Det är ljudet som gör det när DiCaprio slåss med björn

 

IMG_4838När jag nu återigen i inläggsform berör populärkultur vet jag att jag simmar ut på än djupare vatten. Musik kan jag (hjälpligt). Film? Not so much. Lägger därför in en brasklapp till cineaster och filmvetare. Ni kan med fördel hindra slipstenens rotation och stoppa tillbaka era klingor i skidan.

Med det sagt känner jag mig som lekman och ordinär filmkonsument nödgad att beröra ämnet smärta. Det är ju så. Vissa filmer vill så mycket och det blir så lite. Specialeffekter, koreografi och blod en masse blir inte mer än en gäspning. Gängse filmvåld helt enkelt. Något som utspelar sig bakom en metertjock glasbarriär och som du tillsammans med popcornsmulorna borstar av dig efter genomförd filmsejour.

Sen finns de där andra filmerna. De där som gör lite ondare. Där du känner varje rispa, smakar varje droppe blod och dör varje död. Passion Of Christ förstås, Apocalypto (en annan Mel Gibson-film) och så fjolårets Oscar-pretendent framför andra som igår hade Sverige-premiär; The Revenant.

Så ont han har Hugh Glass (DiCaprios rollfigur). Hela tiden. Jag funderade en gång kring att Göran Kropps (salig i åminnelse) ultimata äventyr måste vara att släpa sig med ispikar ned till Himalaya, bestiga Mount Everest och sen släpa sig hem igen. Lite så känns The Revenant. En fullkomligt söndersargad Glass har fått ryggen uppsliten, benet vridet ur led, och huvudet sönderbitet. Det hindrar honom inte från galen forsränning och djärva ritter med indianer hack i häl. Vid ett tillfälle jagar indianerna till och med vår hjälte utför ett stup och in i en gran. Otrolig spänst på det hoppet kan jag avslöja.

Glass leder i början av 1800-talet en grupp soldater och pälsjägare genom frusna amerikanska urskogar och har en morgon lämnat gruppen för att jaga. Det är nästan tyst i skogen sånär som på svagt trädsus och droppande vatten. Plötsligt. Ett par björnungar siktas vid flodbanken. Glass verkar inse faran men hinner knappt reagera förrän ett mäktigt rytande följs av en 500 kg förbannad björnhona som slår honom till marken.

Här börjar en av de mest realistiska ”människa vs djur-kamperna” jag hittills sett inom TV/film. Man kan väl säga att genren gjort vissa framsteg sedan Ice Cube och Jennifer Lopez 1997 tog en ondsint jätte-anakonda av daga. Från mer eller mindre lyckade plastspektakel och lönnfeta tambjörnar till denna scen som osar av blod, mossa och björnslem. Ändå är grizzlyhonan helt datoranimerad.

Realismen har skapats av ett noggrant studerande av björnbeteenden, fantastiskt ljud och ett välkoreograferat dragande och förflyttande av DiCaprio. Likt filmer i media från autentiska björnattacker går allt väldigt fort. Jägaren hinner i bästa fall få iväg ett träffande skott innan björnen är över honom. Björnen river sedan och sliter i Glass som vore han en trasdocka. Musköten har han tappat och han kan bara skrikande konstatera att det uppretade djuret skadar honom ordentligt.

Björnen är dock inget monster. Den avbryter attacken och strosar nonchalant tillbaka till sina ungar. Glass kravlar mot musköten och hinner precis till få tag på den och rikta den mot djuret när nästa attack inträffar. Ett skott brinner av. Björnen skadas och blir rasande av smärtan. Glass får ta emot en ny skur av bett, klor och slag. Intensiteten i attackerna avtar dock. Björnhonans liv håller på att rinna ur henne.

Glass kravlar nu mot flodbankens kant. Febrilt letar han efter kniven som han precis hinner få tag i när björnen gör ett sista utfall. Han sticker kniven i björnen och båda dråsar ner för flodbanken och hamnar i den nästintill helt uttorkade flodfåran. Glass på rygg med björnen över sig. Det är slut.

Scenen är som hela filmen en magnifik uppvisning i foto och ljud. Björnens dreglande, nosande och morrande i samverkan med skogsljuden gör att man känner lukten av mossa och blodfärgad jord och utan problem ser sig själv ligga där hjälplös efter att ha blivit påhoppad under svamppromenaden.

Cujo, Hajen, Anaconda, Piraya och andra klassiska djurattack-filmer har säkerligen mer bombastiska attacker och stridsmöten som är fler till antalet. Men den råa realismen i ”The Revenant” är i en klass för sig samtidigt som den tillsammans med inledningsscenen på ett formidabelt sätt sätter tonen för hela filmen.

Av The Revenants 12 oscarsnomineringar känns statyetterna för ljud, foto och ljudbearbetning lite extra givna. Utan de insatserna hade filmen trots enastående skådespelarinsatser varit mer av en dussinfilm. Temat är sannerligen inte tväroriginellt och handlingen är inte direkt svår att följa med i.

Det är den av grymt foto och ljud skapade känslan som gör det, liksom det gjorde i en annan egentligen inte helt originell äventyrsfilm för 15 år sen. The Gladiator. Då räckte det till fem oscars.

Och en av statyetterna var förstås den för bästa ljud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s