Gig 48.

Aldrig har väl ståuppkomikerns ibland helveteslika tillvaro skildrats lika tydligt som denna kväll. Jag avslutar en mycket intensiv aprilmånad med gig på Stockholm Comedy Clubs förfest tillsammans med, bland andra, min vapendragare John Olsson. Det är helt ok med folk. Förutom oss två kör Josefin Sonck och Ato Karlsson är MC.

Jag och John har funnit varandra som det heter. Vi är båda tämligen ambitiösa och jobbar medvetet med att förbättra våra acts. Även om vi har olika stil så är vi rätt bra på att ge råd kring den andres material. Vi är också brutalt ärliga. Tycker vi något suger så säger vi det. En förutsättning för att gå framåt.

Ato Karlsson inleder. Han är en mega-grinder och har kört drygt 100 gig redan i år. Eftersom han är så säker på sitt material får han nästan alltid mycket skratt. Men det går ganska trögt även för honom. Publiken har relativt hög medelålder och alkoholen har inte börjat bita ännu. Det är upplagt för problem.

Den dålige smeden skyller järnet. Såklart. Som komiker ska man kunna anpassa sig och sitt set utefter kvällen, men som färskbakad så har man inga oceaner material att ösa ur. Jag har dessutom som ambition att testa lite nytt.

Först ut är dock John (efter Atos tappra försök att få igång publiken). Han ska också testa nytt och har fått bra respons tidigare i veckan. Men nu går det tungt. De säkra inledningsskämten får bara lite småmummel och sen bär det av utför. John har flera längre rutiner med act outs som han brukar få bra betalt för men nu är det nästan tyst.

Det är en vedervärdig känsla att stå där uppe och bomba. John gör sitt bästa för att få igång publiken men endast en överförfriskad äkta make brölar loss. Vit i ansiktet sätter sig John bredvid mig i soffan närmast chockad. Det är min tur.

Inte heller jag får något gratis. Jag får visserligen några skratt men betydligt färre än vanligt. När det är så här gäller det att få igång publiken igen. Jag kämpar med publiksnacket och den överförfriskade äkta maken som avbryter flera av mina skämt. Går ändå ok men det är fascinerande hur lätt det är att tappa när man inte får de reaktioner man tänkt sig eller hoppats på. Dessutom trasslar jag till det nya materialet en del.

Även avslutande Josefin Sonck får sämre betalt än vanligt även om hon rakt igenom håller hög klass. Skulle testat mycket nytt men kör lite mer sejf.

John då? Som tur är får han redan samma kväll en chans att hoppa upp på hästen igen då han även ska köra kvällsshowen på Stockholm Comedy Club. Vi moffar ett par snabba burgare och går sen tillbaka till lokalen.

Nu börjar det fyllas på ordentligt. Det har utökats med stolar och folk verkar glada i hatten. Ringräven Janne Westerlund MC:ar kvällsshowen och får igång en härlig stämning. Det är som natt och dag jämfört med timmen innan. – Och först ut är, John Olsson!!!

Vilken skillnad. De första skämten biter direkt och även de längre rutinerna funkar fint. Han får dessutom till bra publiksnack med en hundägare och en tjej som är utsatt för en möhippa.

Det kan inte sägas nog tydligt. Om man aspirerar på att komma nånstans i den här branschen måste man skapa sig effektiva verktyg för att klara olika situationer. En mindre publik är alltid svårare. Biljetterna kostar dessutom 200 kronor till kvällsshowen jämfört med 100 kronor till förfesten. Troligen betyder det att publiken är mer motiverad och laddad för stand up.

Vilken vändning. John gör på förfesten ett av sina sämre gig, i alla fall responsmässigt, och på kvällen ett av sina bättre. Som komiker behöver man de där första skratten för att få luft över vingarna. Börjar det trögt är det lätt att det fortsätter.

Själv kör jag nästa gig redan ikväll så jag hoppas vi ses!

Nästa gig: Big Ben 30/4 kl 20.00

 

 

 

 

 

 

 

Gig 47.

Fick äran att uppträda på ännu en gratisklubb igår måndag. Cross Fire Comedy Club på Caliente på Renstiernas gata. Trevligt ställe men lite väl lite plats där man står uppflugen på en trall strax till höger om entrén.

Jag ärar stunden genom att komma skamligt oförberedd med hela mitt set utskrivet i näven. Skäms lite, men inte så mycket. Daddy issues är ämnet för kvällen och jag har helt enkelt inte hunnit repa in de nyskrivna skämten.

Publiken består nästan uteslutande av ett långbord med studenter i 20-års-åldern. En samling belevade unga framtidshopp. Kontrasten mot de mer bisarra komikerna som sitter vid bordet bredvid kunde inte vara tydligare.

Jag har riktigt roligt men gör ett virrigt framträdande eftersom jag behöver läsa innantill vid flera tillfällen. Har dock bra kontakt med den fåtaliga publiken och gör mitt bästa för att inte ramla av trallen under mina act outs.

Lyfter denna kväll gärna fram mina kollegor John Olsson och Kirsty Armstrong. John testar liksom jag en del nytt och tappar bort sig nån gång men blir allt bättre på scen. Att han är väldigt rolig utanför scenen vet jag redan. Kul nu att han även börjar få ut det under sina gig.

Kirsty gör ett riktigt bra gig. Fan vet om hon inte är bäst på engelska (några komiker kör på engelska denna kväll) så tvåspråkig hon är. Skrivit flera bra skämt på kvällens ämne och får även in dem snyggt i sitt ordinarie set. Dessutom kan hon det utantill till skillnad från en annan.

Tack till Jenny och Ryan att jag fick köra! Kommer gärna tillbaka.

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Förfest, 25/4

Gig 46.

Tänk vad trevlig det är när det är fullsatt. Publiken sitter där som en tjock skrattorganism och kan i skydd av gruppen släppa loss sina inre demoner och perversioner utan att stigmatiseras. Nåja, det är en ganska rekorderlig skara stand up-sugna som letat sig till Stockholm Comedy Clubs första lördagsshow denna kväll. Förfest kallas den och går mellan 18-19. Efter följer kvällsshowen som startar klockan 20.

Så här ett drygt halvår in i stand up-karriären börjar jag förstå varför vissa skämt funkar och andra inte. Och varför andras skämt funkar och inte. Det finns helt enkelt vissa regler och strukturer som leder till skratt. Sen kan man såklart välja att bryta mot dem om man vill, men de är nog rätt obligatoriska att behärska.

Det gäller att göra publiken intresserad av just dina skämt. Angripa ämnen på ett sånt sätt att publiken vill följa med i dina sjuka tankebanor och få nya världar öppnade för sig. Upplägget, själva premissen för skämtet är nästan viktigare än punch-linen. Att bara rabbla anekdoter ur ens eget liv (som är rätt ointressant för de flesta) brukar inte leda till stora skratt. Det är variationen mellan det generella och specifika som är nyckeln.

Jag har fortfarande lite väl många ”jag”-skämt men jag börjar mer och mer hitta rätt i det generella. Testar lite nytt den här kvällen och har kortat lite i annat. Har man kört samma skämt fyra gånger och bara fått mummel så är det bara steka eller göra om.

Gör ett bra gig igen. Några lite grövre skämt flyger dock inte riktigt, publiken känns ganska snäll. Börjar överlag köra mer och mer publiksnack vilket jag tror kommer bli en av mina styrkor. Det är viktigt att ta in rummet och det som händer och inte bara stå och rabbla manus.

I övrigt tycker jag att Linda Gerstenmayer gör ett av sina bättre gig. Denna jämnåriga blåhåriga blådåre till kvinna är en av de färgstarkare karaktärerna i stand up-svängen. Som den retoriker hon är så kan hon helt klart ta en publik men jag tycker ibland att hon kan bli lite väl mycket lekledare. Den här kvällen noterar jag bättre timing kring flera skämt och att hon mer och mer börjar lita till sitt material. Att hon är ett sjövilt original är ju fantastiskt och den hon är men jag tror att hon kommer bli ännu bättre ju mer hon jobbar med dynamik och variation.

Nästa gig: Crossfire, Renstiernas gata 19, 24/4

 

 

 

 

 

 

Gig 45.

Som runtharvare i stand up-branschens lägre regioner får man en härlig insyn i Stockholms mindre bemedlade krogvärld. Big Ben, Kings Table och den här gången Bullie Bar på Hornsgatan. Den sistnämnda är spelplatsen för den nya klubben Cash Comedy Club som kör för andra gången.

Det är ett härligt litet kryp-in och det hela avlöper i största enkelhet. En lastpall på golvet och någon sorts gitarrförstärkare som högtalare. Publiken sitter nära, nära vilket förstås ger en väldigt intim känsla.

Värdinna är mustiga Jenny Cash som är lika grov som jag är bitter. Sett henne flera gånger på engelska men kul att se henne på svenska också.

Eftersom det är en rookie-klubb är det många komiker av varierande erfarenhetsgrad som kör. Får därför stifta bekantskap med en bitter högstadielärare och en gotländsk lajvar-tjej. Båda gör bra gig. Lovar gott inför framtiden.

I övrigt är vi några stycken som körde på Open Mic på Stockholm Comedy Club kvällen innan. Islänningen Sverrir, skåningen Damian och så jag.

Lite hafsigt gig från min sida men får ändå rätt bra respons. Man blir lite ställd under act outsen när publiken sitter så otroligt nära. Det är dock att föredra då det är lätt att interagera med publiken.

Grindar-april fortsätter. Måste säga att jag är rätt seg i huvudet nu men det är värt det. Minuter på scen är det som krävs för att göra dig bättre:)

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Förfest, lör 22/4 kl 20.00

 

Gig 44. Puh. Utan tvekan den bästa Open Mic:en jag varit med om på Stockholm Comedy Club. Nog aldrig sett en sån leverans från samtliga komiker, ny som erfaren. Och publiken var med på noterna hela vägen.

Med Linda sjuk får Nalle hålla hov ensam, men så värst mycket hovhållande blir det inte. Därtill är antalet komiker för stort. Bara att köra helt enkelt. Hoppas jag kommer ihåg alla som kör!

Den skånske rumänen Damien Alin inleder kvällen. En ny rolig bekantskap som är på Stockholmsturné. Fyndiga romskämt levererat med pondus. En riktig grindare som verkar gå all in på stand up-karriären.

Jag levererar ett rätt stabilt set och ett par nya skämt. Bortblåst är King Comedy-tystnaden och den förhållandevis unga publiken verkar nöjd. Börjar få många gig innanför västen nu och det märks. Min leverans blir allt bättre.

En av mina personliga favoriter Simon Gärdenfors testar nytt. Som vanligt träffsäkra betraktelser av små dumheter ingen annan sett. Det är nåt med hans dialekt och röstläge jag inte kan värja mig emot.

Kostik Harju har jag aldrig sett tidigare. Galet mycket energi och många roliga act outs. Ska bli kul att följa.

Jämten Jonas Dillner är ett fall för sig. En trygg snuskfarbror som med lugn, djup röst beskriver sin kärlek till oralsex. Nämner att han skapar dålig stämning men är så pass trygg att det aldrig blir outhärdligt, även om ofta obehagligt.

Skådespelaren Linn Sparrenborg har jag aldrig sett tidigare. Väldigt teatralisk men har roligt material. Får bra respons på sina reflektioner kring varför hon egentligen vill dejta killar hon inte gillar.

Sverrir Sverra Marinosson har jag heller aldrig sett tidigare. Den som förvånar mig mest. Rolig röst och riktigt roliga skämt med islandsvinkel.

60-plus-senioren Birgitta Klepke började sent med stand up men kör mycket och har redan hittat sin karaktär. Har en förmåga att attrahera både ung som gammal även om hon ikväll kanske får lite mindre respons än hon brukar få.

Sofia Nordin är det göteborgska energiknippet som gärna pratar om sin egen klamydia. Bra fart ikväll och får faktiskt en i publiken att erkänna att även denne smittats. Skönt bisarrt.

Josefin Sonck levererar alltid, även när hon testar nytt. Duktig på att hitta vanliga ord och uttryck som hon spinner vidare på. Fortfarande chockad över att hon tidigare nämnt för mig att hon brukade prata stockholmska.

Kirsty ”fisty” Armstrong har jag sett flera gånger. Kombinerar rätt saftig grovhet med oskyldigt, attraktivt yttre. Gör ett av sina bättre gig och får bra respons.

Benny Leika Rodin är en sällsam karaktär. Börjar mer och mer hitta skämt som passar hans personlighet och han blir lugnare och lugnare. Bästa giget jag sett honom göra.

Robin Grubbström är bra som vanligt. Laddar för sitt första gig som headliner idag (onsdag) på Stockholm Comedy Club. Börjar lägga in fler och fler act outs till sitt smart skrivna material.

Programmerarnörden Anders Häggström är en av de bättre som frekventerar stockholmshaken nuförtiden. Riktigt fyndiga skämt som tydligt går i linjen med hans karaktär.

Avslutningsvis en ny tjej som jag tappat namnet på. Gör sitt första stand up-gig och har av hennes debut att att döma potential att bli riktigt bra.

Summa summarum riktigt hög standard denna kväll för att vara open mic. Alla komiker får skratt och publiken verkar riktigt nöjd. Kul! Är tillbaka på Stockholm Comedy Club redan på lördag men först ett stopp ikväll onsdag på nyöppnade klubben Cash Comedy Club.

Gig 43.

Efter fyra bra gig körde jag igår ånyo på King Comedy. Publiken där är lite som en fotbollsdomare. Är du bra är det ingen som bryr sig. Är du dålig ska du dö.

Det är som vanligt en brokig skara som befinner sig på Kings Table denna söndagkväll. Det gäller både komiker och publik. Flera återbud så ganska få komiker samt flera nya.

Två färskingar inleder och det går väl sådär. Det finns något hos båda helt klart men den första har glömt i princip allt han ska säga och den andre faller i ”nu ska jag berätta en historia-fällan”. Funkar sällan på en stand up-scen och publikens gensvar är mördande tystnad. Eller publik och publik förresten. Några nervösa komiker, deras nära anhöriga, en familj som tydligen köpt ett komiker-paket och förstås sedvanliga bedagade karaktärer utspridda lite här och där.

Jag gör egentligen samma gig som renderat skrattsalvor tidigare, men ikväll är det i princip tyst. Det skulle döda 99 av 100 men jag njuter konstigt nog. Jag gör allt jag kan. Pratar med publiken, improviserar och tar fram olika fysiska utlevelser. De spridda småhoppen har jag inte kört sen 90-talet men de ger mig kraft. Jag drar ett par tunga skämt och stirrar stint in i en arg ung mans ansikte vid punch line. Hans tillbakalutade ”armarna i kors”-förakt provocerar mig så jag fortsätter att dra skämt samtidigt som jag stirrar på honom. Det är att dö en smula och därför så levande.

Familjen som är här för att avnjuta ett ”komiker-paket” känns inte helt nöjd med underhållningen. Den unga tjejen ger mig förvisso några små skratt när jag rör mig omkring i manchauvinistiska träskmarker. Hennes far, som i princip sitter med ryggen mot mig hela giget under det att han avnjuter en sämre planka, är inte lika nöjd. Som en symbol för rikets samlade manliga tillkortakommanden stirrar han på mig hatiskt hålögd där jag står uppflugen på en högtalare för att bättre nå ut i den allt annat än stand up-anpassade lokalen. Det är David Lynch. Det är fantastiskt.

Så här är det. Publiken har aldrig fel. Du måste som komiker lira med de förutsättningar som råder. En del komiker säger att de hellre står där med sin jävla keps och är truliga inför total tystnad. Jag håller delvis med. Ibland kanske du har ett material som inte är superskrattigt, men generellt vill nog de flesta komiker ha skratt. Och tyvärr lirar inte min humor med publikens denna kväll. Samtidigt som jag än så länge saknar en jätterepertoar att ösa ifrån.

Nåja. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre. Det stoppades en slant i komikerapan och han dansade och dansade. Stoisk som en gnu som accepterat sitt öde med två krokodiler hängande i vardera lår.

Nästa gig: 18/4, Stockholm Comedy Club, Open Mic, kl 20.

 

 

Gig 42. Orden kommer från den grekiske bläckfisken strax innan han går upp på scen. Jag är glad att de kommer från honom. Han är bland Sveriges bättre om du frågar mig.

Vi snackade för några månader sen. Jag berättade att jag brukade filma mig själv när jag övade. Det tyckte han var skit. ”Du måste bara upp å köra, mannen”. Han berättade om sin egen process, om hur han tagit längre pauser och om hur han hittat sin egen stil.

Han har poänger. Problemet är ibland att det är svårt att vara spontan och chill när man har 5-6 minuter på Big Ben. När man väl är där vill man testa det man skrivit och inte ge sig in i oberäkneliga ordbataljer med random bänkfyllo. Även om det ibland kan bli svinkul.

Men jag blir allt bekvämare och med det kommer spontaniteten. Hela den alladin-ask av galenskap som är jag börjar blotta sig, även det undre lagret. Trivsamt.

Torsdag på Big Ben innebär som vanligt stand up på engelska första timmen. Alltid proffsigt ihophållet av eminente mc:n Jonathan Rollins. Påfallande många i publiken avviker till den andra timmen denna gång. Det är också ganska rörigt och pratigt i lokalen. Inte så att någon häcklar men det stör på scenen.

En lite konstig ordning gör att en snubbe som kör sin första gång kommer upp utan introduktion efter ringrävarna Fredrik Andersson och Lasse Nilsen. Blir lite tungt för honom. Hoppas han snart är tillbaka.

Jag överväger att dra ett skämt om killens mundering då vi är löjeväckande lika klädda i smala svarta jeans, svart t-shirt och kängor, men avstår. Istället skönt publiksnack plus att jag lackar på ett par som sitter och snackar och hånglar precis vid scenen. Kan de lägga ner? Jag blir ju avundsjuk.

Bra flyt igen. Känns som jag nått ytterligare en nivå. Men bara för det fuckar det väl ur snart.

Nästa gig: King Comedy 16/4

 

Gig 41.

Det börjar klinga av. Journalistsamtalen har blivit färre och börjar återigen beröra annat än attentatet på Drottninggatan. Några dagars kroppsligt förfall är till ända och jag känner mig märkbart sunkig, sönderrökt och bukfylld. Verkligheten är märklig när jag kommer ut i ljuset. Jag var ju där i anslutning till kaoset när det började. Nu är allt stilla och även jag får ta del av de strategiskt utplacerade blommorna.

Det råder en makaber stämning på Drottninggatan. Många agerar Leif GW, går i lastbilens hjulspår och diskuterar var respektive offer blev påkört. Märkligt. Själv slås jag av den långa sträckan lastbilen färdades och förvånas över att den i den farten kunde forcera de ändå tämligen solida betonglejonen utan att välta.

Havet av blommor i trappan ner till Sergels torg är förstås mäktigt. Det är fint att få se platsen men jag är utschasad. Går på ångorna. Och ikväll är det gig.

I ärlighetens namn är jag halvladdad men Stockholm Comedy Club är en av mina favoritklubbar i stan så jag är ändå försiktigt hoppfull. Går upp som trea och får tolv minuter. Kan bli fett.

Har en lite längre introrutin som jag jobbar med, plus att jag slänger in delar av improvisationer. Börjar få igång bra publiksnack och känner mig väldigt onervös.

Går riktigt bra ikväll igen. Haft fyra bra gig i rad nu. Bara njuta så länge det varar.

Nästa gig: Big Ben 13/4-17

Gig 40.

Livets ytterligheter har aldrig varit så tydliga som efter Dagen T. Först springande omkring i anslutning till dådet. Mötet med alla människor i skräck, ryktena, röken. Sen jobb i dagarna tre med ett par hundra journalistsamtal. Och som grädde på moset två stand up-gig. Lördagen på Stockholm Comedy Club och igår söndag på Big Ben.

Gårdagens Big Ben-gig var mitt fyrtionde. Ett nytt litet jubileum. Det går fort nu. Har en jävla massa gig i april och det känns bra. Jag tänker inte. Jag köttar. Så fort det känns läskigt går jag emot det. Det var därför jag rusade emot folksamlingen mot den kraschade lastbilen, tills jag blev bortmotad av polisen. Det känns som allt ställts på sin spets. Befriande men måhända potentiellt ödesdigert.

Det är nästan bara kids i publiken. Verkar som många ställen är stängda så när kidsen ska ha sin bira är det bara Big Ben som står till buds. Helt klart är det inga vatos locos vi komiker har att göra med. Det är ganska försynta parvlar som inte heller verkar vara så vana att vara på stand up. Bestämmer mig direkt för att snacka mycket med dem och det går hem. Gör överlag ett bra gig om jag får säga det själv, och det får jag eftersom det är min blogg. Möjligen känner jag mig lite väl självsäker, nästan på gränsen till dryg. Kan bli kontraproduktivt men jag får stabilt med skratt hela giget. Kan också fortfarande tala ännu långsammare även om jag har ett par längre effektiva pauser.

Kan avslutningsvis berätta att jag fått ett nytt gig på trevliga Open Mic på Södra sällskapet, 18 april. Ska bli grymt!

Nästa gig: Stockholm Comedy Club 12/4

(Tack Per Lunqe för bilden)

 

Gig 39.

Terrorn har (igen) drabbat Stockholm och jag har varit mitt i den under ett skälvande dygn. Först rörde jag mig omkring attentatsplatsen minuterna efter kraschen och blev en del av kaoset och alla flyende människor, sedan jobbade jag i egenskap av pressansvarig på Stockholms läns landsting med sjukvårdens kommunikation, dvs svarade den gångna natten på journalisters frågor om skadade och avlidna.

Helt klart ett av de mest omfattande medietryck jag varit med om. På så sätt spännande men förstås också ofattbart tragiskt för offren och deras familjer. Om detta har skrivits och skrivs löpande spaltmetrar. ”Vi har vaknat upp till ett annat Sverige”, ”de kan inte hindra vårt sätt att leva” osv.

Det vänder sig lite i magen på mig när jag hör dessa uttryck vi hört så många gånger förr. Jag undrar hur många gånger Sverige ska förlora den där oskulden. Och hur kan Mats Knutsson säga på TV att många nog fortfarande inte trodde att detta kunde ske? Har någon verkligen missat rapportering kring tidigare försök till terrordåd, ökade hotnivåer och rapportering om återvändande IS-krigare Kanske är det så. Fullkomligt horribelt i så fall.

Sedan denna extrema solidaritet som behöver visas upp för alla. Tunnelbanan går inte och folk lägger ut telefonnummer och erbjuder pendlare att sova över hos dem. Jag förstår reaktionerna och det är såklart välmenande, men varför inte behålla denna solidaritetsiver även i vardagen? Så många behövande och ensamkommande som ju varje dag behöver tak över huvudet.

Tills vi vågar se världen för vad den är tror jag vi kommer fortsätta skrika på politiker över misslyckade integrationsinsatser. Gör det bara vetja. Gå fram till en person du upplever inte främst oroar sig över det kontemporära livspusslet och fråga hen hur hen mår, erbjud hen ett jobb eller intressera dig på riktigt för hur hen ser på livet. Jag är nämligen av uppfattningen att integration sker mellan vanliga människor och inte genom stora politiska projekt, även om såklart rätt förutsättningar måste ges. Och du. Gör det för dig själv. Varje dag. När ingen ser. Då gör du det av rätt anledning. Det är svårt. Jag vet. Jag klarar det nästan aldrig. Man vill bara att ens godhet ska synas lite, lite grann. Inte så att den skymmer den goda handling man har gjort men…

Lite av detta försöker jag adressera på kvällens gig på Stockholm Comedy Club. Förutsättningarna för succé är kanske inte de bästa. Vaknade nämligen klockan 15 helt väck. Har tre förvirrade skämtidéer i huvudet om ett mycket laddat ämne. Dessutom är min vän Maja och min obehagliga terapeut Claes på plats. Mannen som ser igenom mig med sin stilla, mörka glasartade blick. Som han vet hur jag kämpar med mitt oroliga inre. Som han vet hur jag brottas med orsaken till varför jag söker scenen. Har jag något att säga eller är det bara skrattens sötma jag tarvar?

Jag är inte det minsta nervös. Det får bära eller brista. Och brister gör det ganska omgående. Ska man ge sig i kast med ett känsligt ämne behöver dina skämt vara jävligt uttänkta om du inte vill stå där inför massans avsky. Mina halvfärdiga vindlingar leder tyvärr inte fram till publikens gunst. Att jag öppnar gör inte saken bättre, men jag njuter faktiskt. Jag tror jag får dem att tänka. Och det är lika viktigt. Hade jag varit nervös eller känt en tillstymmelse till ångest hade jag fått uppträdandets sista skratt, men nu går jag resolut och obönhörligt tillbaka till mitt ordinarie set och får publiken tillbaka.

12 minuter berg- och dal-bana. Härligt och refreshing! Kul också att det går kul för mina komikerkollegor även om ingen nämner terrordådet. Lite subject obligatoire för en komiker att adressera om du frågar mig, men hej, jag bombade så vem är jag att föreläsa?

Ta nu hand om varandra där ute och glöm inte att kommunicera.

Je suis sens.

Nästa gig: Big Ben, sön 9/4.