Klimatet: Därför väljer vi att drunkna

Sitter hemma sjuk och förfasas över ett TT-meddelande. Larm fr FN:s klimatpanel: Glaciärerna smälter snabbare än man trott. Men chilla en sekund! Jag är fortfarande svårt traumatiserad sen Gretas utskällning. Fanns det någon över 40 som inte satt och hulkade i skam? Jo förstås ASMÅNGA, men för oss som ändå vill vara kloka och medvetna (en judisk komiker skulle kalla det goda) var det svårt traumatiserande. How dare you!??!! Hennes hårda ord ekar i mitt huvud. I det ögonblicket var det nog bara Trump som såg en liten flicka. Jag såg ett väsen. Som om framtiden sänt denna terminator i flätor för att väcka oss alla. Eller bara hånskratta åt vårt öde.

Glaciärerna smälter snabbare. Hur skyldig är jag? Jag gör listor och finner snabbt att jag är godare än de flesta. Inga barn (sjukt dåligt för miljön), ingen bil (sjukt dåligt för miljön), flyger sällan (ni hajar), shoppar måttligt och sopsorterar semibra. Jag drar mitt strå till stacken och ändå: glaciärerna smälter. Vafan! Det är som att plugga dygnet runt och ändå få F på varenda tenta. F, F, F, F!! Man orkar inte, eller hur?

Glaciärerna smälter snabbare. Inget vi gör spelar ändå någon roll säger de som påstår sig veta. Sverige ska stå för 0,2 procent av de globala utsläppen eller något. Och så länge kärnkraften inte brett antas vara ett lämpligt alternativ så är det väl en invasion av Kina, Ryssland, Indien och USA och en konfiskering av raffinaderier och kolkraftverk som känns som lämpligast lösning.

Glaciärerna smälter snabbare. Trots Gretas och miljoner ungdomars kamp. Tänk om våra framtida jag tog fel på några decennier? Tänk om Greta skulle kommit på 70-talet istället, under anti-kärnkraftrörelsen, då kanske det hade funnits tid? Nu förstår jag hennes skakande gråt framför världsledarna. Tänk om hon vet att det är för sent. Men kanske om jag börjar köpa lite färre burkar med makrill i tomatsås? Kan det få någon politiker att lyssna? Förmodligen inte.

Varför kom du först nu, Greta? När det redan är för sent! Det är svårt att ta in att det är för sent och varför har jag glömt att det är för sent i morgon? Av samma anledning som 700 000 rökare i Sverige tuffar på i sakta mak mot kolen och lungcancern. Det är helt enkelt för gött att leva gött. Trots alla bevis, trots alla bilder, trots hostan, trots lukten så väljer 700 000 svenskar helt frivilligt att utsätta sig för något som sannolikt kommer att bidra till att förkorta deras liv och ge oöverstigliga plågor.

Och då VET vi detta, det är vedertaget att vi vet att rökning ger cancer. Men snus, naj då är det brasklappar, då kör vi på som vanligt. Och klimatet, kom igen! Temperaturskillnader har alltid skett, forskarnas uppskattningar över temperaturökningarna varierar ju brutalt osv. Ska jag sluta köpa makrillburkar med de oddsen? Glöm det. I´ll take my chances.

Jag skäms men jag har accepterat att jag inte kommer att göra någonting som på allvar kommer att hindra den globala uppvärmningen, och sannolikt inte du heller.

Förlåt oss, Greta. Du kom för sent.

200 gig – men vem räknar?

53806388_355657095162777_5533433931984011264_o

Ha ha, i banankartongen. Det är ju jag som räknar! Varenda sketet gig sen det första haveriet på räkfrossan utanför Helsingborg. Åja, det fanns en del guldkorn där också men jag rev väl knappast sönder tanternas fördomar om vad en bräkig komiker från Stockholm är för något.

Stand up är en drog. Och som den drog den är riskerar den förstöra ditt liv. Nu vet inte jag hur ett liv bör vara. Det mesta jag ser omkring mig är en trög misär där rädda harar kämpar i en kontemporär gröt de över huvud taget inte förstår. Virrar omkring bland hämtningar, lämningar, krav, karriär och det slitsamma upprätthållandet av den rätta bilden utåt.

I detta är det inte lätt att ha styrfart. När den massiva dopamininjektionen av en skrattande publik blir din enda snuttefilt i livet kan du vara lika farligt ute som om den där injektionen består av fyra, fem dagliga stark.

Rätt hanterat hävdar jag dock att stand up är bland det mest självutvecklande man kan ägna sig åt. Du gör upp med livet och alla dina försvar. Kanske hittar du något du inte gillar, men det är ingen fara. Bara att acceptera allt hos dig själv. Sakta skala av löken till det som på riktigt är du. Nog få förunnat att ägna sig åt självkännedom med sån kraft.

Vad har dessa dryga två och ett halvt år med stand up gett? Såklart någon form självbekräftelse. Man la inte av efter ett gig. Även fast man kanske borde ha gjort det. Konstformen är en sjusärdeles påfrestning på själ och också allehanda relationer.

Men som den drog den är är den svår att göra sig av med. Tre gånger har jag på allvar försökt att lägga av men den har hela tiden pulled me back in.

Nu ska jag försöka sluta igen.

Så vi ses förmodligen snart på en scen nära dig.

Burken

King är död, leve Power!

Burken

Gig 124.

Det legendariska bombar-meckat King Comedy har gått i graven. Vilka minnen! Där misshandlade jag nästan en häcklare, sjöng allsång med en full thailändska och tröstade flera gånger hålögda komiker som lovade att de aldrig igen skulle ställa sig på en scen. Det är en sorgens tid i stand up-dalen.

Men säg den sorg som varar för evigt. Den enes död den andres bröd och så vidare. Jag befinner mig på Broder Tuck på Götgatan. Detta mordbefläckade avskräde till sunkhak har i källaren nämligen börjat inhysa ett nytt inslag i stand up-Stockholm. Trion Bussel, Börjesson och Cashs nya Open Mic-ställe Power Comedy Club.

Lokalen är bra, klubben  kör mellan 20 och 23 och det finns möjlighet att spontananmäla sig. Många komiker på plats denna premiärkväll och en del publik också. Jäkligt skön avslappnad stämning.

Jag glider på som tvåa och är inspirerad. Har kört lite glesare en period nu och dammar av lite gammalt och spränger in lite nytt. Enda negativa är väl egentligen spotten i ansiktet som är som att stå en halv decimeter från solen. Man ser nada surf av publiken. Får ändå rätt skön respons. Kul!

Nästa gig: Big Ben 5/2

ps. Även King Comedys ande i form av en avspänd Hakala syntes i patenterat linne i publiken. Enligt egen utsago på jakt efter ny lokal. Blir han en fågel Fenix?

 

Varje dag slutar jag med stand up

27394874_10156057865227603_1524865405_nGig 123.

Varje dag slutar jag med stand up. Och börjar. Jag är som grisen Särimner från den nordiska mytologin. Han som slaktades och åts upp varje kväll bara för att morgonen efter stå återuppstånden och trind i inhägnaden.

Att jobba heltid samtidigt som jag försöker utvecklas inom stand up är ingen lek. Det talade fjolåret om för mig med all önskvärd tydlighet. 106 gig tog ut sin tribut.

Det känns jobbigt och motigt. Jag vill inte upp där. Men jag kör på. Övar i tysthet. Byter ordning, stryker och lägger till. Sen på nåt jävla sätt står jag där igen. In the limelight.

Jag hade ett längre uppehåll kring jul, nu är jag igång igen, men jag har ännu inte bestämt vilken nivå jag tänker lägga det här på. Finns flera möjligheter. Jag ser över dem alla.

Den här kvällen är det premiär för Stockholm Comedy Club. I nya lokaler. Flytt från Söder till City. Från Åsögatan till Sveavägen. Plus och minus med nya stället skulle jag säga men mest plus. Gatuplan, större lokal och rymligare scen. Sen är det mycket bordsplacering. Några rader längst fram sitter framåtvända mot scenen annars sitter folk runt bord. Hoppas att det trots detta går att få upp samma täta stämning och att folk som kommer verkligen är där för stand up.

Bra line-up ikväll trots att headlinern Jakob Öqvist får ställa in pg a sjukdom. Jag öppnar, sen Viktor Engberg, Josefin Sonck och Therese Sandin som får headlina i Jakobs ställe. Jag har bytt ordning på ganska mycket och lagt till en del nytt. Vissa nya grejer sitter bra vissa funkar inte. På det hela taget ett roligt gig. Jag gillar variationen med publik längst fram och sen folk runt borden men det gäller att ta in hela lokalen så att det inte blir att man bara kör för dem där framme.

Känns bra efteråt. Börjar våga ta mer pauser och ha kul i stunden. Vet precis vad jag behöver stryka och göra om. Annars riktigt bra gig av Engberg som vanligt. Han kör sina tunga säkra grejer. Sonck testar mycket nytt som verkar lovande och Therese Sandin kör nog det tajtaste jag sett henne köra. Märks att hon varit ute på vägarna mycket. Får spontant in publiken och har tätt mellan skratten.

Janne är förstås en jätteduktig konfare också.

Vi ses på Big Ben på måndag.

 

 

 

 

 

 

 

I en annan del av standup-Sverige

27049020_10156034880837603_1712050307_oGig 122.

Medan gräddan av stand up-Sverige prisas på Svenska standupgalan, kör jag mitt andra gig på en månad i en gammal baptistkyrka i Norrtälje. Numera håller restaurangen Kapellet till i de gamla lokalerna och det är en rätt trevlig tvåplanslösning med riktigt högt i tak. Brukar passa min resliga uppenbarelse.

Min vän och komiker John Olsson har bokat komikerna och det är en bra mix som kör. Viktor Engberg, John själv, Jenny Cash, jag, Svea Sigmond och Anders Häggström. MC är alltid proffsige Ato Karlsson.

Jag har haft ett längre uppehåll. Körde ett gig på King för ett par veckor sedan, annars har det varit lugnt. Behövde verkligen det efter det närmast galna fjolåret. Känner mig sugen igen och har skrivit en del nytt.

Kör tolv minuter den här kvällen och det går på det hela taget bra. Rätt svajig första 2-3 minuterna då jag kör mycket nytt som inte sitter men hämtar hem det allt eftersom.

Laddar nu för premiären av Stockholm Comedy Club nästa vecka. Troligen blir det gig på King Comedy i morgon om min förkylning inge förvärras.

Hoppas vi ses snart!

 

På jakt efter svunnen barndom

26772507_10156008948877603_193921916_o

Om Strindbergs Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, kommer jag mer som en lättare dimma en januariförmiddag med en kvarnsten i en kätting runt halsen. Jag står i fören på fartyget Riddarfjärden, närmast förblindad av den minneskavalkad som drabbar mig när den gamla ångbåtsbryggan kommer allt närmare. Var det här verkligen en bra idé?

Riddarfjärden lägger till, släpper av sin enda passagerare och glider sen tillbaka ut i fjärden. Jag står förstummad på de hala bryggbrädorna i ett närmast knäpptyst frostlandskap. Det är mindre än jag minns det. Ett idylliskt lilleputt-land som en jätte lagt i en frysbox. De flesta båtarna är uppdragna och sommargästerna är borta. Endast tjugo tappra bor här året om.

26854605_10156010072402603_238939944_o

Jag går längs den nedre byvägen. Bilderna blixtrar förbi.  Här brukade det hänga ett gäddhuvud och där mötte jag alltid den tjocke mannen med de två gigantiska Newfoundland-hundarna. Nu är marken brun och karg men då blommade syrenen och det doftade nyslaget gräs. Då var stegen lätta och iklädd blåvitrandig Polarn och pyret-tröja och skitig beige keps visste jag att allt var möjligt. Det var det inte skulle det visa sig men det hade världen ännu inte tutat i mig.

26772321_10156010059862603_110101850_o

Erik, tio år, var på sitt landställe Söderöra så lycklig en unge kunde bli. Lekarna och badandet avbröts bara av fiskefängen och mat- och saft och bulle-pauser. Kvällarnas rollspelssejourer avbröts bara av huvudlösa eskapader i skogen där traktens barn och mina tillresta vänner jagades av hiskeliga fantasimonster. Så här i efterhand var jag närmast kusligt oförstörd, som ett barn i den åldern bör få vara.

Det är nu 29 år sedan mina föräldrar sålde denna barndomsidyll. Även om det säkert funnits ånger är beslutet förståeligt. De hade skiljts åt och att dela detta av gemensamma krafter byggda ”livsverk” med andra respektive hade nog åtminstone jag, i samma situation, tyckt varit märkligt.

26772210_10156010061367603_1943427284_o

Så på randen till ungdomen, nästan tretton år gammal, gled mitt paradis mig ur händerna. Å andra sidan vet jag inte hur kul jag hade tyckt att det hade varit att spendera hela somrarna i skärgården körandes en gammal snurra när polarna och skateboardingen lockade i stan. Lätt att efterhandskonstruera. Men genom åren har det ändå grämt mig att vi inte kunde ha kvar Söderöra. Det är därför jag är här. För att se hur det känns idag och för att första gången på nästan 30 år få återse huset och de omgivningar som var skådeplatser till mitt livs hittills lyckligaste tid.

26828537_10156010059497603_795811344_o

Bara några hundra meter kvar. Jag noterar hur märkligt lite det är som har förändrats i byn. Sen vi sålde huset har Sovjetunionen kollapsat, krigen i forna Jugoslavien, Irak och Syrien rasat, internet uppfunnits och Carola har separerat från Runar. På Söderöra har nån sågat ner ett träd och nästan orkat måla klart ett staket. Ja ja, men ni fattar. Det är nån gillestuga här, nån utbyggnad där. Allt är som en tidsresa skapad bara för mig.

26853076_10156010095712603_1304122857_o

Jag tar vägen förbi det jag kallade Rickards hus. Där inne satt vi och spelade Chock och Dungeons and Dragons. Rickard var nog den viktigaste personen i mitt liv ett par somrar där i mitten av 80-talet. De världar han som spelledare skapade måste ha främjat min fantasi och kreativitet. Den här dagen är det dock öde. Vad Rickard och hans familj gör idag har jag ingen aning om men buskagen är sig lika när jag vandrar den än idag upptrampade stigen mellan deras och vårt hus.

26772434_10156010060722603_951478630_o

Nu så, snart. Där! Där är det. Och det är fortfarande rött. Jag skyndar mig över diket och står snart på vår (ja jag säger vår) gräsmatta. Jag bara gapar. I princip ingenting har förändrats. Till höger lyser en lykta så någon kanske är hemma. Jag går de få trappstegen upp på verandan. Surrealistiskt är det förstås där jag går fram och tillbaka över folks tomter och tittar in. Det är öde som i The Walking Dead. Är det en walker jag ser där inne? Jag knackar på. Ingen öppnar så jag börjar undersöka huset närmare.

Det verkar inte ha målats om på trettio år och inga större upputsningar verkar ha gjorts. Verandan är sliten och olackerad, dasset är grönt av mossa och gillestugan har sett sina bästa dagar. Men när jag tittar in blir det bisarrt på riktigt. De flesta av våra saker är kvar! Våra fåtöljer står kvar, vardagsrumsbordet är detsamma och där i hörnet står den. Vår gamla gröna telefon med snurrplatta! På EXAKT samma ställe. Jag minns hur min pappa satt och pratade i den strax innan han berättade att jag skulle få ett till syskon. Just då kände jag mig utstött men idag är jag oerhört tacksam för alla mina fyra systrar.

Jag tittar in i huset från flera håll och i princip allt som var vårt finns kvar. Förväntar mig nästan att mamma ska ropa att det är mat. Jag går runt på utsidan. Två fönster, in mot det som var mitt rum och det som var min storasysters rum, bjuder på fler märkligheter. För det ena fönstret är en rullgardin neddragen. En gul rullgardin med vita måsar på. Min gamla rullgardin! Innanför den satt jag och läste Buster och om grekiska gudar och hjältar. Det andra fönstret är karaktäristiskt trasigt i form av ett hål, nån decimeter i diameter, som sitter en bit ned på rutan. Det hålet orsakade jag själv genom ett missriktat stenkast. Rutan har alltså inte bytts ut på drygt trettio år!

26781756_10156010119197603_102482959_o

26852945_10156010118992603_1599776251_o

Såklart gör de nuvarande ägarna vad de vill med huset, men det känns nästan hånfullt. Spåren jag ser är fortfarande våra. Det är som att vara utestängd från sitt liv och se det man en gång älskade förfalla framför ens ögon. Jag orkar inte stanna alltför länge. Innan jag går blickar jag ner från verandan mot vattnet. Så när som på en stor sten som flyttats är utsikten densamma som om 80-talets somrar.

26855023_10156010118102603_1272598689_o

Båten tillbaka går klockan 17 så jag hinner i princip ta mig runt hela ön. För den som inte är så bevandrad är Söderöra grannö till den mer kända Norröra där Saltkråkan spelades in. Öarna ligger en bra bit utanför Norrtälje och det är fullständigt underbara miljöer. En helt dödstyst ytterskärgård ligger slumrande. Det enda som hörs är fåglar och en hjort som får panik och raskar över isen när jag är i antågande.

26854611_10156010068227603_582859470_o

26853446_10156010092977603_79920643_o

 

 

26732448_10156010058872603_1311992301_o

Innan båten går träffar jag på en av de permanent boende som ger mig de senaste trettio årens skvaller. Vem som har drunknat och vem som har ihop det med vem. Förvånansvärt avancerade intriger visar det sig. Skärgårdsdoktorn ligger i lä kan jag säga…

Var det en bra idé att åka ut? Ja, definitivt, men mer än lovligt vemodigt. I en värld där informationsfloden tagit över våra liv blir kontrasten till det oföränderliga än mer påtaglig. Jag får höra att dagens kids på ön mest sitter med sina paddor istället för att åka ut och fiska, men jag vet inte jag. Tänker att dagens kids hittar sin egen väg.

Kvinnan jag pratar med är sällan i stan (och då snackar vi Norrtälje). Sen 1982 har hon följt rytmen här ute och inte brytt sig så mycket om instaflöden och annat. Det påminner mig om den strandsatte japanske soldaten som i tjugo år befann sig ensam på en ö i tron att andra världskriget fortfarande pågick (inga paralleller i övrigt). Hon och maken meckar med båtar och har en Sandhamnsbåt som de kör passagerare med större delen av året. Ett fridfullt liv som kanske inte är något för mig i längden, men att kunna spendera mer tid så här lockar. Att kunna åka ut och stänga av.

26782494_10156010596237603_552396111_o

Till slut är det mörkt. Becksvart. Därute ser jag Riddarfjärdens lampa komma närmare. Mitt i en värld som på så många sätt verkar vara i stor förändring är det fantastiskt att besöka miljöer där inget tycks hända, men det gör det förstås, även här. Bara inte i samma tempo. Jag stiger ombord på båten och konstaterar att en del av mig alltid kommer att finnas kvar på den här ön.

Och även en grön telefon vad det verkar….

 

 

 

 

 

Nere med kungar

26735781_10156001791842603_988495585_oGig 121.

Spontant tar jag mig ner till King Comedy för att testa lite nytt å gammalt. Den vanliga ligan är där och som vanligt knappt någon publik. Inte stått på scenen sen den 19 december och det är lite rostigt men går ändå ok.

Uppskattar att klubbägaren Johannes Hakala orkar dra runt detta. Tyvärr för det mesta lite folk men ändå ett bra ställe för den som behöver scentid.

 

Summering av stand up-året 2017

25589883_10155949802862603_2047131638_nGig 120.

Jaha. Dags att summera första kompletta stand up-året. Det blev 106 gig totalt. Tre headliner-gig på Stockholm Comedy Club, gig på Gasta i Gävle, första gigget på Mafia Comedy nu i slutet av året och en jäkla massa roliga äventyr och bekantskaper. Jag sa till mig själv att jag skulle köra hårt hela 2017, vilket jag också gjort. Det har varit grymt utvecklande men också helt uppslukande. Det har snuddat vid ett missbruk. Har tvingat mig upp på den där scenen fast kroppen skrikit att den inte vill. Har gått en krävande workshop med Thomas Oredsson där ens stand up-persona har granskats i detalj och fått utstå (om än konstruktiv) kritik.

Jag känner mig rätt tärd. Ska ta ett rejält break nu på en månad, har nästa gig inbokat i Norrtälje 19 januari. Det var aldrig menat från början att jag skulle köra så hårt. Dock ett personlighetsdrag jag har att gå in hårt för saker och det hela eskalerade efter hand. Tyvärr också på bekostnad av annat, vilket jag nu sörjer. Det verkar också vara irreversibelt.

Stand up-branschen är föga förvånande stenhård och består en mängd grupperingar. Vissa ringrävar är hur trevliga som helst och kan komma fram och berömma en efter bra gig medan andra frågar: ”Vem är du?”, trots att man hälsat och pratat kanske fyra gånger tidigare. Samtidigt har jag förståelse för att man inte orkar engagera sig i alla rookies som dansar något år och sen drar sig tillbaka.

Min erfarenhet är att man måste fokusera på sitt eget framträdande och hur publiken responderar på det. Skita i att komikerna bredvid har hört dina skämt tusen gånger och kanske ha ett par personer vars åsikter man värderar. Det är en kombo mellan att stenhårt köra sin egen grej och att vara lyhörd för om det man sänder ut från scenen landar hos publiken.

Viktigaste lärdomen är dock att det tar lååång tid att bli bra, att bli någon som alltid levererar. Fortfarande kan det gå lysande ena gigget bara för att gå betydligt sämre nästa med ungefär samma material. Jag har fortfarande inte landat i mitt uttryck, det varierar ganska betänkligt beroende på humör och från gig till gig.

Nu tar jag som sagt paus från detta, åtminstone i år. Möjligen något Big Ben gig i januari men jag tror att nästa gig blir i Norrtälje 19/1.

Tack för alla som kommit och kollat och tack till alla komiker som erbjudit stöd, råd och kamratskap under året som gått.

På återseende 2018.

Erik

ps. Gig 120 då? Jo körde på sista Open Mic-kvällen som Linda och Nalle kört nu i ett och ett halvt år. Gick bra. Vi får väl se hur det blir med Open Mic-shower framöver när Stockholm Comedy Club nu flyttar till city. Kanske kommer så småningom…

Nja, sådär va, Burken?

25485317_10155940806672603_1178944696_oGig 119.

Jaha, då var det dags att ha det lite trögare igen då, efter fyra riktigt bra gig. Bra line up på Stockholm Comedy Club ikväll och bra med folk, bland annat ett stort gäng från Axfood.

Jag ska öppna. Känns helt ok men kan ofta vara lite trögt. Janne Westerlund värmer upp publiken en kort stund men publiken känns ganska reserverad. Jag får bra respons i början men i mitten går det rätt trögt. En rutin som har gått svinbra i flera gig får helt plötsligt knapp något gehör. Sen vinner jag tillbaka publiken igen och avslutar starkt.

Visserligen kör jag i början då publiken är lite mer spänd och oförfriskad, men blir ändå lite besviken över vissa delar av responsen, men that´s life. Ok gig som helhet men borde ha varit bättre.

Nästa gig blir Open Mic på Stockholm Comedy Club den nittonde december. Sen väntar en lite lugnare period. Men det har jag sagt förr. Känner att jag verkligen behöver en paus från giggande nu och hoppas att jag ger mig detta. Brukar bara ha så svårt att tacka nej till gig.