När jag nu återigen i inläggsform berör populärkultur vet jag att jag simmar ut på än djupare vatten. Musik kan jag (hjälpligt). Film? Not so much. Lägger därför in en brasklapp till cineaster och filmvetare. Ni kan med fördel hindra slipstenens rotation och stoppa tillbaka era klingor i skidan.

Med det sagt känner jag mig som lekman och ordinär filmkonsument nödgad att beröra ämnet smärta. Det är ju så. Vissa filmer vill så mycket och det blir så lite. Specialeffekter, koreografi och blod en masse blir inte mer än en gäspning. Gängse filmvåld helt enkelt. Något som utspelar sig bakom en metertjock glasbarriär och som du tillsammans med popcornsmulorna borstar av dig efter genomförd filmsejour.

Sen finns de där andra filmerna. De där som gör lite ondare. Där du känner varje rispa, smakar varje droppe blod och dör varje död. Passion Of Christ förstås, Apocalypto (en annan Mel Gibson-film) och så fjolårets Oscar-pretendent framför andra som igår hade Sverige-premiär; The Revenant.

Så ont han har Hugh Glass (DiCaprios rollfigur). Hela tiden. Jag funderade en gång kring att Göran Kropps (salig i åminnelse) ultimata äventyr måste vara att släpa sig med ispikar ned till Himalaya, bestiga Mount Everest och sen släpa sig hem igen. Lite så känns The Revenant. En fullkomligt söndersargad Glass har fått ryggen uppsliten, benet vridet ur led, och huvudet sönderbitet. Det hindrar honom inte från galen forsränning och djärva ritter med indianer hack i häl. Vid ett tillfälle jagar indianerna till och med vår hjälte utför ett stup och in i en gran. Otrolig spänst på det hoppet kan jag avslöja.

Glass leder i början av 1800-talet en grupp soldater och pälsjägare genom frusna amerikanska urskogar och har en morgon lämnat gruppen för att jaga. Det är nästan tyst i skogen sånär som på svagt trädsus och droppande vatten. Plötsligt. Ett par björnungar siktas vid flodbanken. Glass verkar inse faran men hinner knappt reagera förrän ett mäktigt rytande följs av en 500 kg förbannad björnhona som slår honom till marken.

Här börjar en av de mest realistiska ”människa vs djur-kamperna” jag hittills sett inom TV/film. Man kan väl säga att genren gjort vissa framsteg sedan Ice Cube och Jennifer Lopez 1997 tog en ondsint jätte-anakonda av daga. Från mer eller mindre lyckade plastspektakel och lönnfeta tambjörnar till denna scen som osar av blod, mossa och björnslem. Ändå är grizzlyhonan helt datoranimerad.

Realismen har skapats av ett noggrant studerande av björnbeteenden, fantastiskt ljud och ett välkoreograferat dragande och förflyttande av DiCaprio. Likt filmer i media från autentiska björnattacker går allt väldigt fort. Jägaren hinner i bästa fall få iväg ett träffande skott innan björnen är över honom. Björnen river sedan och sliter i Glass som vore han en trasdocka. Musköten har han tappat och han kan bara skrikande konstatera att det uppretade djuret skadar honom ordentligt.

Björnen är dock inget monster. Den avbryter attacken och strosar nonchalant tillbaka till sina ungar. Glass kravlar mot musköten och hinner precis till få tag på den och rikta den mot djuret när nästa attack inträffar. Ett skott brinner av. Björnen skadas och blir rasande av smärtan. Glass får ta emot en ny skur av bett, klor och slag. Intensiteten i attackerna avtar dock. Björnhonans liv håller på att rinna ur henne.

Glass kravlar nu mot flodbankens kant. Febrilt letar han efter kniven som han precis hinner få tag i när björnen gör ett sista utfall. Han sticker kniven i björnen och båda dråsar ner för flodbanken och hamnar i den nästintill helt uttorkade flodfåran. Glass på rygg med björnen över sig. Det är slut.

Scenen är som hela filmen en magnifik uppvisning i foto och ljud. Björnens dreglande, nosande och morrande i samverkan med skogsljuden gör att man känner lukten av mossa och blodfärgad jord och utan problem ser sig själv ligga där hjälplös efter att ha blivit påhoppad under svamppromenaden.

Cujo, Hajen, Anaconda, Piraya och andra klassiska djurattack-filmer har säkerligen mer bombastiska attacker och stridsmöten som är fler till antalet. Men den råa realismen i ”The Revenant” är i en klass för sig samtidigt som den tillsammans med inledningsscenen på ett formidabelt sätt sätter tonen för hela filmen.

Av The Revenants 12 oscarsnomineringar känns statyetterna för ljud, foto och ljudbearbetning lite extra givna. Utan de insatserna hade filmen trots enastående skådespelarinsatser varit mer av en dussinfilm. Temat är sannerligen inte tväroriginellt och handlingen är inte direkt svår att följa med i.

Det är den av grymt foto och ljud skapade känslan som gör det, liksom det gjorde i en annan egentligen inte helt originell äventyrsfilm för 15 år sen. The Gladiator. Då räckte det till fem oscars.

Och en av statyetterna var förstås den för bästa ljud.

De svarta falkarna i This Is Not America-videon i kombination med Bowies suggestiva mässande skrämde mig mer än något hårdrockband någonsin gjorde under 80-talet. Jag har sen dess alltid varit räddare för det mer synth-inspirerade än det hårdrockiga.

Hårdrocken skulle vara den farliga men var bara ball. Jag undrar fortfarande hur band som Kiss, Maiden, Motörhead och Judas Priest kunde ha en sån dragningskraft på småskitar som mig. Paul Stanley i Kiss stod på en bild i Poster med en sabel i munnen, DIO gjorde djävulstecken och Steve Harris i Maiden poserade med stentvättade jeansshorts och ett urtvättat svart Adidas-linne. Tjockt coolt tydligen. Samtidigt var verkligen HÅRDROCKARNA de farliga vid den här tiden. Kidsen i fyran med Motörhead-ryggmärke och långt hår skrämde skiten ur mig, för att inte tala om kidsen i högstadiet.

Min rädsla för hårdrockarna var alltså större än rädslan för hårdrocken. Förmodligen var jag för ung (9 år gammal när jag såg Kiss på Isstadion 1984) för att förstå det farliga i djävulsdyrkan och dylikt. Annat var det med syntharna. Bleka, kalla, androgyna väsen i kalla Berlin-miljöer var något obehagligt jag aldrig förstod. Eftersom jag inte är Jan Gradvall eller Fredrik Strage så svär jag mig fri från viss genre-våldtäkt och begreppsförvirring. Visst var Bowie större än en genre och kanske inte kan sorteras in i syntharfacket per se, men nog hade han många av attributen.

Min rädsla för syntharna bottnade som all rädsla i att jag inte förstod dem. Redan tidigt i livet förstod jag nämligen att det där med att vara ”inne”, ”rätt” och ”svår” inte var min grej. Det ömsom svarta, ömsom starka androgyna och mörka andades avstånd men gav mig också en del nästan lika stora musikaliska upplevelser som hårdrocken fast jag inte ville erkänna det då begav sig. Forverver Young-videon, Le baiser med Indochine, Kraftwerk och ”Master And Servant” med Depeche Mode. Stora ögonblick jag höll tyst om.

Och så Bowie då. China Girl, Dancing In The Street, hans 70-tal osv. Jag beundrade honom på avstånd även om jag aldrig ägde och till denna dag aldrig ägt en Bowie-skiva.

Nu ser jag honom i en video av Johan Renck. Det är otajta suggestiva trummor och klagande sång. Bowie ser förvriden ut likt Sloth från The Goonies. Det är dödskallar och flickor som dansar konstigt i ett mörkt rum.

Det här väljer Bowie alltså att spela in samtidigt som han vet att han är döende i cancer. Något obehagligare har jag inte sett sen Aphex Twins Windowlicker.

Det är det svaga bräckliga i det skrämmande som gör det. Maskulin tjock blodskräck är inte obehaglig. Det är däremot androgyn förförande sjukdom.

Jag hade helst vetat om Bowies sista skiva och Renck-samarbetet innan han dog. Nu känns jag i vanlig otrendkänslig anda sen på bollen. Inte minst för att jag skriver denna text några dagar för sent när hysterin har lagt sig.

Men det viktigaste är ändå att han skrämde mig igen. Trots att jag glömt honom i många år slutade det med obehag.

Jag vet inte om det känns stort. Men det känns.

Och det är alltid bra.

Patong Boxing Stadium. 28 december 2015. Thailändaren Yotin försöker nå sin ryske motståndare Tural med halvloja frontsparkar. Ryssen ser betydligt tyngre ut. Trots att han är på besök i thaiboxningens hemland har han ingen som helst respekt för sin motståndare. Varje gång Yotin försöker sparka kontrar ryssen och överöser honom med hårda slag. Yotin går ner två gånger innan en slutlig stenhård höger sänker honom för gott. Det skär i hjärtat där jag sitter på läktaren ett 30-tal meter från ringen. Det var ju inte så här det skulle sluta. Läs mer →