När terrorn härjar letar jag kor med lugg

komelugg

Höglandsboskap är förtjusande djur som jag söker efter med ljus och lykta från min plats i den mintgröna Fiatens passagerarsäte. Färden går över gröna kullar och gigantiska berg som påminner om svenska fjällen men förstås är betydligt frodigare på grund av det sydligare läget. Maniskt scannar min blick av hage efter hage men det är som förgjort. Inga långhåriga vänner i sikte, endast drivor med får som besudlar kullar och vägar.

IMG_1307

Jag och min vän Peter är på manlig bilsemester i Skottland och världen tycks brinna. Vi får rapporter om drygt 80 döda i Nice efter en makaber lastbilsfärd och en del av militären försöker ta makten i Turkiet. ”Vilka drypande köttstycken för hungriga vikarievargar att kasta sig över på sommartorra redaktioner”, tänker jag först, för nu är det action i lådan. Den nyhetsjournalistiska paradoxen; ”Jag vill inte att människor ska dö under extremt nyhetsmässiga förhållanden men om de ändå gör det så vill jag vara först med nyheten”. Sen blir jag ändå modstulen och lite huttrande eftersom jag inte längre jobbar på en nyhetsredaktion och dessutom är på semester.

IMG_1494IMG_1442

Världen tycks brinna ja. Det har den gjort förr, det gör den hela tiden någonstans och lär väl så alltid göra tills dagen då vår expanderande sol väljer att omfamna oss för gott. Ändå påverkar och berör det mig mer nu än förr. När jag sprang omkring i min 10-åriga sörgårdstillvaro hade jag inga problem med en miljon döda i kriget mellan Iran och Irak. Det hindrade mig inte från att känna en oförblommerad kärlek och lust till livet.

Som luggsliten 40-åring med cyniska tendenser får jag kämpa för de där lustluckorna. De är mer små skinande undantag i en askgrå helhet än allenarådande rusperioder. Men här i Skottland gör jag mitt bästa. Vi har så trevligt. Alla är så snälla. Folk hälsar på en när man är ute och går på morgonen. Jag blir alltid lika förvånad. Vi hittar de mest underbara små Bed and breakfast-situationerna och besöker både sevärdheter och golfbanor som kantas av supertrevliga skottar. Det är ju så. De flesta människor är trevliga och vill väl.

Ändå pockar min lille fyrkantige vän i fickan ständigt på uppmärksamheten och påminner mig om sorgen, smärtan och vansinnet. Jag får veta att en av mina vänner från flyktinglägret i Piraeus-hamnen i Aten och hans förtjusande familj har lämnat lägret och nu verkar befinna sig i en förtvivlad situation utanför ett annat mer permanent läger. Han skriver till mig att han vill dö. Jag vet inte om han menar det. Jag skriver att han ska försöka vara stark. Tyvärr befinner han sig i medieskugga just nu. Flyktingsituationen har slutat vara en nyhet, den är endast ett faktum. Ett pågående molande faktum.

IMG_1531

Och ett faktum jag har semester ifrån just nu. Jag kunde ha åkt ner och kört en vecka till i lägret den här veckan men orkade inte. Jag ansåg mig vara för trött med svenska mått mätt. Tack och lov har jag inspirerat ett par vänner varav den andra den här veckan befinner sig i Pireus-lägret. Ringar på vattnet är bra. Alla kan göra något.

Men just nu verkar alla göra något annat. En ung, blek, tatuerad kvinna möter mig någon dag efter hemkomst på en slingrig väg i mörkret ovanför Alviks tunnelbanestation. – En väldigt speciell Pokemon har tydligen siktats här uppe, säger hon innan hon småspringer vidare. Det verkar redan finnas ett före och efter Pokemon Go. Världen för en vecka sedan var ett annorlunda ställe. Nu är det tips i Aftonbladet, folk som springer ut på motorvägar och dårar som simmar ut till avlägsna öar för att där hitta en tecknad figur i sin mobil.

Samtidigt kanske det är så här IS kommer att besegras. Kanske förläggs de ovanligaste Pokemonfigurerna till ökenlandskapen i Irak och Syrien? Miljontals ton västvärlds-kött i form av otränade ungdomar kommer att välla in och formligen kväva IS-soldaterna. Vilket oväntat slut det skulle vara!

”Det är så positivt att ungdomar kommer ut och rör på sig nu.” Ha ha. Dör.

Fast kanske har Pokemon-jägarna rätt ändå. Vi behöver enkla ofarliga event och kampanjer att samlas kring när det farliga som händer idag mer än tidigare är tillgängligt 24/7 och ständigt tränger sig på.

Det var därför jag lade dövörat till där i passagerarsätet i den mintgröna Fiaten. Jag ville hitta mina egna långhåriga Pokemons. Jag ville för en kort stund själv diktera vad som var viktigt i mitt liv.

Det enda som just då var viktigt var att få en bild på en ko med lugg.

Men det sket sig.

Och sen kom en ny TT-flash.

ps. Djuret på toppbilden är inte plåtat av mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s