Som vanligt pågår det egentliga livet någon annanstans konstaterar jag från ett fik på Söder. I Timbuktu till exempel. Där sjuder det just nu av spänning, hetta och sand. En svensk sitter troligen kidnappad typ i den maliska öknen och svensk trupp deltar i en FN-mission med uppdrag att bland annat skydda civila i en komplicerad konflikt som ingen vet flasklock om här hemma. Eller, det var visst något med att soldaterna inte fick käk eller hur var det? Läs mer →

Mina starkaste minnen av Thorsten Flinck är egentligen två; dagen då jag duschade med honom i SVT:s katakomber och kunde konstatera att hans rumpa hade mått bra av si sådär 1000 knäböj och att en numera tämligen väletablerad journalist envisades med att kalla mig Thorsten under utbildningen på Journalisthögskolan i Stockholm.

Thorstens rumpa är förstås hans egen ensak men att jag kallades Thorsten kan jag till viss del förstå. Vi är båda ärliga sanningssägare, vi har en förmåga att humormässigt effektivt orientera oss i nuet och vi delar samma mörka blick. Innan vän av ordning börjar skrika ”förbannad pekoral!” är såklart Thorsten mer ”äkta” enligt kontraktet som vi har med våra självutbrännande konstnärer. Det kommer alltid vara mer äkta att i en rabatt vid Slussen återvända från de döda under ett oöverträffat drogrus än att jaga handläggare på hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Paragraf 1 i rockstjärnelagen, typ.

I november släppte Flinck albumet ”Till flickorna på Upplandsgatan 71 från fiaskot mittemot” som är någon sorts förklaring till hans döttrar om varför han var tvungen att skita i dem för att överleva sig själv. Mycket äkta. Mycket destruktivt självutlämnande. För det är ju det som krävs för att vara ”äkta” i så motto att folk betalar pengar för att gå och se dig bröla på en scen. Att vara äkta och god och göra sin skit och betala sin skatt är inte äkta. Det är sejfande. Sejfande är inte sexigt och det är inte det folk vill ha när de dyker upp framför Gröna Lunds lilla scen för att se Thorsten Flinck och vapendragaren keybordisten och fd Mando Diao-medarbetaren Mats Björkes band spela live. De vill ha svett, vanvett och ingen etikett.

Trummorna börjar, basmatta och frasiga gitarrer följer. Satyren själv dröjer. Genom glipan i de bakre draperierna kan man se honom. Fumlar lite med pilotbrillorna, verkar mumla något. Draperierna dras sen isär och han är igång, taggad till max likt någon sorts Terminator.

Scenpersonligheten Thorsten Flinck är verkligen svår att värja sig emot. Han glömmer ideligen texten och får bläddra febrilt i sin medhavda sångbok, han förväxlar körtjejens namn med fiolspelarens och får starta om låtar lite då och då när han kommit in fel. Men hans totala närvaro gör att vi förlåter honom allt. Och för det mesta är han riktigt bra. Låtarna är ofta starka och texterna blir i kombination med det vi tror oss känna till om herr Flincks brokiga liv, extra medryckande.

Flinck är rejält i gasen men har ändå kontroll. Han skriker och brölar, oftast i rätt tonart, trippar som en balettdansös och håller underfundiga monologer. Han berättar hur länge han fick tjata på Nick Cave innan han fick tillåtelse att göra en svensk version av dennes ”Where The Wild Roses Grow”. – När jag avslöjade att jag var morfinist så gav heroinisten Cave till slut med sig.

Jimmie Åkesson får sig också en känga i låten ”God Morgon, Sverige” då Thorsten på bruten tyska imiterar SD-ledaren som styr landet 2022. – Inga kroknäsor ska längre tillåtas i Sverige!

Det blir också ett par gästspel. Först av en övertänd Caj Karlsson från Blekinge som nästan slår knut på sig själv i sin lidelse och innerlighet. Men även av unga violinisten Tove Lund som kommer in och briljerar, likt någon replika av Flincks egna barn. Få ögon behålls torra när hennes toner stilla ljuder med Thorsten vänd från publiken.

Avslutningsvis river han såklart av melodifestivalbidraget ”Jag reser mig igen”. Han tackar för besväret och erbjuder sig sedan att signera skivor borta vid mixerbordet.

Jag är inte inlyssnad på Flinck över huvud taget men är över förväntan nöjd. Så sällan det finns plats för dessa oförställda existenser i den kontemporära slätstrukenheten. Han tror på det han sjunger och hans närvaro är total. Ofta noterar han när publiken ropar något och väver in det snyggt i texten.

Privat har Flinck förstås varit en miserabel fuck up under långa perioder av sitt liv och familjemedlemmar har fått betala för hans äkthet. Samma äkthet den stela svenska publiken denna vackra sommarkväll får kraft av och som är själva essensen i Flincks artistskap.

I tider av lättkränkthet, trygghet och fredagsmys behöver vi kanske våra självförbrännande, gränslösa konstnärer mer än någonsin? Eller är de bara sorgliga exempel på människor som vi inte längre har plats för?

Svaren blåser i vinden.

Jag har alltid förundrats över dagen efter. Dagen då förljugenheten och glamouren sköljts bort av alkoholfloden och vi förläget tittar på varandra som de ömkliga homo sapiens vi är. Någon kräks utanför tältet, någon ångrar bittert gårdagens uttalanden, någon bävar för den kommande semestern i en relation som sedan länge är död och någon försöker förklara att det bara pussats lite och att det var dumt men att det är dig jag älskar.

Vem av ovanstående är du? Hur hade du det igår? Själv har jag ådragit mig en mildare knäsituation och mumsar smärtstillande. Förvånas ständigt över min egen dumhet när det gäller att lyssna på kroppen och sitter nu här med svullet knä. Men det blev en bra tid vilket förstås är viktigast.

I övrigt firade jag med fantastisk syster på hemlig adress. Balanserat alkoholintag, great surroundings och två underbara burma-katter. Vilka magnifika djur. Starkt lekintresse, hög gosnivå och minimalt utespring. Som gjort för kelsjuk stadsråtta.

Och du. Var du än är. Ta inte bilen idag. Det är inte värt det.

Ha de gött!

Den gamle Kiss-gitarristen verkar närmast förlägen på Gröna Lunds scen där han trött vankar omkring och levererar osammanhängande meningar i mikrofonen. Men däremellan lyckas han ändå prestera något som ingen Kiss-medlem har gjort på rätt många år; en hyfsad rock n roll-show och ett häpnadsväckande gediget musicerande.

Jag tillhör ett av få Kiss-fans som inte jublade över den sminkade reunion-turnén 1996. Fantastiskt i teorin, otajt och trött i verkligheten. Nu nästan 20 år senare turnérar spillror av Kiss fortfarande runt i allt tajtare kostymer och låter sämre och sämre. Bråkstakarna Ace Frehley och Peter Criss finns inte med. Men nyktre (?) alkoholisten Ace lever mot alla odds och fastän han i spritdimmorna glömt bort större delen av 80- och 90-talet så sitter hans 70-tal där det ska.

Vare sig det rör sig om hela bandet eller enstaka medlemmar har Kiss alltid haft en av världens trognaste fan-skaror. Det märks när Gröna Lund är i det närmaste proppfullt runt stora scenen i väntan på Ace som gett sig ut på vägarna igen med färska albumet Space Invaders i bagaget. Knappast ett mästerverk om jag uttrycker mig milt, men någorlunda habilt. Fansen som samlats ikväll skiter dock i vilket, de vill förstås höra Kiss´s George Harrisson framföra klassiker som den gamla listettan New York Groove, Hotter Than Hell-stänkaren Parasite, svängiga Rip It Out och paradnumret Shock Me, med ett av hans bästa gitarrsolon.

Det fyra man starka bandet som Ace släpat med sig består av gamle trotjänaren Richie Scarlet, gitarr/sång, som lirat med Ace till och från sen 80-talet, Cult-basisten Chris Wyse som även lirar på nya skivan samt trummisen Scot Coogan som också lirat med Ace tidigare. Den sistnämnde står även för Paul och Genes sånginsatser när klassiska Kiss-låtar rivs av.

För 39 år sen stod faktiskt Ace på samma scen när Kiss 1976 levererade en klassisk Sverigespelning. Nuförtiden är det lite tröttare och Ace skrider sakta fram på scenen i sina solglasögon och låter det andra göra grovjobbet. Det gör han rätt i. Förutom Coogans ojämna trumspel (han kompenserar med starka sånginsatser) så lyfter övriga medlemmar Ace och låter honom skina i sina välkända gitarrsolon. Och skiner gör han faktiskt påfallande ofta (famför allt i Shock me, Rip It Out och Deuce) Det märks att han övat mer än han krökat och trots lite låg sångvolym så gör han vad han ska även bakom micken.

Utan Ace Frehley hade jag aldrig börjat spela gitarr. Han är den gitarrist som överlägset influerat mig mest och som utgjort grunden till mitt eget sätt att spela sologitarr. Därför är det kul att få se honom (en sista gång?) i så pass god form att man slipper skämmas.

Även övriga fans verkar nöjda. Stoffe som har runt 4000 olika Kiss-plattor hemma har sett Kiss och Ace många gånger genom åren säger att det är en av hans bättre spelningar och flera yngre förmågor håller med. Själv såg jag Kiss första gången på Isstadion 1984 som nioåring. Ett oförglömligt minne. Inte ens jag var gammal nog att vara med på 70-talet när det verkligen hände men Kiss har alltid haft en enastående dragningskraft på unga generationer och det fenomenet verkar bestå.

Sminket och scenshowen nämns alltid som orsaker till detta. Kiss musik har det alltid fnysts lite åt från kritikerhåll. Kanske föga förvånande givet deras våldsamma ojämnhet genom karriären. Kiss 70-tal kan dock ingen ta ifrån dem och där var Ace med sin närmast oöverträffade förmåga att med relativt enkla medel bygga löjligt signifikativa solon för varje låt, en viktig byggsten.

Den här kvällen blir vi åtminstone ganska ofta påminda om det och det är gott nog. Ace säger i slutet att han kommer tillbaka. Kul om så sker men knappast nödvändigt.

Ändå glad att än en gång ha fått höra de odödliga licksen och minnas tiden när fyra sminkade män ägde en liten killes hjärta.

Olika epoker ska alltid definieras. Förr sa någon att pudelrocken slutligen dog under en Poison-spelning 1992 då en aspackad Brett Michaels sluddrade i micken och gitarristen sket i allt och bara spelade solon genom varje låt. Då hade den hårfagra musikstilen ett par år vacklat runt sårad efter den dödliga dolkstöten utdelad av grungen. Vi som var med och höll i den där dolken vet att det då var en monumental förändring och kanske sista gången alternativ rock toppade alla listor och ansågs vara samhällsrelevant.

Numera är rocken fjärran från de så kallade listorna och, som det känns, mest förpassad till olika reservat. Ett lik som en gång var Rob Halford spelar för den söndertatuerade intelligentian på Sweden Rock. Ett annat lik som en gång var Ace Frehley uppträder snart på Gröna lund. Men det finns såklart tusentals undantag som mer eller mindre verkar i det dolda och som gör sina tappra försök att utveckla en tämligen urkramad genre.

Ett av dessa band är Black Belt (Martin Eriksson, gitarr/bas/sång, Joen Carlstedt, gitarr/bas/sång och Andreas Avelin, trummor). Eller verkar och verkar. I lördags stod de på scenen för första gången på fyra år. Plattan ”Three Man Army” hade varit inspelad länge men inte kommit ut på grund av att ”livet kom emellan”. Så som det kan vara när man toppar vid 40. För det är precis vad de här tre barfotarockarna gör. Toppar alltså. ”Three Man Army” är deras tredje platta och den klart starkaste. Tidigare har de turnerat bland annat i Tyskland och om världen hade någon jävla rättvisa borde detta leda till större uppdrag.

Man kan tycka att jag är partisk då jag spenderade tio år av mitt liv väldigt nära två av dem, men det har inte alltid varit så kärleksfullt. 2001 hoppade jag av vårt dåvarande band Autobelle då jag tyckte det vi gjorde inte höll. Knappt hade jag lämnat replokalen förrän Martins gamle skolkamrat Joen Carlstedt dök upp och musiken gick från det mer grungesnirkliga till det mer renodlade riffrockiga (älskar för övrigt musikjournalistik-metaforer).

Gott så. Det hela var egentligen odramatiskt men när drömmen sprack försvann även kittet som höll oss samman. De tre körde vidare på sin grej och jag på min. Mina tankar om kontakt visade sig vara naiva och vi har setts oerhört sparsmakat de senaste 14 åren. Men nu tillbaka till rocken.

När jag hör ”Three Man Army” reagerar jag på den suveräna produktionen och jag tycker soundet har gått mot någon blandning av Sabbath, Tool och Soundtrack Of Our Lives. Coola riff med udda trummarkeringar och oväntade refränger. Innovativt inom en ändå rätt snäv ljudram. Och de fixar faktiskt biffen live.

Releasefesten i en halvmuggig lokal i Södra Hammarbyhamnen hålls tillsammans med bandet Knivderby. Black Belt öppnar med ”Desert skies”, första låten på nya plattan, och ringrosten känns obefintlig. Trots den sparsmakade trio-sättningen är det galet mörs. Martin och Joen turas om att spela bas och gitarr och Andreas misshandlar trumskinnen med något mentalsjukt i blicken. Svänger hårt!

Efter en knapp timme med gamla ”All To You” som extranummer är det över. Jag möter den svettiga trion backstage. Vi knäpper en selfie. Det känns fint. Jämför med bilden under. Det är drygt 20 år mellan bilderna. Jag hade hår då. Alex var med också. Åren går.

För Black Belt är framtiden oklar. De talar om att ta selektiva gig med bra förutsättningar.

Jag hoppas de kör för allt vad tygen håller.

Plattan är värd det.

Herrens vägar äro i sanning outgrundliga. Efter en härlig berg- och dalbanevecka hade det varit på sin plats med en kall öl och uttjatade diskussioner med semi-intressanta vänner på ett random standardhak. Men varför fastna i meterdjupa hjulspår när Vår Herre påstås finnas i Globen? Läs mer →

Där jag ligger i min konstiga pose på soffan så funderar jag dagen till ära på nationalism. Jag tänker på alla dem som offrar sina liv i fjärran länder för att jag ska kunna ha en existentiell livskris och tackar dem för att de gör detta möjligt. Utan er hade jag kanske varit tvungen att ligga förskansad bakom sandsäckar i korsningen Östgötagatan/Folkungagatan och försvara Kellys och alla vämjeliga bajenhak med styva serier KSP 58-eld. Förstås en oerhört motbjudande tanke.

Nu är det tack och lov inte så. Bajenbrölen och bilder på Kennedy Bakircioglüs vackra hårsvall är fortfarande det som kännetecknar mitt kvarter och jag kan fortsätta det tröstlösa sökandet efter platån där jag kan acceptera och ursäkta min existens i extremistlandet Sverige. Extremt som i extremt ganska lagom.

Just nu gör jag ingenting för någon. Jag är möjligen en god skattebetalare och jobbar visserligen med frågor som rör liv och hälsa men stödjer ingen hjälporganisation och volontärjobbar inte på exempelvis Stadsmissionen. Jag är i mångt och mycket en parasit i mitt eget land och borde kanske kastas ut, eller åtminstone spärras in. Undrar lite hur jag inför sankte Per, sankte Aziz, eller vem som nu kommer att stå där, ska kunna motivera mina 70 oskulder eller fyra galet erfarna grogghaggor eller fem asbra polare eller hur man nu får spendera evigheten. Tänk om jag inte får komma in? Tänk om min livsgärning inte räcker? Mörka tankar.

Men varde ljus! Tänk om det ändå är prestationer och självfokus som är nyckeln till pärleporten? Att omtanke om andra, trygghet, samvaro, goda gärningar och annat fjams som eldar på befolkningsexplosionen bara är kontraproduktivt. Sankte Per och sankte Aziz vill kanske att jag ska återvända till den oskuldsfulla, bokstavstrogna och rena tiden då min värld var sluten och inskränkt och min mening var enkel.

Då mitt liv handlade om skateboard.

Jag kanske har haft fel alla dessa år? Svaret stod kanske i den där kickflippen nedför trappan, de där svinkalla lördagarna i en lada i Väsby eller den där ollie tailgrabben över en bunt telefonkataloger i hotel Sheratons pundarrika garage. Varför övergav jag min tro, min mening?

Jag har i tjugo år varit förvirrad men nu är jag tillbaka. Medan två av mina vänner roterar ner till Mali och riskerar livet för min rätt till existentiell kris, ska jag ånyo glida längs Stockholms gator. Möjligen lite tjockare, lite gråare, lite ensammare och lite mer kantstött. Men förhoppningsvis lika passionerad.

Egentligen är det två trick som jag inte satte då som jag ska försöka sätta nu. Återkommer med bildbevis när det är gjort.

Så medan ni andra räddar världen…

Glad nationaldag!

– Släkten är värst, sa Fan när han såg geten. – Vem fan är du? sa Berglund när han såg Berglund. Sen spelade de golf, fiskade, drack och levde lyckliga i tre dagar. Läs mer →