Jag var så lycklig där på ängen. Mormor var i närheten och det vankades säkert våfflor inom kort. Allt var skimrande och enkelt. Hav, skog, lek, kamp och ändlösa somrar i ett som det verkade evigt kretslopp. Allt smakade och kändes. Min kärlek till sjuåriga Patricia var galet stark där vi kröp runt och lekte djur och mina indianfejder i skogen ovanför Pilkgatan 27 i Fisksätra kändes mer äkta än indianutrotningen själv.

Idag undrar jag hur mycket av den där lille killen som finns kvar. Kanske har alla celler bytts ut så att denna tingest med allt fnasigare underben i själva verket är en helt ny skapelse. En gubb-cyborg som så till den milda grad parasiterat på Berglund d.y. att inget längre återstår annat än avlägsna, mycket små impulser från en svunnen tid.

Låt oss hoppas att det inte är så, men nog för barnet inom mig en alltmer tröstlös kamp. Gossen förtvinar. Möjligen har naturen tänkt som så att avkomman är substitutet för det vi inte längre inom oss kan frambringa i barnaväg. För oss utan avkomma blir det en dubbelsmäll. Barnet inom oss dör och inget nytt föds. Det enda som står till buds är en vuxen karriärplan inriktad på självfokus och en tillrättalagd persona på sociala medier. På dödsbädden ihågkomst för att ha delat posörbilder och filmer med katter som skriver på datorn.

Nu är det gudskelov inte så illa än. Jag är en fighter. Jag sträcker ut händer och firar ner rep mot den bananinsmorde gossen som glider allt längre ner i glömskans brunn. Han ropar svagt där nerifrån. Glöm inte vem du är, vuxne Erik. Låt inte byråkratin, måstena och intrigerna snärja dig. Glöm inte att skratta, glöm inte att gråta. Glöm inte ditt skapande. Försök hantera dina självhatsimpulser och försök att någon gång emellanåt avstå från att vara motvalls. Avstå från att stöta bort. Bejaka att omfamna. Han är klok den där grabben, kungen av tiden i sörgården då vi agerade utefter vårt hjärtas mening. Kungen av det oförstörda.

Andra har en annan grabb (eller tjej) att tampas med. En våldtagen, skändad röst från ett vansinnigt inträde i en vuxenvärld utan förbarmande. En röst som aldrig fick leka några indianlekar i idyllen utan spenderade ”sörgårdsåren” i anslutning till drogrus, trånga båtar över medelhavet eller i asylboenden. Denna parvel klamrar sig fast i brunnsöppningen med uppspärrade ögon och kräver förbarmande men istället för räddande livlinor trycks han ner med en stövel i ansiktet.

Vare sig vårt inre barn vill ta hand om oss eller bli omhändertaget möter vi upp med förnekelse. För de flesta av oss är det för tungt att lyssna.

Nere i djupet förenas därför barnen och små nedtryckta anleten blickar uppåt när brunnslocket med samlad vuxenkraft slutgiltigt släpas över öppningen.