Läs mer →

I början skrattade ni bara. Jag hade precis börjat rulla. Långt, långt där nere i dalen såg jag er by. Jag var en obetydlig liten snöboll. Föraktad. Spottad på. En boll ingen ville ta i med tång. Vad kunde en liten, liten boll högt upp på ett berg göra? Ingenting. Men jag rullade på. Snart kunde jag rulla över de små träden utan att behöva rulla mellan. Jag växte och växte. Först blev jag ignorerad. Den är för högt upp. Den kommer krossas mot träd. Den kommer smälta av sig själv. När jag fortsatte rulla så kallade man mig ett hot. Men nu hade redan många vant sig vid mitt dova muller som kom allt närmare. Det var villrådigt. Jag ville ju något nytt. Och nu rök även ganska stora träd. Att stoppa mig var för sent. Allt fler som tidigare inte vågat säga något, som aldrig skulle sagt något om jag förblivit en liten boll, började nu bana väg för mig. De hjälpte mig att bli den jag är idag. Störst. Träd och stenar yr där jag dånar fram i skogen. Och där framme skymtar jag slutet. Efter de sista träden väntar de öppna fälten fram till er by. Inget kommer längre skymma mig. Alla kommer se vad jag är. Kanske kör jag förbi, kanske lägger jag mig precis utanför, kanske kör jag rakt över. Det vet ingen. Inte ens jag själv. Det enda jag vet är att jag rullar. Och att det går allt fortare.

Jag har egentligen aldrig haft ett sug efter att renovera. Det känns tomt. Aldrig har jag gått in i ett badrum efter att min partner har förnämlat sig där inne och känt att här borde köket ligga. Aldrig har jag fått driva en slägga genom väggen för att min flickvän ska få en walk in-closet. Aldrig har jag suttit och fnissat med min bättre hälft i en hög på golvet efter att vi schabblat med tapetuppsättning. Det är kanske sorgligt men likväl sant. Jag har genomgående i mitt liv funderat på annat än renovering.

Vid den ansenliga ålder jag ändå uppnått och med det hemska jubileum som snart väntar, tänker jag att något bör förändras. Jag måste börja jobba med insikten om att mitt utanförskap direkt kan härröras från mitt obefintliga renoveringsintresse. Därför har jag börjat snegla på min gasspis.

När jag flyttade in i min oklanderliga bostadsrätt på Folkungagatan lyfte min ständigt lyriske mäklare tre gyllene ting: ommålning, golvslipning och gasspisbyte. De två första är utförda. Gasspisen med en hiskelig gasugn står kvar och blänger ilsket på mig, men jag har redan utsett en efterföljare. Den är rostfri och är en kombinerad gas- och elugn. Tolv långsjalar ska den visst gå på, inklusive installation. Sen ska min lägenhet, enligt mäklaren, vara komplett.

Jag undrar hur det kommer kännas när den nya gasspisen är installerad. Inte nog med att jag har fått en snyggare och mer användarvänlig födouppvärmare, jag har även ökat värdet på min lägenhet med x antal lakan. Enligt senaste mäklarstatistiken ska lyan dessutom ha ökat med 14 procent i värde sen jag köpte den för ett år sen.

Snart kommer jag alltså att koka fullkorns-cous cous på en alldeles ny härlig spis i min lägenhet som bara ökar i värde. Mäklare skickar till och med brev till mig där de tigger och ber mig att sälja till fantastiska priser. Alla vill in. All in.

Jag föraktar inte renovering men jag är rädd för denna kontemporära livsstil. När man gjort varandra, det kommer först tänker jag, ska man göra köket, sen badrummet, sen sovrummet, sen barnens rum, sen vardagsrummet, sen garaget etc. Det finns alltid något som kan bli lite blankare, exklusivare och smakfullare. Sen säljer man det kanske och kan köpa ett nytt gigantiskt objekt med renoveringsbehov. Till slut får man ringa Skanska och punga ut med miljardbelopp för att renovera Globen. En öppen planlösning med oändliga möjligheter!

När jag tänker efter får nog spisen vänta lite. Den fungerar ju fortfarande. Gröten blir jämn och fin. Och några visioner måste ju jag och min tilltänkta ha när det börjar gå trögt i sänghalmen.

Så du lämnar mig inte om vi gör gasspisen nästa år?

Nej, älskling.

Deal.

Automatöppningen i dörren är sönder den hindrar min färd

Fastnar med cykeln, jag är hungrig och tärd

Ute på gatan flockas folk i det som kallas solen

Den hånfullt ler, jag skulle hellre vara i poolen

Utmed Götgatan det bär av, direkt blir jag sned

Det jag trodde var en cyklist var egentligen en torped

Väser ilsket med blicken rakt fram

Skriker högt. I helvete! Kan du inte väja litegrann?!

Svetten rinner längs min rygg, flocken skenar

I högmod jag ser en annan väg, jag genar!

Galet beslut! Kvinnlig torped står mitt i gatan.

Klipper nästan hennes mitt, bromsar som satan

Anländer trots allt till betongklump i en del

Även om känslan är att något är fruktansvärt fel

Borde jag inte vara i en skärgård, tagande selfie med ölen i hand?

Eller kanske på fartfylld aktivitetsresa i främmande land…

Skrivbordet kvar som jag lämnade det, tiden har stått still

Att göra gamla arbetsuppgifter är inget som jag vill

Vankar ut i köket, en matlåda i kylen blivit kvar

Full utav mögel, med fötter, den hoppar ner och drar

Mörka galler har sakta kommit ner

För att skydda mot solen, jag sitter i mörkret och ler

Knappar på min dator men det är ej lönt

Uppkopplingen strular, i soporna något grönt

Jag tar upp det och ser direkt vad det är

En lapp om glad semester, lyckönskningar och sånt där

Fem veckor rann iväg, fem veckor gick fort

Att tro att jag skulle vara utvilad, är det dummaste jag gjort

Men nu är det slut, nu är det som det är

Bara att bita och se fram emot när

När julen är härlig för både stora och små

När kylan biter och gnager.

Ridå.

I ett industriområde i Årstaberg spelas just nu en av Sveriges mest intressanta uppföljare in. Erik Berglund har under sedvanliga projektnamnet Not The New Messiah släpat in trummisen Olle Holst Üssing och basisten Alexander Avelin i Studio Årstaberg under överseende av demonproducenten Håkan Sörle för att försöka övertrumfa gravt underskattade debutalbumet Just Like Cancer.

(mannen på bilden är Håkan. Olle satte sina trummor så jävla fort att han inte fastnade på bild)

Det regnar förstås när jag står där på lastkajen. Sommaren 2015 har nog lett till många skilsmässor, tänker jag, när den stora varuhissen plötsligt landar med ett brak. Ut kommer Torsten Flinck fast i en kortare norrländsk skepnad.

– Var fan har du varit? Nu har jag fått avbryta inspelningen bara för att en lismande journalist ska få ta del av talang han aldrig själv kommer att besitta. Men för all del, stig på, stig på.

Håkan som tidigare jobbat med dramatikern gör en närmast klanderfri imitation av Flinck och vi tar hissen upp till våning fyra. Studion ligger precis över en MMA-lokal och är av det, ja, hemtrevligare slaget. Instrument överallt, fimpar, disk, fotbollspel några guldplattor på väggen osv. Erik har precis lagt gitarr på en låt han benämner som ”det bästa jag gjort” och sitter och hänger i rökrummet. Han röker dock inte själv utan brister ut i en lång utläggning om att han bara feströker och ska sluta helt i år. Olle och Alex ser inte helt övertygade ut.

Så hur går det med inspelningen?

– Grymt faktiskt. Alla grunder och de flesta gurorna är lagda. Lyssna på det här!

Erik sätter på ett magiskt puk-intro med ackord som låter närmast unika. Jag svävar iväg en stund och ska just berömma honom när han fräser att ingen förtjänar att lyssna på låten. Ingen kommer ändå att förstå.

– Det är så många mil från vad någon ens trodde var möjligt att göra, väser han och ger mig en blick förmodligen mörkare än SD:s egentliga avsikter.

– Tänk på blodtrycket nu, gubbhelvete, säger Olle och ger Erik en rejäl lavett för att han ska sansa sig. Det verkar funka.

Vad hände med Just Like Cancer egentligen?

– Fråga inte mig. Fråga kidsen vad de ser hos en tjock backslick-snubbe som hoppar till SATS-musik. Den här jävla galenskapen måste ju ta slut snart, säger Erik.

Alex nickar. Han ska snart släppa sitt debutalbum ”Bryta igenom” och förväntar sig inte att sälja några större volymer. Jag frågar Erik hur mycket Just Like Cancer egentligen sålt men han vill inte precisera. ”Fler än en, färre än tio miljoner”.

Att Not The New Messiah är i studion igen är egentligen en smärre sensation. Efter interna stridigheter upplöstes bandet mer eller mindre i vintras. Erik menar att suget från fansen ändå fick grabbarna att gräva ner stridsyxan och återförenas för musikens skull. Den är ju ändå alltid viktigast.

Det som just nu spelas in är tänkt att bli en sex låtar lång EP. Låtlistan består av bland annat ”The Agenda”, ”Never Run”, ”Remembrance” och ”Leaders Of The New School”. Nedan följer ett par versioner från vinterns gig på Broder Tuck.

EP:n väntas färdigställas under hösten.

Precis innan min vän ska vältra innehållet i kartongen över kanten får jag syn på en grön vinge som sticker ut. Jag hejdar honom hätskt. Han ryggar tillbaka och avbryter sin, som det ska visa sig, ohederliga handling. I kartongen ligger, förutom en mycket sympatisk drake, flera andra gosedjur som tittar upp på mig med sorgsna ögon.

– Ja, ungarna vet ju inte att vi slänger djuren, då skulle de bli galna, ha ha. Men de märker inget, de har så många andra, säger min vän.

Jag lyckas i alla fall rädda draken innan han skrattande vältrar djuren över kanten och jag kan inte annat än bestört se på när de slits sönder så att knappar, stoppning och ögon yr omkring oss. Det var tacken för att de räddat hans barn när troll och annat oknytt rört sig under sängen och utanför i mörkret.

Som liten var jag rädd för allt. Ideliga mardrömmar om häxor, spöken, tanter i speglar, clowner etc. gjorde att jag hade det minst sagt besvärligt om natten. Det var en process som började med helt tänt i rummet, sen släckt i rummet men tänt i rummet utanför och öppen dörr, sen släckt i rummet nästan stängd dörr och tänt utanför, sen, till slut, släckt i mitt rum och rummet utanför. Orsak till min rädsla? Livlig fantasi, plus att jag läste tidigt och kanske läste böcker man som liten inte bör läsa.

Mina gosedjur blev ofta min räddning. Jag borrade ner mig under täcket och byggde en hög av djur över och omkring mig. De fick sen möta vålnaderna och de ruttna gengångartanterna som hasade omkring i rummet. De tog smällarna, försvarade mig och baxade mig igenom de unga åren tills jag, finnig och hormonstinn, kunde göra jobbet själv.

Sen glömdes mina små vänner bort. Jag gick vidare i livet och som en annan Josef Fritzl har jag förvarat dem på vinden i föräldrahemmet i 30 år. För en tid sedan hittade jag dem. Det var ett kärt återseende och nu har två små hundar och en nalle fått komma hem till, ja, åtminstone garderoben. Tillsammans med draken bildar de nu en trygg kvartett som kan skydda mig mot onda grannar och illvilliga hemsläp.

Är inte du typ för gammal för gosedjur? skulle nog majoriteten av denna bloggs läsare hävda. Kanske det. Men det drog till i hjärtat när jag återsåg mina gamla vapendragare.

Kanske är det så att dagens ungar drunknar i leksaker och djur från självförverkligande karriärföräldrar med dåligt samvete och därför inte bryr sig om enskilda djur.

Men jag tänker så att jag förvarar draken ett tag. En dag kanske M saknar sin gröne vän.

Och då finns hen hos Pärlkastaren.