– Släkten är värst, sa Fan när han såg geten. – Vem fan är du? sa Berglund när han såg Berglund. Sen spelade de golf, fiskade, drack och levde lyckliga i tre dagar.

Vi har varit mellan två ”släktträffar” så länge att jag knappt minns den förra, men jag tror att det var femton år sedan jag min far, farbror och kusin senast träffades tillsammans. Vi är inte nära tyvärr. Vi kunde ha varit det. Men något har gjort att vi inte är det. Ett släktdrag, ett ointresse av andra människor, långa avstånd. Det finns olika anledningar.

Jag såg upp till min kusin Thomas när jag var liten. Han var cool, en framstående hockeyspelare (tyvärr djurgårdare) och var en del ute på vårt landsställe där han klippte till bollen (VM-boll Mexiko 86), som jag upplevde det, vansinnigt hårt. Han och min mamma drog också upp en åtta kilo tung gädda vilket inte gjorde mig mindre imponerad. Relationen med Thomas var i all sin ytlighet det närmaste jag kommit att ha en bror.

Min farbror Lasse har jag endast träffat högst sporadiskt i livet. Lasse har alltid varit på väg någon annanstans. Nu bor han i Thailand där han främst spelar golf. Han är inte lätt Lasse, men jag gillar honom. Det är det där med att vara släkt. Det känns. En gång gav han mig en golfklubba. Den kastade jag senare i vredesmod upp i en gran i Skåne där den blev kvar. Men det är en annan historia.

Den här historien tar oss till en stuga i Trysil i Norge. En passande arena för fyra män med vissa dysfunktionella sociala egenskaper. Jag och min far var där redan i fjol och träffade Thomas, den här gången är alla fyra på plats. Det är Thomas magnifika stuga/hus som ligger i vad som närmast kan beskrivas som en liten smurfby. Träd, fjäll, snö och magnifik utsikt. En inramning som gjord för kärvt manligt samkväm med en utsökt golfbana i dov fjällmiljö, oändliga vattendrag med möjlighet till öring- och gäddfångst, långa mördande backar för den löpintresserade och en go brasa som fond till kvällarnas mat- och alkoholintag.

Golfen blir en kamp mot regnet som vi trots negativa väderleksrapporter vinner. En första runda för att bekanta oss med banan slutar med Thomas som segrare. Hans raka stabila järnslag på den relativt smala skogsbanan firar triumfer medan vi andra sprider bollarna i skogen. Greenerna är hårigare än Ron Jeremy och puttarna behöver i princip slås med driver. Ingen lyckas bemästra greenerna och närspelet är skrattretande.

Den andra rundan spelar vi i par. Jag och min far mot Thomas och Lasse. Vi kör matchspel rakt av utan hänsyn till handikapp vilket ger mig och farsan en fördel då vi sammantaget har lägre handikapp. Matchspel handlar om att vinna varje hål genom att ha lägst antal slag. Farsan och jag kompletterar här varandra perfekt medan Thomas och Lasse får kämpa. Lasse är van vid ypperliga thailändska förhållanden och har problem med väta och blåst medan Thomas missar mer än dagen innan. Efter ca 14 hål har vi avgjort tävlingen då vår ledning är ointaglig.

(Fisket är en parentes då vi är hungrigare på golfen. Jag lyckas dock dra en liten gädda på ett kg)

Resans behållning är, förutom golfen, middagarna och snacket. Thomas briljerar i köket andra dagen och slänger ihop en magisk jättepasta som vi sköljer ner med vin och öl. Farbröderna bjuder sen på blandade minnen från farmor som jag aldrig träffat och farfar som jag bara har vaga minnen av. Farfar var tydligen en jäkel på frågesport och tävlade i TV medan farmor hade sju syskon! Hade jag ingen aning om och skäms lite för hur lite jag frågat och vet om mina farföräldrar på den här sidan. Men det är aldrig för sent!

Avslutningsvis är jag glad att vi för en gångs skull ansträngde oss för att få till detta. Åren går rasande fort och ingen blir yngre. Hur kan det vara möjligt att vi bara träffats tillsammans två gånger på 15 år? Faktiskt overkligt och en fingervisning om hur det kan bli när periferifamiljen kanske egentligen inte behövs i pusselsamhället.

Nu har jag inom en relativt kort tid (med Berglund-mått mätt) träffat kusin Veronica, kusin Thomas och kusin Håkan (och detta egentligen tack vare bonusmamma Annika). Bara kusin Helene och faster Britt kvar. Tänk om vi kunde hålla det. Att åtminstone ses en gång per år.

Ska det vara så jävla svårt?