Där jag ligger i min konstiga pose på soffan så funderar jag dagen till ära på nationalism. Jag tänker på alla dem som offrar sina liv i fjärran länder för att jag ska kunna ha en existentiell livskris och tackar dem för att de gör detta möjligt. Utan er hade jag kanske varit tvungen att ligga förskansad bakom sandsäckar i korsningen Östgötagatan/Folkungagatan och försvara Kellys och alla vämjeliga bajenhak med styva serier KSP 58-eld. Förstås en oerhört motbjudande tanke.

Nu är det tack och lov inte så. Bajenbrölen och bilder på Kennedy Bakircioglüs vackra hårsvall är fortfarande det som kännetecknar mitt kvarter och jag kan fortsätta det tröstlösa sökandet efter platån där jag kan acceptera och ursäkta min existens i extremistlandet Sverige. Extremt som i extremt ganska lagom.

Just nu gör jag ingenting för någon. Jag är möjligen en god skattebetalare och jobbar visserligen med frågor som rör liv och hälsa men stödjer ingen hjälporganisation och volontärjobbar inte på exempelvis Stadsmissionen. Jag är i mångt och mycket en parasit i mitt eget land och borde kanske kastas ut, eller åtminstone spärras in. Undrar lite hur jag inför sankte Per, sankte Aziz, eller vem som nu kommer att stå där, ska kunna motivera mina 70 oskulder eller fyra galet erfarna grogghaggor eller fem asbra polare eller hur man nu får spendera evigheten. Tänk om jag inte får komma in? Tänk om min livsgärning inte räcker? Mörka tankar.

Men varde ljus! Tänk om det ändå är prestationer och självfokus som är nyckeln till pärleporten? Att omtanke om andra, trygghet, samvaro, goda gärningar och annat fjams som eldar på befolkningsexplosionen bara är kontraproduktivt. Sankte Per och sankte Aziz vill kanske att jag ska återvända till den oskuldsfulla, bokstavstrogna och rena tiden då min värld var sluten och inskränkt och min mening var enkel.

Då mitt liv handlade om skateboard.

Jag kanske har haft fel alla dessa år? Svaret stod kanske i den där kickflippen nedför trappan, de där svinkalla lördagarna i en lada i Väsby eller den där ollie tailgrabben över en bunt telefonkataloger i hotel Sheratons pundarrika garage. Varför övergav jag min tro, min mening?

Jag har i tjugo år varit förvirrad men nu är jag tillbaka. Medan två av mina vänner roterar ner till Mali och riskerar livet för min rätt till existentiell kris, ska jag ånyo glida längs Stockholms gator. Möjligen lite tjockare, lite gråare, lite ensammare och lite mer kantstött. Men förhoppningsvis lika passionerad.

Egentligen är det två trick som jag inte satte då som jag ska försöka sätta nu. Återkommer med bildbevis när det är gjort.

Så medan ni andra räddar världen…

Glad nationaldag!