Sanningen om 300 gig – del 6

Efter mitt första Big Ben-gig 30:e augusti 2016 börjar min stand up-resa på allvar. Vägen mot 300 gig, för betala en galen ryss för ett förlorat vad, ligger utstakad. I dessa virustider känns det som ett helt annat liv.

Big Ben-premiären går, som jag skrev i förra inlägget, över förväntan. Det är ofta så. Adrenalinet pumpar och man tror man är kung. Sen, ett par gig senare, kommer sanningen ifatt och jag får uppleva hur det känns att dra skämt inför närmast total tystnad, vilket på stand up-språk kallas att ”bomba”. Jag vill så här några år senare sträcka ut och hakan och hävda att jag nog aldrig bombat helt, dvs att det varit helt tyst hela giget, men nog har det varit tyst långa stunder. Man ska inte vara rädd för att bomba, att bomba för sällan innebär också att man inte testar att ta ut svängarna utan bara står och drar det väl inrepade materialet som sitter i ryggmärgen.

Det blir en rätt märklig höst, den där den första stand up-hösten. Kör en open mic-kväll i Midsommarkransen som inte bara är till för stand up. Är man 65 och vill stå och recitera Dylan i en kvart går det också bra. Minns att jag får lite energi av ett fyllo annars rätt kasst gig, men det skiter man ju i när man är ny. Att bara stå och hålla i micken på scenen känns galet stort. Här träffar jag för första gången muntergöken Johannes Hakala som sedan ska dra igång bombarmekkat King Comedy.

Kör som tredje gig ett företagsgig. Ställer mig med rätt kasst material och en bibba papper i näven framför tio IT-killar som ändå skrattar till här och där. Ljudanläggningen utgörs av en 30 watts gitarrförstärkare. Efteråt får jag hämtpasta.

Jag kör på Leroy´s live comedy. En sunkig klubb i dåvarande Nortons källare på Folkungagatan på Söder. Klubben drivs av en sån där komiker som alla komiker älskar, Johannes Brenning, och som vissa kvällar är nykter på scenen.

Går också ännu en av alla dessa stand up-kurser. Hur mycket har jag inte betalat till dessa kurskomiker som ska ha in pengar till brödfödan? Den här gången är det södertäljekomikern Lasse Karlsson, som kört stand up sedan slottet Tre Kronor brann, som håller hov i Norra Brunns lokaler. Ibland kanske du ser komiker som lägger upp profilbilder när de kör på Norra Brunn och du tänker ”Den där sopan såg ju jag på Big Ben i förrgår och denne sög ju ashårt, hur kan denne få köra på Norra Brunn?”. Då är svaret att vederbörande troligen gått kurs där och vill nyttja klubbens välrenommérade logo för att höja sin egen status. Hey, det var vad jag gjorde i alla fall.

Memorabelt från denna kurs är en kvinnlig komikers rutin om där hon ramlar runt inne på en SJ-toalett och får bajs på fingrarna och att hon ställer sig helt oförstående till varför hon nog inte kan använda ordet ”negerbög” på scenen. Hon är nämligen varken svart, homosexuell eller likeable och kan då tänkas få lite svårt komma undan med denna ändå lite laddade fras.

Hösten rundas av med några Big Ben-gig och jag får ”riva” för första gången. Dvs typ ha ett väldigt bra gig där du får skratt nästan hela tiden. Jag plockar att två i publiken ser ut som huvudpersonerna i den då galet populära norska ungdomsserien SKAM. Det räcker för räkmacka åtminstone för det giget. Det ska ta 100 gig till innan jag fattar att publiken behöver gilla en för att du ska få de stora skratten. Men här jobbar jag fortfarande mycket med märklig ironi som kan gå either way.

Rätt nöjd med första hösten, det blir ett tjugo-tal-gig och i januari 2017 ska jag komma att vara med i en tävling på Stockholm Comedy Club som får lite prylar att hända.

Sanningen om 300 gig – del 5

Den 30:e augusti 2016 uppträder jag för första gången på en stand up-klubb i Stockholm. Det är mitt andra gig efter premiären på räkfrossan i Skåne. Big Ben heter klubben och är legendarisk i stand up-kretsar. I källaren i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på Söder kan vem som helst som anser sig rolig eller funktionsvarierad gå upp och försöka få en publik att skratta och klubben är populär både bland etablerade komiker som testar nytt material och rookies som kanske gör sina första minuter på en scen.

Idag får jag vanligtvis inte någon större puls av ett Big Ben-gig men den här kvällen är allt nytt och spännande. Jag våndas länge över beslutet att gå den västbeklädde ryssen Dmitris vansinniga förslag (se tidigare inlägg) om att köra 300 stand up-gig till mötes, men efter kurs i Skåne och normal omsorg om liv och hälsa så känns det ändå rätt.

För den som vill läsa om mina första gig mer i detalj går det bra att skrolla ner i bloggen. Jag bloggade relativt detaljrikt om mina 123 första gig innan jag insåg att det efter hand blev rätt ointressant för utomstående. Men det är kul att titta tillbaka på idag. Jag har alltid varit ärlig kring hur det går och det har verkligen varit upp och ner.

Denna premiärkväll har jag bjudit in familj och vänner eftersom jag fortfarande har ett mer normalt socialt liv och att det såklart är superstort att ha sitt första stand up-gig PÅ EN RIKTIG SCEN, wooooow!

Vid den här tiden finns en DJ på plats som strax innan showstart sätter på en punkslinga som vittnar om att det snart är dags. Förmodligen är det Ahmed Berhan som konfar. ”Hallå gott folk mår ni bra”, ”fett tungt asså”, ”Här får ni se nya komiker som kör sitt första gig och mer etablerade komiker som kanske testar nytt material”. De här fraserna och punkslingan skulle jag komma att höra till leda men just nu är det magiskt.

Komikerhierarkin är tydlig. Alla vet vilka som är nya, vilka som kört lite längre, vilka som är coola, vilka som är kurskomiker, vilka som är old timers och det snackas hela tiden skit om allt och alla. Eftersom stålarna är kassa och det är allas kamp få chanser så gäller det att liera sig med rätt personer, lajka rätt personers skämt och instastories, samt förneka kännedom om andra. Säkerligen ingen skillnad från andra konkurrensutsatta branscher.

Jag skäms för säga det, men idag kan jag förakta rookies. Glädjen i deras blickar, vänligheten mot allt och alla, alla frågor. Alla små sargade själar som tror att just DOM har hajat stand up. De har inte hajat shit. De har gått upp på en scen där konfrenciern har krattat manegen: ”Här kommer Erik Berglund, han gör sitt första gig! Ge honom stöööd!” Publiken applåderar i extas och exakt i den här stunden börjar ens väldigt korta stand up-smekmånad. Snarare smekvecka.

För det första gigget går ofta rätt bra. Man är så full av adrenalin och bara känslan av att en publik garvar åt något man har tåtat ihop ger ett dopaminpåslag som endast kan jämföras med att träffa sin första klockrena järnfemma i golf. Känslan när du inte känner att klubban träffar bollen och bollen drar iväg nästan 200 meter. Det är då du fattar vad du är för person. Antingen blir du biten och måste ha den där kicken igen och igen eller så fortsätter du ditt välbalanserade mysliv i mittfåran.

Alla som kör vet precis hur det första gigget var. Vissa minns ingenting, vissa bombade sönder och vissa rev. Så här skrev jag om mitt första gig: ”Kvalitetsmässigt har jag en bit kvar, men jag måste säga att jag känner mig förvånansvärt stark för att vara rookie. Fick ett par rejäla skratt som värmde som stekta sparvar i kistan.” Alltså lite balanserad i början innan rookie-självgodheten tar över.

Nedan ser ni ett skämt från mitt första Big Ben-gig och det sammanfattar rätt tydligt vad jag avskyr hos rookies. Den här ”fan vad jag är skön”-minen, det lilla ”fan va jag är skön”-skrattet efter skämtet (som förstås är en ordvits som jag ändå faktiskt småironiskt ibland drar fortfarande om jag har ett längre gig), och så har jag förstås eftersom jag är så tagen av min egen förträfflighet glömt namnet på komikern som kommer efter. En jävla birakille med hybris helt enkelt.

Skön birakille får feeling.

Okej, okej, jag kanske ska vara snäll mot rookies och mig själv nu. Jag hårddrar och överdriver. Egentligen kanske jag bara saknar sorglösheten och den dåvarande uppfattningen om konstformens enkelhet. ”Ha ha, var det inte svårare än så här? Vilka jävla losers, jag kommer ju äga scenen i övermorgon!!!” Sorglösheten innan sorgsenheten. Innan den kommande tortyren.

Sanningen om 300 gig – del 4

Mannen på bilen är Andreas Åström. Han är min första komikerkompis. Alla komiker ska ha en komikerkompis. Det gör resan lite lättare, smärtan lite lindrigare. Andreas och jag träffades på en kurs i improvisationsteater. Vi delade båda suget efter stand up, minns honom som en rolig fan. Idag har han rakat av sig håret och ser ut som Sture Bergwall en sämre dag. Vi har tyvärr ingen kontakt. Mina komikerkompisar rinner mellan mina fingrar. Antingen har vi olika ambition, olika temperament eller så lirar det bara inte. Vill också vara en enhet, en Falkengberg, en Behranovic för att nämna några kontemporära komikerpar, men så kul har det inte fått vara. Jag har burit mitt kors själv.

Anländer i juli 2016 till Skåne, Helsingborg och Sundsgårdens Folkhögskola för att gå stand up-kurs med skånekomikern Martin Svensson. Andreas är den enda jag känner på kursen. I vanlig ordning är det en brokig skara som dyker upp. Sportförfattaren Sölve, galningen Kristoffer, den tyste Jonas, hundälskaren Eva-Marie, författaren och socialarbetaren André för att nämna några. Syftet med kursen är att få ihop en act på ca 3-5 minuter som i slutet av veckan ska framföras vid en räkfrossa.

Kursledaren Martin Svensson är riktigt bra. Förutom att han är en duktig komiker lyckas han få oss alla att gräva i oss själva och i princip i samtliga fall få ut något som liknar stand up. Flera kommer helt utan material eller en uppfattning om vad de ska prata om, men alla levererar en act i slutet av veckan. Det ska Martin ha en eloge för.

Vad lär man sig på en stand up-kurs och varför ska man gå en sån? Blir man rolig? Det beror på vad du är för komiker. Om man vill lära sig reglerna innan man bryter mot dem är det nog bra. Att förstå vad man signalerar rent utseendemässigt och förstå grunderna i hur skämt är uppbyggda och kanske vilka skämt som passar just en själv är nyttigt. Dessutom är det socialt och trevligt. Att förbättra sig som komiker och nöta är ensamt och plågsamt. Den mysiga kursgemenskapen kan lindra detta men också ingjuta falsk trygghet. Framstegen görs i högre utsträckning när du skriver nytt, testar och bombar än när du sitter och fikar på din sjunde stand up-kurs.

Men så här i den absoluta begynnelsen är gemenskapen fin. Vi går omkring ute i solen, testar material på varandra i små grupper och kör uppspel inför hela klassen. Det är en tillåtande och mjuk atmosfär, säkerligen för att vi alla är så gröna och överväldigade av att vi kan skämta på en scen så att folk skrattar.

Jag har ju skrivit en vecka innan så jag har rätt många ”skämt” med mig. Pratar lite om min bakgrund på SVT, Sölvesborg och Jimmie Åkesson, spaningar på Tinder osv. Saker som händer i mitt liv eller som känns lokalt. Jag är lite av en nötare. Gillar att träna, öva in saker. Det är bra men kan också leda till att man blir alltför bunden av manus och tappar i spontanitet.

Till slut har jag en act och i alla fall något att jobba med när jag kommer till Stockholm och ska börja vägen mot de 300. Det är intressant att titta tillbaka på det här idag. Entusiasmen och lyckan över att få sina första skratt men också hur tillgjort det känns. Se nedan och njut.

Sanningen om 300 gig – del 3

Skåne i mitt hjärta! Vi befinner oss i Kvesarum strax utanför Höör. Långt ifrån ryssar och tung trafik. Här startar min och Moas resa in i kultursfären. Jag ska försöka skriva skämt, Moa laddar för kurs i improvisationsteater och vidare utbildning till dramapedagog. Sen den där veckan i Skåne har våra vägar bara korsats en gång. Ibland dör de mest givande av relationer oväntat ut. De brinner häftigt men bränslet som försörjer dem är ofta begränsat till en kort period.

Återigen, vi har inte en intim relation. Vi är partners i ny livsuppgift. Ett uppbrott från det gamla, en spricka i fasaden, en liten växt upp genom invand asfalt. Vi delar en start mot något nytt och okänt.

Den röda villan är som gjord för uppgiften. Ingen av oss har varit här. Det luktar som det gjorde förr. Trä, tradition och trygghet. En doft av det stillastående, det oföränderligt robusta. Vi får också sällskap av en feministisk vissångerska vi kan kalla Hedvig.

Jag går promenader i den magiska idyllen. Hur väl resonerar inte mitt väsen med det svagt surrande lantlivet? Det surrar alltid någonstans, på håll från någon skördetröska eller nära från någon förbiflygande humla. Dofterna renar mitt inre och livet känns lätt och ledigt.

Då händer det. Plötsligt hör jag ett ljudligt frustande. Jag tittar snabbt åt höger och cirka fyrtio meter in i hagen fastnar min blick på två klotrunda eldar till ögon. Dessa tillhör ett jättelikt vitt muskelpaket som taktfast står och skrapar med ena klöven.

Jag skulle säga att jag under vissa omständigheter har svår tjurfobi. Min blick vandrar från tjuren till elstängslet som nog får ha en jäkla laddning om det ska hålla det där vidundret på rätt sida. Jag backar sakta och opretentiöst. Hur fan var det med tjurar? Skulle man spela död? Ser märkligt nog inte en ko i sikte. Bara den där tjuren inne i hagen. Vad gör han där? Vem har sänt honom? Plötsligt gör han ett utfall. Rusar fram tio meter och tvärstannar framför elstängslet. Här tappar jag det. Det är som att allt jag någonsin varit rädd för kanaliseras i den där kokande kötthögen. Jag vänder och springer som jag aldrig sprungit förr.

Det är närkontakten med tjuren som får igång mig. Hedvig och Moa skrattar när jag kommer tillbaka sjöblöt och upprymd. Jag går in och plitar ner mitt livs första försök till stand up. Det är inte bra det är det inte, men det är något. Har bestämt mig att försöka ha med mig hyfsat med material till kursen. Inte för att jag har någon tydlig uppfattning om vad hyfsat material är, men något som låter som skämt.

Hedvig och Moa kör yoga, spelar och sjunger. Jag går varv efter varv runt huset och försöker komma på något kul. SVT, Jimmie Åkesson, Pokemon och en död katt. Det är där det börjar.

Veckan innan kursstart i det röda huset går fort. Den slutar med en sorts uppspel i vardagsrummet. Hedvig och Moa är publik och sitter och tjoar medan jag går ut och river av 5-10 minuter med ett vedträ som mick. Hedvig är bra och anmärker redan på de obligatoriska rookie-sunkigheterna. Moa påstår att jag har fallenhet för genren. Jag vet inte jag, har ju inbillat mig det. Men nu har jag i alla fall något. Nästa anhalt Sundsgården och kurs med skånekomikern Martin Svensson.

Sanningen om 300 gig – del 2

På jobbet är stämningen tryckt. Jag jobbar som kommunikatör och att ha uteblivit på grund av en drängfylla ses inte med blida ögon. – Vafan, är du 22, Burken? Skärp dig! säger en kollega.

För husfridens skull skickas jag till en beteendevetare. Där berättar jag om Dmitri. Beteendevetaren skrattar så näsdukarna yr. – Men hörrudu!? Det låter ju heeelt bisarrt. – Aa, javet. Men han satte en kniv i min dörr så softa med sarkasmerna. – I din dörr? Men det är ju allvarligt. Har du polisanmält? – Nej, känns som fyllecellnatten får räcka. Pallar inte, han ger sig väl. – Men ska du inte testa då? – Testa vadå? – Att gå upp på en scen, dra några skämt. Det kanske är det du behöver om du hänger på Kellys i veckorna, eller hur? Hon lägger huvudet på sne och ler som ett fån. – Är vi klara här? – Sure, men skärp dig nu, du är en del av ett system.

Jobbar på några dagar. Går allt bättre att förneka det som har hänt. Glider till SATS Kocksgatan på torsdagen för ett tungt bänkpass. Inget går upp mot att ha flyt i bänken. Lassa på vikterna och reppa på. Känna direkt att man kommer persa.

Kör på styrkelyftarytan, där finns en grym stång med en sorts stopp som gör att man vågar lyfta tungt utan att riskera att spräcka bröstkorgen om man skulle överskatta sin egen styrka, vilket jag gör jämt. Planen är att trycka upp en åtta på hundra.

Talkar händerna, ringfingrarna på ringen för att hitta perfekt kombo mellan axlar, trickar och bröst, pressar ner arslet i bänken, blundar och lyfter av. Det känns lätt direkt. Sänker stången och exploderar upp. Ett rep, två reps. Jäklar, kommer greja åttan! Tre, fyra, fem. Sen. Tvärstopp. Fan händer? Stången har naglat fast sig i bottenläget. Hör två olycksbådande ljud av sprintar som åker ut och själva stoppanordningen faller ner vilket betyder att jag får stången pressad mot bröstet. När jag öppnar ögonen ser jag honom.

— Shutnik! Vad är det som tynger ditt bröst? Berätta för Dmitri.

Den vidriga ryssen pressar ner stången och jag hör hur bröstbenet börjar knaka. Är det så här jag ska dö? Då släpper han plötsligt och hjälper mig att pressa upp. – Du ska dansa som apa inte lyfta som elefant, vad är det du inte förstår?

En annan man med obefintlig nacke och smala ögon kommer fram, ser mongolisk ut. – Det här är Ilja, säger Dmitri. Tjetjendödaren. Han har en lagerlokal i Frihamnen. Vi kan säga att han arbetar där. Vill du följa med Ilja och testa hans nya verktyg? Han kan få en älg att citera koranen.

— Vafan händer här? En PT vid namn Johannes kommer fram. Jag brukar köra på hans pass. – Är det lugnt, Erik, eller? – Ja, det är lugnt, mannen. De skulle just gå.

Ilja ler och ger mig en blick kallare än att använda hipster som creddig referens. De båda männen strosar ut från gymmet och jag blir kvar sittandes på gymbänken. Börjar haja att det är på riktigt nu, verkar inte komma ur det här.

Dagarna går och jag får fler subtila tecken. En urtagen duva hittas nedkörd i mitt brevfack på jobbet, jag väcks på natten av 20 bikers som vrålar med cyklarna utan ljuddämpare nedanför mitt fönster på Folkungagatan och en busschaufför med tribal i pannan väser: vi ser dig, Shutnik.

Min ryska är inte den bästa men I get it. Jag måste börja avverka mina egna Herakles storverk; Eriks 300 stand up-gig. Men hur börja? Jag vet att jag kan få folk att skratta men har aldrig stått på en stand up-scen. Googlar runt lite och hittar en stand up-kurs på Improvisationsstudion på Skånegatan. Söker men det är fullt. Däremot finns plats på en kurs i improvisationsteater. Jag anmäler mig.

Skånegatan känns som en bra adress att återuppväcka insomnad meglomani. Här har de kulturtrendiga festat sen Dackefejden och Fredrik Virtanen har gett kvinnor potentiellt förtalsstoff i varje port. Glad i hågen tar jag hissen ner till källarplan och äntrar en obehagligt svart miljö. Känns som Hitlers bunker med åskådarläktare.

Här står vi. En samling kantstötta, utsvultna vargar med kvävda teaterdrömmar som på ålderns höst ska göra en sista kraftansträngning för att få sluka åtminstone en mikroskopisk del av det så kallade rampljuset. De rödvinsdoftande kulturkvinnorna strax över 50 som nyper mig i stjärten, den tystlåtne pedofillike programmeraren, den sprudlande yogatjejen med djupt begravd livsångest, den hämmade handläggaren, lärarinnan som efter att ha fostrat fem ungar efter 20 år ska få satsa på sig själv. Och så jag. Som kämpar för livet.

En kurs i improvisationsteater är för vissa svenskar, som skyr salsakursen och brakfyllan under whiskeyresan, det första steget mot någon form av självutlevelse. Det hela bygger i korthet på att spela upp olika scener utan manus, att tillsammans skapa handlingen medan scenen pågår. För att det ska bli underhållande finns en rad tekniker. Det handlar i grunden om att att låta kreativiteten flöda utan att tänka, att låta det roliga bara hända. Lättare sagt än gjort förstås.

Kursledaren är sprudlande. Vi sätter direkt igång med olika uppvärmningsövningar. Man ska bejaka det motspelaren gör: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Ja, va fint det är och vad gott det ser ut! Inte: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Det där är ju inget blomkålshuvud, det är en fotboll! Om ni fattar. Sen lattjar vi med olika status i olika scener. Högstatus möter lågstatus, lågstatus möter lågstatus osv.

Det hela är en prövning. Jag och en kvinna vi kan kalla Gertrud, på dagarna revisor, ska spela upp en scen tillsammans. Inramningen är en amerikansk westernstad på 1800-talet. Kursledaren spärrar upp ögonen och gör överdrivna blåsljud. – Vinden är stark!!! Det är nästan folktomt och sanden yr omkring på huvudgatan och en avlägsen dörr slår gång på gång. Du går på gatan, Erik, plötsligt möter du Gertrud som kommer runt hörnet. Ni båda…

Kursledaren blir plötsligt avbruten. – Jag är en dinosaurie, aaaaarrghhh, vrålar Gertrud och börjar Gollum-likt hoppa runt i rummet till övriga deltagares förskräckelse. – Eh, Gertrud, jag var inte riktigt klar men vad gör en dinosaurie i en amerikansk westernstad? säger kursledaren. – Ohhh, den bor där. Den har en hel guldgruva under marken som den ligger och ruuuvar på. Fattar ni?? Gertrud lägger sig ner och ser ut som björnen i leken ”björnen sover”. – Den ruuuuvar på sitt guld. Fattar ni inte?

Gertrud blir kritvit. Hon hade inte sagt något på hela kursen och haft svårt att leva ut. Nu skulle allt ut på en gång. Hon fullkomligt strimlade sönder sin comfortzone med en skördetröska och lät år av tillbakahållen livsglädje strömma ut i form av en malplacerad, påhittad dinosaurie. Plötsligt är hon sig själv igen, bara ännu mer förnedrad där hon ligger hopkurad på golvet

— Förlåt, jag tänkte mig inte för, snyftar hon. – Men, Gertrud, det där var väl inget, försöker kursledaren. Gertrud lyssnar inte, hon reser sig upp och lommar ut ur lokalen. Det ska visa sig att hon inte kommer tillbaka.

— Känns lite som en meteoritnedslag här nere nu, haha, försöker programmeraren. Ingen skrattar.

Improvisationsteatern blir ett första steg för mig och ändå en bra upplevelse. Kursledarna är entusiastiska men kanske lite väl sugna på att sälja in sina egna gig. Dunno. Gillar gemenskapen men känner att min egen utveckling kanske inte tokgynnas. Det bästa på kursen är att jag träffar en ”partner in crime-kvinna”, vi kan kalla henne Moa. Vi är ungefär i samma ålder, hon är mitt inne i en livs-switch och hon ska gå ytterligare en improkurs kommande sommar, den här gången i Skåne. Själv lyckas jag få plats på en stand up-kurs, också i Skåne, och vi båda bestämmer oss hux flux för att hyra ett hus en vecka innan våra respektive kursstarter för att slipa på material.

Kosan styr således mot Skåne.

Sanningen om 300 gig – del 1

När jag lämnar micken till mc:n Christer Engqvist och går av scenen på Stand Up Star förstår jag att jag klarat det. Inom loppet av tre år har jag kört 300 stand up-gig och därmed uppnått det som efterfrågats av mig. Vi backar bandet.

Tidpunkten är våren 2016. Under en blöt kväll på Kellys tar jag ett ödesdigert beslut. Jag står i baren och börjar snacka med en ryss i väst vid namn Dmitri. Vi tittar på Head Bangers Ball om Metallicas Moskva-spelning från 1991. Dmitri påstår att han var där. – Jag var security, säger han med Novgorod-brytning. Nitade både soldater och fans som ballade ur.

Jag får ett ryck av mindrevärde. Spelningen är legendarisk och ett av Youtubes mest sedda rockklipp. Att ha varit där och dessutom nitat en sovjetsoldat överträffar såklart min konsert med Blur på Elverket på Lidingö 1993.

— Men kan du svepa fem Åbro på en minut? hör jag mig själv kläcka ur mig. Ryssen stirrar på mig som vore jag en nyuppstånden tsar och ignorerar konstigt nog det patetiska i frågan. – Flaska eller fat? svarar han efter en stunds betänketid. – Fat, bitch! svarar jag Breaking Bad-inspirerat. – Ok, har vi ett vad? undrar Dmitri.

Ett vad. Shit. Det börjar gå upp för mig att jag ballat ur. Jag är redan halvpackad och ska jobba dagen efter, men kan inte backa. Ska ge igen för rysshärjningarna 1719. – Okej, krigarn, vad är du rädd för, säger Dmitri. Vad är du rädd för att förlora? – Ansiktet, mannen, det är vi alla. Vad är du rädd för?

Dmitri förstår inte frågan. Han orsakar rädsla inte tvärtom. Jag börjar ångra mig. Försöker sträcka mig efter jackan men en grov hand täckt av olycksbådande tecken greppar min nacke och 140 kg ryss möter min blick. – Du stannar här, ingen flyr från Dmitri.

I samma ögonblick viftar han till bartendern. – Ta in tio Åbro, inte mellanöl. Ölen kommer in och radas upp på ett ståbord. Vi står mitt emot varandra.

– Okej, shutnik. Om du misslyckas ska du få vara rolig. Du ska dansa som en apa igen och igen. 300 gånger ska du stå på en scen och dra skämt inför en främmande publik, och du ska berätta om det för alla, gig för gig.

Jävlar va detaljerat, tänker jag. Som att han bara gått och väntat på att få lägga den här förbannelsen på nån. Jag harklar mig och försöker vara tuff.

— Om du misslyckas (som att han skulle göra det) ska du ha min rygg i fem år. Vad jag än ber om. Du tar ut katten, du hjälper min mamma, du plockar vem jag vill, ok? Dmitri nickar. Då sätter jag igång tiden. Klara, färdiga, kör!

Dmitri väser på ryska och slungar i sig den första ölen snabbare än jag hinner säga ägd. Känns som att stå med bakbundna armar i Mästarnas mästares nattduell och se hur någon efter behag rycker plaststavarna. Andra ölen går också ner blixtsnabbt. Wtf, tänker jag och kollar på klockan. 15 sekunder! Ryssen grabbar tredje glaset. Han frustar som ett slags svin och öl rinner i det gråsprängda skägget. Det är fruktansvärt att se. Den ådriga halsen pulserar medan öl efter öl skickas ned i det bottenlösa gapet. 30 sekunder. Han stannar till och med upp lite, går upp i falsett, skriar och väntar. 40 sekunder. En öl kvar. Dmitri böjer sig fram och tar glaset med tänderna skickar huvudet bakåt och slukar ölen i ett enda knyck.

— Nastrovje, lustigfitta, väser han. En grogghagga i dunklet stirrar på mig med gula ögon och skrattar hest. – Kom till mamma, lilla gubben. Mamma ska ta hand om dig.

Faktum är att jag är skiträdd. Hur fan ska jag tänka nu? Vilken hastighet ska jag ha? Det kommer inte gå! Dmitri börjar räkna ner. Fem sekunder kvar. Det är dags.

Jag sätter ölen till munnen och får panik direkt, avskyr egentligen Åbro. Börjar klunka ner drycken som påminner om sur ek, lacknafta och mögligt bröd. Drar i mig den första på tio sekunder och får en kväljning modell större. Magsafterna pressas upp i svaljet och jag undslipper mig en mindre rännil som letar sig ner längs halsen. Shit, det tar för lång tid. Börjar klunka i mig den andra och får svårt klaustrofobiska tankar. Känner mig som instängd i en plastkista under vatten som man iförd handfängsel ska försöka fly. När den andra runnit ner har det gått 25 sekunder.

Dmitri, skrockar gott. Fan! Jag sveper den tredje så snabbt jag kan medan jag känner en storm blåsa upp inom mig. Det bubblar och far, jäser och yr. Ändå går det för långsamt. Jag är tvungen att ta glaset från munnen. Tittar tårögt på ryssen som nu inte rör en min. Hans anlete är rött och förargat. – Pityevoy!

Det är bråttom nu. Börjar ta maniskt stora klunkar av öl nummer fyra när det brister. Med ett dovt muller lämnar maginnehållet sin håla och briserar i en grotesk eruption som lämnar min ryske kombatant omsluten som värsta pompejioffret. Jag har förlorat.

Två ordningsvakter ansluter, släpar ut mig och lämnar mig i rännstenen strax till höger om rökområdet. En plastig tjej i filadojor fimpar på min flint medan jag utstöter ett utvecklingsstört bröl för att fira mitt nya rock bottom-rekord. Som om det inte vore nog har ryssen följt med ut.

— Shutnik, Shutnik, du ska inte lämna Dmitri sådär, säger han medan han torkar av mitt maginnehåll på min hoodie. Shutnik ska få dansa nu. Sjunga som liten apa, om och om igen. Du borde vara glad.

— Hörru, allvarligt, försöker jag formulera i halvkoma. Det var en typ dum grej…..fan, jag var full. Jag bor här borta och kände mig ensam. Drack för mycket, vi glömmer det här?

— Haha, shutnik skulle överleva två dagar i Ryssland. Du ska dansa, dansa, dansaaaaaaaaaaa…

Ryssens ord ekar bort långsamt, får svårt att hålla mig vaken, faller ner i något djupt, varmt och inbjudande. Svävar iväg….

— Hörru! Hallå. Hallå! Någon sparkar på mina ben. – Du måste upp nu!

Var fan är jag? Jag ligger i fosterställning på en plastmadrass och luktar värre än Hans Scheikes piss. – Var är jag? Vem är du?

— Jag heter Catrin är polisinspektör och du verkar ha jobbat hårt på att bryta ner din nykterhet igår, haha. Det har kommit in en anmälan avseende våldsamt motstånd också. Du var tydligen rätt brysk mot några ordningsvakter. Minns du det här?

— Amen fan Carin! Jag ska ju jobba nu, kan inte ligga här. Minns fan inte.

— Okej, bäst att du går nu, men vi kan komma att kontakta dig.

Lämnar polisstationen och vankar hemåt längs Krukmakargatan. Stannar till kort vid nummer 9. Här låg nån form av ungkarlshotell. Brukade stanna till här back in the day när jag jobbade på hemtjänsten. Hjälpte en fryntlig man som hette Rune och såg ut som Göran Greider. En gång medan jag värmde hans matlåda med pulvermos och hokifilé stod han och pissade i vardagsrummet. – Men, Rune, haha. Vad gör du? I hemtjänsten försökte man alltid normalisera situationen för att stå ut. Prata högt med sig själv. – Men kära Vera, haha, har du bajsat på toalettringen? Jag tror vi får köra lite engångslavemang så resten kommer ut. Och hamnar rätt, hihi.

Tänker i mitt svaga tillstånd att jag kommer sluta som Rune. En mänsklig avart helt strippad på människovärde. En tom blick som en gång var full av liv, vars enda chans till uppmärksamhet nuförtiden är att låta det rinna ut över vardagsrumsgolvet.

Jag ryser till och försöker minnas den bisarra gårdagen. Vad hände där egentligen? Var jag på Kellys, haha? Kan inte stämma. Skulle aldrig sätta min fot på det där sorgligaste av skithak där tiden stannat på 1993.

Efter ett par minuters tung promenad är jag hemma. Folkungagatan 65. En adress som idag ger kalla kårar insprängd som den är i fyllemeckat kring Medborgarplatsen. Jag höll ut i fyra och ett halvt år innan jag lyckades fly till Årsta. Men vid den här tiden satt jag fjättrad.

Hissen är förstås död så jag får gå de tre och en halv tunga trapporna upp. Med en puls kring 168 avverkar jag de tre sista stegen, vacklar fram till min dörr och famlar efter nycklarna. När jag tittar upp slår jag nästan huvudet i något som sticker ut från dörren. Det är en kniv. Och under den sitter en lapp. ”Shutnik. 300. Dansa som apa eller dö som älg”.

Motherfakker! Jag minns. I helvete i banankartongen, vad var det där för vansinne? 300 stand up-gig? Sure jag hade funderat på att köra nåt gig för flera år sen men inte tagit tag i det. Vem är den där jävla ryssen? Vad bryr han sig för? Jag ska ringa polisen på aset, tänker inte förnedra mig på nån jävla scen. Jag har ju en karriär, ett liv och en snygg kropp.

Jag går ändå in på youtube och kollar lite. Hittar ett klipp från 2008. Verkar vara nån sorts samlad stand up. Nån som heter Tomas Bonderud skämtar om en liten fisk.

To be continued.

Kvinnan på marken stör mitt livsprojekt

Jag befinner mig på beordrad semester. Det kan låta dramatiskt men det är det inte. Som miljoner andra i jobbidentifikationens västvärld valde jag i somras bekräftelse genom prestation och pumpade in en massa timmar för att slippa en alltför sysslolös juli och därigenom demonpåhälsning.

Denna jobborgie medförde i oktober viss labilitet och min chef reagerade resolut då jag härförleden strax innan lunch tog gisslan i våningsplanets gemensamma kök. Jag hotade wejsta en sanitetstekniker om jag inte fick värma mat i mikrovågsugnen. På grund av allergiskäl får nämligen nämnda mikro inte användas till det man kan tycka den är ämnad för utan endast till att värma luktfri dryck. Mat ska värmas på bottenvåningen. Det här har i åratal lett till passiv aggressivitet hos anställda och för mig denna lunch till aktiv aggressivitet.

Så. Semester. Utan egentliga planer. Märkligt hur snabbt man tappar i människovärde. Sedvanlig påhälsning av ångestfen leder till en uppfriskande sjöblöt morgon och jag gör som jag brukar: tittar i spegeln till mitt skämt till frisyr och hoppar i understället. Ont ska med en ebarmlig åttakilometersrunda fördrivas. Studsar halvglad i hågen nedför backen mot vattnet. Det spänner i ryggslutet men jag tror kurderna har det värre.

Det är som vanligt skytteltrafik runt Årstaviken. Livsprojekten möter varandra, ofta iförda tights och ofta på cykel. Män i utstyrslar de inte kan leva upp till håller farter de ej kan hantera. Som verklighetens ringvålnader forsar de fram och ignorerar allt i sin väg.

För egen del lunkas det på. Jag har semester och den här hobbykomikern ska vila ut. SVT har talat om för mig att motion är bra mot stress och får hjärnan att fungera bättre så jag gör inga ansträngningar mot högre farter än 5:27/km. I mitt livsprojektschema står det vila och här ska vilas. Det ska ingen som är ute och cyklar få ändra på.

Då händer det. Som hjärndoktorn Anders Hansen talat om för mig fungerar min hjärna som på savannen. En minimal åthävan cirka 50 meter fram i vänster synfält pockar på uppmärksamhet och får mig att ana fara. Någon ligger på marken. Tusen tankar rusar genom min reptilhjärna. På nåt sätt lyckas jag blixtsnabbt fibbla mig in på Appstore och laddar ner appen EasyAvoid.

Appen pejlar sen blixtsnabbt in situationen. Kvinna, 50, på cykel mot jobbet, lindrigt skadad. Tre personer inbegripna i stöd och kontakt med SOS Alarm. Bedömd störning i livsprojekt 8 av 10. Avstannande och påtvingat kontakttagande med hjälpande bedöms leda till paus på minst fem minuter.

Jag trycker på EasyAvoid-knappen. Enligt appen har ingen ännu sett mig. Appen ger mig ett par förslag hur jag kan runda sällskapet utan att bli upptäckt. Jag väljer full gas och börjar småsprinta på tå. Appen ger mig tio sekunder innan huvudena bedöms vändas och jag riskerar att upptäckas.

Ljudlöst studsar jag förbi den kvidande kvinnan och lämnar snart sällskapet utom synhåll. Min runda är mer eller mindre intakt. Så skönt!

När jag kommer hem smaker müslin extra gott. Vilket äventyr:) Och kul med en app som verkligen levererar. Funderar på premium.

Nu kör vi fortsatt semester!

Därför gör era ”Facebook-grattis” ont

53806388_355657095162777_5533433931984011264_o

Så har jag fyllt år igen. 44 jordsnurr runt solen. Tjohej och så vidare. Jag brukade gilla att fylla år. De där skälvande minuterna innan stegen hördes i trappan. Den där frukosten man aldrig fick i vanliga fall och de där presenterna som kändes ouppnåeliga. Kiss Animalize på kassett och reptilmonstret från Return Of The Jedi. Det var som att ta emot nobelpriset. Högtidligt och värdigt.

Idag är femman en annan. Jag minns hur jag såg på 44-åringar när jag var 25. Ett samhällets patrask. Deras tafatta försök på gymmet, deras illasittande jeans och svällande magar. Sådär skulle man aldrig själv bli. Och det blev jag inte heller. Jag blev skön! En kille hela tiden följande med min tid. Nere med K-pop, demonstrerande kids och valfri könsidentitet. Örat mot rälsen, rutor på magen, med i matchen hela dagen. Not.

Det är framför allt hur de tilltalar en som har sönder något. En sådan där tillgjort glad ton. Som man själv har när man pratar med äldre människor. En ton som är till för att döva det uppenbart pinsamma i situationen. Att vi inte förstår varandra och att det är mitt fel. Hur de skrattar nervöst åt allt jag säger för att jag inte ska tappa ansiktet. De överseende leendena när våra blickar möts, reflexerna att nästan resa sig upp för att bereda mig plats. Det gör ont.

Men inte lika ont som att få ett avmätt grattis på FB. Jag värderar och hanterar mina ”grattis” utifrån en skala. Ju mer broderande och målande grattishälsning desto större effort. Ett vanligt ”grattis” bemöts nästan uteslutande med en ”like”. Personen i fråga agerar pliktskyldigt och bryr sig inte ett dyft om mitt väl och ve. Jag svarar med samma brist på engagemang. Om inte personen är någon jag vill fjäska för eller är påtagligt ball i mångas ögon. Läs ekonomiprofessorn Michael Dahlén som av någon outgrundlig anledning ibland visar närvaro i mina flöden. Han får sig alltid en liten vits.

”Grattis, kungen” och ”Grattis, mannen” är att likställa med ett vanligt grattis. ”Grattis, skämtare av rang” är lite roligare. Då kan det bli ett ”tnx!” i kommentarsfältet också.

Varje år hoppas jag på personliga grattis. Något som vittnar om vad jag betyder för den personen. Typ ”Jävlar vad längesen vi sågs! Saknar din värme och oförställda humoranda. Du är en inspiration för oss andra och bör hyllas så här varje dag”. Kanske lite storvulet men ändå. Då går jag själv igång och broderar mitt svar.

Men jäklar vad lite sådant det blir. Endast rader av ”grattis”. Ofta utan utropstecken. Bara stela bokstäver hängande på en vit bakgrund. Inte en smiley, inte en tillstymmelse till liv och engagemang. Grattis, grattis, grattis. Dova toner av likgiltighet uppenbarar sig på min skärm.

Jag ”tackar” för denna årligt återkommande explosion av pliktskyldig värme. Men hey, säkerligen är jag en lika svag ”grattis”-kreatör även jag. Ska dock försöka bättra mig. Börja dikta, använda udda smileys, göra videos. Få dig att känna dig riktigt sedd och firad.

För vi måste prata om det här. Dessa avmätta ”grattis” får oss att känna oss betydligt äldre än den ålder som med ett år adderats, de skvallrar om hemtjänst, slutenvård och kateter.

Så låt oss brodera våra grattis och skapa en FB-värld av värme och tårta. Kanske kan vi ses nån gång också, i en stor flock på Gärdet och säga grattis, grattis, grattis tills timmen slår sen.

 

Klimatet: Därför väljer vi att drunkna

Sitter hemma sjuk och förfasas över ett TT-meddelande. Larm fr FN:s klimatpanel: Glaciärerna smälter snabbare än man trott. Men chilla en sekund! Jag är fortfarande svårt traumatiserad sen Gretas utskällning. Fanns det någon över 40 som inte satt och hulkade i skam? Jo förstås ASMÅNGA, men för oss som ändå vill vara kloka och medvetna (en judisk komiker skulle kalla det goda) var det svårt traumatiserande. How dare you!??!! Hennes hårda ord ekar i mitt huvud. I det ögonblicket var det nog bara Trump som såg en liten flicka. Jag såg ett väsen. Som om framtiden sänt denna terminator i flätor för att väcka oss alla. Eller bara hånskratta åt vårt öde.

Glaciärerna smälter snabbare. Hur skyldig är jag? Jag gör listor och finner snabbt att jag är godare än de flesta. Inga barn (sjukt dåligt för miljön), ingen bil (sjukt dåligt för miljön), flyger sällan (ni hajar), shoppar måttligt och sopsorterar semibra. Jag drar mitt strå till stacken och ändå: glaciärerna smälter. Vafan! Det är som att plugga dygnet runt och ändå få F på varenda tenta. F, F, F, F!! Man orkar inte, eller hur?

Glaciärerna smälter snabbare. Inget vi gör spelar ändå någon roll säger de som påstår sig veta. Sverige ska stå för 0,2 procent av de globala utsläppen eller något. Och så länge kärnkraften inte brett antas vara ett lämpligt alternativ så är det väl en invasion av Kina, Ryssland, Indien och USA och en konfiskering av raffinaderier och kolkraftverk som känns som lämpligast lösning.

Glaciärerna smälter snabbare. Trots Gretas och miljoner ungdomars kamp. Tänk om våra framtida jag tog fel på några decennier? Tänk om Greta skulle kommit på 70-talet istället, under anti-kärnkraftrörelsen, då kanske det hade funnits tid? Nu förstår jag hennes skakande gråt framför världsledarna. Tänk om hon vet att det är för sent. Men kanske om jag börjar köpa lite färre burkar med makrill i tomatsås? Kan det få någon politiker att lyssna? Förmodligen inte.

Varför kom du först nu, Greta? När det redan är för sent! Det är svårt att ta in att det är för sent och varför har jag glömt att det är för sent i morgon? Av samma anledning som 700 000 rökare i Sverige tuffar på i sakta mak mot kolen och lungcancern. Det är helt enkelt för gött att leva gött. Trots alla bevis, trots alla bilder, trots hostan, trots lukten så väljer 700 000 svenskar helt frivilligt att utsätta sig för något som sannolikt kommer att bidra till att förkorta deras liv och ge oöverstigliga plågor.

Och då VET vi detta, det är vedertaget att vi vet att rökning ger cancer. Men snus, naj då är det brasklappar, då kör vi på som vanligt. Och klimatet, kom igen! Temperaturskillnader har alltid skett, forskarnas uppskattningar över temperaturökningarna varierar ju brutalt osv. Ska jag sluta köpa makrillburkar med de oddsen? Glöm det. I´ll take my chances.

Jag skäms men jag har accepterat att jag inte kommer att göra någonting som på allvar kommer att hindra den globala uppvärmningen, och sannolikt inte du heller.

Förlåt oss, Greta. Du kom för sent.

200 gig – men vem räknar?

53806388_355657095162777_5533433931984011264_o

Ha ha, i banankartongen. Det är ju jag som räknar! Varenda sketet gig sen det första haveriet på räkfrossan utanför Helsingborg. Åja, det fanns en del guldkorn där också men jag rev väl knappast sönder tanternas fördomar om vad en bräkig komiker från Stockholm är för något.

Stand up är en drog. Och som den drog den är riskerar den förstöra ditt liv. Nu vet inte jag hur ett liv bör vara. Det mesta jag ser omkring mig är en trög misär där rädda harar kämpar i en kontemporär gröt de över huvud taget inte förstår. Virrar omkring bland hämtningar, lämningar, krav, karriär och det slitsamma upprätthållandet av den rätta bilden utåt.

I detta är det inte lätt att ha styrfart. När den massiva dopamininjektionen av en skrattande publik blir din enda snuttefilt i livet kan du vara lika farligt ute som om den där injektionen består av fyra, fem dagliga stark.

Rätt hanterat hävdar jag dock att stand up är bland det mest självutvecklande man kan ägna sig åt. Du gör upp med livet och alla dina försvar. Kanske hittar du något du inte gillar, men det är ingen fara. Bara att acceptera allt hos dig själv. Sakta skala av löken till det som på riktigt är du. Nog få förunnat att ägna sig åt självkännedom med sån kraft.

Vad har dessa dryga två och ett halvt år med stand up gett? Såklart någon form självbekräftelse. Man la inte av efter ett gig. Även fast man kanske borde ha gjort det. Konstformen är en sjusärdeles påfrestning på själ och också allehanda relationer.

Men som den drog den är är den svår att göra sig av med. Tre gånger har jag på allvar försökt att lägga av men den har hela tiden pulled me back in.

Nu ska jag försöka sluta igen.

Så vi ses förmodligen snart på en scen nära dig.

Burken