Som genom ett trollslag kastas jag tillbaka till min barndoms somrar. Till en tid då lemlästade barn från krigets Syrien inte dagligen möter mig i Facebook-flödet. Dessa ohyggliga bilder som jag inte närmare vill referera, som ingen ska behöva se men som är vardag i en snårig mardröm till synes utan slut.

Här i Kvesarum mitt i Skåne är allt grönt och lugnt. Precis som det var då när gräsklipparens brummande och gräsets doft mötte den nyvakne pojken på skärgårdsön. Saft och bullar sen oändliga äventyr. En skyddad värld utan faror, annat än om kvällarna då drakar och demoner skulle slaktas inom en ändå väl avgränsad rollspelskontext.

Jag simmar i hav och i insjö, vandrar i skog och mark. Längs otrafikerade vägar strosar jag omkring som det känns oändligt med får till höger och kor till vänster. På morgnarna bryter endast avlägsna fågelläten tystnaden där jag sitter i min stol under ett förvånansvärt framgångsrikt meditationsförsök.

Tyvärr måste min vistelse få ett slut. Det måste ske idag. Men jag vägrar. Ni andra får hantera världen. Jag vill vara kvar i mitt skal.

Därför tar jag plats på verandan i en stol med en yxa vid min sida. Nykter och utsövd ska jag om så behövs ta den sista striden.

Ni kan ha era flöden.

Jag knyter näven. I fickan. Ställer tillbaka yxan. Skriver ett blogginlägg. Stänger grinden. Åker till stationen. Väntar på tåget. Fortsätter på min resa mot den allomslutande ledan.

Men först! Ett annat spännande stopp.

Sannolikt hörs vi igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höglandsboskap är förtjusande djur som jag söker efter med ljus och lykta från min plats i den mintgröna Fiatens passagerarsäte. Färden går över gröna kullar och gigantiska berg som påminner om svenska fjällen men förstås är betydligt frodigare på grund av det sydligare läget. Maniskt scannar min blick av hage efter hage men det är som förgjort. Inga långhåriga vänner i sikte, endast drivor med får som besudlar kullar och vägar.

Jag och min vän Peter är på manlig bilsemester i Skottland och världen tycks brinna. Vi får rapporter om drygt 80 döda i Nice efter en makaber lastbilsfärd och en del av militären försöker ta makten i Turkiet. ”Vilka drypande köttstycken för hungriga vikarievargar att kasta sig över på sommartorra redaktioner”, tänker jag först, för nu är det action i lådan. Den nyhetsjournalistiska paradoxen; ”Jag vill inte att människor ska dö under extremt nyhetsmässiga förhållanden men om de ändå gör det så vill jag vara först med nyheten”. Sen blir jag ändå modstulen och lite huttrande eftersom jag inte längre jobbar på en nyhetsredaktion och dessutom är på semester.

Världen tycks brinna ja. Det har den gjort förr, det gör den hela tiden någonstans och lär väl så alltid göra tills dagen då vår expanderande sol väljer att omfamna oss för gott. Ändå påverkar och berör det mig mer nu än förr. När jag sprang omkring i min 10-åriga sörgårdstillvaro hade jag inga problem med en miljon döda i kriget mellan Iran och Irak. Det hindrade mig inte från att känna en oförblommerad kärlek och lust till livet.

Som luggsliten 40-åring med cyniska tendenser får jag kämpa för de där lustluckorna. De är mer små skinande undantag i en askgrå helhet än allenarådande rusperioder. Men här i Skottland gör jag mitt bästa. Vi har så trevligt. Alla är så snälla. Folk hälsar på en när man är ute och går på morgonen. Jag blir alltid lika förvånad. Vi hittar de mest underbara små Bed and breakfast-situationerna och besöker både sevärdheter och golfbanor som kantas av supertrevliga skottar. Det är ju så. De flesta människor är trevliga och vill väl.

Ändå pockar min lille fyrkantige vän i fickan ständigt på uppmärksamheten och påminner mig om sorgen, smärtan och vansinnet. Jag får veta att en av mina vänner från flyktinglägret i Piraeus-hamnen i Aten och hans förtjusande familj har lämnat lägret och nu verkar befinna sig i en förtvivlad situation utanför ett annat mer permanent läger. Han skriver till mig att han vill dö. Jag vet inte om han menar det. Jag skriver att han ska försöka vara stark. Tyvärr befinner han sig i medieskugga just nu. Flyktingsituationen har slutat vara en nyhet, den är endast ett faktum. Ett pågående molande faktum.

Och ett faktum jag har semester ifrån just nu. Jag kunde ha åkt ner och kört en vecka till i lägret den här veckan men orkade inte. Jag ansåg mig vara för trött med svenska mått mätt. Tack och lov har jag inspirerat ett par vänner varav den andra den här veckan befinner sig i Pireus-lägret. Ringar på vattnet är bra. Alla kan göra något.

Men just nu verkar alla göra något annat. En ung, blek, tatuerad kvinna möter mig någon dag efter hemkomst på en slingrig väg i mörkret ovanför Alviks tunnelbanestation. – En väldigt speciell Pokemon har tydligen siktats här uppe, säger hon innan hon småspringer vidare. Det verkar redan finnas ett före och efter Pokemon Go. Världen för en vecka sedan var ett annorlunda ställe. Nu är det tips i Aftonbladet, folk som springer ut på motorvägar och dårar som simmar ut till avlägsna öar för att där hitta en tecknad figur i sin mobil.

Samtidigt kanske det är så här IS kommer att besegras. Kanske förläggs de ovanligaste Pokemonfigurerna till ökenlandskapen i Irak och Syrien? Miljontals ton västvärlds-kött i form av otränade ungdomar kommer att välla in och formligen kväva IS-soldaterna. Vilket oväntat slut det skulle vara!

”Det är så positivt att ungdomar kommer ut och rör på sig nu.” Ha ha. Dör.

Fast kanske har Pokemon-jägarna rätt ändå. Vi behöver enkla ofarliga event och kampanjer att samlas kring när det farliga som händer idag mer än tidigare är tillgängligt 24/7 och ständigt tränger sig på.

Det var därför jag lade dövörat till där i passagerarsätet i den mintgröna Fiaten. Jag ville hitta mina egna långhåriga Pokemons. Jag ville för en kort stund själv diktera vad som var viktigt i mitt liv.

Det enda som just då var viktigt var att få en bild på en ko med lugg.

Men det sket sig.

Och sen kom en ny TT-flash.

ps. Djuret på toppbilden är inte plåtat av mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Personligen vill jag inte att en EU-skeptiker ska operera mitt hjärta, såvida inte EU-skeptikern är kirurg. Att bara vara EU-skeptiker räcker inte riktigt. Det spelar ingen roll hur övertygad EU-skeptikern är om att hen hittat en ny fantastisk metod som hen skulle vilja testa. Hen menar att om man går in via ryggen med slagborr så slipper man bryta upp revbenen. Vinkeln blir unik och möjliggör upptäckt av saker som tidigare varit dolda. Kirurgen? Enligt EU-skeptikern en köpt lakej som bara genomför tokavancerad överkursvård så att arbetsgivaren ska kunna äska mesta möjliga ersättning ur den gemensamt finansierade skattkistan. En av dem som försöker manipulera oss. Rätt och slätt; en av dem.

Det är mycket vi och de andra just nu, breda penseldrag, grovkorniga berättelser om vårt Sverige och vår värld. Vi svenskar, vi européer, vi västerlänningar. Mot oss står en fiende. Visserligen diffus men alldeles säkert muslim. Vi har inte koll på vad som väller in i våra nationer. Det är kaos, vi har förlorat kontrollen. Så sägs det. Våra länder håller på att gå under av invandringen. Och vi är alla förledda av eliten. Kina lurar skiten ur USA:s korrupta regering som blåögt tittar på medan mexikaner och muslimer håller på att ta över landet, våra egna styrande politiker har i åratal ljugit om invandringen, enligt SD behöver ingen av dem som flyr till Europa hjälp här, FN:s klimatpanel ljuger om den globala uppvärmningen, runt 4 miljoner manliga TV-förbundskaptener skulle gjort ett bättre jobb än Hamrén, parlamentarikerna i England har inte haft ett enda hederligt jobb enligt UKIP:s f d ledare Nigel Farage och glada amatörer som Island och Wales välter stora fotbollsnationer Det är helt enkelt så att vi tycker att de som ska kunna sin sak inte längre kan sin sak. Typ. Men bestämmer, det gör de ändå.

Och vi hatar det förstås. Fucking EU! Vi är trötta på att bli tillsagda och itutade saker vi inte förstår. Trötta på kompromisser, långbänkar och slutna rum. Vi vill ha svar. Och vi vill ha dem enkla och konkreta. Denna genom historien ständigt svängande pendel. Centralisera, decentralisera. Samarbete, individualism. Vi och dem. Never ends. Och nu har vi Jimmie och Trump. Där mycket sägs men lite blir sagt. Experter och statistik förkastas till förmån för känslor och stora ord. Ingen som flyr till Europa behöver hjälp här. We´ve got all these syrians pouring in. We don´t know who they are. We´ve got to stop them until we know what´s going on.

Vi älskar det. Det är en sån läcker anrättning. Stop the evil doers. Skicka tillbaka problemet. Eller lär dem svensk folkmusik. Det verkar inte spela någon roll hur mycket argumenten smulas sönder. För Jimmie och Trump gäller märkligt nog andra regler. Jimmie kan gång på gång sitta och säga att han inte har siffran i huvudet och Trump kan förolämpa allt och alla och veva runt sina fyra budskap i intervju efter intervju.

Å andra sidan. Vem orkar ta in alla siffror? Vem vet hur det politiska beslutet egentligen såg ut eller hur det egentligen blev? Vem vet vilken regerings åtgärder som egentligen stjälpte skolan, eller var det kanske hjälpte? Och vem kan påstå att integrationen har varit lyckad? Ingen. Eller få. Eller, well, it´s complicated. Sanningen är subjektiv och skiftande och det krävs ett stort tålamod för att lägga det pussel som gör den skönjbar.

Men för amatören är svaret enkelt. Amatören har huvudet bland vanligt folk och är opåverkad av maktkamper, amatören vet att försvara flocken mot det okända, amatören har en klarhet andra saknar, amatören har en unik karisma, amatören vet att anfall är bästa försvar. Amatören säger det andra inte vågar.

Därför är det lätt för mig att spotta den sjuåriga syriska flickan i ansiktet i flyktinglägret i Pireus-hamnen i Aten och fnysa:

Vem försöker du lura din lilla paria?

Du behöver inte fly.

Det har amatören sagt.