Att stå och dra skämt på en scen när ingen skrattar är för de flesta en inte alltigenom tillfredsställande upplevelse. Igår fick jag uppleva detta.

Det är en härlig inramning på biocafé Tellus, en anrik gammal kvartersbiograf i Midsommarkransen. Den här kvällen är det Open Mic och det betyder att vem som helst får gå upp på scenen och framföra lite vad som helst. T.ex. dra några takter synth, läsa sina egna översättningar av Bob Dylan-texter eller kanske läsa ett par kapitel ur en egenskriven roman. Kvaliteten på dessa framträdanden kan bäst beskrivas som varierad.

En efter en går artisterna upp på scenen och belönas med artiga applåder. Inlevelsen är elektriskt intensiv. Det här är på riktigt och de som går upp ger verkligen allt. Behovet av att få uttrycka sig inför publik övertrumfar skräcken att misslyckas och den fina ”alla får vara med”-mentaliteten ligger som en ljum filt över alla som sitter i salongen. Det känns mysigt men försiktigt och bräckligt.

För att uttrycka mig milt är det ingen ordinär stand up-publik jag ska uppträda inför. Några äldre kulturherrar med småmegalomaniska mansplainingstendenser, några yngre tjejer till synes nyutsprungna från Södra latin, någon sorts grabbgäng om fem personer och en och annan kvinna med 68-rötter.

Jag är inte speciellt nervös men det känns lite motvind. Noll stand up-stämning. Det blir min tur. Tystnaden är episk, scengolvet knarrar. Det känns som en scen ur Twin Peaks. Till vänster sitter Killer Bob och hånler åt mig, tror jag först, men det visar sig vara en överförfriskad äldre herre som senare ska komma att spela en viss roll i mitt set.

En tre meter lång orch. Som en sådan känner jag mig när jag drar igång. En demon från den gamla världen har uppstått och ska tala till ett gäng semiproggare. Härdsmälta? Nja, det börjar bra. Jag trippar igång mitt set med småputtrigt flyt. Levererar skämten så som jag tänkt mig. Lite pladdrigt och ofokuserat men det rinner på. Sedan börjar nedförslöpan. Skämt om en gammal kärlek och en stjärnsmäll från hög höjd möts av relativt kompakt tystnad. En fruktfluga hörs landa längst bak i lokalen.

Själv är jag ändå tämligen oberörd och ler inombords. Lyckas relativt bra fånga upp de platta fallen och får oväntad energi av den äldre överförfriskade herren som i sin roll som häcklare snarare blir min språngbräda ut ur dödsskuggans dal. Avslutar sedan setet ganska stabilt.

Erfarenheter: Tough crowd, väl mycket pladder, lite ofokuserat och kul att hantera häcklare.

Ses på Stockholm Comedy Club på tisdag.

Ps. Att bomba betyder på stand up-språk att dra skämt som ingen skrattar åt. Det går åt helvete, typ.

Foto: Linn Kirkholt