Ibland känns livet som ett inlägg på Instagram av en motivational speaker. En energirik man (för det är mestadels en man) har hittat sig själv. Han har förstått saker. Som att en dålig företagskultur inte sitter i väggarna utan i människorna som befinner sig på den aktuella arbetsplatsen. Han har förstått att man inte ska ge upp. Han har förstått att man inte ska bry sig om vad andra tycker. Han har förstått att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jag hatar honom förstås. Eftersom jag aldrig tycks förstå.

Jag verkar sakta börja bli tvungen att förlika mig med ett liv i ensamhet. Har aldrig lockats av familjelivet men heller inte av att ligga och ruttna bort i en lägenhet där enda höjdpunkten på dagen är när ett stressat hemtjänstbiträde tittar förbi och slänger in en svart plastform med potatis, ärtor och torr kassler i mikrovågsugnen. But it is what it is, som en engelsk fotbollsspelare skulle säga.

Mitt album är mörkt. Texterna är mestadels mörka även om det i vissa går att skönja ljuset. Only Me And The Roaches handlar om att bli spottad på, förnedrad, hatad och baktalad. Av hyenorna och de rädda hycklarna. Av de kraxande korparna. Men sånt är livet. Man kör på. Äter sig vidare, en dag i taget. Tar ett andetag till. De ska dö korparna också. Och då ska jag dansa på deras gravar.

Till slut finns endast jag och kackerlackorna kvar.

Only Me And The Roaches

I never wanna go to bed

I don´t wanna have em crawling in my head

Telling me I´m no good to no one

I have to fight em every night

And they never seem to shatter in the light

I will be lying once again

While my inside´s bleeding

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

A sudden dagger in the back

Never got a chance to avoid the attack

From the bottom of the grave

I can see them stand above me laughing

Shovelling some dirt

And deriding me where it hurts

As the pit is filling up

They are staring

Staring

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

Only me and the roaches

Me and the roaches

Will be left alive