Sakta dör barnet inom mig

IMG_4857

Jag var så lycklig där på ängen. Mormor var i närheten och det vankades säkert våfflor inom kort. Allt var skimrande och enkelt. Hav, skog, lek, kamp och ändlösa somrar i ett som det verkade evigt kretslopp. Allt smakade och kändes. Min kärlek till sjuåriga Patricia var galet stark där vi kröp runt och lekte djur och mina indianfejder i skogen ovanför Pilkgatan 27 i Fisksätra kändes mer äkta än indianutrotningen själv.

Idag undrar jag hur mycket av den där lille killen som finns kvar. Kanske har alla celler bytts ut så att denna tingest med allt fnasigare underben i själva verket är en helt ny skapelse. En gubb-cyborg som så till den milda grad parasiterat på Berglund d.y. att inget längre återstår annat än avlägsna, mycket små impulser från en svunnen tid.

Låt oss hoppas att det inte är så, men nog för barnet inom mig en alltmer tröstlös kamp. Gossen förtvinar. Möjligen har naturen tänkt som så att avkomman är substitutet för det vi inte längre inom oss kan frambringa i barnaväg. För oss utan avkomma blir det en dubbelsmäll. Barnet inom oss dör och inget nytt föds. Det enda som står till buds är en vuxen karriärplan inriktad på självfokus och en tillrättalagd persona på sociala medier. På dödsbädden ihågkomst för att ha delat posörbilder och filmer med katter som skriver på datorn.

Nu är det gudskelov inte så illa än. Jag är en fighter. Jag sträcker ut händer och firar ner rep mot den bananinsmorde gossen som glider allt längre ner i glömskans brunn. Han ropar svagt där nerifrån. Glöm inte vem du är, vuxne Erik. Låt inte byråkratin, måstena och intrigerna snärja dig. Glöm inte att skratta, glöm inte att gråta. Glöm inte ditt skapande. Försök hantera dina självhatsimpulser och försök att någon gång emellanåt avstå från att vara motvalls. Avstå från att stöta bort. Bejaka att omfamna. Han är klok den där grabben, kungen av tiden i sörgården då vi agerade utefter vårt hjärtas mening. Kungen av det oförstörda.

Andra har en annan grabb (eller tjej) att tampas med. En våldtagen, skändad röst från ett vansinnigt inträde i en vuxenvärld utan förbarmande. En röst som aldrig fick leka några indianlekar i idyllen utan spenderade ”sörgårdsåren” i anslutning till drogrus, trånga båtar över medelhavet eller i asylboenden. Denna parvel klamrar sig fast i brunnsöppningen med uppspärrade ögon och kräver förbarmande men istället för räddande livlinor trycks han ner med en stövel i ansiktet.

Vare sig vårt inre barn vill ta hand om oss eller bli omhändertaget möter vi upp med förnekelse. För de flesta av oss är det för tungt att lyssna.

Nere i djupet förenas därför barnen och små nedtryckta anleten blickar uppåt när brunnslocket med samlad vuxenkraft slutgiltigt släpas över öppningen.

Ibland känns mitt artisteri som ett fängelse

NotTheNewMessiah_lindaflorin_2014-6

Jag blev oerhört illa berörd av den första deltävlingen i melodifestivalen. Happy, happy, dansade den nya generationens beskärda del av plastfåntrattar in i våra medvetanden medan Petra Mede och Gina Darawi läste innantill och med illa slipade humorknivar försökte karva sig igenom den av dålig stämning förtjockade luften

Samtidigt har jag skrivit den bästa musiken i mitt liv. Sex lysande exempel på varierad innerlig alternativrock väntar på att nå massorna, eller i alla fall någon. Jag har få krav. Jag vill inte ha pengar. Jag vill ha ett erkännande. Någon som säger, det där Burken, det var en bra låt. Att för en millisekund genuint få sola sig i den genom historien skinande rocksolen.

Men jag är och förblir en bastard. Missförstådd, främst av mig själv. Jag har aldrig lärt känna mig själv och mitt kynne. Jag är lika oberäknelig som en väderprognos. Sprudlande sol eller kränkt vinter, och jag flyger som en påtänd Hermes mellan alla mellanstationer i det spektrat.

Jag hade som nyårslöfte att vara lite snällare mot mig själv. Det har jag blivit. Thaiboxningen över julen var en framgång, jag har fått löneförhöjning och har ett svårt jobb som få skulle klara av lika bara som jag, jag har nosat lite på konventionen utan att förfäras till döds, jag har fått besked om att jag inte är galen rent kliniskt och jag jobbar oförtrutet på min tvivelaktiga självkänsla. Ett halvkvävt heureka är på sin plats.

Men musiken, denna ständiga bredyxa i min rygg, detta mitt ständigt infekterade sår som ger mig lika mycket smärta som glädje. Jävla gift som jag måste injicera tout seul. Inte ens mina bandmedlemmar bryr sig. De ser vansinnigt plågade ut på repen eller i studion, de vill helst vara någon annanstans. Det är som en livslång ond dröm som jag vägrar låta mig själv vakna ifrån.

Snart kommer skiten på Spotify. Dessutom tänker jag göra en video till varje låt. Jag tror att du kommer gilla det den här gången.

Lite som på zoo blir det för dig.

Där du går och skådar det plågade, missanpassade djuret som går runt runt i förbannade cirklar.