Jag minns inte hur men på nåt sätt har jag anmält mig till en stand up-tävling på Stockholm Comedy Club. Vid den här tiden, januari 2017, är det Action Jackson Deluxe i Södra Sällskapets källarlokaler på Åsögatan på Söder i Stockholm. Klubbägare Janne Westerlund och hans sämre/bättre hälft Magdalena har boostat Jannes baby och pressar in nya koncept vilket renderar i ett stort antal shower varje vecka. Lokalen är fantastisk med en grym närhet till publiken, allt inklätt i en bedårande röd sammetslyster.

Året innan står Robin Grubbström som segrare. Det här året minns jag inte det totala startfältet men går i alla fall till final tillsammans med bl.a. Gerda Bylund, Viktor Carlsson, Sofia Nordin och Jonni Salimi. Finalen vinns av Daniel Sanchez, en ”nörd” från Rinkeby som gillar gifflar och tar bilder på sig själv i hissen.

Äger semifinalen men gör skitgig i finalen. Domaren ”The Godfather Of Stand Up” Thomas Oredsson säger att settet inte hänger ihop. Bryr mig inte nämnvärt, den modesta framgången i tävlingen leder nämligen till att jag för en tid hamnar inne i värmen hos Janne och Magdalena som vid den här tiden fyller den stackars källarlokalen till bredden med olika showkoncept. Ser en möjlighet att snabbt få många gig innanför västen.

Janne Westerlund. Vad finns att tillägga som Big Bens mest frånvarande MC Ahmed Behran inte redan har sagt? Kanske att jag gillar honom. Svensk stand up är en skitsnackarsörja. Det gäller att vakta sin tunga rätt. T.ex. påstår en klubbägare som bett mig att inte gå upp på scenen och imitera ett fyllo att jag skulle bett honom hålla käften, ignorerat honom, imiterat fyllot och sen tokbombat. Vad som är sant i detta är oklart men ingen säger åt mig när/hur/var jag ska imitera ett fyllo. Ingen. Hur som helst blev jag portad i några månader. Branschen är hård och vidrig. Små förvirrade skojar-cp:n springer runt med söndertrasade självkänslor och ler mot allt och alla, lägger upp svindåliga instastories som alla egentligen hånskrattar åt men ändå lajkar strategiskt för att försöka komma in i rätt humorkretsar. Allt medan klubbägarna kan säga som en av dem sa till mig på en av alla dessa varma kollegiala branschträffar: Hur många följare har du? Haha, kom tillbaka när du har 10 000. Då kanske du får köra. – Din fiiiiiittttaaaa, tänkte jag tillbaka.

Som en bildad person med mer livserfarenhet än att ligga i badet och tänka ut ännu ett ointressant pod-avsnitt behöver jag kanske i mindre utsträckning en konstgjord grupptillhörighet, och vågar tänka själv. Tyvärr har det egentligen inte tagit mig någonstans. Medan vissa utnämns till ”Svensk stand ups nya stjärnskott” och flåsar runt på bilder med personer de hatar, dvs gör jobbet, så bloggar jag i nån sorts odefinierbar ilska och känner mig osedd och ouppskattad. Nu vet jag ju, terapierfaren som jag är att hat mot andra generellt bottnar i egna tillkortakommanden. Därför: Hat mot andra komiker korellerar ofta med egen skämtskrivarinsats. Ju mindre jobb jag gör själv desto mer hatar jag andra komiker. Fast det handlar också om att många av de andra komikerna såklart är ena små svin, haha. Så är det ju.

Efter denna självförhärligande harang, tillbaka till Janne. Denna gåta. Hade Columbus använt samma kompass som styr Janne i hans karriär så hade han väl knappt upptäckt sitt eget arsle. Ha ha! Nej, det där var taskigt, och faktiskt felaktigt, men det lät kul:) Det jag vill säga är att jag inte riktigt förstår de vägar han tar, men så länge Janne har kul så är det ju svinbra. Och vid den här tiden är jag en av de små nykläckta måsungar som får bygga bo i hans varma svensk-finska famn. Helt plötsligt är jag nån sorts household name och kör nån gång tre shower på en kväll.

Under våren 2017 kör Stockholm Comedy Club showerna förfest, huvudshow, Late Night, open mic och väl Female Friday också. Det är ett jäkla hålligång och jag är mc för en av late night kvällarna och får faktiskt headlina hela tre gånger det året. Med tanke på det material jag hade då så är det väl lite av en gåta även om åtminstone två av giggen går helt ok.

Headlina betyder såklart att köra sist och längst. Headlinern ska vara ”håll käften” (fan vad jag hatar det uttrycket)-komikern som visar alla var skåpet ska stå, kvällens roligaste komiker. Mitt första headlinergig är lätt bisarrt. Jag har bjudit alla jag känner. Alla som bedriver något sorts kulturuttryck vet att då brukar i bästa fall en eller max två dyka upp. I det här fallet kommer tjugo, och nästan ingen annan. Jag ska alltså stå och dra skämt i 30 min för min egen släkt plus två shunos från Bredäng. Sllllllllaaaaaakt deluxe. När förkomikerna dessutom är Markus Berggren och då tämligen nye påläggskalven Viktor Engberg så fattar alla som kan stand up att man kan ha lite puls. Det går ändå rätt bra tycker jag då, även om tre av rutinerna är halvfärdiga och rinner ut i typ ingenting. Skulle förstås aldrig headlina med så svagt material idag, men då kör jag bara på.

Förutom headlinergigen får jag alltså äran att ansvara för en egen show. Late Night. Tillsammans med muntergöken Niklas Löfgren och sleezekvinnan Kirsty Armstrong ska vi hålla i det här lite grövre konceptet. Första kvällen är kanon. Jag är MC och regerar. Starkt med tanke på att jag haft ett skitgig timmarna innan. Oförklarligt gick det dåligt. Då, med någon timme kvar till Late Night-premiären vandrar jag omkring bräcklig som ett nyömsat ormskinn backstage. Då kommer Janne vaggande med en bricka öl. Jag drar i mig en sejdel i ett drag och blir som förändrad. Orädd, på gång, helt närvarande. Ibland finns det inget som alkohol. Late Night-giget går svinbra och jag river typ som MC. Sen blir det ruffigt eftermäle när några afghanistanveteraner inte uppskattar att jag, som också är afghanistanveteran, drar några, enligt dem, opassande skämt på scenen och en av dem får för sig att han ska läxa upp mig näveledes. Något hans alkholintag tyärr inte tillåter.

Min väg mot 300 får en rivstart. Team Janne och Magdalena levererar och jag får köra alla möjliga gig den där våren. Skit snackas så det ryker både här och där men mot mig är de schyssta. Jag får till och med betalt ibland och även öppna för Jakan Öqvist och what not.

Det är guldstämning i en guldlokal. Men det hela får ett abrupt slut på grund av någon form av varumärkesintrång och Stockholm Comedy Club lämnar Södra Sällskapet och Söder. Sen drar de runt i en massa olika lokaler med konstigt ljus och jag hajar inte riktigt grejen. Sen blir det Norrtälje och jag gör några gästspel till genom åren.

Men det blir inte som det var den där våren 2017. Tydligen har det också noterats. En överförfriskad Viktor Carlsson börjar plötsligt lätta sitt hjärta en blöt kväll på Power i fjol. Han undrar hur jag överlevde att Janne och Magdalena dumpade mig? Svårt att ta hans simmiga metoo-ögon på allvar. Så har jag inte uppfattat situationen. Det blev färre gig men jag hängde också på och tjatade mindre, sen drog de till Norrtälje och då blev det naturligt ännu färre.

Sammanfattningsvis gav Janne och Magdalena mig mina första riktigt bra gig. De var alltid schyssta mot mig och Janne är en grymt rolig komiker som nästan alltid skapar sköna kvällar.

Nu är Janne radiopratare, Magdalena har flyttat till Skåne och alla som inte dansar är covid-smittade.

Då är det fint att kunna minnas nådens år 2017.

Efter mitt första Big Ben-gig 30:e augusti 2016 börjar min stand up-resa på allvar. Vägen mot 300 gig, för betala en galen ryss för ett förlorat vad, ligger utstakad. I dessa virustider känns det som ett helt annat liv.

Big Ben-premiären går, som jag skrev i förra inlägget, över förväntan. Det är ofta så. Adrenalinet pumpar och man tror man är kung. Sen, ett par gig senare, kommer sanningen ifatt och jag får uppleva hur det känns att dra skämt inför närmast total tystnad, vilket på stand up-språk kallas att ”bomba”. Jag vill så här några år senare sträcka ut och hakan och hävda att jag nog aldrig bombat helt, dvs att det varit helt tyst hela giget, men nog har det varit tyst långa stunder. Man ska inte vara rädd för att bomba, att bomba för sällan innebär också att man inte testar att ta ut svängarna utan bara står och drar det väl inrepade materialet som sitter i ryggmärgen.

Det blir en rätt märklig höst, den där den första stand up-hösten. Kör en open mic-kväll i Midsommarkransen som inte bara är till för stand up. Är man 65 och vill stå och recitera Dylan i en kvart går det också bra. Minns att jag får lite energi av ett fyllo annars rätt kasst gig, men det skiter man ju i när man är ny. Att bara stå och hålla i micken på scenen känns galet stort. Här träffar jag för första gången muntergöken Johannes Hakala som sedan ska dra igång bombarmekkat King Comedy.

Kör som tredje gig ett företagsgig. Ställer mig med rätt kasst material och en bibba papper i näven framför tio IT-killar som ändå skrattar till här och där. Ljudanläggningen utgörs av en 30 watts gitarrförstärkare. Efteråt får jag hämtpasta.

Jag kör på Leroy´s live comedy. En sunkig klubb i dåvarande Nortons källare på Folkungagatan på Söder. Klubben drivs av en sån där komiker som alla komiker älskar, Johannes Brenning, och som vissa kvällar är nykter på scenen.

Går också ännu en av alla dessa stand up-kurser. Hur mycket har jag inte betalat till dessa kurskomiker som ska ha in pengar till brödfödan? Den här gången är det södertäljekomikern Lasse Karlsson, som kört stand up sedan slottet Tre Kronor brann, som håller hov i Norra Brunns lokaler. Ibland kanske du ser komiker som lägger upp profilbilder när de kör på Norra Brunn och du tänker ”Den där sopan såg ju jag på Big Ben i förrgår och denne sög ju ashårt, hur kan denne få köra på Norra Brunn?”. Då är svaret att vederbörande troligen gått kurs där och vill nyttja klubbens välrenommérade logo för att höja sin egen status. Hey, det var vad jag gjorde i alla fall.

Memorabelt från denna kurs är en kvinnlig komikers rutin om där hon ramlar runt inne på en SJ-toalett och får bajs på fingrarna och att hon ställer sig helt oförstående till varför hon nog inte kan använda ordet ”negerbög” på scenen. Hon är nämligen varken svart, homosexuell eller likeable och kan då tänkas få lite svårt komma undan med denna ändå lite laddade fras.

Hösten rundas av med några Big Ben-gig och jag får ”riva” för första gången. Dvs typ ha ett väldigt bra gig där du får skratt nästan hela tiden. Jag plockar att två i publiken ser ut som huvudpersonerna i den då galet populära norska ungdomsserien SKAM. Det räcker för räkmacka åtminstone för det giget. Det ska ta 100 gig till innan jag fattar att publiken behöver gilla en för att du ska få de stora skratten. Men här jobbar jag fortfarande mycket med märklig ironi som kan gå either way.

Rätt nöjd med första hösten, det blir ett tjugo-tal-gig och i januari 2017 ska jag komma att vara med i en tävling på Stockholm Comedy Club som får lite prylar att hända.