Basisten ser ut att vara hämtad från Narvavägen. Shorts, fula skor, fräsch men intetsägande tröja, basen för högt upp och headset. Trummisen verkar inte riktigt riktig, blänger snett uppåt och gläfser spottande i en mick. Den ena gitarristen ska ha spelat med ansedda glamrockband på 70-talet, den andra orkar jag inte ens nämna. De är runt 65-70 och det är total succé. Läs mer →

Jag har alltid älskat det där som händer om hösten. När det helt plötsligt smäller till och den döende sommaren med en sista kraftansträngning lyckas tränga igenom. Aldrig är det så fint och klart som under de dagarna då de frostbringande morgnarna och de gulnande löven för sista gången låtit värmen spela och dansa. Och kanske är det så innerligt eftersom vi vet att kylan och mörkret oundvikligen är i antågande.

Samma känsla har jag när det gäller idrottsprestationer. Älskar den ärrade atleten som i en slutgiltig satsning har lagt pusslet med bitar av smärta och lidande för att än en gång försöka pressa ut en maxprestation. Ett resultat till innan hen blir en parentes i historieböckerna. Jag tänker på diskuskastaren Ricky Bruchs satsning mot OS 1984, trestegshopparen Jonathan Edwards 18,29 vid EM i Göteborg 1995, Evy Palms dåvarande svenska rekord på marathon från London 1989, 2:31:05 (som 47-åring!) och Carl Lewis längdguld i sista hoppet i Atlanta 1996.

Efter den sista formtoppen brukar träningsglöden falna. Istället för stenhård träning väntar i bästa fall TV-jobb, kalsongbusiness, parfymer eller så blir det vanliga kneg, bilringar runt magen och annat som vi vanliga dödliga upplever som självklarheter. Det finns förstås undantag. Tänker på Stenmark och hans uträknat funktionella träning som gett honom en bergsgets spänst där han hoppar upp på murar som räcker honom till hakan.

Men det finns de som är betydligt värre. De som oförtrutet kör på trots att rampljuset slocknade för decennier sedan men som inte kan få nog av känslan under och efter ett hårt träningspass. En av dessa är Anders Szalkai. Att i hans fall säga att rampljuset slocknat är inte riktigt sant då han nog är den nya löparvågens kändaste profil. Han har skrivit bok om löpning, konstruerat träningsprogram, medverkat i TV4 och är en av träningsgruppen Team Stockholm Marathons galjonsfigurer. Kort sagt. Gillar man att springa så vet man vem Anders Szalkai är.

Det många kanske däremot inte vet är hur hårt han fortfarande tränar. Under flera år under 90-talet fram till tidigt 2000-tal var han än av Sveriges bästa marathonlöpare med flera SM-guld samt seger i Stockholm Marathon 2001. Då snittade han smått ofattbara 18 mil i veckan. Idag har han visserligen minskat dosen men ligger ändå på 6-12 mil i veckan. Få idrottsmän har väl därmed i realtid kunnat följa sitt förfall på samma sätt som Anders Szalkai. Det vet vi som följer honom på Instagram och får ta del av ensamma intervallpass på ensliga friidrottsarenor och morgonintervaller på löpbandet i februari.

Själv är jag en i sammanhanget medioker löpare med marapers på 3:16:42, halvmarapers på 1:32:08 och milpers på 39:50. Samtidigt har jag som snart 40 år fyllda börjat känna av den där annalkande hösten. Nyligen fick jag en bristning i vaden och knäet började häromdagen protestera under ett snabbdistanspass. Ändå har jag någon liten naggande tanke om att slå mina personliga rekord som visserligen är ok för att vara motionär men knappast onåbara. Just därför är jag intresserad av hur Anders ser på möjligheten att persa runt 40 och hur han själv, 45 år gammal, ser på sin egen träning och sina mål.

– Motivationen är helt klart att jag gillar det jag gör. Jag har inte kunnat ersätta löpningen med något annat på min fritid som ger den tillfredsställelsen. Sen så får jag en liten kick av att bli trött. Under själva passet så handlar det ju övervinna sig själv. Det är en tillfredsställelse som är svår att beskriva när man lyckas, säger Anders.

Anders hade sina bästa år mellan 20 och dryga 30. När han kände att han inte kunde prestera sitt allra bästa längre funderade han på att bli en ”ordinär” motionär.

– Jag hade en tanke att nu växlar jag ner som vanliga människor, men det blev tomt på något sätt. Det var inte lika kul att träna om jag inte hade något litet mål med det jag höll på med. Då började jag fundera. Ska jag fortsätta springa lopp ändå?

Det gjorde han. Och även om det gått upp och ner jämfört med när Anders var som bäst så har han alltid gillat att lägga det där pusslet. Långpass, kvalitetspass, backe, snabbdistans, intervaller osv. I den utsträckning han haft tid och möjlighet med familj och andra åtaganden. Och han har egentligen inte haft några problem med prestigen, att få spö av grabbar och tjejer som han skulle utklassat när han var som bäst. Fram till i år på Stockholm Marathon.

– Det var första gången jag kände känslan, att nu börjar det bli för jävla dåligt. Och det störde mig att folk var skitglada när de slog mig. Jag tycker de borde haft högre ambitioner än att bli glada över att slå mig när jag springer på 2.47.

Anders siktade betydligt lägre men har i många år haft problem med en nerv i ryggen som ibland kommer i kläm och sabbar steget. Han skrattar och säger att löpare är experter på att hitta ursäkter, men att det kanske vore kanske konstigt att inte ha några känningar om man snittat knappt 1,6 mil per dag i 33 år.

Men hur långt upp i åren kan man då utvecklas? Själv säger Anders att varje löpare har ungefär 10 år där man kan utvecklas om man innan har lagt en bra grund. För hans egen del innebar det som sagt åren mellan 20 och dryga 30 men den där perioden kan förläggas betydligt senare. Kjell Erik Ståhl, gjorde 2.19 när han var 49 år och Evy Palm gjorde sina bästa tider mellan 47 och 49 år.

– Om man sätter igång när man är 38, 39 och vill gå in för det så har man ju alla möjligheter att utvecklas och förbättra sig, absolut under en dryg femårsperiod. Sen kommer väl en fysisk gräns runt 50 år.

– Man får vara mer noggrann med vissa grejer. Min uppstartsfas blir längre och längre. Morgonjogg springer jag alltid själv där ingen ser mig, ha ha. Under de passen skulle nog ingen gissa att man en gång varit elitlöpare även om man kommer igång efter en stund.

Anders inspirerar. Inte bara mig utan många. Som ledare i Team Stockholm Maraton är han en direkt orsak till att många tar sina första löpsteg och förbättrar sina tider.

– Man är med överallt och ger råd, ha ha. Ibland blir jag blir lite less på mig själv faktiskt även om det är det mitt jobb. I alla lägen är man den här löparen och det kan bli lite inskränkt, men det är ju bara att erkänna, det är mitt liv.

När kände du senaste wow-känslan med löpningen?

– Körde ett banpass själv igår, fyrahundringar i 3.10-fart. Låg på 71 istället för 76 per varv. En liten wow-känsla i det lilla i alla fall. Hade inte förväntat mig att det skulle gå så bra.

Vilken tid skulle du vilja göra igen?

– Ambitionen på Stockholm Marathon i år var ju under 2.30. Den tanken hade jag när jag satte igång träningen i alla fall. Realistiskt hade jag kanske 2.35 i mig. Om jag får lägga upp det som jag vill och inte blir skadad, så tror jag fortfarande att jag skulle kunna göra under 2.30. Det blir nog ett försök till nån gång, ha ha.

Jag önskar Anders lycka till med den satsningen och funderar. Kan det vara så att jag har mina 10 bästa år framför mig? Kan jag kanske komma under 39.50 på milen?

Semesterölen i handen får mig att tveka, men vem vet vad som händer om hösten? En tidig dag i oktober kanske sommaren gör ett sista genombrott.

Låt oss hoppas att det sker under Hässelbyloppet…