komikers/samtidens/klubbägarnas bild av hur rolig man är kan uppvaknandet bli jävligt bryskt.

Men det är det som är stand up. Det är vidrigt tills man accepterat att det ändå finns en skillnad mellan den man är på scenen och den man är av scenen. Att det finns tekniker för att bli roligare om man vågar analysera och att man har fundamentala delar i ens material som går rakt emot ett antal grundregler.

Annars måste man acceptera sin nivå. Det är hobby, det är lek, det är kul att stå och dra samma skämt år ut och år in på Big Ben. Men det ger mig inte per definition rättighet att få köra på betalklubbar. Bara för att jag stått på Big Ben tio gånger betyder inte det att jag är redo att köra på betalklubb för 100 pers. Det är ingen rättighet överhuvudtaget. – Men jag äääär ju rolig, jag har alltid svinbra gig på Big Ben. Nej det har du inte. Du lever i en illusion, i en drömvärld.

Jag håller som sagt med om flera av reglerna i Code Of Conduct. Mitt problem är när jag tycker att folk som väljer att stå bakom de där reglerna inte följt desamma när de interagerat med mig. Och vet ni vad, jag skulle också få en svinmycket bättre arbetsmiljö om vissa av reglerna tillämpades. Jag har förvånats över tystnaden, utfrysningen, lismandet, oberäkneligheten och skitsnacket som kan råda i ”branschen”. Jag har helt enkelt förvånats över hur lite stand up handlar om humor och hur mycket om att ha ont i magen, knyta handen i fickan och fundera över att gå och köpa ett hagelgevär.

Men så är jag en känslig jävel också. Jag VET att min aversion mot andra alltid är som starkast när jag gör jobbet som minst. När jag inte orkar skriva nytt och när jag inte orkar giga. Det är alltså jag själv som till största del är orsaken. Det är mitt eget ansvar att ta mig i kragen och försöka skapa mycket content som håller en så pass hög nivå att folk ska orka bry sig.

Vet ni varför Carl Stanley och Johanna Nordström inte skriver manifest? För de vet att branschintriger inte gör något för deras karriärer, så de fokuserar på att bygga sina världar, göra sina grejer och skratta hela vägen till Adeel Faqhi-Arena (bra namn ändå).

Och vem ska kontrollera att detta manifest efterlevs? Klubbägarna? Moaahahhaa. Eller hur. Vi kan göra ett par saker. Vi måste hitta en objektiv metod som kan avgöra exakt hur rolig en komiker är. Och då föreslår jag: skratträknare. Ett antal skratträknare (finansieras såklart av klubbägarna) åker runt i landet och kan när som helst slumpmässigt dyka upp på en komikers gig. Skratten registreras enligt en femgradig poängskala:

5 poäng – Alla skrattar, alla applåderar

4 poäng – Alla skrattar, spridda applåder

3 poäng – Alla skrattar

2 poäng – Spridda skratt

1 poäng – Enskilda skratt

Dessa poäng räknas ihop och delas med antal minuter komikern har kört, multipliceras sedan med antal gig och vips! Mina damer och herrar, vi har ett resultat. Vad vore rättvisare? Dessutom sjukt kul. Vi kan ha olika divisioner osv. Och ingen skulle behöva ha någon uppfattning om hur bra eller dålig man är. Resultatet finns där svart på vitt! Magi!

Resultaten registreras hos skrattmyndigheten (eller något fyndigare) och ligger sen till grund för en rankning som sedan avgör hur långa, många och prestigefyllda gig respektive komiker ska få. Då slipper vi elaka klubbägare som har mage att själva avgöra vilka komiker de vill jobba med och som de tror passar på deras klubb, och kan få ett rättvist system. Hallå, det är 2022, tekniken finns!

Eller så kan vi använda det där branschrådet till att verkligen sätta press på de snåla klubbägarna som inte låter vem som helst köra. Tvinga dem vara öppna med exakt hur mycket de betalar till varje komiker, kanske sänka gagen för ”Norra Brunn”-generationen så att alla får betalt. Allvarligt, jag är för det. Har vi tur kanske de stänger så vi andra som pallar driva stand up-klubb men nu väljer att inte göra det eftersom det är för lättförtjänta pengar, måste ta vårt ansvar.

Eller så beter man sig som en fucking människa när ingen ser eller hör dig, för min uppfattning är att få i den här branschen gör något om det inte på något sätt gynnar det egna varumärket, men det är också förbannat få som i längden orkar vara framgångsrika, som orkar med de uppoffringarna som krävs och som verkligen är beredda att göra jobbet för att få 5-poängs-skratt ofta. För det är ju det som krävs för att publiken ska komma fram efteråt och säga att du gjort deras kväll, att de haft en förjävlig tid men att du lättar upp deras tillvaro. Och är det inte det de flesta av oss vill, få underhålla och få mycket skratt?

Vet ni hur många som kör på RAW och Norra Brunn som brukar få färre skratt än mig på andra klubbar? Helt ärligt rätt många, men jag får inga samtal från Tikka Masala för det. Och herr Andersson talade om för mig på en av de mysiga branschjulmiddagarna att jag hade för få följare på insta. Sen sa han visserligen att jag hade talang och en annan gång kanske, jaja, vad är väl ett gig på RAW, tråkigt, meningslöst, eller alldeles….alldeles underbart.

Men vet ni, det verkar som de där klubbarna går runt utan att jag är där och slaktar med skämt om mitt hår. Och det är såklart Tikka Masalas och herr Anderssons val att inte låta mig uppträda. Tycker jag det är rättvist? Nej. Men det är bara försöka bli ännu roligare. Förresten är det TikTok som gäller, fråga Ato Karlsson som storkukslugns-chillar sig igenom sin stand up-tillvaro med random publiksnack-klipp. Är det genialt? Vet inte. Får han 500 000 visningar på sina klipp? Aaaa. Får jag det? Näää. Vill jag mörda, Ato? Aaa…eller jag menar NEJ såklart. Man får bli roligare i stället.

Så snälla alla.

Det största problemet med svensk stand up är inte att manliga komiker generellt förgriper sig på kvinnliga komiker, det största problemet är att för få komiker har självinsikt.

Detta sagt med ALL respekt till individer som blivit utnyttjade och kränkta eller känt sig utnyttjade och kränkta i samband med stand up. Ingen kan ta ifrån er era upplevelser och personer som begår brott ska polisanmälas och lagföras. Det är för jävligt. Men jag tror inte en pamflett med självklarheter och ärligt talat en del märkligheter löser detta.

Däremot tror jag på mer organisation utanför klubbarna och då menar jag inte kurser som veterankomiker FRÄMST håller för att promota sina egna grejer. – Jaaaaaa, jag vet att du har en föreställning, får jag lära mig vad en punch line är nu?

Jag menar workshops, skrivande, hängande, podd-startande osv. Som människor gör helt enkelt. Och såklart att alla på riktigt är så lyhörda det går. MEN, de flesta kommer vilja vara där framgången är och där uppmärksamheten och ”det coola” finns. Fråga mina ex. Och vill man ha ett annat tempo och tro att det finns en ekonomi i få skratt per minut är det ju bara att starta en egen klubb och kämpa på.

Om vi ses på klubbarna kommer i alla fall jag hälsa. Och när du vit i ansiktet kommer av scenen kommer jag viska i ditt öra de magiska orden:

– Bra kört…

Björn Natthiko Lindeblad är död. 60 år gammal blev ALS:en honom tillslut övermäktig. En dag som denna sörjs det friskt i gängse självhjälpskändis instagramflöde, och de vanliga självutnämnda lycko/balans-förmedlarna tävlar i att förknippa sitt varumärke med den starkaste Björn-hyllningen. Och detta kanske med rätta ändå. Björn har blivit en enorm projektionspunkt för slitna medelklassmänniskor som mitt i livet inte hittade lyckan och lugnet trots väl genomfört normliv enligt Svensson-regelbokens alla regler.

Vi andra finns också där. Vi som med med bandsåg försökt såga till våra skadade själar för att passa in i mallen. Vi som drömmer varje natt om att få kunna lägga ut den där bilden från ultraljudet följt av en enklare bild på händer med ringförsedda fingrar. Så att vårt flöde till slut kan få lite lugnt och skönt. Han var normal! Det där med självförverkligande och ifrågasättande var ingenting, han är tillbaka i flocken! Snart slipper vi skämt och musik och kan få bilder från parmiddagar, genomförda klassikerlopp och utlandssemestrar.

Vi som identifierat oss som lite mer skadat gods har alltså också sökt oss till Björns klokhet. Men vad är det han symboliserar? En flykt är det nog, ett svar, en ledning, en utväg. En utväg som dessutom finns där hela tiden, inom oss. Det här tankesättet är kärnan i den mesta självhjälp jag stött på under mina år av inre utforskande. Fem terapeuter, ingen diagnos, brukar jag skämtsamt säga. Det är ju sant men symboliserar också kärnan i bland annat Björns och säg en Eckardt Tolles filosofi. Vi söker svar där svaren ej finns att tillgå. Att få en diagnos vore skönt. Det innebär ju att det inte är mitt ansvar, det är diagnosens fel att jag känner som jag gör. Och det kan ju vara sant. Men tänk om det är dina tankar som gör att du märkligt nog gång på gång väljer din olycka? Att behöva acceptera det ansvaret är ju mer än lovligt smärtsamt.

Essensen är att inte styras av sina tankar. Att inte låtar tankar om yttre förhållanden eller om egna egenskaper bli sanningar. Och att bli varse sina projektioner och sina kopplingar. När du irriterar dig på någon är det sannolikt något i dig själv som väcks och som irriterar dig och hur ser dina kopplingar ut? Vad förknippar du med välbefinnande och lycka? Behöver du pengar, sex, familj, intressant jobb för att må bra? Går det att hitta ett välbefinnande ändå?

Svaret ska vara ja, men svaret som borde vara ytterligt hoppfullt är ett svar vi inte vill ha. Det kan ju betyda att vi har tänkt fel. Att vi lever ett liv som sakta för oss mot fördärvet. Och det är nästan omöjligt att fullt ut orka acceptera att det går att må bra oberoende av hur miserabel en livssituation kan verka. Men det är ju sant. Vi känner alla en eller annan som vi i det tysta föraktar men ändå avundas. Den där personen med (i våra ögon) mediokert jobb, pinsamma statusuppdateringar och tvivelaktigt yttre. Men som ändå omger sig själv med en aura av välbefinnande. Som faktiskt i grunden verkar må bättre än vi själva gör.

Att i vårt kontemporära samhälle försöka förändra liv och synsätt på riktigt. Att bli mer närvarande i det så sönderslitna begreppet ”nuet”, att släppa sina kopplingar och att ta eget ansvar för sitt liv är för de flesta av oss närmast oöverstigligt outhärdligt. Det betyder i de flesta fall att gå rakt emot strömmen, rakt emot det vi fått inpräntat i oss sen barnsben. Går det ens att skapa nya vägar i den gröt vi så länge vandrat omkring i? Går det att släppa en bild av sig själv som man reproducerat i så många år?

Vi avfärdar ofta slentrianmässigt allt som har med självhjälp och inre sökande att göra som flum och inget kan väcka vår (min) vrede som ytterligare en kändis som har hittat sig själv och måste dela med sig detta i bokform. Deras tankesätt hotar ju vår tillvaro, vår självbild, det vi tänker att vi måste ha för att må bra.

Att åka och sitta i ett kloster i Thailand i många år utan att få ta en endaste Singha känns lite övermäktigt men nog kan vi luckra upp vår livspusselångest något genom att försöka ta till oss delar av det Björn förmedlat.

Så tack Björn för att du bidragit till att skapa lugn i en tid när bränslet för negativa tankar kanske är större än någonsin.

Spoileralert.

Den sydkoreanska Netflix-serien Squid Game gör just nu stor succé världen över. I en dystopisk skildring/nidbild av ultrakapitalism tävlar samhällets utstötta/svaga/förlorare i ett djävulskt spel där det bara finns en vinnare. I olika perverterade versioner av barnlekar dödas de medtävlande en efter en. Spelet kan när som helst avbrytas om en majoritet av de tävlande så önskar, men då deras liv i den riktiga världen är så pass utsiktslöst väljer de ändå att fortsätta tävla trots att alla utom en kommer att dö.

Ledmotivet i serien är en isande barnvisa som består av taktfast trummande och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning. Det infantila möter det brutala. Det går hand i hand.

I en av seriens många minnesvärda scener sitter några rika gäster bakom glas och beskådar hur de tävlande håller på att förgöra varandra i en dödlig dragkamp. Åskådarna är väl insatta i de tävlandes färdigheter och bettar friskt på vilka som kommer att överleva. Det är den extremaste av cynismer.

I vårt samhälle pågår just nu ett liknande spel. Serien heter Gängvåldet och har liksom Squid Game höga tittarsiffror. Det är en vindlande dans där den ambitiöse åskådaren kan koppla upp sig mot en rad aktörer och följa spelet i realtid. Vem står på tur att dö?

Efter en Nocco och en chokladmuffins är det dags att ge sig ut på plattformarna för viktig research. Den påläste spelaren ligger alltid steget före. Hur står det till bland lagen? Dödspatrullens ledarskikt är visserligen inspärrade men yngre står på tur att ta över. Kommer det leda till interna konflikter? Många i Shottaz har blivit skjutna, vad får det för konsekvenser? Filterlösa grabbar? Husbys hyenor? Vad betyder mordet på Einár?

Likt bakom glaset i Squid Game kan spelen i verkligheten följas på tryggt avstånd från bakom skärmarna. I sociala medier kan åskådaren följa spelarna i realtid. Strax efter mordet på Einár lades en film ut som spekuleras föreställa mördarna som skryter om mordet. Vilka var Einár lierade med? Kommer det någon hämnd eller vad händer nu? Betyder det här nåt för Yasin?

Spotify är en oundgänglig källa till information. Finns det någon nysläppt låt som kan ge en ledtråd om nästa skjutning?

Den f d (?) Shottaz-medlemmen Ayye intervjuas i podcasten Dialogiskt. Han är återhållsam och svarar entonigt. Är han kall eller rädd?

Den som vill kunna betta rätt tar förstås del av fler medier. I gammelmedia är det mest ”det vanliga”. Samhällets misslyckande. Det som står klart är att ingen egentligen vet någonting. Kriminologen Jerzy Sarnecki vet inte vad skjutningarna beror på, politikerna vill ha fler poliser och hårdare straff men det tror inte kriminologen Felipe Estrada kommer ha någon effekt. Orsakerna haglar: massinvandring, utanförskap, socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, biologiska faktorer. Reportrar springer runt och intervjuar chockade grannar i Hammarby Sjöstad. Hur kan det hända även här? Någon börjar redan se skillnad i rapportering då Einár är vit och möjligen lättare att identifera sig med för de flesta svenskar.

I gammel-gammelmedia dvs i Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” ges kanske den bästa sammanhängande kontexten. Andra generationsinvandrare med problem redan i barndomen och med frånvarande föräldrar (främst fäder) hittar gemenskap på gatan och ger sig in i en värld av drogförsäljning och våld. Det är som en fabrik där yngre grabbar tidigt slussas in och får utföra uppdrag som snart eskalerar i allvarlighetsgrad och ibland slutar med mord.

Samhället förfasas och alla har åsikter vad som ska göras och alla har åsikt om spelarna. Å ena sidan de är hänsynslösa mördare som ska spärras in på livstid oavsett ålder, å andra sidan är de unga vilsna personer som är offer för samhällets misslyckade integrationsstrategi.

Det är helt enkelt ganska rörigt. Samtidigt pågår spelet i realtid. Spekulationerna haglar. Men vad säger spelarna? Inte mycket. De tiger i utredningar och de flesta morden förblir ouppklarade. I de läckta konversationerna från Encrochat är spelarna korthuggna med ett realtidsperspektiv på tillvaron, de är helt inne i spelet. De är förstås inte robotar men känns robotlika. Klart är att inget verkar kunna stoppa dem. Det de håller på med är oundvikligt, nästan förutbestämt. Jag fascineras av Ayye där han sitter i soffan. Han skyller inte på någon eller något. Han har valt det här livet.

Inte heller i ”Tills alla dör” ges någon enkel förklaring till varför forna barndomsvänner plötsligt inleder en mord-vendetta till synes utan slut. Spelarna vill i alla fall inte uppge någon sådan. Det är som det är och kommer fortsätta tills alla dör.

Så medan mammor, pappor, politiker, lärare, grannar, kriminologer, poliser och journalister gör allt för att hänga med fortsätter spelet. Det är också den logiska fortsättningen. När alla deckare är skrivna och TV-serier gjorda måste vår glupande aptit på den perverterade verkligheten (själva antitesen till Svennebanans ängsliga, inrutade ”knyta näven i byxfickan”-liv) få utlopp någon annanstans och vad passar då bättre än samtidens omvälvande transparens och gränslöshet? Varför ska en journalist tolka verkligheten åt oss när spelets virrvarr kan följas från första parkett och via spelarna själva? För även om de är fåordiga i utredningar, och om varför de gör det de gör, så skildras livsstilen rikligt i sociala medier och önskan om att få vara fruktad verkar vara större än ängslan att åka fast.

I Squid Game avbryts faktiskt spelet vid ett tillfälle. En majoritet uppnås och deltagarna återgår till sina normala liv, vilket i de flesta fall innebär misär och att vara skuldsatt. Trots att i princip alla kommer dö återvänder därför spelarna till spelet och kämpar vidare mot den gigantiska prissumman.

Även i verkligheten verkar spelet kunna avbrytas. – Nu har skjutningarna gått ner i Malmö! triumferar en entusiastisk lokalpolitiker. Men snart varslar rubrikerna om nya skjutningar någon annanstans. Spelet har flyttat och återuppstått.

Två av människans största drivkrafter verkar vara att bli accepterad/sedd och att få svar på frågan varför. När vi blir accepterade och sedda så stärks gruppen och vi får större chans att överleva. När vi förstår vår omgivning så ökar också våra chanser att överleva då vi skapar större kunskap om vad som kan skada oss.

I sociala mediernas tidevarv ställs mycket av hur vi tidigare förhöll oss till de här drivkrafterna på ända. När alla kan bli sedda och skapa egna varumärken gör det något med vår sans och vårt förnuft. SVT-journalisten Catarina Bergfeldt verkar exempelvis inte riktigt acceptera att det kan anses olämpligt att hon uppmanade sina följare att skänka pengar till Svenska Afghanistankommitén trots att det är en organisation som mycket väl skulle kunna komma att granskas av SVT. Varför skulle hon? Hennes eget varumärke kanske är viktigare för henne i förlängningen. Och vissa hip hop-artister boostar sin kriminella livsstil trots att det kan leda till repressalier om det visar sig att den kriminella livsstilen även är autentisk och inte något de bara rappar om. En arrestering leder kanske bara till fler följare och fler spelningar på Spotify.

Sociala medier ökar alltså vår möjlighet att synas. De gynnar också vår strävan efter autencitet då vi får inblick i världar som tidigare varit stängda. Varför gå via media när vi kan gå direkt till källan? Varför lyssna på en sändning som refererar till ett klipp när vi kan se klippet själva?

Dessa nya möjligheter har skapat ett unikt samspel där spelet inte bara gynnas utan där åskådarna nästan blir delaktiga. Unga personer följer artister och kriminella och inbillar sig möjligen falskeligen att de kommer närmare sina idoler. Och för artister och kriminella kan det betyda dels miljontals lyssningar och dels att ens rykte blir vida känt och på så sätt att affärerna gynnas.

Att sociala medier skulle vara orsaken till gängvåld tror nog ingen. Men de erbjuder nya möjligheter att paketera ingredienserna utanförskap, efterfrågan på droger, våld, ungdom, längtan och autencitet. Vi kan förfasas hur mycket vi vill men att gå sin egen väg och välja ett alternativt fuck you-liv kommer alltid att väcka beundran hos unga personer.

Därför saknas incitamenten att avsluta spelet. Trots ständig stress, förlust av kamrater och att leva i livsfara fylls det hela tiden på med nya spelare. Viljan att tillhöra en grupp, att få synas och bli erkänd/ökänd är starkare.

Mordet på Einár kanske får en större del av vuxenvärlden att förstå att en ny verklighet är här. Och att de inte har en aning om vad den innebär. Det gör nog ingen. Vi är mitt inne i ett skifte vi inte kan överblicka där makt förflyttas till nya aktörer och där vi inte vet vem eller vilka som kommer att gynnas.

Under tiden är det bara att lyssna till det taktfasta trummandet och en falskt tutande flöjt. Tre slag på trumman, följt av tre slag till, följt av sju slag och sen upprepning.

Ytterligare en spelare har lämnat spelet.

Bara att som 45-årig man skriva en text om den kinesiska sociala plattformen Tiktok känns märkligt, men jag har faktiskt lyckats med ett par tämligen framgångsrika posts. Jag använder Tiktok för att lägga upp stand up-klipp och en del musik. Min musik skiter som vanligt i princip alla i, men det är ok. Jag gör det för min egen skull och är nöjd så. När det gäller humorklipp är det helt annorlunda. Jag blir vansinnig när jag tycker att mina filmer, texter och tweets inte får den uppmärksamhet jag tycker att de förtjänar. Detta eftersom jag har mitt välbefinnande i alltför stor utsträckning kopplat till prestation. Det här sköter jag med min terapeut och jobbar väldigt hårt för att leva i nuet, vara tacksam och jadajada.

Eftersom jag har så stark koppling mellan välbefinnande och prestation har jag lätt att projicera mitt tillkortakommande på andra, och synnerligen vissa kvinnor på Tiktok. Herregud vad de kan göra mig förbannad alltså. Jag försöker objektivt intala mig sjäv att de är jätteduktiga men det är svårt. I min mogna villfarelse har jag trott att den nya generationen i högre utsträckning än min har jobbat emot den sociala konstruktionen att den kvinnliga skönheten är mer eftersträvansvärd och dyrbar än den manliga. Att man nuförtiden kan se ut hur som helst och att det faktiskt är innehållet som är det viktiga, men icke. Det är en skrämmande och mardrömslik värld som tornar upp sig i de olika postsen och trenderna.

För det första noterar jag att de vackra kvinnorna inte behöver göra någonting för att få miljontals följare. De mimar till någon låt, guppar med brösten och visar hur smal midja de har i kombination med en bastant bakdel. Jag är inte dummare än att jag förstår att Tiktoks algoritm pumpar såna här klipp till mig nu bara för att jag kollat in ett par klipp. I rent studiesyfte såklart.

Kanske borde jag inte bli förvånad men det är helt galet slående. Totalt uppstajlade pumpar de IQ-befriade klipp i mängder till miljontals följare. Och folk engagerar sig. De skriver till de här kvinnorna. Såklart den vanliga kavalkaden av manligt hat, men också mycket kärlek, männen verkar tro att de här kvinnorna bryr sig om just dem. Det är outsägligt korkat men också någon sorts bekräftelse på hur djupt vår ytlighet sitter. För visst måste det vara en biologisk kraft bakom att en människa som står och vickar på höfterna kan få miljoner människor att engagera sig och bära upp denna varelse och bjuda in henne till en värld i falskt kändisskap. Eller är det en social konstruktion?

Jag har också haft några framgångsrika posts. Men då handlar det om stand up, om något jag skrivit, en idé, ett skämt. En kulturgärning. Jag står inte och vickar på mina höfter och försöker se kopuleringsbar ut. Betvivlar förvisso att jag skulle fått särskilt många likes. Måste istället slåss nere i gyttjan bland de andra hannarna. Krumbukta mig och verka rolig och smart som en tupp på steroider. Samtidigt som mitt yttre för varje dag försämras och minskar min konkurrenskraft.

Det finns kvinnliga konton som jag älskar, humor, coola danser osv. Men dessa IQ-befriade crap content-primadonnor med sina miljoner följare gör mig galen. Det är beviset på att det inte är någon idé att göra någonting. Det finns ändå alltid en härskarinna med en armada av incels som pissar på dig.

Jag vill se starka, mäktiga och roliga kvinnor som levererar topp-content. Inte dessa avarts-avatarer.

Låt oss öka kampen mot den sociala konstruktionen att kvinnokroppen har ett större värde för män än den manliga för kvinnor!