Jag inleder min blogg med att konstatera det uppenbara. Jag har alltid upplevt mig ensam. Enda sedan jag surt satt i min mors knä medan de andra barnen dansade runt midsommarstången har jag känt avsmak för konstellationer och grupper. Att sitta fastgjuten på en av andra i gruppen utsedd plats och delta i någon sorts spel plågade såväl den lille pojken då som den tunnhårige 39-åringen i dag.
Denna lite lustiga känsla av utanförskap har genom åren rymt inslag av tragik. Som jag konstaterar i låten ”Shadow Man” har jag hela mitt liv befunnit mig utanför en imaginär plastfilm. I världen jag vandrat har allt existerat innanför denna film och jag har liksom aldrig på riktigt tagit mig igenom. Jag har smakat på lycka men ett tunt lager plast har hela tiden gjort smaken lika fadd och meningslös som för en inbiten rökare.
Detta har gjort mig till en sorts kringresande ande i kärlek och vänskap. En parasit och avslutare som på lätta vingar lämnat den utsugna blomman efter förrättat värv. En flyktighetens mästare, förvisso med gott hjärta, men ständigt plågad av oro och med en sällsynt förmåga att solka ned de mest odiskutabla av framgångar.
Såklart finns även en annan sida. Under mitt rus som inträffar på berg- och dalbanans toppar ligger världen för mina fötter. Jag blir Pärlkastaren. Ett uppfunnet geni som kaskadkräks insikter, prestationsknarkar och skrattar åt motmänniskors bristande kapacitet.
Somliga kallar mig gränslös. D.v.s. jag väljer ibland att offentligt kommunicera information som inte nödvändigtvis handlar om mina främsta prestationer eller sidor. Jag gör så för att det är intressantare. Hur kan en halv människa vara intressant? Varför vill någon framstå som halv?
Jag välkomnar dig att följa denna blogg. Den kommer att handla om en hel människa såsom tidsandan skapade och i viss mån förvred henne.
Den kommer även att handla om trams.
Pärlkastaren 
Låt mig bli den första att gratulera och samtidigt beklaga sorgen. Att svälja det röda pillret innebär från början ett lyckorus över att äntligen sprängt bojorna som fjättrar vår omgivning, kväser deras livslust och gör dem till tomma skal med mänsklig fasad. Klartänktheten är uppfriskande, och vi ser världen för vad den är, men än viktigare: vi ser oss själva för vad vi är. Vår egen obetydlighet och förgänglighet gör oss fria i tanke och handling, världen är vår att göra med vad vi finner gott för stunden.
Gradvis försvinner euforin. Diskrepansen mellan vår nyvunna intellektuella och i viss mån även andliga frihet blir allt större när vi märker att vi fortfarande springer bredvid drönarna i ekorrhjulet. Men där de ser små belöningar i form av smulor från de rikas bord har vi fått en bur med utsikt. Vågor slår mot stranden där palmer skänker svalkande skugga åt vackra damer och stiliga män med mojito i händerna. Det är vårt straff för att vi trodde att vi var fria, att vi var upplysta. Istället har vi dömts till ett liv i Dantes tionde nivå där drömmar om frihet parat med insikten om att vi aldrig kommer undan vardagen när letargin väl slagit rot borgar för en livslång plågan endast döden kan befria oss från.
Välkommen till sällskapet för de som svalde det röda pillret och nu önskar bli återförda till Matrisens trygga illusion.
GillaGillad av 1 person
Det är vår plikt att föra krig.
GillaGillad av 1 person