Jag blev oerhört illa berörd av den första deltävlingen i melodifestivalen. Happy, happy, dansade den nya generationens beskärda del av plastfåntrattar in i våra medvetanden medan Petra Mede och Gina Darawi läste innantill och med illa slipade humorknivar försökte karva sig igenom den av dålig stämning förtjockade luften
Samtidigt har jag skrivit den bästa musiken i mitt liv. Sex lysande exempel på varierad innerlig alternativrock väntar på att nå massorna, eller i alla fall någon. Jag har få krav. Jag vill inte ha pengar. Jag vill ha ett erkännande. Någon som säger, det där Burken, det var en bra låt. Att för en millisekund genuint få sola sig i den genom historien skinande rocksolen.
Men jag är och förblir en bastard. Missförstådd, främst av mig själv. Jag har aldrig lärt känna mig själv och mitt kynne. Jag är lika oberäknelig som en väderprognos. Sprudlande sol eller kränkt vinter, och jag flyger som en påtänd Hermes mellan alla mellanstationer i det spektrat.
Jag hade som nyårslöfte att vara lite snällare mot mig själv. Det har jag blivit. Thaiboxningen över julen var en framgång, jag har fått löneförhöjning och har ett svårt jobb som få skulle klara av lika bara som jag, jag har nosat lite på konventionen utan att förfäras till döds, jag har fått besked om att jag inte är galen rent kliniskt och jag jobbar oförtrutet på min tvivelaktiga självkänsla. Ett halvkvävt heureka är på sin plats.
Men musiken, denna ständiga bredyxa i min rygg, detta mitt ständigt infekterade sår som ger mig lika mycket smärta som glädje. Jävla gift som jag måste injicera tout seul. Inte ens mina bandmedlemmar bryr sig. De ser vansinnigt plågade ut på repen eller i studion, de vill helst vara någon annanstans. Det är som en livslång ond dröm som jag vägrar låta mig själv vakna ifrån.
Snart kommer skiten på Spotify. Dessutom tänker jag göra en video till varje låt. Jag tror att du kommer gilla det den här gången.
Lite som på zoo blir det för dig.
Där du går och skådar det plågade, missanpassade djuret som går runt runt i förbannade cirklar.