De svarta falkarna i This Is Not America-videon i kombination med Bowies suggestiva mässande skrämde mig mer än något hårdrockband någonsin gjorde under 80-talet. Jag har sen dess alltid varit räddare för det mer synth-inspirerade än det hårdrockiga.

Hårdrocken skulle vara den farliga men var bara ball. Jag undrar fortfarande hur band som Kiss, Maiden, Motörhead och Judas Priest kunde ha en sån dragningskraft på småskitar som mig. Paul Stanley i Kiss stod på en bild i Poster med en sabel i munnen, DIO gjorde djävulstecken och Steve Harris i Maiden poserade med stentvättade jeansshorts och ett urtvättat svart Adidas-linne. Tjockt coolt tydligen. Samtidigt var verkligen HÅRDROCKARNA de farliga vid den här tiden. Kidsen i fyran med Motörhead-ryggmärke och långt hår skrämde skiten ur mig, för att inte tala om kidsen i högstadiet.

Min rädsla för hårdrockarna var alltså större än rädslan för hårdrocken. Förmodligen var jag för ung (9 år gammal när jag såg Kiss på Isstadion 1984) för att förstå det farliga i djävulsdyrkan och dylikt. Annat var det med syntharna. Bleka, kalla, androgyna väsen i kalla Berlin-miljöer var något obehagligt jag aldrig förstod. Eftersom jag inte är Jan Gradvall eller Fredrik Strage så svär jag mig fri från viss genre-våldtäkt och begreppsförvirring. Visst var Bowie större än en genre och kanske inte kan sorteras in i syntharfacket per se, men nog hade han många av attributen.

Min rädsla för syntharna bottnade som all rädsla i att jag inte förstod dem. Redan tidigt i livet förstod jag nämligen att det där med att vara ”inne”, ”rätt” och ”svår” inte var min grej. Det ömsom svarta, ömsom starka androgyna och mörka andades avstånd men gav mig också en del nästan lika stora musikaliska upplevelser som hårdrocken fast jag inte ville erkänna det då begav sig. Forverver Young-videon, Le baiser med Indochine, Kraftwerk och ”Master And Servant” med Depeche Mode. Stora ögonblick jag höll tyst om.

Och så Bowie då. China Girl, Dancing In The Street, hans 70-tal osv. Jag beundrade honom på avstånd även om jag aldrig ägde och till denna dag aldrig ägt en Bowie-skiva.

Nu ser jag honom i en video av Johan Renck. Det är otajta suggestiva trummor och klagande sång. Bowie ser förvriden ut likt Sloth från The Goonies. Det är dödskallar och flickor som dansar konstigt i ett mörkt rum.

Det här väljer Bowie alltså att spela in samtidigt som han vet att han är döende i cancer. Något obehagligare har jag inte sett sen Aphex Twins Windowlicker.

Det är det svaga bräckliga i det skrämmande som gör det. Maskulin tjock blodskräck är inte obehaglig. Det är däremot androgyn förförande sjukdom.

Jag hade helst vetat om Bowies sista skiva och Renck-samarbetet innan han dog. Nu känns jag i vanlig otrendkänslig anda sen på bollen. Inte minst för att jag skriver denna text några dagar för sent när hysterin har lagt sig.

Men det viktigaste är ändå att han skrämde mig igen. Trots att jag glömt honom i många år slutade det med obehag.

Jag vet inte om det känns stort. Men det känns.

Och det är alltid bra.