Redan i rulltrappan på väg ner till perrongen hör jag signalen. Jag har egentligen inte speciellt bråttom men möjligheten att komma fram snabbare triggar förmodligen instinktivt min amygdala och vidare apostlahästarna å det grövsta. Jag knuffar undan en tant och börjar älga över Gärdets brunfärgade tegelmosaik. Som i slow motion ser jag hur dörrarna på den gamla old school-vagnen börjar stängas. Jag tänker att den där tjutande signalen inte gäller mig och tar sats likt en kolastinn Patrik Sjöberg.

Tyvärr blir fallet Sven Nylander-tungt. Med full kraft slår jag huvudet i dörrkanten och flyger horisontellt in i vagnen med fötterna före likt en korsformerad jesusfigur. Radioväskans innehåll ligger utspritt och alla mina medpassagerare verkar chockade. Framför allt när jag reser mig upp och det visar sig att Carrie White såg oblodig ut i jämförelse. Någon sticker till mig ett antal näsdukar innan det snabbt blir tomt i min sektion av vagnen. Jag verkar nämligen sända ut missbrukarvibbar där jag står och yrar.

Sedan min fadäs som jag nu endast minns genom ett ärr strax ovanför pannan har jag fascinerats över fenomenet, över hur villiga vi är att riskera liv och lem för att om möjligt komma 2-5 minuter snabbare till jobbet eller dit vi nu tvunget måste hinna. Jag har börjat iaktta människor i deras kampiver och har noterat några typer.

Den brutale som sätter allt på ett kort och kastar sig in i vagnen. Slutar antingen med succé och ett självgott leende inne i vagnens plågsamma tystnad, eller med, som ovan, misshandlad skalle eller annan kroppsdel.

Den försynte som inte riktigt vill erkänna hur bråttom hen har eller hur viktigt det är för hen att hinna med just det tåget, men som ändå slänger in en kroppsdel i glipan. Ibland öppnas dörrarna, ibland inte och den försynte får då trassla ut sin arm och schavottera på perrongen inför passagerarnas förmanande blickar.

Föräldern som helt skamlöst stoppar de igengående dörrarna med barnvagnen. Möjligheten att hinna fram snabbare är uppenbarligen värd att riskera sitt barns liv för.

Dessutom. På de nya tågen går det inte att åka om inte alla dörrpar är stängda. Alla dödsföraktande ruscher och dörrklämningar leder därför till förseningar. Bara det borde vara en anledning att ta det lugnare. Fast antagligen är det väl så inpräntat i oss att hela tiden försöka tjäna sekunder och minuter att vi inte kan hejda oss. Eller så är det kanske det mest spännande som händer under dagen. En kick vi inte vill vara utan!

Själv har jag numera dragit ner på dessa hälsovådliga språngmarscher. Lugnt skrider jag fram och missar tåg som jag tidigare skulle jagat för livet. Det är på riktigt befriande.

Jag försökte berätta det för en man som häromdagen fastnade på mitten och sprattlade förtvivlat med portföljen.

– Det går fler tåg, min vän.

Han skrattade förläget, torkade en svettdroppe och började knappa på telefonen.

Snart tittade han på klockan och svor. Han skulle visst bli sen i alla fall.

Jo ja vet, Alexander Bard. En människa utan digital social kompetens är framtidens förlorare. Instagram är dödsdömt och kidsen har redan övergivit individualismen och smider storslagna planer på gigantiska samverkansprojekt. Vi andra ej internet-natives svingar som förblindade jättar och försöker reaktionärt underhålla någon sorts narcissistisk relevans i ett flöde som oundvikligen dränker oss i en, som det verkar, kaotisk informationsflod. Situationen medför viss frustration.

För en tid sedan fick jag ett välkryddat sms. Min teleoperatör förklarade i muntra ordalag att det nu fanns möjlighet att förlänga mitt abonnemang. Min lilla rektangulära älskling bredvid mig i soffan fnyste föraktfullt. Hon insåg att hennes dagar riskerade att vara räknade och påbörjade därför en obeskrivlig motvallskampanj. Inte för att hon dittills varit medgörlig. Skickligt hade hon länge förpestat min tillvaro precis inom ramen för att jag inte skulle orka utnyttja min försäkring. Hon hade med ett skratt kastat sig utför trappor, gjort sprudlande saltomortaler ner i toaletten och slutligen hoppat ur min ficka på Gatwick och på pin kiv demolerat sitt fina glas.

Månaderna innan min förlängningsmöjlighet hade alltså varit problematiska. Bytet av hennes glas hade dessutom orsakat nya problem som extremt oregelbunden batteritid och ett glappande skal som givit en ovälkommen inblick i hennes skinande inre. Kort sagt hade vår vänskap nått en low point deluxe.

Samtidigt satt hon förstås med trumf på hand. Jag var fullständigt beroende av henne. Som min länk till den nya riktiga världen så var jag, för att säkerställa invand narcissism-dos, tvungen att förnedras av henne, ta på henne och trycka på henne varje dag. Trots att denna värld visades genom ett raster av glassprickor, trots att denna värld ständigt släcktes ner och trots att vatten och encelliga organismer lyckats hitta en glipa in under det spruckna glaset.

Men nu blåste förändringens vindar och hon visste om det. Bredvid henne i soffan låg nämligen ett nytt, vitt, inplastat paket innehållandes en ny älskling. Lite tunnare, lite bredare, lite större, lite bättre. Hon visste att hon var på väg att bli utbytt mot ett yngre exemplar och nu skulle hon kämpa till slutet. Hennes vapen: se till att inkompatibilitet mellan operativsystem förhindrar direkt överföring från gammal älskling till ny, rikta om alla kontakter mot exchange för att förhindra överföring via icloud och slutligen vara allmänt funktionellt jävlig med ständiga batteriurladdningar.

Det blev en lång strid. Eftersom jag inte är ingenjör, ett kvar för att överleva 2016, fick jag kalla på långhårig förstärkning från förorten. Tillsammans slet vi och drog och googlade och testade och till slut låg hon där tömd på information och chip.

Nu skrattade hon inte längre. Hon visste att det var slut men var ändå hånfull i det sista och det tog ett par kraftiga hammarslag innan min rituella hämnd var fullbordad för denna gång.

Samtidigt visslade en ny stämma från köket. Där låg hon. Skimrande, fulltankad och funktionell.

Drottningen är död. Länge leve drottningen.