Jag inleder min blogg med att konstatera det uppenbara. Jag har alltid upplevt mig ensam. Enda sedan jag surt satt i min mors knä medan de andra barnen dansade runt midsommarstången har jag känt avsmak för konstellationer och grupper. Att sitta fastgjuten på en av andra i gruppen utsedd plats och delta i någon sorts spel plågade såväl den lille pojken då som den tunnhårige 39-åringen i dag.

Denna lite lustiga känsla av utanförskap har genom åren rymt inslag av tragik. Som jag konstaterar i låten ”Shadow Man” har jag hela mitt liv befunnit mig utanför en imaginär plastfilm. I världen jag vandrat har allt existerat innanför denna film och jag har liksom aldrig på riktigt tagit mig igenom. Jag har smakat på lycka men ett tunt lager plast har hela tiden gjort smaken lika fadd och meningslös som för en inbiten rökare.

Detta har gjort mig till en sorts kringresande ande i kärlek och vänskap. En parasit och avslutare som på lätta vingar lämnat den utsugna blomman efter förrättat värv. En flyktighetens mästare, förvisso med gott hjärta, men ständigt plågad av oro och med en sällsynt förmåga att solka ned de mest odiskutabla av framgångar.

Såklart finns även en annan sida. Under mitt rus som inträffar på berg- och dalbanans toppar ligger världen för mina fötter. Jag blir Pärlkastaren. Ett uppfunnet geni som kaskadkräks insikter, prestationsknarkar och skrattar åt motmänniskors bristande kapacitet.

Somliga kallar mig gränslös. D.v.s. jag väljer ibland att offentligt kommunicera information som inte nödvändigtvis handlar om mina främsta prestationer eller sidor. Jag gör så för att det är intressantare. Hur kan en halv människa vara intressant? Varför vill någon framstå som halv?

Jag välkomnar dig att följa denna blogg. Den kommer att handla om en hel människa såsom tidsandan skapade och i viss mån förvred henne.

Den kommer även att handla om trams.