Ur kurs med Kurt

21734

Två tonårstjejer kan inte ha fel. Och de här två som sitter i stolarna bredvid mig är tjockt besvikna efteråt. – Det kom inte fram så mycket nytt och musiken har man ju hört förr, tycker de. Och slutet sög!!!

Själv sitter jag mest tillbakalutad i biostolen och gläds åt att jag inte skaffade sleeve-tatueringar när jag var i deras ålder. Hur stor är sannolikheten att jag idag skulle älskat mina stora, till oigenkännlighet utsmetade, psoriasis-liknande blaffor? Ungefär lika stor som att jag hittills älskat alla kloka beslut jag fattade när jag var arton. Som att jag valde att vara frånvarande 91 timmar vid 25 tillfällen sista terminen i trean och valde att under en period spela på en Japan-strata. Men framför allt ångrar jag att jag inte såg Nirvana live. Var på väg till Sjöhistoriska i Stockholm 1992 men något hände. Minns inte vad, men jag ångrar vad det än var.

Om vi ska vara ärliga var jag aldrig ett die hard Nirvana-fan, men visst var det som en stekpanna i huvudet första gången jag såg videon till Smells Like Teen Spirit. Det skedde ´91 i en lägenhet på Odenplan och jag fattade att något förändrats. Som att jorden ruckat lite på sig och börjat kretsa i mörkare och dystrare banor.

Väldigt mycket är sagt om Nirvana. Vad sägs då i den nya dokumentären ”Montage Of Heck” av Brett Morgen? Eller snarare. Vad säger Kurt? Filmen är producerad av Kurts och Courtney Loves dotter Frances Bean och regissören har fått tillgång till mängder av Cobains konst och musik. Mycket som aldrig visats eller hörts. Framför allt band där Cobain själv sitter och läser in tankar kring sitt liv. I filmen snyggt bildsatt med rörliga animationer över Cobains röst. Suggestivt att följa honom genom konsten och ljudbilderna som bygger på Nirvanas låtar men som kanske bara är en förvriden gitarr utsliten ur mixen.

Största insikten är väl, som Frances Bean tidigare uttryckt saken, att Cobain hade psykiska problem redan innan Nirvana-cirkusen satte igång. I recensioner har redan nämnts hur han förlorade oskulden med en något efterbliven kvinna och försökte ta sitt liv när det kom ut i skolan och skammen blev för stor. Han säger själv att han av en slump hamnade på fel spår när tåget dånade förbi.

Älskar inblickarna i Kurts och Courtneys relation. De verkade galet kära. Och höga. Nästan hela tiden. Och med lilltjejen i knäet. Sorgligt eftersom det gick som det gick.

Men grymmast är förstås musiken och den galna stämning som var på festivalerna back in the days när alla stage-divade och moshpitade med mobiltelefonerna tryggt nedstoppade i framtiden. Så rått det var. Eller så var det inte det. Mitt minne kan svika mig och man vill kanske omedvetet förenkla och förstora historien, men jag upplever att det var så.

Grejen med Kurt och Nirvana för mig var de där grymma melodierna, sjungna med den där grymma rösten över de faktiskt ganska konstiga ackordföljderna. Och så Dave Grohls trummor och Krist Novaselics bas då. Tajt. Gött.

Filmen slutar abrupt ett par veckor innan Kurts död, den 8 april 1994. Jag minns exakt var jag fick dödsbudet. Hade gigat på Elverket på Lidingö och kollade på 80-tals-hårdrock-influerade bandet Blue Matter. Deras basist hade fått nyheten, greppade micken och skymfade Kurt. Stöter jag på honom på Söder i en mörk gränd…

Innan tjejerna lämnar biolokalen frågar jag vad de tycker är the shit idag.

– Urban Cone. Asgrymma!

Googlar mig till att de öppnat för Tove Lo. Kanske skriver om dem nån gång.

Förresten. Vad heter kurdernas största grungestjärna?

Kurt Kobane.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s