I början skrattade ni bara. Jag hade precis börjat rulla. Långt, långt där nere i dalen såg jag er by. Jag var en obetydlig liten snöboll. Föraktad. Spottad på. En boll ingen ville ta i med tång. Vad kunde en liten, liten boll högt upp på ett berg göra? Ingenting. Men jag rullade på. Snart kunde jag rulla över de små träden utan att behöva rulla mellan. Jag växte och växte. Först blev jag ignorerad. Den är för högt upp. Den kommer krossas mot träd. Den kommer smälta av sig själv. När jag fortsatte rulla så kallade man mig ett hot. Men nu hade redan många vant sig vid mitt dova muller som kom allt närmare. Det var villrådigt. Jag ville ju något nytt. Och nu rök även ganska stora träd. Att stoppa mig var för sent. Allt fler som tidigare inte vågat säga något, som aldrig skulle sagt något om jag förblivit en liten boll, började nu bana väg för mig. De hjälpte mig att bli den jag är idag. Störst. Träd och stenar yr där jag dånar fram i skogen. Och där framme skymtar jag slutet. Efter de sista träden väntar de öppna fälten fram till er by. Inget kommer längre skymma mig. Alla kommer se vad jag är. Kanske kör jag förbi, kanske lägger jag mig precis utanför, kanske kör jag rakt över. Det vet ingen. Inte ens jag själv. Det enda jag vet är att jag rullar. Och att det går allt fortare.