Jag har ett gott hjärta. Ändå har jag genom åren gjort förvånansvärt lite för mina medmänniskor. Annat är det med min syster Matilda. Hon är en sällsynt skinande filantrop och har rest ensam på platser få av oss skulle drömma om att sätta våra välbaddade I-lands-fötter på. Jag är milt uttryckt inte förvånad över att just hon engagerar sig i asylsökandes situation i Sverige.
Någonstans på ett asylboende i Stockholmstrakten sitter lilla Aisha och skriver frenetiskt på ett papper. Hon är en av många asylsökande som just nu flyr, hotar vårt land eller parasiterar. Kärt verb har många namn i dagens debatt men om detta kunde inte Aisha bry sig mindre. Hon vill bara visa mig att hon kan skriva hundra siffror på ett papper. Och som hon skriver. 95, 96, 97, 98, 99, 100! Hon får en försynt applåd av mig. Jag vill nämligen inte störa Matildas högst improviserade svenskalektion som denna kväll har lockat ett 30-tal människor med varierade svenskakunskaper.
Utrustad med sin mors gamla grammatikbok från 60-talet och en galen energi håller Matilda ideellt lektioner i svenska i ABF:s regi. Detta är en del i en relativt febril kursverksamhet som pågår just nu på svenska asylboenden och där det undervisas i allt från dans till svensk litteraturhistoria.
Den här kvällen består lärartrojkan av en filantrop som jobbar på Coop (Matilda), en syrisksvensk byggnadsingenjör och en världsvan kvinna som i omgångar verkat i internationella insatser. Byggnadsingenjören, som visar sig ha god insyn i ett stort byggprojekt som berör mitt arbete, är själv syrier och tar sig an en något mer avancerad grupp. Resten samlas hos Matilda och den världsvana och de delar upp eleverna mellan sig i ett stort klassrum. Elevernas närvaro är viktig, annars blir det i slutändan inga pengar.
Det är en ganska svår undervisningssituation. Vissa har bott på boendet i ett år medan andra är nyanlända. Några har sena matvanor och nya elever tillkommer hela tiden under kvällen. Många vet inte om de kommer få avslag eller inte och det påverkar såklart motivationen. Dessutom läser både unga och gamla ihop och det är inte lätt för de äldre när de unga rabblar meningar klanderfritt efter några veckor. Lilla Aisha som inte kan vara äldre än fem år, drar till exempel alla siffror mellan 0 till 100, sittandes i Matildas knä.
Hur gör man då om man ska lära ut utan att vara lärare? Skjuter från höften såklart. Vi kör alfabetet, siffrorna, frågeord och klockan. Å, ä och ö är svåra bokstäver att uttala och de blir lyckliga när de lyckas. Jag också. Feedbacken är påtaglig. Jag tjatar på Matilda att timvisaren måste vara kortare än minutvisaren annars fattar man inte vilken tid det är osv.
Sällan har väl en skolklass varit så brokig. Småtjejer från Syrien frågar en albansk Special Forces officer hur han mår. Hur mår DU? Jag mår bra. Några av ungarna tröttnar och börjar gå runt i klassrummet, annars är disciplinen förvånansvärt god.
Två och en halv timme går fort men mycket hanns med. Jag säger adjö till några av tjejerna och känner mig faktiskt ovanligt varm. För att vara de som i Islams namn ska ta över Sverige känns de väldigt tacksamma men man vet ju hur det är. Godtrogna svenskar har de lurat förr och såklart smider de planer när vi gått.
Trots att kändisupproret var för ett par veckor sen så behövs fortfarande volontärer som hjälper till på olika sätt. Om inte annat, gör det för dig själv. Tacksamhet känns bättre än mindfulness, lovar!
ps. Aisha heter egentligen något annat.
https://www.facebook.com/groups/739166246193781/?__mref=message_bubble
Pärlkastaren 