När publiken hatar dig

18009089_10155190489032603_1792901134_n

Gig 43.

Efter fyra bra gig körde jag igår ånyo på King Comedy. Publiken där är lite som en fotbollsdomare. Är du bra är det ingen som bryr sig. Är du dålig ska du dö.

Det är som vanligt en brokig skara som befinner sig på Kings Table denna söndagkväll. Det gäller både komiker och publik. Flera återbud så ganska få komiker samt flera nya.

Två färskingar inleder och det går väl sådär. Det finns något hos båda helt klart men den första har glömt i princip allt han ska säga och den andre faller i ”nu ska jag berätta en historia-fällan”. Funkar sällan på en stand up-scen och publikens gensvar är mördande tystnad. Eller publik och publik förresten. Några nervösa komiker, deras nära anhöriga, en familj som tydligen köpt ett komiker-paket och förstås sedvanliga bedagade karaktärer utspridda lite här och där.

Jag gör egentligen samma gig som renderat skrattsalvor tidigare, men ikväll är det i princip tyst. Det skulle döda 99 av 100 men jag njuter konstigt nog. Jag gör allt jag kan. Pratar med publiken, improviserar och tar fram olika fysiska utlevelser. De spridda småhoppen har jag inte kört sen 90-talet men de ger mig kraft. Jag drar ett par tunga skämt och stirrar stint in i en arg ung mans ansikte vid punch line. Hans tillbakalutade ”armarna i kors”-förakt provocerar mig så jag fortsätter att dra skämt samtidigt som jag stirrar på honom. Det är att dö en smula och därför så levande.

Familjen som är här för att avnjuta ett ”komiker-paket” känns inte helt nöjd med underhållningen. Den unga tjejen ger mig förvisso några små skratt när jag rör mig omkring i manchauvinistiska träskmarker. Hennes far, som i princip sitter med ryggen mot mig hela giget under det att han avnjuter en sämre planka, är inte lika nöjd. Som en symbol för rikets samlade manliga tillkortakommanden stirrar han på mig hatiskt hålögd där jag står uppflugen på en högtalare för att bättre nå ut i den allt annat än stand up-anpassade lokalen. Det är David Lynch. Det är fantastiskt.

Så här är det. Publiken har aldrig fel. Du måste som komiker lira med de förutsättningar som råder. En del komiker säger att de hellre står där med sin jävla keps och är truliga inför total tystnad. Jag håller delvis med. Ibland kanske du har ett material som inte är superskrattigt, men generellt vill nog de flesta komiker ha skratt. Och tyvärr lirar inte min humor med publikens denna kväll. Samtidigt som jag än så länge saknar en jätterepertoar att ösa ifrån.

Nåja. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre. Det stoppades en slant i komikerapan och han dansade och dansade. Stoisk som en gnu som accepterat sitt öde med två krokodiler hängande i vardera lår.

Nästa gig: 18/4, Stockholm Comedy Club, Open Mic, kl 20.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s