När jag lyckas med något bra i livet brukar jag förvrida det och fundera på universums undergång. Tiden då alla stjärnor har slocknat och all materia bara ligger där tyst svart och stilla. Vilken kraft det än var som höll ljuset under sina armar så har den till slut betvingats. I den tystaste av tystnader ekar miljarders, miljarders, miljarders (multiplicera i oändlighet) varelsers förvridna skrik efter svaret på frågan ”Varför?”.

Det är svårt att alltid behöva ta till mörkret när man befinner sig i ljuset. Å andra sidan kan man vid svåra stunder titta på vår lilla jord utifrån och få styrka ur alltets meningslöshet. Se den lilla bollen som cirklar omkring där fjättrad kring sin stjärna. En liten boll full av människor på jakt efter det ouppnåeliga, på jakt efter esoteriska grupperingar, ständigt reproducerande gruppens definierande unikum.

När jag på Leroys Live Comedy på Nortons som öppnande komiker gestaltar en förvriden grogghagga framför en ännu ej speciellt överförfriskad publik vet jag inte om jag lyckas eller misslyckas. Hur kommer jag den här gången använda det stora obegripliga? Som tröst el obligatorisk nedklankning? Ingetdera visar sig behövas. Det är nämligen en behaglig känsla som infinner sig utan att jag för den skull får speciellt många skratt. Jag står helt frankt för det jag säger. Jag säger min mening. Det försöker man alltid göra på scenen, men ibland ekar det ihåligt. Vid dessa tillfällen finns inget kött bakom orden. Bara skämtstrukturer inlärda på random stand up-kurs.

Det är jubileum. Jag kör mitt tjugonde stand up-gig. Forfarande ser jag skräck i folkets ögon. Vem är denne stirrande alfahanne med mistlursröst? Vem är han att tränga sig på i mitt avkroksliv här uppe i norr där omständigheter jag inte påverkat gjort det möjligt för mig att leva mitt skygglappsliv?

Ser man ut som du så måste man vara snäll, säger vänner och kollegor. Men jag är ju snäll om än famlande. Det som lyser ur mina ögon är äkta, kära ni. Det äkta kan vara påträngande och jobbigt. Jag råkar också besitta ett anlete där skiftningen mellan den med perfekt tandrad leende mannen och den djupa rynkans seriemördare går på en millisekund. Sådan oberäknelighet är förstås utmanande.

Glöm heller inte att den store mörke mannen anses extra hotfull här på våra norra breddgrader. Jag är alltså ett hot redan innan jag öppnat munnen.

Men att missta mig för en mörkerman vore onekligen halsbrytande. Inom mig sprudlar en oförlöst kärlek och godhet och mina handlingar har sällan styrts av planerad elakhet.

Jag vet ännu inte vart min resa för mig. Det enda jag vill är att kunna acceptera och vara tillfreds med min och egentligen allas vår ensamhet. Jag vill acceptera och vara tillfreds med att sitta ensam på ett berg och invänta min död. Jag säger inte att jag vill dö så men jag vill inte vara fjättrad i felaktiga föreställningar om att förljugna gemenskaper ska lindra mitt dödsögonblick.

Någon sa till mig att den enda definitionen av kärlek är att helt fullt vilja verka för att den andra/andre ska göra exakt det den vill. Det är fint. Hur många relationer ser ut så?

Den som vill får gärna komma tillbaka till mig. Den som vill får gärna se mig. Jag kommer inte att seriemörda dig. Jag lovar.

Resan fortsätter. Ackompanjerad av den utifrån lysande lilla bollen och det stora oundvikligen svarta slutet.

Nästa gig är på Big Ben 29/1.