Som genom ett trollslag kastas jag tillbaka till min barndoms somrar. Till en tid då lemlästade barn från krigets Syrien inte dagligen möter mig i Facebook-flödet. Dessa ohyggliga bilder som jag inte närmare vill referera, som ingen ska behöva se men som är vardag i en snårig mardröm till synes utan slut.

Här i Kvesarum mitt i Skåne är allt grönt och lugnt. Precis som det var då när gräsklipparens brummande och gräsets doft mötte den nyvakne pojken på skärgårdsön. Saft och bullar sen oändliga äventyr. En skyddad värld utan faror, annat än om kvällarna då drakar och demoner skulle slaktas inom en ändå väl avgränsad rollspelskontext.

Jag simmar i hav och i insjö, vandrar i skog och mark. Längs otrafikerade vägar strosar jag omkring som det känns oändligt med får till höger och kor till vänster. På morgnarna bryter endast avlägsna fågelläten tystnaden där jag sitter i min stol under ett förvånansvärt framgångsrikt meditationsförsök.

Tyvärr måste min vistelse få ett slut. Det måste ske idag. Men jag vägrar. Ni andra får hantera världen. Jag vill vara kvar i mitt skal.

Därför tar jag plats på verandan i en stol med en yxa vid min sida. Nykter och utsövd ska jag om så behövs ta den sista striden.

Ni kan ha era flöden.

Jag knyter näven. I fickan. Ställer tillbaka yxan. Skriver ett blogginlägg. Stänger grinden. Åker till stationen. Väntar på tåget. Fortsätter på min resa mot den allomslutande ledan.

Men först! Ett annat spännande stopp.

Sannolikt hörs vi igen.