The Bridge-Erik: ”Är jag hjälte eller gubbjävel?”

Fler och fler börjar höra av sig till mig efter att ha sett realityprogrammet The Bridge Sverige som just nu går på Amazon Prime Video (antar att det tar tid innan folk tar till sig nya koncept i detta utbudshelvete som kännetecknar det vi kallar samtiden). Om du inte har sett programmet kan du sluta läsa nu osv. Till er andra: visst var det väl ett både småputtrigt och dramatiskt femte avsnitt?

Några reflektioner är väl att jag ändå är lite bitter över att mitt och Robbans uppoffrande och heroiska (nåja) beslut att avstå festen bara renderade en vilodag, om än ganska välbehövlig. Vill återigen påpeka hur lite vi åt tills vi fick fiskespöna. Man riktigt kunde känna hur kraften kom tillbaka i kroppen när fiskproteinet fick göra sitt. Här vill jag också framhålla Per-Eric som var en sån otrolig tillgång på alla sätt. Utan honom hade vi haft en betydligt värre matresa. Han gjorde granskottssylt, granskottste och något knäckliknande granskottsgodis. Vi ser ju i avsnittet hur Shadie och Camilla går och samlar granskott för fullt.

Per-Erics filékonst var också otrolig. Med några enkla snitt fick han bort alla ben och kunde leverera de mest delikata filéer som han sedan tillagade på alla möjliga vis. Han gravade, halstrade, stekte och rökte. Även om flera andra gjorde stordåd i köket sticker Per-Erics fiskkonster ut lite extra för mig. Han visade också ur man kan ta vara på fiskrenset som han fräste i en wok-panna och det var nästan höjdpunkten på äventyret att få sitta och smaska fiskhjärna och fiskögon. Mäktig samekonst!

Efter fiskmyset anslog avsnittet en mörkare ton. Det var generellt mer håglöst i gruppen den här perioden. Betänk att vi förutom de 220 meter vi ursprungligen skulle bygga hade fått 60 meter påslag, som vi rätt snabbt byggde ikapp dessutom. Vi började bli rejält trötta och då är det klart att Lazzes attityd blev än mer irriterande, mer eller mindre ohållbar faktiskt. Vi hade nog slängt ut honom från lägret till slut av ren självbevarelsedrift.

Omröstningen blev en formalitet. Intressant att även vindflöjeln Alexander övergav sin ”vän”, men en blinkning dem emellan tydde nog på att det var planerat för att inte rasera Alexanders ställning i gruppen fullständigt.

Beslutet att fimpa Lazze var enhälligt och han verkade faktiskt först ta det på rätt sätt. Han hade inte varit sig själv och det ena med det tredje. Det gjorde att han ändå kunde lämna med någon sorts ära i behåll. Trodde vi. Glömmer aldrig när jag kom upp på morgonen och såg att en stor del av bron var förstörd. Ilskan och hatet jag kände. Program eller inte. Pengar eller inte. Känslorna var äkta.

Jag hatar inte Lazze idag. Han gjorde ett val. Men det var intressant att se chocken som drabbade honom när han öppnade lådan, hur hans fina avslutning med gruppen krockade med hans penningbegär. Han verkade genuint brydd i några sekunder innan han förstod vem han är och vad han står för. Han var inte där för att skaffa vänner, han var där för pengarna. Såklart är det ett TV-program och han var fullt tillåten att välja som han gjorde. Men han visste hur tufft det var för oss som hade jobbat hårt hela tiden och det sket han i, med konsekvensen att han inte varit med i några grupper eller haft regelbundna kontakter med speciellt många av deltagarna under hösten. Men det kanske det var värt för 75 000.

De flesta som hört av sig till mig efter programmet har inte mycket positivt att säga om Lazze, det står helt klart. Men det är ju också folk som är något äldre. Jag har hört brandtal om hur den nya generationen bara tänker på sig själv osv. Men jag vet inte. Det är som Kim säger vid matbordet: vem var man egentligen när man var 20? Jag minns vem jag var. I grunden är jag väldigt mycket samma person idag som då, men ändå med en del avgörande skillnader. Jag hade respekt för äldre men tyckte ändå synd om dem. När man var på gymmet och såg en person i 45-års-åldern som gick och kollade sig själv i spegeln kunde jag känna en sån otrolig lättnad över att jag inte var den personen. En tragisk gubbe, helt förtappad, en person utanför sin samtid.

Nu vet jag ju förstås att det jag tänkte då och värdesatte till stor del hade marginell betydelse. Rykte, pengar, tjejer, status, möjligheterna var oändliga och aldrig skulle jag bli en tragisk gubbe som gick och kollade mig i spegeln på gymmet. Och så tänker kanske många yngre som ser programmet. Har hört kids som tycker att Lazze är cool och att han stod upp för sig själv mot oss gamlingar. Och det kanske är så han ser det. Vi var bara ett gäng gubbar och tanter som famlade efter någon sorts gemenskap och mening efter år av misslyckanden. Några som han kunde utnyttja, lite som vi i samhället i stort ser på riktigt gamla personer. De kan sitta där på sina hem och stirra ner i tallriken med pulvernyponsoppa och vänta på döden bäst de vill.

Och kanske ligger det något i det. Bygget var viktigt för mig och det gick helt klart prestige i det hela.

Men nu lägger vi Lazze till handlingarna och koncentrerar oss på det sista avsnittet. Det är mycket som ska avhandlas innan det hela slutligen ska avgöras.

Min låt The Bridge sammanfattar serien och äventyret

I morgon torsdag (17/11) släpper jag min nya låt The Bridge (på min Youtube-kanal Erik Berglund_Artist hittar du många fler låtar). Den handlar förstås uteslutande om det realityprogram med samma namn som jag just nu är med i och som går på Amazon Prime Video. Fler och fler börjar se programmet märker jag och till min stora glädje verkar det som att ett par deltagare börjar kunna skörda frukter av sin medverkan. Dvs, ett par erbjudanden har kommit deras väg. Sjukt kul!

Har du inte sett serien så tycker jag du ska sluta läsa nu och börja kolla, annars fortsätt. Vi har klarat av fyra av sex avsnitt och i senaste avsnittet börjar det verkligen hända grejer. Jag träder in i handlingen på allvar och det börjar med att jag och Robban struntar i festen. Det var delvis ett strategiskt beslut. Jag hade på känn att Robban skulle strunta i den men vi hade inte snackat ihop oss innan vilket Shadie spekulerar kring. Såklart misstänkte jag att det skulle få någon sorts konsekvens av att inte välja lättja. Det skulle i alla fall inte innebära något negativt. Om det blir några konsekvenser eller inte antar jag att ni får se i kommande avsnitt.

Sedan får ju jag och Oskar plötsligt stor makt när vi har möjlighet att skicka hem halva gruppen. Ett gigantiskt beslut som såklart hade förändrat handlingen radikalt. Vid den tiden i programmet hade jag absolut kunnat skicka hem fyra personer men inte sex, det fanns inte på kartan. Sedan är det ju inte säkert att det hade inneburit fördelar för mig och Oskar. Vem vet vad beslutet hade fått för konsekvenser?

Det är som sagt kul att fler och fler börjar se programmet, tänker att vissa också väntar tills alla avsnitt är ute så att de kan trycka hela serien på en gång. Dock är jag lite förbannad att så lite skrivs, inte en recension inte en artikel förutom de artiklar som publicerades inför programstart. Jag ringde faktiskt upp Expressen och Aftonbladet och de motiverade uteblivna artiklar med att det alltid är allmänintresset som avgör. Det snackas mer om t.ex. Robinson och Paradise och de är väl inarbetade koncept. Det har de såklart en poäng med men det krävs ju att folk känner till något för att det ska börja snackas. Moment 22 således. Samtidigt pumpas ju rejält med reklam i alla kanaler så förhoppningsvis får folk upp ögonen för serien. Jag säger inte att serien som sådan är guds gåva till mänskligheten. Helt klart har den en del barnsjukdomar eftersom det är första gången konceptet körs i Sverige, men det är ändå ett riktigt projekt. Vi bygger och sliter och äter minimalt med mat. Sitter inte på en strand eller inne i ett hus och krökar.

Syftet med min video och låt The Bridge (den är högst inofficiell och är inte på något sätt knuten till serien) är förstås att fler ska se serien men också att försöka skildra känslorna som kommer efter att ha varit med om något sånt här. Det som delvis bygger vänskap är att tillsammans dela svåra upplevelser och sträva mot ett gemensamt mål och helt klart har jag fått en speciell relation till flera av deltagarna.

Om den kommer hålla i sig efter seriens mycket känslosamma upplösning i avsnitt sex får framtiden utvisa men nu laddar vi för avsnitt fem på fredag(18/11). Där utlovas också en hel del dramatik och tuffa beslut.

Det här fick du inte se i The Bridge Sverige

SPOILER ALERT!!!! Så har den då haft premiär. Amazon Prime Videos stora svenska realitysatsning The Bridge Sverige. Har du inte sett den tycker jag du ska sluta läsa nu och titta, i annat fall: läs vidare.

12 personer med någon form av bagage och i behov av pengar bygger tillsammans en 220 meter lång bro över till en ö där 600 lax ligger och väntar. Vägen dit är förstås kantad av problem, drama och osäkerhet. Ingen vet vad som kommer krävas för att vinna pengarna eller hur det hela ska avgöras.

Att påstå att jag är nedringd och nedmessad efter min reality-debut vore att fara med osanning, men det är helt ok. Marknaden är måhända överhettad gällande vinddrivna existenser som ska böla offentligt för att det droppat in vatten genom taket under natten.

Med detta sagt tycker jag, efter att ha sett de första tre avsnitten, att det är en ganska remarkabel produktion. Alla vet att reality bygger på deltagarna. Har du engagerande deltagare kan du sätta dem i vilken miljö som helst och ändå skapa intresse. Förmodligen även i en skog i Östergötland.

I stora drag skildras händelseförloppet så som jag minns det. Jag kommer först till lägret, blir hänförd av de vackra omgivningarna och gillar de andra deltagarna. Känns som vi blir en grym grupp! Alla tar sina platser och kollar in närmiljön. Sedan får vi ganska snart uppdraget. Att bygga en 220 meter lång träbro på 17 dagar.

Direkt sätts tonen. De som går igång på bygget och de som inte gör det. Detta kommer att prägla hela äventyret. Bron måste byggas för att någon ska kunna vinna pengarna, samtidigt vet vi inte hur det i slutändan kommer att avgöras och det borgar för pakter och alternativa strategier, som att t.ex. inte hjälpa till i någon större utsträckning. Allt är förstås ”tillåtet” i spelet men mindre tillåtet i en random grupp människor som arbetar tungt. Dvs, hjälper du inte till kommer det inte att tas emot med silkesvantar.

Ur mitt deltagarperspektiv ligger fokus till allra största del på att slita långa arbetsdagar samt att äta lite mat. Även om det visas i programmet att vi arbetar så tycker jag inte riktigt det framgår hur tufft det var. Inger och Jenny säger förvisso det i ett par synkar (intervjuerna vi regelbundet genomför i skogen där vi får frågor om allt och alla) men ibland känns det som att det inte riktigt framgår. Vädret var piss och vi jobbade i princip 10 timmar om dagen med att såga halva eller hela stockar, släpa dem till monteringsstationen, knyta ihop stockarna, sjösätta flotten, ro ut den och sedan sätta fast den ute på bron. Och att det inte visades en enda bild på Inger, 71, när hon knöt är inget annat än en mindre skandal. Det fanns en förklaring till hennes ryggsmärtor och hon var en otrolig tillgång för gruppen.

Vi åt kanske 1200-1500 kalorier om dagen större delen av uppdraget och de som jobbade mest i köket gjorde ett hästjobb för att skapa variation bland de matvaror som stod till buds. Sedan gjorde ju intåget av en viss same och vissa nya förutsättningar att det hela kom att ändras en smula.

The Bridge har i alla länder där det tidigare sänts skildrats över sex avsnitt. Fördelen är då att det händer rätt mycket, samtidigt som det kanske blir svårare att bottna i karaktärerna. Med tanke på hur mycket det kommer hända framöver känns det lite lite med bara ytterligare tre avsnitt, fem till hade varit bättre men nu är konceptet som det är.

Vi deltagare genomförde också porträtt i hemmiljö innan programmet, dvs produktionen skickade team som kom hem till oss alla och filmade oss. Dessa har vi inte fått se ännu utan endast intervjuerna vi genomförde i ”civila” kläder innan vi skickades in i lägret. Jag tycker att det greppet funkar, men det hade såklart gett ytterligare en dimension att få se deltagarna i hemmiljö.

Klart är att det finns en strategi från produktionen hur deltagare framställs. Det finns en grundstory som alla deltagare bidrar till att ta framåt och så finns förstås deltagarnas egen story. Sammantaget innebär det att en deltagare inte kan ha hur många sidor som helst. Framför allt jag själv har ju hittills varit förvånansvärt samlad och myndig, ska bli kul att se om detta kommer att förändras.

The Bridge-Erik: ”Jag ser krum ut i trailern”

Varför ska jag tjata om ett TV-program när världen brinner och Sir Vääs öde engagerar ett helt land? Därför att världen består av små mikrovärldar som det kan vara behändigt att ta sin tillflykt till när den stora världen känns alltför komplicerad. Då kan det binära vara lockande: ond eller god, pakt eller solo, sötlakrits eller åkerbönor (de som fattar fattar).

Och att realityprogram ofta blir den stora världen i miniatyr har vi ju sett sen 1997 då en okysst Martin Melin navigerade mellan palmer och pakter för att bli den första segraren i Robinson (föga visste han då att han i framtiden skulle bli dumpad av Camilla Läckberg för en tolvårig MMA-fighter). Pakter och utröstningar var då förstasidesstoff, idag är de obligatoriska inslag i en uttjatad genre. Ändå slutar inte realityprogrammen locka tittare. Robinson är väl inne på 25:e säsongen och våra kärlekskranka bönder verkar aldrig sluta engagera.

När det nu börjar närma sig premiär för vårt bidrag till realitykloaken så sammanfaller denna lansering med flera andra. Amazon Prime Video storsatsar och ska på allvar försöka slå sig in på den nordiska marknaden och då förstås utmana exempelvis Netflix om marknadsandelar. Därav en bred satsning på allehanda kvalitetsprogram under epitetet underhållning.

27 oktober höll Amazon Prime Video ett större event på Petter Stordalens magnifika livsstilshotel At Six på Brunkebergstorg i Stockholm. Alla var där. Om man med alla menar typ Danny, Anis Don Demina och Eva Röse. Dessa broilerkändisar är på ett eller annat sätt inblandade i olika programkoncept som kommer senare i höst och under nästa år. Det handlar bl.a. om ett sorts nytt blåsningsprogram och något realityliknande där influencers ska överleva i Thailand utan mobiltelefon. Ni hör.

Men bland dessa högburna fanns förstås även vanliga dödliga representerade. Ett par The Bridge-katter hade nästlat sig in bland hermelinerna i form av The Bridge-Sunita och The Bridge-Oskar. Dessa tillsammans med den för dagen medfarne berättarrösten Jens Hulthén representerade Prime Videos nya realitysatsning och nog nämndes vi i medierapporteringen även om det inte tokvinklades på The Bridge.

I samband med den breda lanseringen släpptes även den officiella The Bridge-trailern, innan hade bara en kortare teaser släppts, och jag måste säga att den var jäkligt fet. Jag kände ju under inspelningen att vi var en speciell grupp och det lyste igenom i trailern. Både i vår interna The Bridge-grupp och deltagare emellan går snacket för fullt nu. Trailern har dissekerats till molekyler och alla verkar ha synpunkter på hur mycket just de har fått synas.

För egen del reagerar jag främst på min hållning. Jag ser krum ut och jag verkar ha en dålig hårdag som aldrig tar slut. Det är förstås självförvållat då det inte finns något som helst i mina hårgener som kan försvara mitt pageförsök. I övrigt känner jag laddningen. Jag tycker inte att man ska vara med i ett realityprogram om man inte tar det på allvar. Jag är glad att det var på riktigt för mig och jag är glad att jag försökte fullfölja mina intentioner med att ställa upp i programmet.

I trailern noterar jag raketen, kylan, det tunga jobbet och det goa snacket. Jag noterar också falskhet och onda uppsåt. Alla deltagare är spända på vad som kommer sägas i de intervjuer som vi ständigt fick genomföra. Vem har sagt vad om vem och vad kommer det som sägs få för konsekvenser?

Klart är att ingen vet. Vi var uppmickade all vaken tid och att inte något, som någon skulle kunna uppfatta som olämpligt, någon gång har yttrats av oss alla, förefaller osannolikt.

Jag är vansinnigt taggad på att se slutresultatet av det vi fick uppleva i vår lilla värld och hoppas att tittarna får ut något av vårt slit, vår ovisshet och våra öden.

The Bridge-Erik: ”Jag glömmer aldrig huggen i ryggen”

Alla har vi våra bevekelsegrunder. Vladimir Putin har genom makt över energi och kärnvapen vridit om armen på ”världssamfundet” och är säkerligen världens mest hatade man just nu. Det pratas om att Vladimir är psykopat. Klart är i alla fall att han inte har ”att bli omtyckt av andra” som livsprioritering för att känna välbefinnande. Däremot makt. Eller försökte Vladimir vinna vår gunst och kände sig sviken på vägen? Ni skulle ju inte utvidga NATO! Ni svek Ryssland på 90-talet! Förbyttes den mer ömkliga ”att bli omtyckt av andra” (den jag själv har och alltid försökt förneka) mot ”makt och fruktan”. Älskar de mig inte ska de hata mig. De båda livsprioriteringarna förefaller vara sprungna ur samma källa. Någon form av, i barndomen, upplevd oseddhet och tillkortakommande kan i vuxenlivet leda till inställsamhet, självförnekelse och i förlängningen hämndbegär och makthunger.

Intressant är den, relationen vi har till våra avvikare. Avvikaren kan så split i gruppen, skapa falanger och på sikt äventyra gruppens sammansättning, men kan också vara gruppens räddning. Där gruppen i sin kollektiva dumhet går rakt mot stupet kan avvikaren vara kanariefågeln i gruvan som gruppen inte förstod att den behövde. Avvikaren som frälsare får dock likt Jesus och Gallilei sällan ett massivt erkännande av sin samtid.

I Sverige är ju grupptänket särskilt starkt. I Sverige tycker vi alla om padel samtidigt, vi uttrycker oss på samma sätt på linked in: ”på AW med bästa avdelningsgänget” ”Glad och stolt men inte nöjd över senaste kvartalsrapporten. Nästa år kör vi ännu hårdare!”. OCH, vi ändrar oss kring ett högernationalistiskt parti samtidigt. Att felaktigt avvika från den allenarådande värdering gruppen råkar ha för stunden är, framför allt i Sverige, förenat med stora risker. Ludmila Engkvists (minns ni vår Ludmila?) Bob-dopning förpassade henne från Jill Johnson-status till en undanskymd tillvaro i Spanien där hon från bakom murarna väste till ditresta journalister. Och nog hade väl hennes dialekt förryskats under förfallet. Ludmila hade återigen blivit en broilerprodukt av öst, en svulst på den svenska samhällskroppen.

Att som avvikare utmana de svenska dygderna är svårt. Få lyckas med framgång gå emot dem alla i längden, men har du någon av dem kan du ändå vinna svenskens gillande utan att rakt igenom vara ”typiskt svensk”. Några av våra dygder är konsensus, att göra sin skit, att veta sin plats, att följa regler, att gneta, att vara ärlig, osv. Åtminstone har dessa varit svenska dygder varje person som gjort anspråk på det svenska folkets kärlek behövt förhålla sig till.

Alexander Bard väcker ofta avsky men även respekt. Som den trikster han är rör han sig irrationellt. Han kan sitta i soffan hos TV4 likväl som i ett webbsamtal med Alternativ för Sveriges ledare Gustaf Kasselstrand. Sedan han i kölvattnet av Black Lives Matters-protesterna twittrade om svarta i USA som lata har han väl allt mer glidit åt ”persona non grata”-hållet men det verkar han högaktligen strunta i. Bard har alltid gått sin egen väg och aldrig backat, det imponerar på den rädde och tafatte svensken. Samtidigt är han ärlig, viker inte en tum och förställer sig inte.

Jimmie Åkesson har gjort en märklig resa. Från att i årtionden gått rakt emot konsensuskulturen och varit parians paria så har han genom att inneha tillräckligt många svenska dygder blivit allt mer populär. Han har varit lugn, saklig, ärlig (utifrån meningen sagt det han tycker) och inte avvikit från den uppfattningen. Och han har gnetat. När Sverige till slut som land kollektivt bestämt sig för att man i högre utsträckning kan och får se invandrare som problem har Jimmie hamnat helt rätt. Om det är sant, dvs att invandrare är mer orsak till problem än vad man tidigare fått säga i Sverige, och att den nya regeringens lösningar på de problemen kommer leda till maximerad nytta för flertalet, betvivlar åtminstone jag, men återstår att se.

Att orka med en tillvaro som avvikare innebär sannolikt att man inte har en koppling mellan andra människors uppskattning och sitt välbefinnande. Man orkar stå ut med andra människors ogillande och är i bästa fall på det klara med att dessa inte kan sätta en känsla i en. I bästa fall har avvikaren gruppens bästa för ögonen och ser det vi andra inte ser. Avvikaren är så principfast att denne helt enkelt offrar anseende och grupptillhörighet. I värsta fall har avvikaren (som sannolikt Vladimir) bara andra kopplingar, t.ex. till makt, egennytta och prestige. Avvikaren njuter då av att hatas så länge huvudmålet, att erhålla makt, kan uppnås.

I Amazon Prime Video´s nya storsatsning The Bridge, premiär 4 november, ska deltagarna bygga en 220 meter lång bro. Jag är en av deltagarna och i detta miniatyrsamhälle (som en realityshow snabbt blir) prövas människans primala instinkter på kort tid. Alla är där för att tävla om en större summa pengar men bevekelsegrunderna skiljer, dvs alla har olika ingångar till varför de är med i programmet, vad de egentligen vill och vad de är beredda att göra för att uppnå det de vill.

Vissa deltagare upplevde jag som lättlästa, vissa är för mig fortfarande en gåta. Klart är att det nu är viss oro i leden. Samtal rings och meddelanden skickas. Vem har sagt vad om vem? Kommer dubbelspel att avslöjas? Alla vet vad som hände i stort men ingen vet vad som har sagts i de enskilda intervjuer som vi deltagare ständigt fick göra. Där fick vi allehanda frågor kring både personer och händelseutveckling. Har det sagts saker där som går stick i stäv med den bild personen har försökt framhäva kring sig själv i andra sammanhang? Hur kommer det hela klippas? Som sagt. Oro i leden.

Vilka beteenden som är accepterade skiljer sig förstås beroende på kontext. Att kasta handskarna i en hockeymatch och slåss med motståndaren kommer alltid anses mer okej än att göra upp med någon i kön till kassan på Willys. Det anses också mer okej att slåss i kontexten läktarvåld.

Vad är okej att göra inom ramen för ett realityprogram? Vi har sett detta prövas vid flera tillfällen genom åren. Övergreppen i Paradise hotel som först viftades bort och nästan ansågs ”höra till” konceptet, tillmälen som bedömts som rasistiska har fått deltagare att lämna program osv. Det bedöms såklart från fall till fall men det blir ofta en konflikt mellan ”bra content” och ett schysst beteende. Vem orkar kolla på ett gäng töntar som bara sitter och håller med varandra?

Allt jag hittills skrivit i den här artikeln har snurrat i mitt huvud sedan inspelningen i våras. Detta på grund av programmets upplägg. Det var ett ”fuckin” TV-program, yo. Såklart, och alla hade rätt att ha sin egen strategi. Men, det vi gjorde var äkta, smärtan var äkta, kylan var äkta, arbetstimmarna var långa och allt som krävdes för att få detta minisamhälle att gå runt, var äkta. Färdigställandet av den 220 meter långa bron var en förutsättning för någons eventuella rikedom. Detta menar jag gör upplägget till The Bridge extra djävulskt. Om du bestämmer dig för att till varje pris spela spelet och göra allt för att få pengar så betyder det att du behöver rida på andra. Några andra behöver göra jobbet åt dig innan du kan lura dem och hugga dem i ryggen.

Alla deltagare i The Bridge är egentligen avvikare. Vi har alla med oss något som skaver. Det har såklart alla människor, men alla är inte beredda att kasta sig in i total ovisshet för att genomföra ett okänt äventyr som filmas dygnet runt. Något drev oss att göra detta. Sen är vi förstås noggrant castade. Det har funnits en avsikt med att sätta just den här gruppen människor tillsammans i just det här projektet.

Jag bedömer också att de flesta avvikartyper jag nämner ovan finns representerade. Den som kom på den där snillrika lösningen som ingen annan såg, en lösning utanför boxen som blev till gagn för hela gruppen. Den som slogs med sitt maktbegär och sin möjligen missuppfattade självbild. Den som försökte sälja in sig själv som god men blev motbevisad. Den som gav fan i hur denne uppfattades och som körde sitt eget race etc.

Den strategi varje deltagare valde och hur denne betedde sig under inspelningen kommer nu snart att skildras i form av en färdigredigerad serie. Då får alla stå sitt kast utifrån vald strategi. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att en ”bror duktig”-typ kommer att vinna vare sig pengar eller publikens gunst. Vem vet hur detta klipps och hur det kommer att tas emot? Vem kommer bli favorit och vem kommer att kunna profitera på sin insats? Allt är skrivet i stjärnorna och programmet ska silas genom tidsandan.

Personligen har jag glömt rätt mycket. Det var oerhört intensivt och hela tiden hände saker man skulle kommentera på. Mina tankar har också skiftat under den tid som förflutit sen inspelningen. Det var bara ett TV-program och det stod såklart alla fritt att agera utefter egen intention. Och i de allra flesta fall har jag i dagsläget en go känsla för gruppen även om det rådde meningsskiljaktigheter under inspelningen.

Men ett särskilt ögonblick glömmer jag inte. En persons agerande är för mig närmast oförlåtligt. Dvs det påverkar mig fortfarande. Eller rättare sagt, jag låter det påverka mig, för så är det ju. Man sätter känslan i sig själv och hämndbegär och bitterhet är ju endast något man själv känner av. Det är såklart bättre att släppa sånt, men det finns gränser. Och här är väl också kärnan till varför reality-tv fungerar. Ja, det är ett TV-program, ja, man kan välja osympatiska strategier. Men det vi utförde i detta program var på riktigt, det vi utsatte våra kroppar för var på riktigt och hur den här personen valde att agera var på riktigt. Jag är övertygad om att samma person utan att tveka hade sålt mig till tyskarna under ockupationen av Norge. Därför har jag problem med denna Quisling. Men vem vet? Det kanske är denna The Bridge-Quisling som kommer bli älskad av svenska folket.

Utöver Quisling så finns det endast en annan människa i mitt liv som jag upplever har huggit mig i ryggen. Denna människa tittade på mig med sina iskalla ögon när hugget utdelades. Jag kommer aldrig att förlåta detta, och då är det ändå en människa jag gått igenom mycket med. Att glömma just dessa svek vore ett allt för stort och flagrant principbrott för min inre kompass att tolerera. I övrigt rekommenderar jag inte bitterhet till någon. Den äter långsamt din själ till frukost, lunch och middag.

Det ska alltså blir intressant vilken strategi och värdegrund som vinner. Ja jag vet vad som hände under inspelningen, men hur det kommer att framstå nu i efterhand? Segraren är ju segraren, men det finns ju många sätt att profitera på en exponering. Vem blir den ultimata avvikaren? Vem får åka på shots-turné och vem får lämna landet? Kanske kommer det ta lång tid innan vi får veta vem den egentliga vinnaren är.

Det är ju som med Vladimir. Idag är han ondskan själv i detta augiasstall till värld som skrämmer oss alla till vansinne. Men tänk om det är denne idag pariaförklarade avvikare som just nu håller på att lösa upp mänsklighetens viktigaste gordiska knut med ett visserligen ofrivilligt men ändå ack så effektivt alexanderhugg. Om något har hans invasion av Ukraina blottlagt flera länders beroende av den ryska gasen. Kanske har Vladimir påskyndat den utveckling mot fossilfrihet som ska till för att människan ska överleva? Kommer man rentav minnas honom som en hjälte? Vladimir, du gröne tsar, vår frälsare och gud?

Det vete fåglarna. Men vad beträffar The Bridge återstår bara att säga:

Må bäste avvikare vinna.

The Bridge-Erik: ”Snart börjar äventyret”

Hösten börjar bli höst på riktigt och de svarta svanarna behåller sitt grepp om Sverige och världen. En svart svan är en metafor för en osannolik och oförutsägbar händelse som potentiellt kan få allvarliga konsekvenser; coronapandemin, ukrainakriget, inflationen, upploppen i Iran osv. Fruktan råder och marknaden dyker. Alla är livrädda, ingen vill greppa den fallande kniven. Men till slut slutar kniven falla och den som då vågar rycka upp den där den, likt Excalibur, borrat sig ner i den karga stenbotten ska för evigt belönas med berömmelse och framgång, eller med honung och flytande bäckar som det står i Koranen. Allah verkar nästan besatt av dessa flytande bäckar vi ska belönas med i paradiset (om man inte är otrogen förstås). I var och varannan sura står det att läsa om dessa bäckar. Och visst är det något visst med porlande vatten. Där vatten är, där vill man vara.

På mitt livs hav råder, och har i stora delar av mitt liv rått, kronisk storm. Mitt sinne har kastats likt en otyglad flotte mellan djupa vågdalar och sjudande toppar. Flotten styr ofta mot vassa klippor och handfallen har jag förgäves axlat kaptensrollen. De flesta av de jag tidigare kallade nära vänner har lämnat flotten och står bildligt kvar på bryggan, tryggt förankrade i medelklassliv i välsorterade förorter. Det finns inget som helst intresse från deras sida att förhöra sig om detaljer angående denna vådliga flottfärd och inbjudningarna till diverse golfresor med obligatorisk Mariestad klockan 9.00 på morgonen på Gotlandsfärjan, kan ha ebbat ut för gott.

Delar av mitt liv i siffror: 10 tuffa år i den politiska hetluften på Region Stockholm. 2 katter. Mellan 600-700 stand up gig över hela landet. 5 terapeuter – ingen diagnos. 91 kg. 100 kg i bänkpress. 47 år. Milen på omkring 44. 4 yogapass i veckan. Skrivit 23 låtar som jag snart ska släppa och som ingen, sannolikt, kommer att bry sig om. Det är en av mitt livs största sorger (har fler), att ett sketet skämt kan få 300 000 visningar på Tiktok men mina låtar som jag kämpat och slitit med i ensamhet renderar närmast totalt ointresse. Folk verkar inte få kickar av musik längre. Däremot kan vi sitta och titta på ett vidrigt Tiktok-konto där en tidigare vacker ung man har blivit smällfet och gråtande sitter och vräker i sig pizza i en ostädad lägenhet. Sådan är den, tidens tand.

Förutom min uppenbart starka koppling till prestation och erkännande från andra för att känna välbefinnande har jag ärligt högt upp på min livsprioriteringslista. Det är inte alltid hälsosamt i samtiden. Jag råkar känna starkt i min märg att man ska få erkännande för prestation. Dvs om du är skicklig på något så ska du få erkännande för det efter prestation. Dvs är du t.ex. värdelös och går upp på en stand up-scen och genomför ett gig där ingen skrattar så ska du inte tro att du är fantastisk. Du ska såklart inte gräva ner dig mer än nödvändigt, men ändå behöver du förstå att du har en bit kvar till de stora scenerna. Och motsatt om du är skicklig och hela tiden får tätt med skratt när du uppträder så bör du få en chans att uppträda på de stora klubbarna. Nu är det ju tyvärr inte så det fungerar i livet och då kan det vara tufft att ha ärlighet som livsprioritering.

Härom halvåret ser jag en annons på Facebook. Den handlar om ett äventyrsprogram i skogsmiljö på en streamingtjänst som vill slå sig in på den nordiska marknaden. Då vet jag inte att kanalen är Amazon Prime Video och att programmet är The Bridge, ett utländskt koncept som gått i flera länder och som handlar om att tolv deltagare ska bygga en träbro i form av en sorts flottbestyckad flytbrygga gjord av stockar och rep. Jag slänger in en ansökan och blir snart kontaktad av en förtjusande casting-kvinna som ligger bakom det legendariska konceptet Svenska hollywoodfruar. Vi finner varandra direkt. Jag upplever att jag lyckas balansera mina personliga egenskaper så att utkomsten blir ”potentiell person i realityprogram” snarare än ”kan någon ringa psykakuten?”

Vad ska jag i ett realityprogram att göra? Jag hatar allt som har med Paradise Hotel och liknande mänskliga lågvattenmärken att göra, men har en fascination för och undran över hur jag skulle klara mig i exempelvis Robinson. Dock känns Robinson vansinnigt uttjatat, så att få möjlighet att delta i ett helt, åtminstone i Sverige, nytt koncept känns spännande.

Efter ett par zoomintervjuer kallas jag till slutcasting. Här är det hemlighetsmakeri deluxe. Vi vallas runt på olika stationer och det är viktigt att inga potentiella deltagare får se varandra. Jag får träffa tre kvinnor med stenansikten; den exekutiva producenten, producenten och redaktören. Som ståuppkomiker är jag van att hantera konstiga sociala sammanhang så jag behåller lugnet och levererar lagomt.

Och denna lagom-version av Burken verkar uppskattas av damtrion. Ett par veckor senare får jag ett samtal av casting-kvinnan. Jag är antagen. Heureka! osv. Hemlighetsmakeriet fortsätter dock på hög nivå. Jag har ingen aning om vad det är för program jag är antagen till. Jag får en packlista som skvallrar om utomhusaktiviteter men får inte intrycket av att det handlar om att leva under en gran och äta gråsuggor. Drar till välsorterad skogsmullebutik och kittar upp mig å det grövsta vad gäller ull och skalplagg, inget ska lämnas åt slumpen.

Innan avfärd till hemlig destination får jag besök av ett filmteam som ska göra någon form av presentation av mig till programmet. Det här är The Bridge-Erik, liksom. Min roll förefaller vara den roliga citykillen eller nåt. Ligger något i det men visst har jag fler strängar på min Epiphone Sheraton, och dem är jag sugen på att få visa.

Den hemliga destinationen visar sig vara Mjölby i Östergötland och glad i hågen kliver jag av tåget en kylig vårdag i maj. Ett par andra tämligen välvuxna män kliver också av och jag misstänker att de ska vara med i programmet. – Fan, tänker jag. Nu blir det korvfest och machopennalism i tre veckor. Great.

Jag hinner dock inte hälsa på de eventuella medkombatanterna utan blir snabbt upphämtad av den förtjusande casting-kvinnan som kastar in mig i en Peugeot. Sedan körs jag till någon form av kursgård där jag snabbt inackorderas ett kub-liknande hus. Det finns flera kuber utspridda på gräsmattan och jag misstänker att de inhyser mina medkombatanter.

Här väntas sedan tre dagars karantän. Jag får då inte reda på varför men misstänker att det har med covid att göra och att alla ska få en chans att varva ner lite så att de utefter så lika förutsättningar som möjligt ska kunna träda in i spelet.

Likt en lejonbiten hyena vankar jag av och an i min lilla kub. Min hjärna går på högvarv och tankarna börjar vandra. Har spelet redan börjat? Filmar de mig nu? Vi får ett par kortare permissioner och jag lyckas få en glimt av en annan deltagare. Bara välväxta män, fan! Vad är detta? Vi får även in regelbundna måltider och en och annan kopp bilar och jordnötter. Var ska detta sluta?

Hela tiden tror jag att det ska dra igång. Jag hämtas nämligen för ett par produktionsrelaterade uppdrag men blir varje gång körd tillbaka till min kub. Ledan börjar bli outhärdlig men så till slut verkar det vara dags. Jag baxas in i framsätet på Peugeoten och en annan deltagare baxas in där bak. Vi får inte prata med varandra. Det är tyst i bilen och vi kör på vindlande grusvägar allt längre in i den östgötska urskogen.

Vi hamnar på någon form av uppsamlingsplats i en improviserad dunge. Produktionsmänniskor i snabba Oakleys springer omkring och är viktiga och tilltalar dig på ett sätt som bara en luttrad teknikmänniska kan göra, fullständigt oimponerad av om du är Donald Trump, Ola-Conny eller Burken från Årsta. Micken ska vara på varje vaken timme, fattaru? Bra.

– Nu är Erik klar här, skriker teknikmänniskan. En annan produktionsmänniska kommer fram. – Okej, Erik nu ska du gå framåt längs stigen här, du får inte titta upp och inte prata med någon. Är du med?

Så jag stapplar fram med min ryggsäck och ett par stålhätteförsedda kängor som, enligt instruktion, ska vara obligatorium i vissa lägen. Jag kommer senare, med önskvärd tydlighet, förstå varför.

Jag och en annan deltagare leds fram längs skogsstigen under tystnad. En produktionsmänniska pratar i walkie talkie. – Är allt grönt? Då släpper jag på. – Okej, Erik, det är dags. Gå bara fram här tills du kommer fram, du kommer fatta när. Titta inte upp, okej?

Nä, nä, inte titta upp. Jag börjar sakta gå längs stigen och ser hur mina stålhätteförsedda kängor avancerar över rötter och barr. Till slut når jag en liten sluttning. Jag går uppför sluttningen och träden glesnar och försvinner. Ytan öppnar upp sig och jag bara gapar och låter blicken vandra.

Jag är framme och jag förstår att jag kommer att få vara med om något oerhört.

”Hjälp! Jag har blivit sverigedemokrat”

Det hela påminner om humorgruppen Grotescos klassiska sketch Sossezombies. I sketchen blir Henrik Dorsins överklassrollfigur biten i handen av en ”såsse”. I och med detta blir hans kropp besatt av ett ”såssevirus” och snart börjar Dorsin uppvisa klassiska ”såsse”-tendenser. Han börjar klä sig alldagligt, börjar uppskatta maträtten korv i ugn och börjar ifrågasätta sina överklassprivilegier. Allt under överseende av hans förskräckta fru Muttan som till slut ser sig tvungen att skjuta den fullt utvecklade ”såssezombien” i huvudet.

Något liknande utspelar sig just nu i delar av min bekantskapskrets och kanske även i riket i stort. Inom loppet av ett par veckor har flera chockade vänner hört av sig och förmedlar både digitala och muntliga utsagor om det just inträffade: de har blivit sverigedemokrater, eller sympatiserar i alla fall till stor del med SD i de partisympatiundersökningar som alla sitter och fyller i nu inför valet. Mina vänner är handfallna, de skrattar förläget och säger att de såklart inte kommer att rösta SD, ändå sympatiserar vissa av dem uppenbarligen med partiet i väldigt stor utsträckning, i upp till 75 procent av frågorna i vissa fall. Och det här är personer som aldrig brukar andas nationalism eller anse att Socialdemokraterna och resten av ”vänsterliberalerna” har förstört Sverige.

I kombination med SD:s framgångar i de senaste opinionsmätningarna känns det som det slutgiltiga beviset. Svenskarna har blivit SD-zombier. Partiets världsbild har, likt Grotescos såssevirus successivt, infiltrerat den svenska samhällskroppen och nu är vi i grund och botten sverigedemokrater vare sig vi identifierar oss som sverigedemokrater eller inte (för övrigt en dålig idé att koppla hela sin identitet till ett parti, särskilt i dessa dagar när det verkar gå att byta grundläggande värderingar lite hur som helst).

Likt SD-zombier springer samtliga partier runt på SD:s spelplan och försöker låta som SD utan att vara SD. De hoppas att lite SD-godis ska vara tillräckligt för att locka väljare som inte gått ”full SD” än. Men vem vill ha enstaka karameller när det finns en stor maffig chokladkaka i närheten, redo att moffas när som helst?

Själv ”råkar” jag än så länge inte bli SD:are i de undersökningar jag gjort. Men jag är förstås bara naiv och det är långt kvar till valet. Blev jag inte biten av en nationalist i veckan? Jag känner hur viruset pumpar i min kropp.

I slutscenen av Grotescos sketch är förvandlingen nästan total. Henrik Dorsins överklassherre har blivit socialdemokrat och i ett sista ögonblick av insikt förstår han att hans fru måste skjuta honom. Dorsin sitter på knä och för geväret mot sin panna och ber Muttan trycka av. Hon gråter och klarar först inte av det. Men då vrålar Dorsin att hon ser ut som en östermalmskärring ”i den där rävboan” och utbrister ”Alla ska med!”. Muttan kan då inte längre göra avkall på sin värdegrund och i valet mellan att acceptera hennes mans degenereringsresa mot sosseriet och att se världen ur överklassperspektiv väljer hon det senare. Hon skjuter sin man i huvudet och börjar sedan rensa upp i bekantskapskretsen bland övriga vänner som också förvandlats till sosse-zombier.

Är det där jag befinner mig nu? Håller SD-viruset på att ta överhanden? Nämen det är såklart rimligt att Jimmie Åkesson och hans vänner inte kände till vilket parti de gick med i i början på 90-talet. Straffverket känns som ett bra namn! SD:s TV-kanal Riks känns som en balanserad motvikt till vänsterpacket på SVT. Jag känner förtroende för en partiledare som personligen beordrar desinformationskampanjer. Det är bara en slump att sd:are ständigt är överrepresenterade beträffande hot och hat på nätet. Det är en vänsterkonspiration att SD-politiker är överrepresenterade angående högerextrema åsikter. Gängkriminaliteten är Sveriges största samhällsproblem. Sverige bör inte aktivt jobba mot klimatförändringarna, det kan andra länder göra.

– Åh Erik, jag kan inte trycka av.

– Muttan, du måste. Jag har blivit…SD:are. Du ser ut som en muslim i den där sjalen!!! Alla ska ut!!!!

Pang.

Hur stärker vi den manliga stjärtens värde?

För att vara 46 år så har jag en ganska bra stjärt. Jag gör den analysen efter att ha jämfört ordentligt med jämnåriga vänner och okända avklädda män i diverse omklädningsrum. Den har egentligen alltid varit en av mina favoritkroppsdelar, men har, tycker jag, åldrats särskilt väl. Detta inte endast på grund av gener, utan även på grund av ett med åren ökat fokus på bål och ben-träning. Kanske har jag inte två stenhårda glasskulor där bak men väl två halvtinade. Det får man vara glad över i medelåldern.

Liksom för många homo sapiens med fördelaktiga kroppsdelar föreligger för mig ett visst exponeringsbehov. Jag har genomgående något tajtare byxor än det kontemporära modet rekommenderar och på bilder skäms jag inte för att stå något roterad så att min välsvarvade bakdel framträder. Allt för att greppa de ungdomsstrån som står allt glesare på livets åker.

I en manlig heterosexuell kontext är det här närmast ett icke-ämne, men alla kvinnor vet förstås precis vad jag pratar om. För kvinnan finns ett rejält regelverk att hålla sig till och också en möjlighet till försörjning och extremt stor uppmärksamhet, om förutsättningar och vilja finns. En kvinna vet till exempel att hennes bakdel ser bättre ut om hon står i en upp och nedvänd yoga-pose (på huvudet), eller om hon står på tå. Samma effekt som uppnås i högklackat. En kvinna kan också tjäna miljoner på att prata om vad som helst så länge hennes stjärt framträder tillräckligt ofta på bild. Röven går först så att säga.

Av de sociala konstruktioner som vi lever under är det här en av dem som irriterar mig mest. Hur kan två så lika företeelser ha så olika värde? Varför vill ingen betala för att se mig stå lite chosefritt i kalsonger och prata om väder eller elräkningar? Män borde ha samma möjlighet att bygga en framgångsrik karriär med bakdelen som fokus men det verkar inte finnas marknad för det. De gånger jag fått komplimanger som känns äkta är det från homosexuella män. När kvinnor berömmer är det ofta inom ramen för ett löjets skimmer. Min plattform som sexobjekt rycks ifrån mig och jag blir förpassad till den utseende-avgrund i helvetet vars dörr det står genomsnittlig svensk 50-årig man på.

Jag vet inte hur vi ska göra för att göra kvinnor mer intresserade av den manliga stjärten. Om jag skulle starta ett stjärtfokuserat Tiktok-konto skulle jag garanterat inte få sju miljoner följare, däremot kanske ett år villkorligt för förargelseväckande beteende. Det skulle hur som helst inte rendera någon större uppmärksamhet från kvinnor om jag stod där i string och pratade skatteplanering. Jag skulle nog snarare upplevas som lite konstig. Eller så kanske vi behöver lära män att avsexualisera den kvinnliga stjärten så att inget av könen ska kunna få sju miljoner följare bara genom att visa stjärten och mima till olika låtar. Det kanske vore det bästa.

Vän av ordning kan tycka att jag raljerar. Och det kanske jag gör. Men jag har svårt att acceptera att mina egenkomponerade, krispiga, välsjungna låtar renderar sådant totalt ointresse i jämförelse med två gigantiska kvinnoskinkhalvor som daskar i takt till ett IQ-befriat beat. Mozart hade aldrig kommit fram idag. Hans talang hade twerkats sönder.

Därför. Kära kvinna. Stärk den manliga stjärtens status och ge mig en chans till försörjning. Och kära du man, en av dessa sju miljoner som följer och interagerar med en lättklädd kvinna, och på nåt sätt verkar tro att hon bryr sig om dig, gynna en medbroder och lajka mina låtar istället för ännu en bild där hon står på balkongen halvnaken och pratar om sin kommande badrumsrenovering.

Om vi kan stärka dessa båda processer parallellt kanske vi hittar en lagom sexualiseringsnivå där talang och sexualisering värderas lika oavsett kön.

Vi är ju trots allt alla helt oskrivna blad som dansar in i detta liv fullständigt påverkbara.

Min avsky mot svenska mäns Iron Maiden-vurm

Ikväll är det dags igen. Då intar ännu ett mastodontband svensk mark för att reproducera den lilla spillra av begriplig verklighet som svennebanan-mannen har att hålla i sig i. För det finns sannerligen inte många bastioner kvar. Om så krävs kommer mumifierade versioner av Mick Jagger, Bruce Dickinson, James Hetfield m.fl. för all evighet att rullas ut på hiskeliga tillställningar som Sweden Rock. Allt för att svenska män ska kunna stå med skygglappar och projicera sina egna rädslor på en Ramses II-lik Mick Jagger som står förtorkad på scen med en förvriden min, medan liket mimar till Paint It Black.

Det ska ändå sägas att liken som ikväll baxas upp på Ullevis scen ännu är vid relativt god vigör. Iron Maiden levererar fortfarande. Trots tidigare strupcancer vågar Bruce Dickinson fortfarande sig på att sjunga åtminstone ett par refrängstrofer i Run To The Hills i originalmelodi, dvs jävligt högt. Det gjorde han inte ens under Live After Death-turnén 1984/85, ska sägas.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag kan min Iron Maiden. Har lyssnat ofantligt mycket på detta band och liksom för många andra män så infinner sig ett rus när jag hör det galloperande introt till The Trooper, ett välmående bildas när Bruce Dickinson tar den sista höga tonen i Aces High. En ton han avslutar i ett skälvande vibrato innan huvudriffets stämmor återigen tar över. Jag kan uppleva totalt lugn i livspusslet när Adrian Smith sjunger stämmor i sin egenkomponerade Somewhere In Time-hit Wasted Years.

Kort sagt. Jag gillar Maiden. Deras lagom komplicerade och lagom trallvänliga mainstream-metal är synnerligen effektiv live och även om de är mainstream idag så har de hela tiden jobbat utanför gängse kanaler som radio och TV, även om de haft ett par hittar genom åren.

Det är nog därför metal och mången annan gubbrock går så bra i Sverige. Den svenska mannen får dela sitt utanförskap med någon och tillsammans med Steve Harris göra ett fuck you-tecken till hela jävla wokeriet. Där, under solot till 2 Minutes To Midnight kan han skrika ut sina frustrationer och äntligen vara sig själv. Det vill säga halvpackad i en okomplicerad värld där han tillsammans med andra män får stå och bröla, enade mot något egentligen ganska oklart.

Jag är även ett gammalt Kiss-fan. Som barn fick jag inte nog av låtarna, sminket och hela middevitten. Men redan vid återföreningen 1996 såg jag igenom hypen. Peter Criss kunde inte hålla tempot i mer än två takter och låtvalet var äckligt och inställsamt. Så som Kiss för det mesta agerat. Som bäst var de ett gungit 70-tals-band väl i klass med Stones om du frågar mig, men de har alltid trott att publiken velat ha samma hitkavalkad år ut och år in och således levererat samma nåt så jävulskt uttjatade riff.

Iron Maiden är ändå klasser bättre. Även om Nicko McBrain börjar tappa lite sting i trummorna låter det mer eller mindre som det alltid har gjort. Den senaste skivan Senjutsu är dessutom klart habil även om det övergår mitt förstånd hur Steve Harris orkar gå in och skriva ännu en variation på ackordintervallet E, D, C. Ett intervall Maiden säkerligen har använt i 100 låtar.

Ändå äcklas jag av hur vi svenskar lägger oss platt för de stora, mäktiga amerikanska/engelska banden som likt gudar svävar in och påminner oss om vår rödflammiga förlägenhet. It is beautiful here in Sweden, ja ja. Sen den obligatoriska barrundan med Steve Harris som förstås har spelat fotboll med nåt skitlag också eftersom han är så genuin. Sen en avspänd golfrunda med Nicko McBrain och en svensk kändis, typ Joe Labero, Tomas Brolin eller någon dylik.

Men jag fattar. När de stora arena rock-dinosaurierna från förr slutligen avrättas av tidens meteorit så behöver den svenske mannen se sig omkring efter något annat och då blir det obehagligt. Håkan Hellström kan inte sjunga, Tiktok är inte att tänka på och frugans yoga kan hon, vid Janick Gers fulaste höftrörelser, ha för sig själv. Lundell och Winnerbäck får väl funka. Så länge Uffe nu pallar.

Klockan kanske inte är 12 men väl fem i. Hur länge ska Lars Ulrich få hamra otajt på sina trummor? När ska vi låta Bruce Dickinson få sin höftoperation? När ska vi bara sätta ner foten och säga att, nej, det är inte okej att Paul Stanley numera sjunger playback stora delar av konserten. DET ÄR ÖVER.

Men jag fattar ju att det aldrig kommer ta slut. Så länge den siste mannen står som minns känslan av sin första heavy metal-konsert så får de gamla ikonerna vackert kuska runt. Stå intorkade i sina sarkofager med ett förvridet hångrin på läpparna, medan 50 000 män skrålar i trans till en Spotify-spellista.

Fear Of The Dark!!!! Fear Of The Dark!!!

I have a constant fear that something´s always near…

Min periodiska fasta hjälper mot rysskräcken

Hur vältränad jag än är för min ålder kan inget filter i världen dölja att jag börjar få gubb-torso. Lite hängigare, lite torrare, lite mer väderbiten (tänk David Hasselhoff i Baywatch för att dra en woke referens). Det fnasar och krasar och jag är fullkomligt skräckslagen inför vad jag har blivit. En 46-årig man utan religion, familj eller livsmening. En till del hålögd tingest som svävar runt med magsmärta, i ständig skräck för ett okänt hot. Jag fungerar synnerligen dåligt i vardagslunken, men bättre när pressen är relativt stor och hotet äkta. För personer som jag kan en äkta katastrof innebära en lättnad. Inte att jag önskar någon att få påhälsning av en rysk artilleripjäs i vardagsrummet, men mer att jag förstår att jag har rätt, så obarmhärtigt det än må vara. Att det inte finns någon klar mening och att allt fint är så tunt, skört och uppdiktat.

När allt kommer till kritan och sikten gjorts klar från verksamhetsplaner, värdegrunder, åsiktskorridorer, lösenordsuppdateringar, start ups och annat, är det ändå han som står där: den uppburne, den starke, den vansinnige, den av vårt samlade hat skapade. Det är så skrämmande binärt. Att trycka, eller inte trycka. Han har lagt beslag på Tjernobyl, han beskjuter andra kärnkraftverk och han hotar om en verdergällning som världen aldrig skådat. Jag säger han, men det är såklart inte bara Putin. Jag vänder mig mot beskrivningen han. Det är förstås lättast att se det så. Den ensamme satan som har förlett en hel nation och som nu på egen hand tänker förgöra vår Tellus.

Sanningen är förstås att han har verkat i en grogrund där förutsättningarna varit de rätta. Där kriget och förberedelsen inför kriget anses som ett naturligt tillstånd. Det är, utan att gå in på alla politiska turer och förklaringsmodeller, ändå svårt att förstå hur dessa män får med sig hela nationer. Hur villiga vi är, att som lealösa får, följa dessa män. Trots allt vi som människor är kapabla till är det alltid till slut den ensamme galningen som har allas våra öden i sina händer. Vi skapar dem, är de måhända vår sanna natur?

Det är det mest smärtsamma i dagar som dessa. Våra svenska medelklassliv skakar i sina grundvalar och det försöks febrilt hanteras att mänskligheten kan gå under samtidigt som yngsta dottern har problem att hantera knappliften under fjällresan till Tandådalen. Ju närmare det kommer, desto svårare att titta bort. Det är inte svårt att förstå andra folkgruppers upprördhet. Nu passar det att oroa sig, var var ni när Putin bombade Aleppo till aska? Vi var där, då också. Men vi människor är inte mer rättfärdiga än att vi är oss själva närmast. Bomber i en storstad i en europeisk demokrati, om än aldrig så primitiv och skör, kommer alltid fylla oss med mer fruktan än en etnisk rensning i Rwanda. Så skamligt verkar vårt DNA fungera och mot den impulsen måste vi alltid jobba. För att kunna hjälpa och förstå.

Hur vi än vrider och vänder på våra principer finns förstås en dimension till. Den direkta konfrontationen mellan två supermakter (åtminstone avseende kärnvapenförmåga) och en retorik som kastat oss tillbaka till en tid vi trodde var förseglad i kopparkapslar djupt ner i urberget.

Vi vet förstås för lite ännu. Vi är nog fortfarande i chockfasen. Febrilt försöker vi genom ukrainska flaggor, olika engagemang och välanpassade statusuppdateringar ”Nu after ski och pannkakor med nutella men snart tillbaka till att följa ukrainska reportrars twitterfeeder” att balansera ett ännu ohotat medelklassliv med den nya domedagsåldern. På gården leker barnen och i den särskilda gruppen för min bostadsrättsförening påpekar någon att den planerade bommen som ska hindra olämpliga fordon att ta sig in på gården möjligen är olaglig. Lite som invasionen av Ukraina (skriver absolut ingen i kommentarsfältet).

Det är ensamt att vara människa utan tydlig tro. Därför känner jag en trygghet i min app Fastic där jag hanterar tidsintervallen för min periodiska fasta. Det är kanske inte något att hålla sig i när ryssen kränker svenskt luftrum men det ger mig någon form av kontroll. När jag tjänstgjorde i Afghanistan och oroade mig för någon operation kunde jag älska mina tio minuters-sessioner av Tetris där i mörkret. I takt med att bitarna föll på plats (bokstavligen) så lugnade sig mitt inre och jag skulle snart, återigen, vara redo att utsätta mig för äkta fara.

Kanske är de små ”här och nu”-pauserna snarare än vad som ska givas oss i paradiset, det som håller oss alla flytande nu när ovissheten och stormen återigen rasar i vårt närområde.

För medelklassvensken innebär det en fjällresa, om än med lite dåligt samvete. För ukrainaren i skyddsrummet, kanske en muffins och ett leende från dottern som verkar må bra fysiskt och ännu inte fullt ut förstår.

Själv fortsätter jag, i pauser från det slaviska (no pun intended) nyhetsknarkandet, köra stand up. Det är ibland svårt att motivera det. Men vem vinner på att jag är tröstlöst apatisk? Putin möjligen. Kanske är det bra att vi som ännu inte hör flyglarmen ljuda fortsätter att njuta demokratins och yttrandefrihetens frukter så länge vi kan. Att likt björnar bygga upp ett sorts fettlager av välbefinnande som kan stärka oss om mörkret på allvar når våra breddgrader.

Det kommer om inte annat få den där muffinsen i skyddsrummet att smaka bättre.

Om det blir vår tur.