Jag befinner mig på beordrad semester. Det kan låta dramatiskt men det är det inte. Som miljoner andra i jobbidentifikationens västvärld valde jag i somras bekräftelse genom prestation och pumpade in en massa timmar för att slippa en alltför sysslolös juli och därigenom demonpåhälsning.

Denna jobborgie medförde i oktober viss labilitet och min chef reagerade resolut då jag härförleden strax innan lunch tog gisslan i våningsplanets gemensamma kök. Jag hotade wejsta en sanitetstekniker om jag inte fick värma mat i mikrovågsugnen. På grund av allergiskäl får nämligen nämnda mikro inte användas till det man kan tycka den är ämnad för utan endast till att värma luktfri dryck. Mat ska värmas på bottenvåningen. Det här har i åratal lett till passiv aggressivitet hos anställda och för mig denna lunch till aktiv aggressivitet.

Så. Semester. Utan egentliga planer. Märkligt hur snabbt man tappar i människovärde. Sedvanlig påhälsning av ångestfen leder till en uppfriskande sjöblöt morgon och jag gör som jag brukar: tittar i spegeln till mitt skämt till frisyr och hoppar i understället. Ont ska med en ebarmlig åttakilometersrunda fördrivas. Studsar halvglad i hågen nedför backen mot vattnet. Det spänner i ryggslutet men jag tror kurderna har det värre.

Det är som vanligt skytteltrafik runt Årstaviken. Livsprojekten möter varandra, ofta iförda tights och ofta på cykel. Män i utstyrslar de inte kan leva upp till håller farter de ej kan hantera. Som verklighetens ringvålnader forsar de fram och ignorerar allt i sin väg.

För egen del lunkas det på. Jag har semester och den här hobbykomikern ska vila ut. SVT har talat om för mig att motion är bra mot stress och får hjärnan att fungera bättre så jag gör inga ansträngningar mot högre farter än 5:27/km. I mitt livsprojektschema står det vila och här ska vilas. Det ska ingen som är ute och cyklar få ändra på.

Då händer det. Som hjärndoktorn Anders Hansen talat om för mig fungerar min hjärna som på savannen. En minimal åthävan cirka 50 meter fram i vänster synfält pockar på uppmärksamhet och får mig att ana fara. Någon ligger på marken. Tusen tankar rusar genom min reptilhjärna. På nåt sätt lyckas jag blixtsnabbt fibbla mig in på Appstore och laddar ner appen EasyAvoid.

Appen pejlar sen blixtsnabbt in situationen. Kvinna, 50, på cykel mot jobbet, lindrigt skadad. Tre personer inbegripna i stöd och kontakt med SOS Alarm. Bedömd störning i livsprojekt 8 av 10. Avstannande och påtvingat kontakttagande med hjälpande bedöms leda till paus på minst fem minuter.

Jag trycker på EasyAvoid-knappen. Enligt appen har ingen ännu sett mig. Appen ger mig ett par förslag hur jag kan runda sällskapet utan att bli upptäckt. Jag väljer full gas och börjar småsprinta på tå. Appen ger mig tio sekunder innan huvudena bedöms vändas och jag riskerar att upptäckas.

Ljudlöst studsar jag förbi den kvidande kvinnan och lämnar snart sällskapet utom synhåll. Min runda är mer eller mindre intakt. Så skönt!

När jag kommer hem smaker müslin extra gott. Vilket äventyr:) Och kul med en app som verkligen levererar. Funderar på premium.

Nu kör vi fortsatt semester!