Att stå och dra skämt på en scen när ingen skrattar är för de flesta en inte alltigenom tillfredsställande upplevelse. Igår fick jag uppleva detta.

Det är en härlig inramning på biocafé Tellus, en anrik gammal kvartersbiograf i Midsommarkransen. Den här kvällen är det Open Mic och det betyder att vem som helst får gå upp på scenen och framföra lite vad som helst. T.ex. dra några takter synth, läsa sina egna översättningar av Bob Dylan-texter eller kanske läsa ett par kapitel ur en egenskriven roman. Kvaliteten på dessa framträdanden kan bäst beskrivas som varierad.

En efter en går artisterna upp på scenen och belönas med artiga applåder. Inlevelsen är elektriskt intensiv. Det här är på riktigt och de som går upp ger verkligen allt. Behovet av att få uttrycka sig inför publik övertrumfar skräcken att misslyckas och den fina ”alla får vara med”-mentaliteten ligger som en ljum filt över alla som sitter i salongen. Det känns mysigt men försiktigt och bräckligt.

För att uttrycka mig milt är det ingen ordinär stand up-publik jag ska uppträda inför. Några äldre kulturherrar med småmegalomaniska mansplainingstendenser, några yngre tjejer till synes nyutsprungna från Södra latin, någon sorts grabbgäng om fem personer och en och annan kvinna med 68-rötter.

Jag är inte speciellt nervös men det känns lite motvind. Noll stand up-stämning. Det blir min tur. Tystnaden är episk, scengolvet knarrar. Det känns som en scen ur Twin Peaks. Till vänster sitter Killer Bob och hånler åt mig, tror jag först, men det visar sig vara en överförfriskad äldre herre som senare ska komma att spela en viss roll i mitt set.

En tre meter lång orch. Som en sådan känner jag mig när jag drar igång. En demon från den gamla världen har uppstått och ska tala till ett gäng semiproggare. Härdsmälta? Nja, det börjar bra. Jag trippar igång mitt set med småputtrigt flyt. Levererar skämten så som jag tänkt mig. Lite pladdrigt och ofokuserat men det rinner på. Sedan börjar nedförslöpan. Skämt om en gammal kärlek och en stjärnsmäll från hög höjd möts av relativt kompakt tystnad. En fruktfluga hörs landa längst bak i lokalen.

Själv är jag ändå tämligen oberörd och ler inombords. Lyckas relativt bra fånga upp de platta fallen och får oväntad energi av den äldre överförfriskade herren som i sin roll som häcklare snarare blir min språngbräda ut ur dödsskuggans dal. Avslutar sedan setet ganska stabilt.

Erfarenheter: Tough crowd, väl mycket pladder, lite ofokuserat och kul att hantera häcklare.

Ses på Stockholm Comedy Club på tisdag.

Ps. Att bomba betyder på stand up-språk att dra skämt som ingen skrattar åt. Det går åt helvete, typ.

Foto: Linn Kirkholt

Det känns som det är något som pågår. Något odefinierbart ont som hemsöker allt och alla. Skrämmer oss, ställer oss mot varandra och avskärmar oss. Eller är det bara ovanligt många krafter som verkar tillsammans för att försöka få tillvaron att framstå just sådan?

Det är jobbigt. Är det något som håller på att hända? Något som kommer att förändra allt för alltid? Jag vet inte. Något är det. Det måste det vara. Och det bara trycker på. Det vill få oss alla med sig. Deplorables världen över, förenen eder! De lätta lösningarnas farsot sveper över jorden. Fakta är subjektivare än någonsin och förkastas allt lättare. Eller verkar det bara så?

En majoritet av all information som finns på jorden idag skapades de senaste fem åren, säger någon, och informationsmängden kommer bara öka. Tur då att vi blivit bättre på att multi-taska och att våra hjärnor anpassar sig. Till ett liv fullt av oändliga mängder information, till ett liv fullt av oändliga möjligheter, till ett liv fullt av oändliga grubblerier över om rätt möjligheter tillvaratogs.

Ibland vill jag ställa alla app-utvecklare och mobilföretag mot väggen. När är det nog? Iphone 45? Vilken blir den sista iphonen? Och varför blir det den sista? Vad tar vid sen? Kan vi inte bara bestämma att det tar slut vid iphone 17, sen behöver vi inte utvecklas mer. Vi är klarutvecklade och behöver inte bry oss längre om nya versioner, uppdateringar och annan skit. Vi är klara. Fulländade. Liksom att alla människor i det egyptiska paradiset kommer att vara 27 år. Den ultimata åldern. Perfektionen. Det är färdigt.

Jag resonerar som ett barn men är en relik från en svunnen tid. På mitt eget sätt en sorts deplorable som går vilse i samma djungel som nya generationer fjäderlätt navigerar i med hjälp av lianer. Jag förstår att det är så.

Men vad gör vår nya stuprörsvärld med oss? Vad medför det att vi omger oss med ja-sägare, förenklare och kappvändare? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att gå bakom alla inbjudande, filmer, tweets och posts med sina tillrättalagda budskap när det perfekta hemmet, den perfekta fritiden och den perfekta kroppen ska näras, tuktas och bedömas?

Eller om du sitter i ett flyktingläger i Grekland, på ett asylboende eller i någon sedan länge bortglömd förort. Hur blir du då en del i debatten om dig, vi och det nya?

Alla skriker men bara ett fåtal hörs. Ibland känner jag att jag inte orkar. Förr i världen förstod inte människan sin obetydlighet i det stora, för i det lilla var hon ju högst betydelsefull och om det stora visste hon intet. Idag är vi bara i det stora medan det lilla pågår någonstans runt de små oemotståndliga skärmarna som talar om för oss vad vi egentligen borde köpa, vilka vi egentligen borde vara och var vi egentligen borde befinna oss. Lägg till detta alla fragmentariserade kaskader av våld, kris och kaos. Sammanhanget odefinierbart. Allas infokrig mot alla.

Och det yttersta tecknet på annalkande Armageddon är förstås den nu ytterligt virala clownepidemin. Som ett fasansfullt eko från min barndoms Stephen King-inspirerade mardrömmar sprider den sig med ljusets hastighet världen över.

Kanske är det überclownen Trumps diaboliska plan som nu sätts i verket? Medan massorna förfäras och förtjusas av Donalds föga måttfulla retorik låter han sina mördarclowner slå till och trumpifiera oss alla. Den totala zombie-apokalypsen. Inom kort kommer vi alla vagga omkring som lallande fånar prydda med förstenade, gigantiska hångrin.

Av alla nedstirrande gam-nackar att döma har vi nog redan nått förstadiet.