Stand Up-klubbar är som ogräs. De poppar upp där man minst anar det, blommar och vissnar. En särskild plats i bombar-hjärtat har King Comedy, Johannes Hakalas klubb på anrika kvalitetsstället King´s Table på Sveavägen 64. År 2017 är King Comedy gratisklubbarnas fula kusin. Insprängda mellan trumset och ett lågt skrank i bästa neonljus får komikerna lära sig veta hut.

Lockelsen med King Comedy är att du får köra åtta minuter. Alltid åtta minuter. På Big Ben får de flesta komiker ”bara” köra fem till sju minuter, så den där åttan är rätt nice, om man gillar åtta minuter tortyr. Och det gör man ju.

Har egentligen aldrig ett riktigt bra gig på King Comedy under klubbens glansdagar 2017. Men ett gig är ett gig så jag släpar mig ändå dit titt som tätt. Det största problemet är väl att det i princip aldrig är mycket folk. Mest folk är det när stand upen går av stapeln efter nån sorts ”alla kan sjunga-sångsekt” som då och då kör innan. Efter dessa tillställningar kan några med kristet utseende stanna kvar och under förfäran utstöta skrattliknande ljud när Jonas Dillner stannar kvar ”där nere” .

Dillner ja. Jag gillar den där killen från Jämtland. Mer än han verkar gilla mig. Vår relation har nämligen aldrig blivit sig lik efter mitt värsta ögonblick som ståuppkomiker och nästan som människa. Jag och min dåvarande komikerbuddy John Olsson hade haft ögonblicket när vi förstod att vi inte kommer att vara komikerbuddys längre. En komikerbuddy kan vara bra att ha och rekommenderas av folk med insyn. Med komikerbuddyn testar du skämt och slipar material. Denne blir en trygghet i ditt ensamma komikerliv.

Men förutsättningen för en fungerande komikerbuddy-relation är att det finns kemi, att båda bidrar till att göra den andre bättre. Där börjar nog John och jag tvivla. Det är en söndag några timmar före ett King-gig och jag och John träffas i stora kalla lokaler på mitt jobb för att bolla material. Vi testar skämt på varandra men det lirar inte. Blir bara stelt och plågsamt. Jag drar nåt jag tycker är kul men John ser ledsen ut, som att han vill iväg. Vi säger vi ska skita i situationen och köra för varandra förutsättningslöst, men kylan består. Det är som att dra ett skämt för någon som just hängt sig och sakta vajar där i snaran framför en.

John och jag går ändå ner till King Comedy. Där möts vi av Jonas Dillner i en rock, Benny Rodin och kändisen Tore Kullgren. Det känns direkt att det kan bli en kväll att minnas av fel anledningar. Den vanliga publiken på King brukar bestå av semialkoholiserade män som i bästa fall skriker att de hatar dig på finska. Hörs skrattliknande ljud kommer de oftatst från komikerna eller någon nära anhörig som vågat sig dit. Lite som det kan vara när kurser i improvisationsteater har uppspel. Alla vet att det som händer är ett haveri.

Det börjar också stökigt. Tore blir avbruten av en birakille med tourettes och går efter ett tag av scenen. När det är min tur är jag definitionen av oladdad. Vill bara upp och dra några av de ursäkter till skämt jag värkt fram med John. Åtminstone få höra mig själv säga dem så att jag vet om det är något att bygga vidare på. Men den möjligheten ska mig ej erbjudas.

En överviktig man med serbisk aura börjar snart störa mig. Han ropar hela tiden ”Lasse”! ”Lasse”! Jag försöker skämta med honom men han vägrar sluta och häcklar vidare. Lassssseeeee! Till slut får jag syn på en fårad, äldre man med glasartad blick som står vid sidan av scenen. Det är tydligen Lasse. – Ska du komma upp på scenen, Lasse, så din vän blir nöjd? Lasse svamlar något ohörbart till svar. Han står och svajar och verkar inte vara sugen på comedy. Jag ropar till mannen lägre bak. – Är du nöjd nu? Lasse vill inte vara med. Men han ger sig inte. – Laaaaasssse, Laaaasssse. Det börjar gå upp för mig att jag inte ens kommer få dra mina nya grejer. Jag är trött, irriterad och överger försöken att göra comedy. Istället skriker jag tillbaka. – Fuck you! Fuck you! Eldar upp mig själv så till den milda grad att jag efter giget försöker ta mig fram till den serbliknande med närgången tillrättavisning som mål. Jag blir dock hejdad av Benny Rodin som föser ut mig och där möter jag en förgrymmad Dillner som inte har mycket till övers för mitt utbrott.

Kära King Comedy. Hos dig träffade jag en nazist, hotade en gäst och sjöng med thailändskor och tänker att well, det som inte dödar en kan ändå fucka upp en rätt ordentligt. Men King var en viktig klubb för mig det där första riktiga året och hjälpte till att öka gigfrekvensen.

Klubben fick emellertid inte vara kvar och nu är Kings Table som vilket ölsjapp som helst längs Sveavägen. Ibland går jag ensam förbi Sveavägen 64 och tar en plankstek och en Åbro. Sätter mig till rätta och hälsar på bartendern som inte hälsar tillbaka. Tittar upp mot scenen och tänker, fan, om jag någon gång står på ett räcke och tvekar, då är det bara rekapitulera Lasse, neonljuset och det där låga skranket.