För vem är man kreativ? Alla terapeuter i kör: ”För dig själv! Så länge du är nöjd spelar det ingen roll vad andra tycker”. Jag vet att det är sant men säg det till den kreative. Säg det till den som spillt sitt eget blod för att få en vers att hänga ihop med en refräng. Säg det till den som tittat igenom 80 låtidéer, hittat fem som är värda att gå vidare med, förfinat dessa och inkorporerat resultatet med nyskrivna låtpartier. Säg det till den som vägrat Let´s dance, nyponsoppa, kladd och gemenskap, för att skapa något som väldigt få kan skapa. Säg det till den som vaknar varje morgon klockan 5.00 med satans förebrående röst ringande i huvudet. En röst som gäckat sen barndomen, som talar om att allt som gjorts och någonsin kommer göras är fel. Säg det till den som vet att ingen vill veta av det som skapas men som ändå inte kan sluta. Säg det till den som försöker trotsa vår tids förutsägbara livsöden och skapa ett eget.

Att kasta pärlor för svin är talesättet som föga förvånande ligger till grund för den här bloggens namn. Men var har denna kombination av narcissism och självhat tagit mig? Överallt och ingenstans. Albumet Falling Back Down har skapats i en förvirrad sörja av meningslöshet. Den där förbannade oron. Varför väljer jag gång på gång att vara kvar i ett liv där jag tvingar mig att leva upp till en sanning jag vet är falsk? Villfarelsen att det till slut ska komma ett erkännande som en gång för alla ska göra mig hel och fylla mitt bottenlösa behov av bekräftelse.

För det vet jag ju. Det kommer inte att komma ett erkännande som kommer att göra mig hel. Att helas är att välja, att förstå att välbefinnandet alltid finns där oavsett. Och jag förstår, men jag väljer trots det att göra tvärtom. Är det inte intressant? Att man väljer sin egen olycka. Nu när jag sitter och skriver detta duktiga insiktsfulla vet jag att jag kommer fortsätta att göra tvärtom. Jag vet alltså att jag sannolikt kommer att välja att även fortsättningsvis må dåligt större delen av min vakna tid. Sannerligen häpnadsväckande.

Nu ska jag inte vara för hård mot mig själv. Jag är genuint nöjd med de här låtarna. Det verkar som jag lyckats vara kreativ för min egen skull. Ja, hade den hittills erhållna responsen från yttervärlden fått ligga till grund för mitt människovärde hade nog värdet varit mer Cromagnon än Homo Sapiens, men hey, jag lever fortfarande trots att endast 14 personer letade sig in och läste mitt förra blogginlägg. Ändå finns det där, mitt förbannade ego. Min skapandefrenesi styr ofta mot hämnden. Något diffust oklart ska det ges igen för, något ska visas för någon. En drivkraft som drivit en sådan som Zlatan blir problematisk för en annan utan samma självklart översvallande talang.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att inte duga. Vem kan duga idag? Vad är att duga? Ja, samhällets svar på detta kan vi alla: en lycklig familj, ett fint hem, en meningsfull fritid, ett vackert yttre, en ordentlig följarskara i sociala medier, en respektabel karriär. Men baksidan av detta är ju otillräcklighet, stress, prestationsångest och avundsjuka. Bland annat. Jag vet att jag funderar för mycket. Det finns inga svar att finna. Bara kopplingar att få bort. Så bort med bekräftelse, pengar och ego. Låt dessa kopplingar släppa och lugnet infinna sig. Så. Ett lätt sinne. En yoga-pose. En kopp grönt te. Och så…..pang…en kraftig smäll! Plötsligt står fyra ryska soldater i farstun. De höjer sina vapen…

Sensmoral? Stunden är det enda vi har. Just idag är jag stark och så vidare.

Anyhoo….

Falling Back Down handlar om kopplingar, om att hänga upp sin lycka på något stort som ska inträffa. När det sedan inträffar: sorg, mörker, ett liv som vände.

Falling back down

I can´t believe that you´re standing here after all these years

You broke inside and relieved me from all my fears

But as it went, something started working from within

Hand in hand into a battle we can never win

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

In your eyes I can see there is something dying too

We waited for something better, for me and you

See the light fading til I can´t make a sound

You have to end the play if you´re still around

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

I wanna go let me out of here, sorry, you can´t go anywhere

Promise I´ll never wait again, I will really change now

I wanna see what could have been, we all do but no one will

A little light will remain, as I shut down in pain