Sanningen om 300 gig – del 6

Efter mitt första Big Ben-gig 30:e augusti 2016 börjar min stand up-resa på allvar. Vägen mot 300 gig, för betala en galen ryss för ett förlorat vad, ligger utstakad. I dessa virustider känns det som ett helt annat liv.

Big Ben-premiären går, som jag skrev i förra inlägget, över förväntan. Det är ofta så. Adrenalinet pumpar och man tror man är kung. Sen, ett par gig senare, kommer sanningen ifatt och jag får uppleva hur det känns att dra skämt inför närmast total tystnad, vilket på stand up-språk kallas att ”bomba”. Jag vill så här några år senare sträcka ut och hakan och hävda att jag nog aldrig bombat helt, dvs att det varit helt tyst hela giget, men nog har det varit tyst långa stunder. Man ska inte vara rädd för att bomba, att bomba för sällan innebär också att man inte testar att ta ut svängarna utan bara står och drar det väl inrepade materialet som sitter i ryggmärgen.

Det blir en rätt märklig höst, den där den första stand up-hösten. Kör en open mic-kväll i Midsommarkransen som inte bara är till för stand up. Är man 65 och vill stå och recitera Dylan i en kvart går det också bra. Minns att jag får lite energi av ett fyllo annars rätt kasst gig, men det skiter man ju i när man är ny. Att bara stå och hålla i micken på scenen känns galet stort. Här träffar jag för första gången muntergöken Johannes Hakala som sedan ska dra igång bombarmekkat King Comedy.

Kör som tredje gig ett företagsgig. Ställer mig med rätt kasst material och en bibba papper i näven framför tio IT-killar som ändå skrattar till här och där. Ljudanläggningen utgörs av en 30 watts gitarrförstärkare. Efteråt får jag hämtpasta.

Jag kör på Leroy´s live comedy. En sunkig klubb i dåvarande Nortons källare på Folkungagatan på Söder. Klubben drivs av en sån där komiker som alla komiker älskar, Johannes Brenning, och som vissa kvällar är nykter på scenen.

Går också ännu en av alla dessa stand up-kurser. Hur mycket har jag inte betalat till dessa kurskomiker som ska ha in pengar till brödfödan? Den här gången är det södertäljekomikern Lasse Karlsson, som kört stand up sedan slottet Tre Kronor brann, som håller hov i Norra Brunns lokaler. Ibland kanske du ser komiker som lägger upp profilbilder när de kör på Norra Brunn och du tänker ”Den där sopan såg ju jag på Big Ben i förrgår och denne sög ju ashårt, hur kan denne få köra på Norra Brunn?”. Då är svaret att vederbörande troligen gått kurs där och vill nyttja klubbens välrenommérade logo för att höja sin egen status. Hey, det var vad jag gjorde i alla fall.

Memorabelt från denna kurs är en kvinnlig komikers rutin om där hon ramlar runt inne på en SJ-toalett och får bajs på fingrarna och att hon ställer sig helt oförstående till varför hon nog inte kan använda ordet ”negerbög” på scenen. Hon är nämligen varken svart, homosexuell eller likeable och kan då tänkas få lite svårt komma undan med denna ändå lite laddade fras.

Hösten rundas av med några Big Ben-gig och jag får ”riva” för första gången. Dvs typ ha ett väldigt bra gig där du får skratt nästan hela tiden. Jag plockar att två i publiken ser ut som huvudpersonerna i den då galet populära norska ungdomsserien SKAM. Det räcker för räkmacka åtminstone för det giget. Det ska ta 100 gig till innan jag fattar att publiken behöver gilla en för att du ska få de stora skratten. Men här jobbar jag fortfarande mycket med märklig ironi som kan gå either way.

Rätt nöjd med första hösten, det blir ett tjugo-tal-gig och i januari 2017 ska jag komma att vara med i en tävling på Stockholm Comedy Club som får lite prylar att hända.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s