Via medier har jag fått berättat för mig att det hänt mycket av nyhetsvärde den senaste tiden. Det har fått mig att fundera på en lugn skogstjärn, en eka, en varm sommardag och ingen uppkoppling. Dessa flykttankar förstås eftersom rapporteringen antingen varit oerhört provocerande eller trängt sig in och utmanat mitt, i jämförelse, synnerligen trygga liv (och det ska världen ge fan i!).
Som vanligt skämt åsido, men så mycket skämtstoff har sannerligen inte gått att krama ur dessa händelser. En som kallar sig Kringlan försökte enligt utsago vara rolig när han i ett närmast unikt otäckt podd-framträdande berättade vad han ville göra med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg efter att ha fått sin bok recenserad på AB:s kultursidor. Recensionen var för övrigt övervägande positiv sånär som på en mening där ordet whiteboard-satir tydligen väckt Kringlans vrede. Nitiskt fortsatte han i fem minuter att smäda Linderborg utan någon som helst finess. Hans tuffa, grabbiga medkomiker i studion kändes närmast gråtfärdiga i sina tafatta försök att hindra Kringlans underlivsmassaker.
I övrigt förstås flyktingrapporteringen, där gränskontroller är det nya svarta. Hur någon kan följa med och utvärdera det relevanta i alla förslag övergår mitt förstånd, men förståelse behöver nog gemene medborgare ha för frågans komplexitet.
Sedan igår, en nyheternas tolvtaggare med ursprung i flyktingkatastrofens Syrien med omnejd. En TT-flash strax efter klockan 21 skvallrade om 2 döda, några timmar senare talades det snarare om Europas 11 september. En koordinerad attack i Paris utförd av IS med i skrivande stund drygt 120 döda. Vansinne förstås och sedvanlig rapportering tar vid.
Svenska experter analyserar läget. Ska svenskar vara oroliga? Kan man gå på matchen? Hur kunde det hända? Ledare från Sverige och världen fördömer händelsen. Vissa talar om att vi vaknat upp till en ny värld. Är det så? Varför måste vi alltid tänka linjärt och prata om tagen oskuld och annat? Har vi redan glömt London, Madrid och det misslyckade attentatet i Stockholm? För att inte tala om det troligen sprängda ryska planet över Egypten, bombattentaten i Beirut och för all del de amerikanska bomberna över läkare och civila i Kunduz i Afghanistan.
Vi behöver processa och förstå, men det som händer här händer där. Där vi inte är. Hela tiden. Våra europeiska liv är tyvärr inte heligare. Alla vackra statusuppdateringar och välformulerade fördömanden kommer inte att ändra på den saken.
Ändå förstår jag alla ord och all frustration. Det är ju så komplicerat. Utan marktrupper och med endast flygattacker kommer inte IS kunna besegras, säger experter. Men trots bilder på alla mord, sprängda flygplan, bombattentat ”där” och massakrer ”här” så verkar lite göras, i alla fall i det öppna. För hur ger man sig in i ett allas krig mot alla där mäktiga fiender stödjer olika lösningar och alla har olika intressen? Svar: man gör det inte. Ger sig in alltså. I alla fall inte än. Kanske blir skillnad nu, när vår oskuld ännu en gång har tagits.
Nu glömde jag nästan den senaste veckans POSITIVA nyhet. Invigningen av Mall Of Scandinavia. Då jag har tur att ha vänner som är kändare och viktigare än jag fick jag äran att i samband med den stora invigningen bevista en mindre invigning av den indiska restaurangen Indian Garden, som öppnat en falang i gallerian. Detta gjorde jag tillsammans med Ernst Billgren, Regina Lund, Sara Skyttedal, Arne Hegerfors och andra som gärna skålar i gratischampagne och kyckling på plasttallrik till allmän beskådan av shoppingbesatta medmänniskor.
När jag de närmaste dagarna kommer få ta del av deras kändisupprop i ansedd morgontidning vet jag säkert det jag redan vet nu.
Att jag vaknat upp till samma gamla värld.
Pärlkastaren 