Jag står där en halvtimme in i mitt timslånga crosstrainer-pass och kämpar på nivå 25. Det är den tyngsta möjliga nivån på just den här crosstrainer-maskinen som jag föredrar eftersom stegen blir ganska korta och maskinens rörelsemönster därför påminner om löpning. Fast på just nivå 25 påminner mitt rörelsemönster mest om en stelopererad koma-patient. Det går helt enkelt väldigt trögt och jag svär både inombords och utombords över min jämmerliga smärtsituation.

Det är ungefär här du dyker upp i TV4:s Nyhetsmorgon. Snygg, städad och fräsch ler du ditt pojkaktiga leende mot programledar-Soraya. Jag hör inte vad som sägs eftersom jag lyssnar på musik men jag förstår att du har det hektiskt. Du har fått en skådespelarroll och verkar också ha något jul-musikal-aktigt för dig. Som sagt. Jag hör inte vad som sägs.

Men plötsligt anas en spricka i din tillvaro. Något mörkt har dragit in över din annars blåa himmel. Det är skivbolaget. Dessa gamar har försökt förmå dig att spela in ännu en julskiva och det här har nästan knäckt dig kan jag utläsa av grafiken. Egentligen fullt förståeligt eftersom du är upptagen med musikalroller och skådespeleri. Hur skulle du ha hunnit? Gamar…

Trots att jag inte hör vad som sägs så händer här ändå något inom mig. Något som får mig att för ett par minuter avbryta mitt crosstrainer-pass, ta en bild på dig där du sitter i din nakenhet och sedan lägga ut den på Instagram tillsammans med en text i klart isande ironiskt tonläge. Som att jag driver med pressen du upplever.

Jag ska försöka ta dig igenom den djupt olyckliga tankeprocess som sker i mitt huvud när jag ser dig där i soffan. På något sätt känner jag att du ju är där så ofta och att intresset för dina ändå rätt förutsägbara prestationer i alla sin skicklighet borde vara begränsat. Jag känner också att din röst liksom aldrig riktigt berört mig. Detta i kombination med din oerhörda trevlighet blir det som får mig att torka mina svettiga händer, pausa crosstrainer-programmet, trycka upp knapplåset och inleda händelseförloppet som leder fram till det publicerade instagram-inlägget.

Varför händer det? Bakgrunden är att jag håller på med ett eget projekt. En uppföljare till min skiva ”Just Like Cancer”. Liksom du, Peter, har jag en ganska ljus röst som i mitt fall inte riktigt rimmar med mitt burdusa yttre. Jag har lärt mig att acceptera den och ibland gilla den. Den kommer inte att ta mig till några broadway-scener men kanske till stunder av välbefinnande där åtminstone jag själv kan njuta av min kreativitet. Jag tycker helt enkelt att mitt brokiga musikaliska liv skulle vara intressantare att avhandla där i soffan än att höra dig tala om ännu en julshow. Jag och inte du borde sitta i soffan, Peter. Tycker jag. Dock förstås få andra. Det är därför du sitter där och jag trollar från en crosstrainer-maskin.

Å andra sidan förstår nog få hur mycket som krävs för att göra det du gör och leverera på så hög nivå år ut och år in. Jag förstår. Även om din röst inte är min kopp te så är din talang givetvis odiskutabel.

Det är också fint och kanske nödvändigt i dessa tunga tider att en kändis upplevelser kring pressen från skivbolaget ska kunna avhandlas samtidigt som flyktingar dör i båtar. Att du i dessa tider orkar sitta och beklaga dig i TV ska du faktiskt ha en eloge för. Allt kan inte handla om tragik på högsta nivå, ibland behövs även mellannivån och lägstanivån. En välbehövlig paus i den uppskruvade retoriken kan göra oss alla gott.

Därför. All respekt till dig och lycka till med julshowen. Vore även kul att höra vad du tycker om min nasala stämma.

Not The New Messiah på Spotify.

Han börjar få bra armar nu Ragnar. Dag ut och dag in med rutiner och regelbunden träning brukar ha den effekten på de flesta utlandssoldater (inte alla, bör tilläggas). Annars verkar han vara som vanligt där han sitter i min gröna stol som rent stilmässigt ser lite malplacé ut i min lägenhet. Han ler sitt patenterade varggrin och kan konstatera att sista leaven för den här Mali-missionen börjar lida mot sitt slut.

Jag känner sig ibland som en fjättrad Mårten Gåskarl när gamla missionskamrater åker ut igen medan en annan står naglad vid bandet i Svedala. Å andra sidan är det kanske lätt att överdriva de goda stunderna medan utbildningstristessen i kasern 216 ute på Livgardet förträngs. Vidare är det nog rent karriärmässigt mer givande för officeren än civilisten att göra fler missioner även om jag kan sakna äventyret.

När Ragnar den här veckan återvänder till insatsområdet kring Timbuktu börjar det nästan bli dags att summera och förbereda för överlämning till nästa styrka, Mali 03. Som vanligt verkar Sverige ha gjort ett positivt intryck på andra nationer.

– Vi är rätt bra utrustade jämfört med många andra. Det har gjort att vi kunnat hjälpa till med att exempelvis röja bomber, minsvepa och pumpa bort vatten vid översvämningar. Om vi kan så hjälper vi gärna till även om det kanske inte är vår huvuduppgift, säger Ragnar.

Nej huvuduppgiften är att samla in underrättelser som sedan förmedlas vidare till enheten All Sources Information Fusion Unit (ASIFU) som är högsta underrättelseenheten vid FN-högkvarteret i Bamako. Underrättelserna samlas in via exempelvis spaningssoldater, UAV (ett litet förarlöst plan) och möten med civilbefolkning och annan militär.

Ragnar är samverkansofficer och en av länkarna mellan svenska förbandet och FN-ledningen.

– Det handlar om att redogöra för vår pågående verksamhet och uppdatera den burkinska generalen om säkerhetsläget. Det gör jag några gånger i veckan. Jag utvecklar också kontakten med de civila FN-delarna. De har personal ute i områden där vi inte kan verka.

En typisk dag går Ragnar upp vid sex och kör kondition. Efter frukost avfärd till sektorhögkvarteret där han spenderar dagen. Sen hem för middag, träning och möten. Sista timmen blir det lite häng med kollegorna. På helgen blir det fler möten på campen och på söndagen vårdas materiel och fordon. Ett inrutat liv som främst spenderas på olika camper.

Soldaterna rör sig mer ute i terrängen och har bland annat genomfört en nio dagar lång operation i ansvarsområdet. Största hotet är från de beväpnade grupperna som står utanför fredsprocessen. Sekundärt lokala banditer. Grupperna ger sig på civilbefolkningen och genomför vägrån. Timbuktu är, enligt Ragnar, relativt säkert men det kan blossa upp när som helst.

– Civilbefolkningen är positiv till vår närvaro. Vi har genomfört fotpatruller frekvent och det gör att vi har gott anseende.

Med Mali 02 har den svenska styrkan på allvar börjat agera i området. Mali 01:s uppgift var främst uppbyggnad. Och det är som sagt ett efterfrågat förband som hjälper andra med eskortering, minröjning och utredningar. För Ragnar väntar nu en dryg månad till innan det är dags att lämna över.

– Det är bra att vi är igång ordentligt så att FN framöver kan fokusera på de civila delarna som infrastruktur och utbildning. Timbuktu behöver få igång näringsliv och turism för att i framtiden kunna bli ett fungerande samhälle, avslutar Ragnar.

Idag är du aldrig fri från någonting. Det vibrerar i fickan, plingar på skärmen och rasslar till i din newsfeed. Du har aldrig en ursäkt att inte ha koll och förväntas ständigt vara tillgänglig. Sen blir du plötsligt sjuk.

Det börjar som en liten rysning, en svag ilning, en svettpärla längs ryggraden. Du lyssnar på jourhavande kvacksalvare i din närhet och kastar dig huvudstupa in i kurer du innerst inne vet inte kommer fungera eftersom virus skiter i vitlök och ingefärakok. Medan du drar ditt tionde färskpressade apelsinjuiceglas förnekar du dessutom allt och intalar dig själv att du bara är lite trött och ofokuserad. Du bestämmer dig för att sova på saken.

När du morgonen efter slår upp ögonen är din hals fylld med spik. Att formulera ett ord är svårare än att förstå oktoberöverenskommelsen om att överge decemberöverenskommelsen och du förstår vad du måste göra. Sjuka dig, av någon sorts respekt mot dina arbetskamrater. Chefen hör vad du säger och får ur sig ett avmätt ”krya på dig”. Det läggs på och blir tyst. Skammens tystnad. Du tänker dig morgonmötet utan dig. Hjälp! För ditt inre hör du dina kollegors hånfulla fnissanden och menande blickar. De ser alla fram emot att utföra dina arbetsuppgifter.

Hemma sitter du iförd mjukisbyxor och skäms. För hur sjuk är du egentligen? Skulle det vara omöjligt att öppna datorn och svara på några mejl? Skulle det vara förenat med livsfara att läsa igenom och korra ett par texter? Sannolikt inte. Men du får å andra sidan inte betalt. Karens-oket hänger över dig och i helvete att det ens ska andas något jobbrelaterat.

Det känns som att gränserna ändå håller på att suddas ut. Med några enkla mejl från dig kan dina kollegor utföra arbetsuppgifter som innebär en lugnare tillvaro även för dig när du återvänder. Du fångas i ett skammens moment 22. Om du halvjobbar hemifrån kanske du i förlängningen blir sjukare och blåser ackordet för alla andra stackare. Om du inte jobbar kommer du och alla andra efter. Du blir visserligen friskare men sätter alla andra i skiten. Och allt härligt jobb finns ju ändå där i din dator och telefon.

I Afghanistan drog jag ut i fält med en klassisk spikhals. Hade tjatat om att få komma ut på operation och vägrade inse att jag hade feber. Lite kringstrosande i afghansk by i minusgrader skulle säkert göra susen. Sagt och gjort utförde jag mitt värv, tog mina bilder och skrev mitt reportage.

Sedan väntade fem dagars feberkoma i min barack i totalt mörker. Jag låg halvt utslagen och skakade i en Kafka-liknande tillvaro där min rumskamrat öppnade en dörr i taket, sträckte ut sin tre meter långa arm och gav mig smörgåsar.

Idag är jag glad att jag tog bilderna och det hela har blivit ett kärt minne. Att pressa ur det där lilla extra är alltid en hållbar strategi. Därför jonglerar jag nu jobbmejlen med vänsterhanden, nyser över datorn, svettas i min filt, bloggar lite, börjar på en ny bok och tittar TV-serie.

En klassisk svensk medelklass-sjuktillvaro på skammens 100-meters-bana.

Vid målgång skymtar en stor fet vägg.

Jag har ett gott hjärta. Ändå har jag genom åren gjort förvånansvärt lite för mina medmänniskor. Annat är det med min syster Matilda. Hon är en sällsynt skinande filantrop och har rest ensam på platser få av oss skulle drömma om att sätta våra välbaddade I-lands-fötter på. Jag är milt uttryckt inte förvånad över att just hon engagerar sig i asylsökandes situation i Sverige.

Någonstans på ett asylboende i Stockholmstrakten sitter lilla Aisha och skriver frenetiskt på ett papper. Hon är en av många asylsökande som just nu flyr, hotar vårt land eller parasiterar. Kärt verb har många namn i dagens debatt men om detta kunde inte Aisha bry sig mindre. Hon vill bara visa mig att hon kan skriva hundra siffror på ett papper. Och som hon skriver. 95, 96, 97, 98, 99, 100! Hon får en försynt applåd av mig. Jag vill nämligen inte störa Matildas högst improviserade svenskalektion som denna kväll har lockat ett 30-tal människor med varierade svenskakunskaper.

Utrustad med sin mors gamla grammatikbok från 60-talet och en galen energi håller Matilda ideellt lektioner i svenska i ABF:s regi. Detta är en del i en relativt febril kursverksamhet som pågår just nu på svenska asylboenden och där det undervisas i allt från dans till svensk litteraturhistoria.

Den här kvällen består lärartrojkan av en filantrop som jobbar på Coop (Matilda), en syrisksvensk byggnadsingenjör och en världsvan kvinna som i omgångar verkat i internationella insatser. Byggnadsingenjören, som visar sig ha god insyn i ett stort byggprojekt som berör mitt arbete, är själv syrier och tar sig an en något mer avancerad grupp. Resten samlas hos Matilda och den världsvana och de delar upp eleverna mellan sig i ett stort klassrum. Elevernas närvaro är viktig, annars blir det i slutändan inga pengar.

Det är en ganska svår undervisningssituation. Vissa har bott på boendet i ett år medan andra är nyanlända. Några har sena matvanor och nya elever tillkommer hela tiden under kvällen. Många vet inte om de kommer få avslag eller inte och det påverkar såklart motivationen. Dessutom läser både unga och gamla ihop och det är inte lätt för de äldre när de unga rabblar meningar klanderfritt efter några veckor. Lilla Aisha som inte kan vara äldre än fem år, drar till exempel alla siffror mellan 0 till 100, sittandes i Matildas knä.

Hur gör man då om man ska lära ut utan att vara lärare? Skjuter från höften såklart. Vi kör alfabetet, siffrorna, frågeord och klockan. Å, ä och ö är svåra bokstäver att uttala och de blir lyckliga när de lyckas. Jag också. Feedbacken är påtaglig. Jag tjatar på Matilda att timvisaren måste vara kortare än minutvisaren annars fattar man inte vilken tid det är osv.

Sällan har väl en skolklass varit så brokig. Småtjejer från Syrien frågar en albansk Special Forces officer hur han mår. Hur mår DU? Jag mår bra. Några av ungarna tröttnar och börjar gå runt i klassrummet, annars är disciplinen förvånansvärt god.

Två och en halv timme går fort men mycket hanns med. Jag säger adjö till några av tjejerna och känner mig faktiskt ovanligt varm. För att vara de som i Islams namn ska ta över Sverige känns de väldigt tacksamma men man vet ju hur det är. Godtrogna svenskar har de lurat förr och såklart smider de planer när vi gått.

Trots att kändisupproret var för ett par veckor sen så behövs fortfarande volontärer som hjälper till på olika sätt. Om inte annat, gör det för dig själv. Tacksamhet känns bättre än mindfulness, lovar!

ps. Aisha heter egentligen något annat.

http://stadsmissionen.se/Stodoss/nyheter/Flera-hundra-volontarer-sokes-till-boende-for-familjer-pa-flykt/

https://www.facebook.com/groups/739166246193781/?__mref=message_bubble