Den 30:e augusti 2016 uppträder jag för första gången på en stand up-klubb i Stockholm. Det är mitt andra gig efter premiären på räkfrossan i Skåne. Big Ben heter klubben och är legendarisk i stand up-kretsar. I källaren i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på Söder kan vem som helst som anser sig rolig eller funktionsvarierad gå upp och försöka få en publik att skratta och klubben är populär både bland etablerade komiker som testar nytt material och rookies som kanske gör sina första minuter på en scen.

Idag får jag vanligtvis inte någon större puls av ett Big Ben-gig men den här kvällen är allt nytt och spännande. Jag våndas länge över beslutet att gå den västbeklädde ryssen Dmitris vansinniga förslag (se tidigare inlägg) om att köra 300 stand up-gig till mötes, men efter kurs i Skåne och normal omsorg om liv och hälsa så känns det ändå rätt.

För den som vill läsa om mina första gig mer i detalj går det bra att skrolla ner i bloggen. Jag bloggade relativt detaljrikt om mina 123 första gig innan jag insåg att det efter hand blev rätt ointressant för utomstående. Men det är kul att titta tillbaka på idag. Jag har alltid varit ärlig kring hur det går och det har verkligen varit upp och ner.

Denna premiärkväll har jag bjudit in familj och vänner eftersom jag fortfarande har ett mer normalt socialt liv och att det såklart är superstort att ha sitt första stand up-gig PÅ EN RIKTIG SCEN, wooooow!

Vid den här tiden finns en DJ på plats som strax innan showstart sätter på en punkslinga som vittnar om att det snart är dags. Förmodligen är det Ahmed Berhan som konfar. ”Hallå gott folk mår ni bra”, ”fett tungt asså”, ”Här får ni se nya komiker som kör sitt första gig och mer etablerade komiker som kanske testar nytt material”. De här fraserna och punkslingan skulle jag komma att höra till leda men just nu är det magiskt.

Komikerhierarkin är tydlig. Alla vet vilka som är nya, vilka som kört lite längre, vilka som är coola, vilka som är kurskomiker, vilka som är old timers och det snackas hela tiden skit om allt och alla. Eftersom stålarna är kassa och det är allas kamp få chanser så gäller det att liera sig med rätt personer, lajka rätt personers skämt och instastories, samt förneka kännedom om andra. Säkerligen ingen skillnad från andra konkurrensutsatta branscher.

Jag skäms för säga det, men idag kan jag förakta rookies. Glädjen i deras blickar, vänligheten mot allt och alla, alla frågor. Alla små sargade själar som tror att just DOM har hajat stand up. De har inte hajat shit. De har gått upp på en scen där konfrenciern har krattat manegen: ”Här kommer Erik Berglund, han gör sitt första gig! Ge honom stöööd!” Publiken applåderar i extas och exakt i den här stunden börjar ens väldigt korta stand up-smekmånad. Snarare smekvecka.

För det första gigget går ofta rätt bra. Man är så full av adrenalin och bara känslan av att en publik garvar åt något man har tåtat ihop ger ett dopaminpåslag som endast kan jämföras med att träffa sin första klockrena järnfemma i golf. Känslan när du inte känner att klubban träffar bollen och bollen drar iväg nästan 200 meter. Det är då du fattar vad du är för person. Antingen blir du biten och måste ha den där kicken igen och igen eller så fortsätter du ditt välbalanserade mysliv i mittfåran.

Alla som kör vet precis hur det första gigget var. Vissa minns ingenting, vissa bombade sönder och vissa rev. Så här skrev jag om mitt första gig: ”Kvalitetsmässigt har jag en bit kvar, men jag måste säga att jag känner mig förvånansvärt stark för att vara rookie. Fick ett par rejäla skratt som värmde som stekta sparvar i kistan.” Alltså lite balanserad i början innan rookie-självgodheten tar över.

Nedan ser ni ett skämt från mitt första Big Ben-gig och det sammanfattar rätt tydligt vad jag avskyr hos rookies. Den här ”fan vad jag är skön”-minen, det lilla ”fan va jag är skön”-skrattet efter skämtet (som förstås är en ordvits som jag ändå faktiskt småironiskt ibland drar fortfarande om jag har ett längre gig), och så har jag förstås eftersom jag är så tagen av min egen förträfflighet glömt namnet på komikern som kommer efter. En jävla birakille med hybris helt enkelt.

Okej, okej, jag kanske ska vara snäll mot rookies och mig själv nu. Jag hårddrar och överdriver. Egentligen kanske jag bara saknar sorglösheten och den dåvarande uppfattningen om konstformens enkelhet. ”Ha ha, var det inte svårare än så här? Vilka jävla losers, jag kommer ju äga scenen i övermorgon!!!” Sorglösheten innan sorgsenheten. Innan den kommande tortyren.