Skulle ta det lite lugnt den här veckan men det blev tre gig ändå! Shit alltså. Leroys Live Comedy i fredags och så Big Ben och King Comedy ikväll. Tre riktigt roliga gig blev det. King Comedy är lite utmanande då publiken inte alltid är 1o0 procent fokuserad på komikerna. Men kul att testa på lite tuffare förutsättningar!

Kör mycket nytt hela tiden och mycket funkar direkt vilket känns kul. Big Ben giget var nog ett av mina bästa hittills. Kul!

Orkar inte skriva mer nu. Måste slagga!

Nästa inplanerade gig, Big Ben 5/2.

När jag lyckas med något bra i livet brukar jag förvrida det och fundera på universums undergång. Tiden då alla stjärnor har slocknat och all materia bara ligger där tyst svart och stilla. Vilken kraft det än var som höll ljuset under sina armar så har den till slut betvingats. I den tystaste av tystnader ekar miljarders, miljarders, miljarders (multiplicera i oändlighet) varelsers förvridna skrik efter svaret på frågan ”Varför?”.

Det är svårt att alltid behöva ta till mörkret när man befinner sig i ljuset. Å andra sidan kan man vid svåra stunder titta på vår lilla jord utifrån och få styrka ur alltets meningslöshet. Se den lilla bollen som cirklar omkring där fjättrad kring sin stjärna. En liten boll full av människor på jakt efter det ouppnåeliga, på jakt efter esoteriska grupperingar, ständigt reproducerande gruppens definierande unikum.

När jag på Leroys Live Comedy på Nortons som öppnande komiker gestaltar en förvriden grogghagga framför en ännu ej speciellt överförfriskad publik vet jag inte om jag lyckas eller misslyckas. Hur kommer jag den här gången använda det stora obegripliga? Som tröst el obligatorisk nedklankning? Ingetdera visar sig behövas. Det är nämligen en behaglig känsla som infinner sig utan att jag för den skull får speciellt många skratt. Jag står helt frankt för det jag säger. Jag säger min mening. Det försöker man alltid göra på scenen, men ibland ekar det ihåligt. Vid dessa tillfällen finns inget kött bakom orden. Bara skämtstrukturer inlärda på random stand up-kurs.

Det är jubileum. Jag kör mitt tjugonde stand up-gig. Forfarande ser jag skräck i folkets ögon. Vem är denne stirrande alfahanne med mistlursröst? Vem är han att tränga sig på i mitt avkroksliv här uppe i norr där omständigheter jag inte påverkat gjort det möjligt för mig att leva mitt skygglappsliv?

Ser man ut som du så måste man vara snäll, säger vänner och kollegor. Men jag är ju snäll om än famlande. Det som lyser ur mina ögon är äkta, kära ni. Det äkta kan vara påträngande och jobbigt. Jag råkar också besitta ett anlete där skiftningen mellan den med perfekt tandrad leende mannen och den djupa rynkans seriemördare går på en millisekund. Sådan oberäknelighet är förstås utmanande.

Glöm heller inte att den store mörke mannen anses extra hotfull här på våra norra breddgrader. Jag är alltså ett hot redan innan jag öppnat munnen.

Men att missta mig för en mörkerman vore onekligen halsbrytande. Inom mig sprudlar en oförlöst kärlek och godhet och mina handlingar har sällan styrts av planerad elakhet.

Jag vet ännu inte vart min resa för mig. Det enda jag vill är att kunna acceptera och vara tillfreds med min och egentligen allas vår ensamhet. Jag vill acceptera och vara tillfreds med att sitta ensam på ett berg och invänta min död. Jag säger inte att jag vill dö så men jag vill inte vara fjättrad i felaktiga föreställningar om att förljugna gemenskaper ska lindra mitt dödsögonblick.

Någon sa till mig att den enda definitionen av kärlek är att helt fullt vilja verka för att den andra/andre ska göra exakt det den vill. Det är fint. Hur många relationer ser ut så?

Den som vill får gärna komma tillbaka till mig. Den som vill får gärna se mig. Jag kommer inte att seriemörda dig. Jag lovar.

Resan fortsätter. Ackompanjerad av den utifrån lysande lilla bollen och det stora oundvikligen svarta slutet.

Nästa gig är på Big Ben 29/1.

 

 

 

 

 

 

 

 

Gracie, signore…

Scenen är från Milos Formans berömda film Amadeus. Salieri har blivit svårt förnedrad av underbarnet Mozart och sitter hemma på kammaren och svär åt krucifixet på väggen.

Själv sitter jag hemma vid mitt marockanska mosaikbord och stirrar på ett instagram-foto av Daniel Sanchez, en försynt ung man från Rinkeby som studerar till idrottslärare. Strålande glad ler segraren med en bukett i näven. Denne sluge David som slungade Goliat utför förnedringens brant, som täppte till käften på lejonet från Folkungagatan.

Jag minns gårdagens final som i ett töcken. Publiken känns överlag lite snällare och lamare än i min semifinal. I min semifinal gick jag ut sist. I finalen går jag ut som fyra. Daniel Sanchez går ut först och får bra gensvar för sina underfundigheter. Han är lågmäld men ändå skarp.

Mitt gig går ok. Jag brassar på rätt rejält med hela kroppen och får flera skratt men inte samma gensvar som i finalen. Och publiken sviker mig rejält i själva omröstningen som förvisso inte utgör det huvudsakliga underlaget för juryns bedömning men som ändå ger en fingervisning.

I semifinalen var jag i princip i delad topp, här i finalen är jag långt efter de som får flest röster. Publiken tar sin hand ifrån mig, sviker mig. Deras skratt visar sig vara ihåliga lockrop avsedda att leda ett ångestfyllt ego i fördärvet.

Daniel Sanchez och Gerda Bylund är klara publikfavoriter och även juryfavoriter. Gerda är mycket rolig men drar tyvärr över rejält tidsmässigt och blir diskad.

För egen del känner jag mig modstulen. Kärleken är borta. Borta är även ryggdunkningarna och hejaropen från semifinalen. Jag är paria. Neddragen från Olympens höjder rakt ner i den svartaste stand up-vardag.

Tack till Linn, Emmy, Per, David, Nicklas och Elvira som kom och stöttade.

Nästa bokade gig i dagsläget: Big Ben 5/2.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som tävlingsgeneralen Janne Westerlund uttrycker det: man kan inte tävla i stand up. Ändå görs det. Det är som humlan som inte kan flyga.

Tio kamikazepiloter gör sig redo att kasta sig ut på gladiatorarenan för att bli bedömda av en överförfriskad pöbel. Hälften går till final, hälften kastas till lejonen.

Stockholm Comedy Contest. En semifinal avgjordes på torsdagen och en ska avgöras nu på fredagen. Tio komiker, fem går vidare. Konkurrensen är tuffare än jag tänkt mig. Många roliga komiker.

Jag blir lottad sist. Vet inte om det är en fördel. Samtidigt kanske det är bra att ligga färsk på näthinnan när publiken ska rösta. Om man gör ett bra gig dvs. Publikens röster tillsammans med juryns bedömning avgör vilka som gå vidare.

Det är grym stämning. Fullsatt och tätt. Riktigt roliga förutsättningar. Och det går bra. Får med mig publiken direkt och har bra flow setet ut.

Vi är tre komiker som får högst betyg av publiken och vi tillsammans med två andra går vidare. Ikväll får vi möta fem komiker från semifinalen i torsdags. Det kommer att bli riktigt tätt.

Nästa gig: Stockholm Comedy Contest, final, 21/1

 

 

 

Riktigt lång kväll på Big Ben denna torsdag. Första timmen på engelska sen resten på svenska. Mååånga komiker blev det. Själv hade jag ett DJ-uppdrag under kvällen samtidigt som jag skulle köra så det blev lite att stå i.

Kvällens set från min sida var väl inrepat med tanke på dagens tävling på Södra Sällskapet. Fick bra respons från publiken och hade dessutom några gamla arbetskamrater på plats. Riktigt kul!

Känner mig laddad för kvällen. Flera polare som körde i gårdagens semifinal gick vidare. Vore kul att joina dem i finalen. Kom och stötta!

Kommande gig:

Södra Sällskapet, Stockholm Comedy Contest, semifinal, 20/1

Ev final, 21/1

Att jag är en krigsveteran kan inte ha undgått någon som befunnit sig i min närhet de senaste åren, och det var förstås oundvikligt att dessa upplevelser till slut skulle leta sig in i mitt stand up-material. Så skedde igår på Big Ben under mitt sextonde gig.

Jag har märkt att det är lite olika hur komiker förhåller sig till nytt material. Vissa har flera år gamla skämt som de ständigt återanvänder medan andra skriver nytt hela tiden. Ofta brukar komikern börja med några väl testade skämt, slänga in lite nytt i mitten och sen avsluta med starka skämt. Ganska ovanligt att allt material under ett framträdande är nytt.

Ofta handlar det om, tänker jag, att komikern, om hen är etablerad, har ett rykte att tänka på. Otestat material kan ju gå lite hur som helst och kanske inte så kul att stå där och bomba ifall det är ens levebröd.

För en annan är ju inte det där något problem så jag slänger för andra gången in en helt nyskriven rutin. Whatever typ. Och det gick som förra gången jag testade nytt både och. Det börjar med att jag tappar bort mig direkt och får kolla fusklapp men jag hämtar snabbt upp det. Sen avhandlar jag tyska officerare, vanskapta får, krigsherrar och lite annat. Finns ju bara ett sätt att ta reda på om skämt funkar. Testa inför publik. Man känner direkt när man står där om något är för långt eller saknar punch.

Återigen en grym erfarenhet. Vissa skämt behåller vi orörda, andra gör vi om och en del stryker vi.

Nästa gig i morgon på Big Ben kl 20.00 sen Stockholm Comedy Contest på Södra sällskapet på fredag kl 20.

 

 

 

 

 

 

Kvällen första januari. Årets mest avslagna dag? Säkerligen. Men lik förbannat är det showtime på Big Ben. Jag hasade ganska sent in i matchen och planerar att köra lite nytt.

Läs mer →