Gig 77. Foto: Linn Kirkholt.
Jag har alltid hatat skenhelighet. Tror det beror på den oro och det upplevda/ibland reella utanförskap som ledsagat mig genom livet sen barnsben. Jag slåss mot oron varje dag. Ibland griper den tag i hela mitt väsen och definierar mig. Då är jag den minsta, ömkligaste stora man du kan tänka dig. En hårig koloss som totalt uttittad ligger under täcket. Det är som att världen stannat av och alla blickar riktas mot semi-kadavret som ligger där i sängen i en mörk lägenhet på Folkungagatan. Ett unisont, skärande gapskratt ljuder världen över och hotar att skaka sönder mig. Jag är ett kryp, en kackerlacka. Något som inte förtjänar att existera.
Eftersom jag hatar skenhelighet måste jag såklart lägga in en brasklapp så att det inte uppfattas som att jag koketterar. Många har det värre, såklart. Människor som knappt tar sig ur sängen på veckor. Dessa stackars skuggor som gömmer sig överallt omkring oss likt mörk materia i universum. Vi ser dem inte men vi vet att de finns där.
Å andra sidan. Vad får en stenrik, framgångsrik, flerbarnsfar som dyrkas av miljoner att hänga sig? Hur går tankarna i hans huvud när han gör i ordning snaran, trär den kring sin hals och släpper efter så att hans kroppstyngd gör slut på det lidande som ingen utomstående under några som helst omständigheter kan förstå eller föreställa sig?
Ingen vet. Hur vi än definierar mörkret eller oron så finns den där i ett alldeles unikt exemplar bara för dig. Du måste föra din egen kamp. Möjligen tillsammans med en terapeut, men i striden står du ensam mot vilddjuret.
Inom stand up-världen verkar det vara oron som förenar många av oss. En malande oro i kombination med en överanalyserande hjärna och det upplevda/reella utanförskapet. Eller så är vi bara lite mer hela som människor. Vi vågar lite mer än andra stå upp i vår smärta och storm. Vågar vara svaga. Det är en härlig känsla. En direkt uppgörelse med åtminstone ett par av de fem saker vi brukar ångra när vi människor ligger för döden; att vi jobbade för mycket, att vi tappade kontakten med gamla vänner, att vi inte levde våra liv, att vi inte fick säga vår mening och att vi inte sökte lyckan.
Eftersom jag hatar skenhelighet vill jag konstatera att det för mig inte finns något egentligt ”vi”. När jag nämner mig själv som en del i nån sorts stand up-kollektiv känns det falskt, därtill har jag hållit på för kort tid. Men jag tycker om flera av dem. Dessa ordvrängare som i fysisk form, bortom de glödande twittertiraderna, ofta utstrålar allt annat än självförtroende. Som hålögt vankar av och an bakom scenen i väntan på nästa fix. Nästa ”jag duger”-injektion för att överleva tillvaron.
Det är lördagkväll och dags för sista showen på Summer Comedy Festival. Late Night. Så som jag fått förklarat för mig har det på det hela taget varit en lyckad festival. Bra med folk på vissa shower, något sämre på andra. Den här showen är lite speciell eftersom Janne Westerlunds gamla karaktär Jari Ruotsalainen gör comeback. Till skillnad från den gladlynte och i och för sig intensive och platstagande Janne är Jari allt det upphöjt i fem. Dessutom på fengelska (engelska med finsk brytning). Iförd baseball-keps, lila bombarjacka och solglasögon fyller han den lilla fina Gröna Lundsteatern med allt annat än finkultur. I och för sig inget konstigt med en karaktärskomiker men eftersom Jari även fungerar som MC (en konfrencier som presenterar komikerna) så tar han betydligt mer plats än en reguljär MC brukar göra. Det är nog en härligt bisarr upplevelse för publiken men blir också något som man som komiker behöver förhålla sig till.
Jag står bakom det röda draperiet när Jari håller på ute på scenen, likt en gladiator dunkar pulsen innan jag ska kasta mig ut på arenan. Jari tvingar DJ Bongo att köra Black In Black. Det är dags. ERIKI BERGLUNDIIIII!!!! Jag hoppar ut i strålkastarljuset, ger Jari en svettig kram och lämnas ensam med micken och publiken. Det hastiga ögonblicket innan du börjar prata kan knocka dig totalt om du inte är i form. Tystnad. Alla blickar riktade mot dig. Visa oss vad du har, tough guy.
Jag inleder svagt med ett halvplumpt orgasmskämt som brukar gå hem men som inte verkar uppfattas den här kvällen. Jag fejkar en orgasm på scenen men möts av total tystnad. Mitt uppföljande skämt anspelar på det första och blir om möjligt ännu mer bisarrt. Såhär långt är det bombvarning, men jag hämtar som tur är upp det hela redan med tredje skämtet. Ett skämt jag aldrig dragit förut. Måste säga att jag beundrar mitt mod. Jag vet att min inledning är halvsvajig, men väljer ändå att utsätta mig för det obehaget.
Efter inledningsdebaclet rinner det på fint. Eftersom jag hatar skenhelighet är jag glad att jag blir mer och mer mig själv på scenen men fortfarande är det lite för lite närvaro och emellanåt för manusbundet. Det är ett helvetes jävla skitpiss det här med stand up, men också alldeles underbart. Har svårt att tänka mig något mer självutvecklande på vilken nivå du än är. En dag ska jag vara hundra procent mig själv på scenen. Det ska vara jag som riktar blickarna, istället för att känna mig iakttagen. Det är ju också så man vill att hela ens liv ska vara. Levt från förarsätet, inte passagerarsätet.
Jag dricker efter giget ett par öl bakom scenen och tittar ut från en balkong. Ett par hundra meter bort ägnar sig ölstinna, semestrande svenskar åt halsbrytande övningar i form av fria fall och berg o dal-banor. Deras oskenheliga dödsskrik fyller den milda juli-kvällen.
Jag har åkt fritt fall en gång. Lovade mig då att aldrig åka igen. Klart är att jag brutit mot det löftet, även om mina fria fall numera pågår i andra former.
Nästa gig: Big Ben, 31/7, kl 20.
Pärlkastaren 