Never Go Straight Down. En låt om att inget yttre kan kan påverka ditt dåliga mående om det väl satt sig. Du kan åka till ett paradislandskap och gå omkring bland palmerna, men ditt inre äter dig likväl. I början av 2021 ledde omständigheter till att jag befann mig solo på Fuerteventura. Hyenorna hade agerat och jag spelade med.

Det blev ett kallt spektakel i idyllen. Pandemin rasade världen över och masker var ett obligatorium. Det kändes som att vara på en annan planet med vulkanöns svarta klippor och sand. Här företog jag mäktiga springrundor till en fyr och promenader i bergen. Resorten var närapå tom och jag yttrade knappt ett ord till en annan människa på två veckor. Stärkande och skrämmande på samma gång.

Jag åkte till en magisk strand vid öns norra del och vandrade längs milsvida dyner. Inom mig marinerades hämnden. Jag tog fantastiska bilder och filmade det landskap vi ser framför oss i våra drömmar, men med svärtat sinne kunde jag inte njuta fullt ut. Där föddes idén till videon. Jag inverterade bilderna och fram trädde motsatsen till paradiset; ett svavelosande mardrömslandskap med svarta skyar.

Låten som sådan består av ett versriff jag haft med mig sedan slutet på 90-talet. Kom aldrig någonstans med det men kände att det fanns något där. Fram till 2014 borde jag på Gärdet. Där spelade jag in en mängd låtidéer som jag sedan glömde bort. Lyssnade på dem för ett par år sedan och tyckte att fem av 80 låtidéer var värda att gå vidare med, däribland det parti som skulle bli refrängen till Never Go Straight down.

Låten har något porlande drömskt över sig och gifter sig väl till de mörka bilderna i videon. Jag tyckte inte den var så märkvärdig i början men nu tycker jag den är bland plattans starkaste.

Never Go Straight Down

Suddenly you´re in a place you wouldn´t believe

The steady decline, wasn´t for you to see

You try to get a grip but the grip is slipping away

You gotta get it back or slowly you´ll decay

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

They seem happy, really they don´t want you to change

They grind you hard until nothing remains

Crazy is the man living a life at ease

When everything is centered around an aim to please

If you let me, I´ll never let you down, I will be beside you

And remember you better look inside, should never look around you

Made up enemies, always on your mind, they will win all the time

You gotta give up the battle, or you´re gonna go straight down

Everybody tells you what to fear

Everybody wants you to be near

Everybody wanna get along

But you don´t sing their song

Let me take your hand, and I will guide you, my plan will take you home.

Never you´re gonna go straight down.

Ibland känns livet som ett inlägg på Instagram av en motivational speaker. En energirik man (för det är mestadels en man) har hittat sig själv. Han har förstått saker. Som att en dålig företagskultur inte sitter i väggarna utan i människorna som befinner sig på den aktuella arbetsplatsen. Han har förstått att man inte ska ge upp. Han har förstått att man inte ska bry sig om vad andra tycker. Han har förstått att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jag hatar honom förstås. Eftersom jag aldrig tycks förstå.

Jag verkar sakta börja bli tvungen att förlika mig med ett liv i ensamhet. Har aldrig lockats av familjelivet men heller inte av att ligga och ruttna bort i en lägenhet där enda höjdpunkten på dagen är när ett stressat hemtjänstbiträde tittar förbi och slänger in en svart plastform med potatis, ärtor och torr kassler i mikrovågsugnen. But it is what it is, som en engelsk fotbollsspelare skulle säga.

Mitt album är mörkt. Texterna är mestadels mörka även om det i vissa går att skönja ljuset. Only Me And The Roaches handlar om att bli spottad på, förnedrad, hatad och baktalad. Av hyenorna och de rädda hycklarna. Av de kraxande korparna. Men sånt är livet. Man kör på. Äter sig vidare, en dag i taget. Tar ett andetag till. De ska dö korparna också. Och då ska jag dansa på deras gravar.

Till slut finns endast jag och kackerlackorna kvar.

Only Me And The Roaches

I never wanna go to bed

I don´t wanna have em crawling in my head

Telling me I´m no good to no one

I have to fight em every night

And they never seem to shatter in the light

I will be lying once again

While my inside´s bleeding

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

A sudden dagger in the back

Never got a chance to avoid the attack

From the bottom of the grave

I can see them stand above me laughing

Shovelling some dirt

And deriding me where it hurts

As the pit is filling up

They are staring

Staring

But if I seem to die my friend

You better take a look again

What you see will break you down

In the final hour of time

Only me and the roaches

Me and the cockroaches

Will be left alive

Only me and the roaches

Me and the roaches

Will be left alive

För vem är man kreativ? Alla terapeuter i kör: ”För dig själv! Så länge du är nöjd spelar det ingen roll vad andra tycker”. Jag vet att det är sant men säg det till den kreative. Säg det till den som spillt sitt eget blod för att få en vers att hänga ihop med en refräng. Säg det till den som tittat igenom 80 låtidéer, hittat fem som är värda att gå vidare med, förfinat dessa och inkorporerat resultatet med nyskrivna låtpartier. Säg det till den som vägrat Let´s dance, nyponsoppa, kladd och gemenskap, för att skapa något som väldigt få kan skapa. Säg det till den som vaknar varje morgon klockan 5.00 med satans förebrående röst ringande i huvudet. En röst som gäckat sen barndomen, som talar om att allt som gjorts och någonsin kommer göras är fel. Säg det till den som vet att ingen vill veta av det som skapas men som ändå inte kan sluta. Säg det till den som försöker trotsa vår tids förutsägbara livsöden och skapa ett eget.

Att kasta pärlor för svin är talesättet som föga förvånande ligger till grund för den här bloggens namn. Men var har denna kombination av narcissism och självhat tagit mig? Överallt och ingenstans. Albumet Falling Back Down har skapats i en förvirrad sörja av meningslöshet. Den där förbannade oron. Varför väljer jag gång på gång att vara kvar i ett liv där jag tvingar mig att leva upp till en sanning jag vet är falsk? Villfarelsen att det till slut ska komma ett erkännande som en gång för alla ska göra mig hel och fylla mitt bottenlösa behov av bekräftelse.

För det vet jag ju. Det kommer inte att komma ett erkännande som kommer att göra mig hel. Att helas är att välja, att förstå att välbefinnandet alltid finns där oavsett. Och jag förstår, men jag väljer trots det att göra tvärtom. Är det inte intressant? Att man väljer sin egen olycka. Nu när jag sitter och skriver detta duktiga insiktsfulla vet jag att jag kommer fortsätta att göra tvärtom. Jag vet alltså att jag sannolikt kommer att välja att även fortsättningsvis må dåligt större delen av min vakna tid. Sannerligen häpnadsväckande.

Nu ska jag inte vara för hård mot mig själv. Jag är genuint nöjd med de här låtarna. Det verkar som jag lyckats vara kreativ för min egen skull. Ja, hade den hittills erhållna responsen från yttervärlden fått ligga till grund för mitt människovärde hade nog värdet varit mer Cromagnon än Homo Sapiens, men hey, jag lever fortfarande trots att endast 14 personer letade sig in och läste mitt förra blogginlägg. Ändå finns det där, mitt förbannade ego. Min skapandefrenesi styr ofta mot hämnden. Något diffust oklart ska det ges igen för, något ska visas för någon. En drivkraft som drivit en sådan som Zlatan blir problematisk för en annan utan samma självklart översvallande talang.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att inte duga. Vem kan duga idag? Vad är att duga? Ja, samhällets svar på detta kan vi alla: en lycklig familj, ett fint hem, en meningsfull fritid, ett vackert yttre, en ordentlig följarskara i sociala medier, en respektabel karriär. Men baksidan av detta är ju otillräcklighet, stress, prestationsångest och avundsjuka. Bland annat. Jag vet att jag funderar för mycket. Det finns inga svar att finna. Bara kopplingar att få bort. Så bort med bekräftelse, pengar och ego. Låt dessa kopplingar släppa och lugnet infinna sig. Så. Ett lätt sinne. En yoga-pose. En kopp grönt te. Och så…..pang…en kraftig smäll! Plötsligt står fyra ryska soldater i farstun. De höjer sina vapen…

Sensmoral? Stunden är det enda vi har. Just idag är jag stark och så vidare.

Anyhoo….

Falling Back Down handlar om kopplingar, om att hänga upp sin lycka på något stort som ska inträffa. När det sedan inträffar: sorg, mörker, ett liv som vände.

Falling back down

I can´t believe that you´re standing here after all these years

You broke inside and relieved me from all my fears

But as it went, something started working from within

Hand in hand into a battle we can never win

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

In your eyes I can see there is something dying too

We waited for something better, for me and you

See the light fading til I can´t make a sound

You have to end the play if you´re still around

A sudden dream a sudden shiver in a finger

Like a little cloud of rain ending summer

When almost out of the hole I am falling back down

I wanna go let me out of here, sorry, you can´t go anywhere

Promise I´ll never wait again, I will really change now

I wanna see what could have been, we all do but no one will

A little light will remain, as I shut down in pain

Det som skulle komma att bli albumet Falling Back Down påbörjades under pandemin våren 2020. Som de flesta andra blev jag hemmabunden. Livet stod still. Musiken hade mer eller mindre legat på is sedan 2016 då jag spelade in sex låtar tillsammans med producenten Håkan Sörle och som jag fortfarande inte släppt (kommer). Som det fan jag är av bluegrass i allmänhet och den gudabenådade gitarristen Tony Rice i synnerhet, fick jag en uppenbarelse när jag började ta ut låten Church Street Blues. En närmast omöjlig låt att ta ut, tänkte jag, innan jag påminde mig om att vi lever i Youtubes tidevarv. Förstås fanns en fantastisk tutorial där olika handpositioner filmas och låten spelas i flera olika hastigheter tillsammans med en klockren tabulatur (en sorts noter för folk som inte kan läsa noter utan mer visar vilka fingrar som ska placeras var och när). Jag gav mig i kast med helvetes-eposet och ta mig tusan om jag inte lyckades få hyfsad fason på bitarna. Hälften så bra som Tony förstås, men jag började förstå hans stil och hur han jobbade med olika plocktekniker för att få fram klanger ur ett ordinärt c-ackord som generellt är den mer mondäne gitarristen främmande.

Efter denna insikt öppnade sig himlens portar, eller hur vi agnostiker nu ska formulera oss, men en källa började plötsligt spira ur bitterhetens karga granit. För första gången verkade jag kunna kanalisera dåligt mående i sjudande kreativitet. Låtsjok efter låtsjok beamades ner som från en högre intelligens. Låtpartier jag gått och fnulat på sen Dackefejden fick plötsligt en plats i en ny låt, med ett nytt parti. Det svåraste som låtskrivare, enligt mig, är att få ihop och arrangera hela låtar. Man skriver riff, refränger och verser här och där men det är svårt att få dem att passa till en solid välsmakande anrättning. Ofta spretar det och ett parti är påtagligt sämre än ett annat. Men nu. Heureka. Jag fick ihop låt efter låt. Och det bästa: jag hatade inte resultatet efter några dagar. Så var nämligen hela mitt 90-tal. Så fort en demo var inspelad var jag missnöjd med den och ville göra en ny. Musiken har sen dess förföljt mig genom livet som ett gissel, som något oavslutat jag inte kunnat lämna. Här och var har kvalitet blommat upp, men inte som något sammanhållande

Jag skev egentligen utan särskild riktning. Låtarna bara kom. Spelat in allt själv i Logic, ett musikprogram jag knappt behärskar, med högst alldaglig utrustning. Men vinnlade mig tidigt om att gitarrerna och sången skulle sitta som en smäck. När låtarna var inspelade skickade jag dem till min musikaliske vapendragare Alexander Avelin som mixade de flesta samt mastrade dem.

Först skulle jag ha 10 låtar på plattan (den digitala samlingen låtar), sen blev det 11, sen 12 osv. Innan krutröken hade lagt sig hade jag 18 låtar. 18 låtar som kändes som att de satt ihop. Idag släpper ju artister främst nån låt i taget men så ville jag inte ha det. Det ska vara 18 på en gång. De fångar en era i mitt liv. Covid och post-covid-eran.

Accept The Grey känns som ett stabilt förstaspår. Den var inte den första jag spelade in men sammanfattar plattan ganska bra. Låtarna byggs kring och drivs av den akustiska gitarren som är själva navet i låtarna. Refrängmelodin var en slinga jag haft i huvudet i många år, sedan med versplocket föll allt på plats. Jag gjorde även en video till låten som spelades in i Ölsta Folkets hus på Färingsö av filmaren Benoit Derrier. Texten handlar om att försöka acceptera negativa tankar och inte låta dem styra ens liv.

ACCEPT THE GREY

When the rain is leaving, the stars shine from heaven

They were only hiding, waiting for your sign

To start believing, you must accept the grey

The years from which you´re running, will slowly fade away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

See the righteous people come and try to give us meaning

Separated all the time uneasy and afraid

We try to build a fortress around our own little project

Fit in the narrow template or you throw your life away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning  

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

When the light is coming back

Maybe it will never be dark again

But you know the grey is comin

You better invite it as a friend

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant