Gracie, signore…

Scenen är från Milos Formans berömda film Amadeus. Salieri har blivit svårt förnedrad av underbarnet Mozart och sitter hemma på kammaren och svär åt krucifixet på väggen.

Själv sitter jag hemma vid mitt marockanska mosaikbord och stirrar på ett instagram-foto av Daniel Sanchez, en försynt ung man från Rinkeby som studerar till idrottslärare. Strålande glad ler segraren med en bukett i näven. Denne sluge David som slungade Goliat utför förnedringens brant, som täppte till käften på lejonet från Folkungagatan.

Jag minns gårdagens final som i ett töcken. Publiken känns överlag lite snällare och lamare än i min semifinal. I min semifinal gick jag ut sist. I finalen går jag ut som fyra. Daniel Sanchez går ut först och får bra gensvar för sina underfundigheter. Han är lågmäld men ändå skarp.

Mitt gig går ok. Jag brassar på rätt rejält med hela kroppen och får flera skratt men inte samma gensvar som i finalen. Och publiken sviker mig rejält i själva omröstningen som förvisso inte utgör det huvudsakliga underlaget för juryns bedömning men som ändå ger en fingervisning.

I semifinalen var jag i princip i delad topp, här i finalen är jag långt efter de som får flest röster. Publiken tar sin hand ifrån mig, sviker mig. Deras skratt visar sig vara ihåliga lockrop avsedda att leda ett ångestfyllt ego i fördärvet.

Daniel Sanchez och Gerda Bylund är klara publikfavoriter och även juryfavoriter. Gerda är mycket rolig men drar tyvärr över rejält tidsmässigt och blir diskad.

För egen del känner jag mig modstulen. Kärleken är borta. Borta är även ryggdunkningarna och hejaropen från semifinalen. Jag är paria. Neddragen från Olympens höjder rakt ner i den svartaste stand up-vardag.

Tack till Linn, Emmy, Per, David, Nicklas och Elvira som kom och stöttade.

Nästa bokade gig i dagsläget: Big Ben 5/2.